Den kränktes rätt att slippa granskas?

Konditori

En artikel studsade förbi mitt flöde som jag normalt sett hade lämnat utan kommentar. Afrosvenskarnas Riksförbund är en sån där grupp som dels, utifrån ett medlemsantal som knappt fyller en dubbeldäckarbuss, dyker upp i media titt som tätt och utger sig för att tala för alla som ingår i den löst definierade gruppen afrosvenskar (jämför t ex Islamiska Förbundet). Dels tycks de väldigt bra på att “hitta” rasism där sådan, enligt en någorlunda objektiv analys, inte existerar.

Objektiv? Här stannar jag upp en sekund. Som någorlunda medveten Vit ManTM har jag nog lärt mig att vara försiktig med att ifrågasätta de som säger sig utsatta för rasism (eller sexism) eftersom jag inte utsätts för detta i samma utsträckning och därför har svårt att sätta mig in i hur det är. Efter att ha tänkt efter både en och två gånger känner jag att ifrågasättandet är berättigat. Det tyckte tydligen också journalisten:

Kitimbwa Sabuni vill inte förklara mer ingående varför han anser att kakorna är rasistiska.
– Vi finns inte till för att utbilda människor om rasism, vi försöker bara skydda oss och andra människor mot rasism. Att spela oförstående är en del av en härskarteknik, säger han till Kvällsposten.

Budskapet är tydligt: Den som ifrågasätter den kränktes argument spelar bara oförstående och är själv skyldig att lista ut varifrån kränkningen kommer (och, får man anta, vidta åtgärder så att den kränkte blir nöjd). Den här typen av argumentation har flera svåra brister:

Det råder inget tvivel om att mörkhyade personer i Sverige ofta utsätts för rasism, precis som det inte råder något tvivel om att kvinnor ofta utsätts för sexism. Den som läst lite i dessa ämnen kan se det i vardagen, och för övriga så finns det gott om studier och forskning att förlita sig på. Men det betyder inte att allting som kallas för rasism nödvändigtvis är det. Vidare är inte den individuella upplevelsen av rasism avgörande för vad som är rasism – det är ett begrepp med en hyfsat tydlig definition.

Allt det ovanstående kan förstås sägas om sexism också. Det är en uttalad ståndpunkt bland vissa feminister att det aldrig, någonsin, ankommer på en kvinna att förklara för en man varför hon känner sig diskriminerad; bevisbördan är omvänd, den mest kränkta har alltid rätt.

RobotHugs

Jag kan i viss mån sympatisera med artiklar som denna, där författaren spyr galla över hur jobbigt det är att behöva förklara feminismens grunder för män som är, eller påstår sig vara, totalt okunniga i ämnet, trots att det mesta ligger blott en googling bort. Samtidigt, återigen – att vara kränkt, eller “offret” i en debatt, är inte ett automatiskt “f€ck you, jag har rätt”-kort. Eller som en person beskriver det i kommentarerna:

This could of course be the case of a man demanding a woman explain it to him. It could also be a person seeking an intellectual conversation with another person.

Forcing things through our feministic lens can sometimes make things look like something they are not, and we need to be aware of that as well.

Detta artiga och, faktiskt, ganska logiska påpekande möts av en rasande flod av anklagelser om “mansplaining” och en diskussion om att man inte ens bör svara på sådana poster eftersom de bara syftar till att stjäla tid och energi från feminister som egentligen har bättre saker för sig än att diskutera med fåntrattar.

Jag tror att alla människor, oavsett hudfärg och kön, vinner på arbetet mot rasism och sexism, även vi som idag med viss rätt kallas för de allra mest priviligierade i samhället. Men de som med sin intolerans och ilska vänder ryggen åt en saklig, intellektuell debatt gör inte denna rörelse någon nytta – de skadar den.

Källor:

Provkörd: BMW i3, X5 3.0d, 220i!

Det fanns en tid då jag skrev mer om bilar och till och med provkörde en eller annan bil ibland. Det var tydligen ett tag sedan, och mitt bilintresse har konstigt nog legat något i dvala under ett par år. (Undrar vad jag har haft för mig istället.) På sistone har det emellertid vaknat till liv igen och ikväll var jag för första gången på länge på ett evenemang med svenska BMW-klubben, där Bavaria Stockholm generöst bjöd på provkörningar av en hel hög med superfärska BMW. Så varför inte skriva några rader om mina intryck?

BMW i3

BMW i3 REx

Den här bilen har jag längtat efter att få prova ett bra tag! Redan när jag besökte BMW World i München försökte jag förgäves få till stånd en provtur – men det enda man kunde erbjuda där var att åka med en annan förare, inomhus, med 45 minuters väntetid. Men löftet om en elbil som faktiskt är rolig att köra lockade något otroligt. Vi som är nyfikna på ny bilteknik vet att dagens elbilar i princip kan delas in i två kategorier – billiga men dödligt tråkiga (Nissan Leaf, Toyota Prius, Opel Ampera osv) eller svindyra men opraktiska (Tesla Roadster, Fisker Karma).

En rolig bil som inte dödar plånboken och dessutom går att använda som mer än en statushöjande leksak är därför en Nyhet med stort N i bilvärlden, och efter en provkörning kan jag konstatera att BMW i3 är exakt detta. Inte konstigt att Bavaria Stockholm redan har sålt över 50 stycken, för runt 400 000 kr styck, under den korta tid den funnits tillgänglig.

Hur är den då att köra? Styrningen är härligt direkt och accelerationen är rapp, elmotorn på 170 hk/250 Nm (utan hjälp av en förbränningsmotor) ger en utmärkt acceleration, 0-100 går faktiskt snabbare än de flesta 4-cylindriga bilar på marknaden. Tystnaden, med bara ett lätt vinande från elmotorn tills vägljudet tar över, är surrealistiskt och bidrar till att man oftast kör betydligt fortare än man tror(!). Instrumenteringen är helt digital och sitter tyvärr precis för långt ner för att man utan att ta blicken från vägen ska kunna kontrollera sin hastighet, en HUD hade varit kronan på verket. Motorbromsen är brutal och bromsar ner bilen till stillastående utan att man rör bromspedalen; rostade skivor lär bli en kontrollpunkt på begagnade i3.

I övrigt är interiören så långt ifrån traditionell BMW man kan komma utan att helt eliminera alla likheter och jag fick fundera en stund för att lista ut hur man lade i en växel – emellertid är det inga konstigheter när man väl har lärt sig en gång var reglagen sitter.

i3:ans design är på samma gång dess största tillgång och dess största nackdel. Den ser ut – och känns – som en futuristisk konceptbil, fastän den är i serietillverkning. Den som eftersöker den mer traditionella BMW-designen och -komforten blir besviken, även om fjädringen är utmärkt så är stolarna långt ifrån vad man förväntar sig och ljudisoleringen kunde vara bättre – offer för en aggressiv viktbesparing. Jag blev rejält överraskad och imponerad av i3, men jag väntar tills drivlinan finns att välja i något som ser mer ut som en 4-serie, thank you very much.

2-serien

BMW 220i Coupé

Min första tanke när jag satte mig i 220i var: “Hur budget är inte den här bilen?” och sen såg jag prislappen på 412 000 kronor. What even? Provbilen hade dock massor av extrautrustning och standardutrustad ligger priset betydligt lägre. Jag hoppas att det är där många 2-serie kommer att säljas, för det här är en busbil som inte alls känns hemma med navigator, backkamera och monster-stereo – den ska köras, inte lastas ned med onödigt lull. 2-serien känns som gjord för den kategori av BMW-fantaster som gråter över hur 3/5-serien svällt till enorma dimensioner och blivit rena teknikpalats jämfört med början av 2000-talet, när det inte krävdes en dator bara för att kontrollera nackstödets höjd och fokus låg mer på fahrfreude. Kanske överanalyserar jag en smula.

Ställt bortom all subjektiv tolkning är dock att 220i är riktigt lättfotad på vägen jämfört med storebror 3-serien. Den varviga 4-cylindern är visserligen mer oväsen än råstyrka, även om 0-100 går på respektabla 7 sekunder blankt så låter motorn mest som den irriterande myggan i ditt sovrum klockan tre på morgonen; pondus har den inte, men den är inte särskilt tråkig för det. Ändå känner jag inte att det här är bilen för mig – ville jag ha en ren leksaksbil kunde jag hitta betydligt billigare på den här prestandanivån och som bruks- eller långfärdsbil är den för ettrig och tunn i känslan. Jag misstänker att prestandaversionen M235i är en helt annan historia och att den som vill ha en liten coupé med BMWs renommé inte blir besviken. Särskilt begagnad borde 2-serien ge mycket busbil för pengarna.

X5

BMW X5 3.0d

Det är alltid en smula jobbigt att få en fördom bekräftad – för man vet ju att det är en fördom, och att sådana saker är av ondo – men verkligheten bryr sig inte om vad som är politiskt korrekt eller minst troligt att såra någons känslor. X5 är enormt stor och stark, har fler elektroniska hjälpmedel än ett modernt passagerarflygplan och ger en utsikt som ett kontrolltorn över omgivningen. Rattutslagen kräver ingen nämnvärd ansträngning trots att du flyttar en massa stor som Titanic, all relevant information visas på HUDen och sexcylindersdieseln är precis lagom stark för att accelerera slagkryssaren till fruktansvärda hastigheter mot vad som än står i dess väg.

Fördomen då? Det här är en bil för folk som inte är särskilt duktiga bilförare! Eller som har “viktigare” saker för sig än att köra bil. Typ prata i mobilen eller försöka lugna ett baksäte fullt av skrikiga ungar. Jag kände mig som en lattepappa straight out of Södermalm när jag körde den. Man sitter som i en soffa ovanpå fluffiga moln. Inget kräver någon som helst ansträngning eller uppmärksamhet, det är till och med omöjligt att misslyckas med en tajt parkering: Provbilen hade backkamera på alla fyra sidor som gav ett runtomkringperspektiv på monitorn och visade med tydliga linjer vart jag skulle hamna om jag fortsatte. BMW ska ha kudos, jag har aldrig känt mig så väl omhändertagen i en bil. För långa resor med fullt baksäte och massor av bagage är en X5 förmodligen den perfekta bilen. För den som älskar att köra? Not so much. Men jag vill fortfarande ha den.

Lättar på trycket

Att vara så här jävla trött på politik i början av ett valår bådar inte gott, så nu tänker jag skriva av mig för att lätta på trycket. Droppen som fick bägaren att rinna över var den här artikeln:

Moderaterna har tappat 240 000 väljare till SD: Moderaterna får ett rekordlågt stöd medan Sverigedemokraterna går framåt, visar den senaste väljarbarometern från Yougov och Metro. Och sedan riksdagsvalet 2010 är det till just SD som Moderaterna har tappat flest väljare.

Om man, som regeringen har gjort, gör sitt bästa för att kopiera oppositionens politik så ska man inte bli förvånad när folk som vill ha sådan politik hellre väljer “äkta vara” och de som vill ligga längre till höger flyr fältet. Vi som är politiskt intresserade kan genomskåda SD:s dumheter – många andra kommer helt enkelt att rösta på det parti som verkar stämma bäst överens med deras egna åsikter. Och för en traditionell, värdekonservativ högerväljare är det inte så konstigt om det är SD. (KD? Vilka var det nu igen?)

Å andra sidan har S i alla (för mig) viktiga aspekter gjort CtrlC-CtrlV på regeringens politik så jag är inte direkt rädd för en S-ledd regering under nästa mandatperiod. Det innebär som värst ett par procentenheter hit eller dit i skatter, so what? När regeringen tycker att vi har sänkt skatterna tillräckligt trots att vi har ett skattetryck som ligger våldsamt högt jämfört med andra länder, när man trots allt prat om att satsa på trygghet och ett starkt rättsväsende fortfarande inte lyckas ge tillräckligt med resurser till Polisen, när man lämnar hela invandringsdebatten på total walkover till SD, då får man fan vara glad om jag ens ska orka gå och rösta.

Nä, de som oroar mig i en framtida regering är vänsterextremisterna i V, som har ungefär samma väljarstöd som SD (knappt 10%). Precis på samma sätt som med M->SD migrerar de S-väljare som har mer extrema åsikter ut åt vänsterkanten när de känner att S har blivit Moderaterna Light, nu 50% blåare, nej då vi ska inte alls slopa ROT/RUT eller jobbskatteavdraget-partiet. Vilket förvisso är en utveckling hos S som jag applåderar, men risken är ju att S+MP inte blir stora nog att regera utan V om Alliansen sätter sig på tvären.

Att döma av nuvarande opinionsläge plus det faktum att regeringen brukar gå framåt lite under valåret så kan vi anta att endera blocket kan regera enbart med passivt eller aktivt stöd av SD, som blir tredje eller fjärde största parti med omkring 10% av rösterna. Jag ser då hellre en blocköverskridande koalition a la M+S eller M+S+MP så att småpartierna i Alliansen kan driva sin politik istället för att behöva rätta sig efter storebror M, och V+SD fryses ute. Vad jag inte vill se är en repetition av de senaste fyra åren där oppositionen småaktigt och i strid mot god sed gör sitt bästa för att sabotera regeringens förmåga att föra sin politik. Oavsett vem oppositionen är efter 2014. Och jag vill inte ha varken nassar eller commies i regeringen, kthx.

Ett litet semesterprojekt

Gigabyte BRIX

Semestertider, äntligen! När solen skiner, fåglarna kvittrar i grönskande träd, det festas i varenda park och svenska insjöar blir badvänliga för omväxlings skull… sitter jag på kontoret och jobbar. Inte för att jag är allergisk mot solen, men jag sparar mina semesterdagar tills dess jag vill komma bort från Sveriges hemska väder och till varmare klimat. Ändå ser jag fram emot sommarens semestertider eftersom kontoret då blir behagligt tomt på folk, trafiken glesnar sig och även om man slutar jobbet först klockan 17 finns det fortfarande massor av sol kvar att njuta av. Just den här veckan har kontoret varit extra öde och jag har kunnat ägna tid åt ett litet sidoprojekt – en “dashboard” för kontorets ljudanläggning, tillika driftstatus, AW-underhållning och annat.

Detta visade sig vara ett stimulerande projekt som påminde mig om hur snabbt utvecklingen av datorhårdvara går framåt. Skrivbords-PC:n står sig ännu stark, domedagsprofeterna till trots. Bortser vi från enstaka designspyor är en hederlig x86-burk fortfarande det mest funktionella, effektiva och prisvärda sättet att Få Saker Gjorda, särskilt om man faktorerar in möjligheten till framtida uppgraderingar. Härmed hoppas jag på förhand ha undanröjt eventuella invändningar av typen “meh, det där kan man göra med en Raspberry Pi/iTaco/Android för halva priset”. Syftet var aldrig att pressa in projektet i en tajt budget eller tvingas ägna merparten av tiden åt att krångla med esoteriska Linux-distar. Inte för att jag har något emot sådana projekt av princip, men färsk hårdvara med ett modernt OS och de bästa av utvecklingsverktyg som marknaden kan erbjuda släpper på gränserna för vad man kan hitta på och gör utvecklarens jobb trevligare.

Pekskärm 27"

Prylar från Dustin

Som grundpelare i bygget valde jag en Gigabyte BRIX. Brix är en barebones-PC i stil med Intels NUC eller Apples Mac Mini, men med fler funktioner än NUC och mindre skräp än Mac:en (bara att slippa OS X är värt en tusenlapp, minst). I min valda Brix-modell sitter en tvåkärnig Core i3 på 1.9 GHz (Ivy Bridge), Intel HD 4000-grafik, WiFi (b/g/n) och Gigabit Ethernet. Måhända låter det inte som några fantastiska specar, men i3-3227U presterar över processorer som skeppades i tunga arbetsstationer för några år sedan och grafikkretsen duger mer än väl för allting vi kan tänkas köra. Paketet kompletterades med en 120 GB SSD-disk (Intel series 525) och 16 GB RAM från Kingston.

Pekskärmen, den enda utåt synliga delen av bygget, blev en Acer med det föga tungvänliga namnet T272HL bmidz. Även andra tillverkare har 27-tummare med multitouch på marknaden, men Dustin hade av någon anledning bara Acer i sitt sortiment. Underligt, men med full HD-upplösning (1920 x 1080), USB 3.0-hubb, breda betraktningsvinklar och VESA-fäste var valet inte särskilt krångligt och utseendemässigt finns knappast något att klaga på. Acerns enda nackdel för vardagsbruk verkar vara den tröga och ostadiga “kryckan” den ska luta sig mot, men det är ju inget problem vid väggmontering.

Gigabyte BRIX

Insidan, före montering

Montering av SSD

Montering av RAM

Montering av delarna i Brix:en kunde knappast ha varit lättare. Fyra skruvar håller fast bottenplattan. MSATA-porten för SSD:n sitter ovanför WiFi-kortet (mPCI) och på motsatt sida två vanliga SODIMM-platser för RAM. En pillvänlig layout utan överraskningar, men för att komma åt övriga delar får man ta loss den övre delen av moderkortet, så om fläkten skulle behöva rengöras någon gång i framtiden kan det bli en smula intressant. Gigabyte förtjänar dock cred för att ha gjort Brix så lättarbetad, trots det lilla formatet. Storleken imponerar också – Brix mäter knappt 115 x 108 x 30 mm, dessutom följer det med VESA-fäste så att man kan montera den direkt på en bildskärm. Hade vår skärm inte varit ämnad för väggmontage hade det varit en mycket uppskattad detalj.

Externa anslutningar på Brix:en är två USB 3.0-portar, HDMI, mini-DP och RJ45. För att koppla in en rejäl bildskärm (eller två) är det förstås precis vad man väntar sig och jag uppskattar verkligen att man inte gjort som med vissa (värdelösa!) bärbara och uteslutit en vanlig nätverkskontakt. För en dator som ska komma att göra tjänst som mediaserver och dessutom mata ut flera strömmar över nätverket gör den extra hastigheten och pålitligheten i Ethernet stor skillnad över enbart WiFi. Köket är dessutom en liten bit från närmaste accesspunkt och jag var orolig för att signalstyrkan inte skulle vara särskilt god – helt i onödan, visade det sig.

Inget OS, inga problem...

För hur kul är det med pekskärm?

Med allting ihoptråcklat och Windows 8 Enterprise “bränt” till en USB-pinne var det så bara att köra, “it just works”-känslan var pålitlig när exakt all hårdvara kändes igen direkt (ljuddrivrutinerna behövde dock uppdateras) och efter den vanliga busslasten med Windows-uppdateringar var det bara att hiva upp alltsammans på väggen. Det är lite sorgligt att det i dessa upplysta tider krävs tre(!) sladdar för att förse en pekskärm med ström, signal och USB-anslutning, men en vit kabelstrumpa gjorde åtminstone trasslet (och synintrycket) minimalt. Väggfästet från Multibrackets stod en smula längre ut från väggen än vad jag hade tänkt mig, men det underlättade installationen avsevärt och gav en mycket bra vinkel på skärmen. Plus i kanten för den smarta kabelföraren. Plus också till min kollega som lånade ut en borrhammare modell Götterdämmerung 9000 eller motsvarande – att borra hål i väggar är aldrig så kul som när det går fort!

Kabeldragning modell C:\TEMP

Färdigt!

Ovanför innertaket

(Fler bilder av monteringen finns här, för den som är intresserad.) Väl uppe i innertaket visade det sig att alla eluttag som fanns att tillgå lät sig styras av knappen till takbelysningen – inte helt optimalt för en anläggning som ska vara igång jämt och kanske inte reagerar positivt på plötsliga strömbortfall. En förlängningssladd, några lossade paneler och uppfinningsrik kabeldragning rådde dock bot på det problemet. För att undvika att damm och partiklar från takplattornas fiberull letade sig in i fläkten i allt för stor utsträckning lade jag ett par rejäla pappskivor mellan taket och elektroniken. Förhoppningsvis ska vi inte behöva klättra upp dit särskilt ofta, men i det olyckliga fall att någon skulle stänga av datorn via Windows blir det nödvändigt (se den blå “på/av”-knappen på bilden ovan). Klimatmässigt är det förstås en smula varmt och gosigt i undertaket med all belysning men Brix:ens lilla fläkt verkar hålla processorn kring behagliga 60 grader utan någon större ansträngning, och desto viktigare, utan att några ljud letar sig ner till köket.

En summering av kostnaden (priserna är exkl moms) och komponenterna för projektet följer:

  • Bildskärm (Acer T272HL bmidz) – 5 399 kr
  • Mini-PC (Gigabyte Brix I3-3227U) – 2 399 kr
  • RAM-moduler (2 st Kingston 8 GB 1333 MHz) – 880 kr
  • SSD-disk (Intel 525 series 120 GB) – 999 kr
  • Väggfäste (Multibrackets M Vesa Flexarm 360) – 299 kr
  • HDMI-kabel (Supra HDMI Cable 3 m) – 495 kr
  • Övrigt kablage (USB, ström, nätverk) – 285 kr

Summa: 10 756 kr. Har man inte redan en Windows-licens på lager så tillkommer ca 700 kr.

Libratone

Uppmärksamma läsare som känner igen Spotify har kanske vid det här laget undrat om vår tiotusenkronors-leksak spelar musik genom bildskärmens inbyggda högtalare (förmodligen att jämföra med oförskämda tonåringar som spelar hiphop på sina mobiler). Det gör den inte – vi har ett par Libratone Zipp (se pressbild ovan) som projicerar ljud över hela kontoret, eller varhelst vi råkar befinna oss. Dessa pjäser, för modiga 3 698 kr(!) per styck(!!) låter både högt och vackert men för mig som sedan något år har världens bästa Bluetooth-högtalare till min Lumia hade jag förväntat mig betydligt bättre för burkar som betingar det fyradubbla priset. Det utlovade DLNA-stödet visade sig exempelvis vara en bedräglig lögn och inte ens med en av tillverkaren välsignad Apple-produkt kan man få båda högtalarna att arbeta tillsammans.

Räddningen blev istället det lilla programmet Airfoil som “fångar” ljudet från en utvald Windows-applikation och skickar det till högtalarna, var för sig men i perfekt synkronisering. Det går heller inte att förneka att Libratone-högtalarna har en stark After Work-potential (så länge man inte festar för länge – batteritiden är bara fyra timmar) och ett snyggt utseende med överdrag i Cashmere-ull(!!!) som väl i någon mån motiverar det hutlösa priset.

Så långt om mitt semesterprojekt – jag skulle förmodligen kunna hålla på ett tag till, men efter närmare 1 300 ord tror jag att ni börjar tröttna nu, kära läsare. På återseende!

Microsoft Surface Pro: It’s the ecosystem, stupid

Surface Pro

Det är omöjligt att göra en bedömning av Microsoft Surface utan att en väldigt stor del kommer att handla om Windows 8. Den senaste versionen av Windows har fått ta emot mycket skit, till stor del rättmätig kritik mot vad som kan tyckas är en överdriven fokusering på fingervänliga gränssnitt. Att tvingas på en rad fullskärms-”appar” och en dito startmeny är ofta mest till irritation för den som sitter med en vanlig, hederlig dator, för även om man kan köpa även fristående skärmar med pekfunktion numera är det svårt att se någon nytta. Är man van vid att jobba med tangentbord och mus är det jobbigt och oergonomiskt att behöva lyfta handen mot skärmen för att göra något som annars går lika lätt med en musrörelse eller ett par tangenttryck.

Med lite konfiguration och kanske ett eller annat tredjeparts-tillägg går det förvisso att få Windows 8 att se ut ungefär som Windows 7, men då är förstås frågan: varför inte köra sjuan till att börja med? De (hyfsat små) förbättringar som Windows 8 för med sig väger knappast upp allt merarbete som krävs för att bli kvitt finger-fokuset, så min rekommendation är att stanna på sjuan om du inte har en bärbar dator med pekskärm - där kan åttan komma till sin rätt, och det är också i precis det facket vi hittar Surface Pro. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att Windows 8 har utvecklats specifikt för att passa Surface Pro. Synd för Microsofts hårdvarupartners.

Jag vill, förresten, skriva av mig angående Windows RT (och Surface RT, den version av Surface som bygger på en ARM-processor). Jag förstår faktiskt inte hur Microsoft tänkte där. Ekosystem är ett begrepp som alla med någon som helst koll på konsumentsidan av IT är väl bekanta med: att välja ett operativsystem eller en hårdvaruplattform har inte nödvändigtvis så mycket med råa tekniska meriter att göra som allt runtomkring. Visst, nya ShinyToy 2013 kanske har sexton CPU-kärnor och tre månaders batteritid, men har den Instagram? Kan den synka med min Gmail? Kommer företaget bakom den att se till att jag får uppdateringar under många år framöver?

Ekosystem är en av anledningarna till att Apple aldrig kommit i närheten av att spöa Microsoft på PC-marknaden (de andra två är hutlösa priser och att OS X är en hög med exkrement). Ekosystem är anledningen till att det tog sådan tid för Android-lurar att ta över förstaplatsen från iPhone, trots överlägsen teknik till en bråkdel av priset. Ekosystem är anledningen till att det fortfarande finns folk som vägrar släppa sina Blackberries. Och ekosystem är anledningen till att Windows RT är fullständigt dödfött. Kanske finns det några som älskar Windows 8-gränssnittet så mycket att de accepterar bristen på appar, men varför då inte punga ut lite mer och få en Surface Pro?

Här kom vi inte helt osökt in på hela anledningen till att jag fullständigt älskar Surface Pro: it’s the ecosystem, stupid! Med en plattdator som kör ett riktigt operativsystem har jag tillgång till alla programvaror som finns i Windows-universumet, samtidigt som jag har tillgång till det förenklade, pekvänliga gränssnittet för enklare göromål som att kolla mailen eller Facebook. En iPad eller Android-platta är i grunden avsedd för att konsumera innehåll, men är man ute efter att skapa - oavsett om det handlar om grafik, det skrivna ordet eller programkod – är de hopplöst otillräckliga*, de appar som finns är bleka kopior av vad man har tillgång till på en riktig PC.

Med en Surface Pro behövs inga sådana kompromisser. Det är i praktiken en bärbar PC som krympts till surfplatte-format, med samma mjukvaruutbud och expansionsmöjligheter. Jag skulle därtill kunna skriva ett antal paragrafer om hur tajt och solid den känns, hur praktisk nätdelen som även kan ladda min smartphone är, hur överraskande bra jag finner batteritiden (trots att ett antal recenscenter påstått att den var dålig), hur bra prestandan är och hur trevligt det är med både USB 3.0 och en riktig DP-utgång för att ansluta en stor skärm eller projektor – men jag överlåter till andra recenscenter att fokusera på tekniken.

Det enda som jag vill ge lite extra fokus är den medföljande pennan, som används ihop med pekskärmen. Den är genialisk av två skäl – dels ger den extra precision när man behöver använda ett icke-pekvänligt program utan tangentbordet anslutet, dels gör den det till ett sant nöje att använda Surfacen som “ritplatta” eller anteckningsblock. Tyvärr finns det inget riktigt bra ställe att förvara den på om man inte köper ett separat fodral, men det misstänker jag att många ändå kommer att göra. En expedition till Media Markt gjorde gällande att de flesta väskor/fodral som inte är formgjutna specifikt för iPad passar utmärkt även till Surface Pro.

Ska jag så till sist varna lite för de fallgropar som drabbat mig som early adopter så finns det två: detta är inte en produkt helt utan barnsjukdomar, även om Microsoft har visat sig mycket responsiva med patchar så uppvisade Surfacen en del skumma beteenden i början, inklusive en hederlig blåskärm. Det mesta tycks dock vara fixat vid det här laget. Det andra är priset: på pappret ser Surface Pro ut att vara ett kap med ett pris väl under t ex en motsvarande Macbook Air, trots att Surface Pro inte ens går att köpa via större återförsäljare ännu (min är en USA-import via Bazula) och hårdvaran är överlägsen. Men tangentbordet säljs separat för över tusen spänn! Exakt varför har jag inte kunnat lista ut – det är av allt att döma ett vanligt tangentbord, om än i miniatyr.

När jag skaffade min Surface Pro så var det först och främst för att ersätta min gamla Dell-trotjänare vilken jag använt som “bärbar” surf- och kodmaskin sedan flera år tillbaka. I denna roll har Surfacen visat sig briljera: betraktad som ultraportabel PC är den så gott som perfekt. Den gör också ett utmärkt jobb som “surfplatta”, men jag tänker inte låtsas som om den som bara vill kunna läsa på fejjan och spela spel har något som helst mervärde av en Surface – då är det bättre att satsa på en leksak med Android som inte gör lika ont i plånboken. Där Surface Pro briljerar är det i sin dubbelidentitet – den växlar mellan leksak och arbetsstation helt utan ansträngning. För mig som inte har lust att släpa på både laptop och platta är den en enastående följeslagare.

* Fotnot: Jag vet att det finns folk (*host*hipsters*host*) som säger sig kunna “jobba” via iPad. Jag (kanske något generaliserande) likställer att jobba med att skapa innehåll, i den här texten. Att det tekniskt sett går att skriva texter eller rita på en padda är ungefär lika relevant som att en polis kan göra sitt jobb iförd enbart nätstrumpor. Det må vara fysiskt möjligt, men det är inte optimalt eller praktiskt för det.

Nyhetsvärdering ett punkt noll

I den mån jag läser dagstidningar (inte mycket) har jag inte kunnat undgå den extremt sneda rapporteringen kring rånet i Södertälje, där polisen sköt en gärningsman (som senare avled) och häktade hans medbrottslingar. En klanderfritt genomförd insats, från första början enligt alla jag haft tillfälle att språka med om saken, samt numera även åklagarmyndigheten. Dock inte, får vi anta, enligt journalisterna på flera av rikets största dagstidningar. Jag bemödar mig inte ens att läsa Aftonbladet men titlarna på några av de länkar jag sett talar sitt tydliga språk. I min ungdomliga naivitet trodde jag att SvD satte ribban högre; nu vet jag bättre.

I den här artikeln får vi veta att det pågår ett “upprop på nätet” mot att utredningen lagts ned. Uppropet består i att drygt 1 700 personer (närmare 1 800 just nu) har “gillat” en Facebook-sida med titeln “Vi som tycker att polisen som sköt rånaren ska få fängelse”. Skribenten Erik Olsson har inte bara intervjuat personerna bakom sidan – som är för fega för att ens låta sig bli uppringda eller låta sina riktiga namn stå i tryck, artikeln kallar dem enbart för “hen” – han har också ringt upp någon hos polisen för att kolla om det finns någon extra kommendering inför den planerade “demonstrationen”. Naturligtvis är kommentarer på artikeln avstängda.

Detta för en FB-sida med 1 800 likes – varav de senaste 100 med stor säkerhet kommer av den gratis PR man fått genom en förstasidesartikel i en av sveriges största dagstidningar. Att det finns en sida som heter “Vi som tycker att polisen gjorde rätt i Södertäljerånet” med nästan 27 000 “likes” nämns inte med ett ord. Inte helt oväntat planeras en motdemonstration. Antar vi att utfallet från respektive grupp är 0,1% (väldigt högt räknat) kommer det bli rätt svårt att hitta den ursprungliga demonstrationen…

Den stora frågan är hur eller om den person på SvD, som fick för sig att skriva och publicera artikeln, ens tänkte. För att sätta lite i perspektiv vad ett par tusen “likes” betyder tog jag mig friheten att göra en graf över några andra slumpvis utvalda “vi som tycker att…” sidor:

Jag emotser med intresse när “uppropet” om att Hem till Midgård ska återkomma till TV får krigsrubriker i Svenska Dagbladet. Att Trollhättan eventuellt har sveriges godaste pizzor borde också vara synnerligen nyhetsvärt!

Edit: På de timmar sedan jag skrev det här inlägget har “ska få fängelse”-sidans antal svällt till 1 936 (106 fler än tidigare, eller +5,5%) och “gjorde rätt”-sidans till 31 891 (4 955 fler eller +18,4%).

 

Julölsrankningen 2012

Varje år brukar jag prova igenom Systembolagets sortiment av julöl – inte hela förstås, riktigt så mycket tid (eller leverkapacitet) har jag inte, men åtminstone de märken och sorter som jag sedan tidigare vet brukar bjuda på hög kvalitet, plus ett gäng som jag köper på måfå. Eftersom folk har efterfrågat den(!!?) kommer här årets rankning, helt utan kommentarer eller mer bakgrund kring bedömningsgrunder – listan reflekterar bara min egen smak, take it or leave it. (Personally I’ll just drink it!)

BEST OF 2012

  1. Mysingen Midvinterbrygd (Nynäshamns Ång)

RUNNERS UP

  1. Mohawk Whiteout Stout (Slottskällans)
  2. Jämtlands Julöl (Jämtlands)
  3. St Peter’s Winter Ale (St Peter’s)
  4. Mohawk Blizzard Imperial Porter (De Proef)

SO CLOSE…

  1. Mikkeller Santa’s Little Helper 2012 (Mikkeller)
  2. Fuller’s Old Winter Ale (Fuller Smith & Turner)
  3. Sleepy Bulldog Winter Ale (Gotlands)
  4. Midtfyns Jule Stout (Midtfyns)
  5. Brrr Seasonal Ale (Widmer Brothers)
  6. Shepherd Neame Christmas Ale (Shepherd Neame)
  7. Oppigårds Winter Ale (Oppigårds)

HONORABLE MENTION

WHAT IS THIS I DON’T EVEN (undvik!)

  1. Celt Nadolig Rare (The Celt Experience)

Enjoy responsibly! (Fast vem lurar jag…)

Lumia 920, stepping the game up

För vissa verkar marknadsandelar vara oerhört betydelsefulla. Jag ska medge att jag har fallit i den fällan själv några gånger. När någon random äpple-fanboi hävdar att OS X är överlägset ger det onekligen en viss belåtenhet att kunna påpeka att enbart Windows Vista sålt fler exemplar än alla versioner av Mac OS (med/utan X) tillsammans. Egentligen är det ett ganska tomt argument. Ska jag istället försöka förklara vad som är uselt med OS X så blir diskussionen förstås snabbt väldigt subjektiv. För somliga är det säkert ytterst välkommet när en ikon plötsligt får en akut släng av Jack Russell-sjukan och studsar upp i rutan där jag försöker arbeta. Själv får det mig att vilja ge den MacBook jag stundtals utsätts för på jobbet en enkelbiljett till avfallskvarnen.

På tal om subjektivitet (och rubrikbilden), i andra sammanhang har jag fått ta en del skit för att jag ibland tittar på en utmärkt serie innehållandes pastellfärgade hästar. Men nu glider jag ifrån ämnet en smula…

Jag bytte nyligen ut min Nokia Lumia 800 mot en 920. Inte för att 800:an började bli särskilt gammal – det är fortfarande en utmärkt telefon som gör allt vad man kan behöva – åtminstone numera, efter flera uppdateringar. Nej, det som fick mig att punga för 920:an var löftet om en telefon som är lik 800:an fast med mer av allt. Jag är tokförtjust i startskärmen som undviker den trista och oflexibla app-listan i iOS utan att falla ner i Androids brokiga widget-träsk. Jag gillar att det finns telefoner som känns välbyggda och tajta utan att offra funktion och ergonomi för ett glansigt yttre, likt en iPhone. Och som flitig användare av sociala nätverk uppskattar jag att Microsoft lyckats integrera Facebook, Twitter och diverse Google-tjänster (fast inte Google+, ännu) på ett sätt som känns smidigare och tillgängligare än i någon annan telefon.

Innan jag skaffade 800:an gjorde jag en stor sak av att mina favoritappar måste måste måste finnas för att jag över huvud taget skulle kunna tänka mig att byta. Som Android eller iPhone-användare är man van vid att apparna heter samma sak, en bekvämlighet som brukar blåsas upp till enorma proportioner när en Windows-telefon ska rescenseras (och jag minns hur samma argument användes mot Android en gång i tiden). Ett år senare är det slående hur få av mina “måste-appar” jag fortfarande använder. I verkligheten finns det alltid fullgoda om än mindre namnkunniga alternativ, oftast mitt framför ögonen. Nokia Music och dito Maps visade sig vara överlägsna alternativ till Spotify och Google Maps. Även om det inte alltid finns en exakt motsvarighet – jag nämnde ju Google+ ovan – så är jag i efterhand lite skamsen över hur upphängd jag var på specifika varumärken.

Kommer Windows Phone någonsin att få ett genomslag på den breda marknaden? Det finns uppenbarligen de som tror det och oavsett vad man tycker om systemens relativa meriter så är det tydligt att Apple inte längre kan leva på “coolhets-faktor” och ompaketering av andras innovationer. Det finns helt klart plats för en tredje spelare på marknaden. Och Microsoft har en viss rutin på att ta sig in i andras revir…

Kommer någon att sakna Expert?

Expert i Kista, fredag 21/9

Bor man inte under en sten så har man vid det här laget hört att hemelektronikkedjan Expert har gått i kånken, lite drygt ett år efter konkurrenten Onoff. Bilden ovan visar deras butik i Kista Galleria – där jag senast var på Onoffs konkursutförsäljning. Butiken togs sedermera över av Expert men trycket på personalskjortorna kan knappt ha hunnit torka innan det, som synes, var dags igen. Den här gången skippar jag nog utförsäljningen – kön av folk ringlade sig ännu på söndagen så långt ut i gallerian att den utgjorde ett hinder och jag värderar min tid högre än så. Dessutom tycker cynikern i mig att det hela är som upplagt för att lura folk, för anser man sig ha tid att stå i kö en halv arbetsdag så är man kanske inte heller den sorts person som gör prisjämförelser före köp. Av de som har tagit sig in har allt jag hört varit att priserna fortfarande inte är så imponerande.

Frågan är om det finns skäl att sörja Expert, annat än av medlidande för dem som snart blir arbetslösa? Hemelektronikbutiker har sedan länge tillhört gruppen av verksamheter som egentligen bara finns kvar av gammal vana – liksom exempelvis bankkontor, telebutiker, postkontor och skivaffärer är de hopplöst frånsprungna av teknikens framsteg men lever kvar eftersom många människor helt enkelt inte ids eller törs överge tryggheten av det välbekanta i utbyte mot det nya men obeprövade, hur överlägset det än må vara. Och i vissa fall finns det förstås också personliga preferenser som styr. Man ska absolut inte underskatta personligt bemötande som faktor i ett köp, inte ens när allting äger rum på nätet. Samtidigt har betald butikspersonal i mångt och mycket ersatts av nätets kollektiva vishet. Det som förr var:

  1. “Jag behöver en diskmaskin”
  2. Gå till butik #n
  3. Fråga säljaren vilken som är den bästa diskmaskinen
  4. Fråga vad den kostar
  5. Repetera för stigande värden på n tills du storknar
  6. Köp diskmaskin

Har nu blivit:

  1. “Jag behöver en diskmaskin”
  2. Googla fram vilken som är den bästa diskmaskinen
  3. Kolla var den är som billigast
  4. Beställ eller åk och hämta

Det senare alternativet går inte bara fortare, du behöver inte heller fråga dig om butiken du står i också råkar vara den billigaste och om den smilande säljaren verkligen rekommenderar dig den bästa diskmaskinen pengar kan köpa eller den som han helst vill bli av med eftersom den snart börjar mögla.

Expert lär vara långt ifrån de sista att falla; nätbutikerna har till synes bara fördelar. De behöver mindre personal, kan ha ett mycket större produktutbud och är i princip immuna mot stölder och skadegörelse. Därigenom kan de ta ut lägre priser – och över en viss nivå så spelar det ingen roll hur snäll och trevlig personalen är, för varan är trots allt exakt densamma. Det man inte kan få på nätet är “klämma-och-känna-upplevelsen”, kanske inte så viktig när det gäller elektronik och vitvaror men nog så när det gäller exempelvis kläder – där kommer det nog att ta betydligt längre tid innan nätbutikerna gör något större avtryck på det som finns ute i “verkligheten”.

Min gissning är att utvecklingen går mer mot stora lagerbutiker som de vi ser idag hos Elgiganten med flera, där “butiken” egentligen bara är ett något snyggare inrett hämtlager. I dessa kommer företag som har gott om pengar att lägga på marknadsföring kanske att sätta upp montrar för att framhäva sina produkter, men frågan är om det är värt det – många av kunderna har ju redan fattat beslutet om vad de ska köpa innan de kommer dit. Mer sannolikt är att vi får se fler “showrooms” som egentligen snarare syftar till marknadsföring än att sälja prylar. Det blir förstås bara aktuellt för stora företag (vi kan ju redan se att Apple går i den riktningen) där man redan är tillräckligt kända för att folk ska söka upp märket, snarare än tvärtom.

Majland Style!

Usch

Jag får otroligt bra idéer ibland. Det här var inte en av dem.

Det var under mitt lärorika/traumatiska besök på restaurangpråmen Majland i onsdags som jag stiftade bekantskap med fenomenet KöttfärsHawaii. Som namnet antyder är detta en Hawaiipizza, fast med skinkan utbytt mot köttfärs. För att vara riktigt Majland Style så ska den också ha hackad ananas och vara rejält saltad. Den fråga, som hade malt i mitt huvud sedan den bakfulla eftermiddagen, var: om en pizzabagare som inte är kriminellt usel och/eller använder ingredienser stulna från ett mob-lager gör en KöttfärsHawaii, blir resultatet då någonting ätbart? Eftersom jag nästan bor granne med sveriges bästa pizzeria var det inte så svårt att ta reda på den saken.

Till deras stora cred så frågade de om jag var säker när tog emot min beställning och ytterligare en gång när jag hämtade ut den. För nä, det här är inte en god pizza. Bristen på grönsaker gör att köttfärsen torkar ut alltsammans, ananasbitarna är för små och ensamma för att göra någon skillnad, den enda igenkännbara smaken är ost. Nu är smält ost förvisso inte helt oangenämt som mat betraktat, men då hade jag ju kunnat spara några spänn och köpt en Margherita istället.

Lyckligtvis hade jag till mitt förfogande något som borde stå på alla bord på alla restauranger i världen (och två burkar per bord i Åbo), nämligen Lohmanders Bearnaisesås. Universalmedlet mot all tråkig mat, applicera bara direkt på problemområdet. Om maten inte blir roligare, applicera mera. Tack Lohmanders, ni kan göra till och med MajlandHawaii ätbar.

Luna approves!

Med ursäkt till Destikim. The end.

1 2 3 43