Högerkonspiration

“Vi ses i valrörelsen” – så sa Håkan Juholt den 26 mars 2011, med adress till Fredrik Reinfeldt, i ett tal som numera inte längre går att finna på Socialdemokraternas hemsida. Nu blev det inte så av olika anledningar. Jag har skrivit väldigt lite om det hela här i bloggen och rätt lite i sociala medier eftersom jag finner hela historien uttråkande, om än inte utan en viss segersötma för mig som borgerlig väljare när (s) får opinionssiffror under 25%, de lägsta sedan 60-talet. Jag är övertygad om att raset inte är över, å andra sidan är det inte till något stort gagn för Alliansen eftersom väljarna går till (v) och (mp) istället.

Socialdemokraterna har förlorat sin enighet och därmed sin regeringsduglighet, det ser naturligtvis både väljarna och sossarna själva. Det blev aldrig den nystart som utlovades efter Sahlin. Att partiledaren får ta skiten för det är inte så konstigt. Hyckleriet om att han avgick frivilligt är det naturligtvis ingen som går på. En del hävdar att Juholt sköts i ryggen av de egna för att han var en “gråsosse” (underförstått: partiets vänsterfalang) och inte en av de nya hippa STHLM-sossarna (högerfalang). Det kan möjligen ligga något i det. Själv tror jag att Juholt helt enkelt inte hade den intellektuella kapacitet och disciplin som krävs för att utmana Fredrik Reinfeldt. Jag tror dessutom att det kan bli svårt att hitta någon som har det i partiets “vänsterfalang”.

Vad menar jag med det egentligen? Jo, låt oss ta partiledardebatten förra veckan (för övrigt Juholts sista) som exempel. 00:20 in i inslaget börjar Juholts replik till Reinfeldt:

Jag vänder mig till … Moderata Samlingspartiets … ordförande. Och jag frågar dig … var du … och ditt mandat … kom ifrån … när det gäller, att sälja ut, Sverige? Var fick Moderata Samlingspartiet sitt mandat ifrån, att sälja ut dom gemensamma tillgångar … som vi skattebetalare … investerat i … årtionden … för att bygga upp … sjukhus, skolor [...]

Rösten är långsam och gravallvarlig som en präst på begravning. Orden kommer långsamt, darrande och hänger knappt ihop. Bara tiden det tar att klämma fram första meningen är tillräcklig för att gå och ta en kaffe. Den är dessutom inte för en stavelse relevant eftersom det torde vara uppenbart för alla vem han talar till. Reinfeldt svarar:

I frånvaro av egna förslag och sammanhållen politik, så ersätter man det med ett högt tonläge, (en) karikatyr av samhällsutvecklingen som inte är korrekt.

Inte en tvekan, inte en darrning, Reinfeldt tells it like it is. Eller så ska det åtminstone framstå. Vissa kallar honom arrogant och det är naturligtvis medvetet. Reinfeldt kan ge “vad ledsen jag är att din hundvalp har dött”-framtoningen också när situationen påkallar det. Det är knappast konstigt att Moderaterna skulle ha egen majoritet om partiledarnas förtroendesiffror speglade valresultatet. Att hitta någon som kan motsvara detta i de röda leden är förmodligen nästan omöjligt, där intellektuella tenderar att avfärdas som “höger”. För att det just nu obefintliga Rödgröna alternativet ska kunna vinna valet krävs i princip att regeringen Reinfeldt gör bort sig ordentligt.

Dessutom – och detta tror jag spelar en desto större roll – är svensk vänster alldeles för förtjust i den egna retoriken. Socialdemokratin älskar att bre på om klassförakt, nedmontering av välfärden, utförsäljning av “våra” statliga verksamheter och att det minsann var sossar som lade grunden till allt som högern nu sabbar. Detta funkar förmodligen när man talar i slutna rum inför de egna men inte i ett uppkopplat samhälle där lögner omedelbart genomskådas, om så inte av traditionella media så av horder av internetanvändare. Att en “yvig” sosse som Juholt hade svårt att hålla sig till sanningen är inte så konstigt. Sanningen är nämligen inte längre definierad som vad socialdemokraternas kärntrupper vill höra.

Informationssamhället ger oss också dagligen en flodvåg av retorik från höger och vänster, högt som lågt. Oavsett om man tittar hos bloggare, i sitt Facebook-flöde eller i tidningarna så råder där ingen brist på tyckare som vill övertyga oss om det ena eller det andra. Samtidigt har sossarna de senaste fem åren haft partiledare som tycks oförmögna att uttrycka sig annat än i floskler; för att hitta motsvarande dumheter från högern måste man åka till USA, vilket lustigt nog ibland beskrivs som att svensk höger är “för torr”. Kanske är det tvärtom det som är framgångsreceptet. För svensk vänster kommer därför här ett råd, i all välmening: glöm revolutionen och lämna uppviglingsretoriken hemma. Det är ingen som går på den längre.

Jag borde förstås inte klaga när dagspressen skriver saker som berör min Hobby (även om det bara är för att ett gäng s k “kändisar” är inblandade) men ibland är det väldigt svårt att låta bli. I Svenska Dagbladet läste vi för ungefär en vecka sen (jaja, jag har firat jul och haft bättre saker för mig!) att Svenska kändisar startar eget flygbolag:

Håkan Nesser, Thomas Bodström och Jan O. Karlsson ska till våren kunna pendla mellan Stockholm och Bunge i eget flygplan. Det var i somras som sju driftiga företagare och boende på norra Gotland bildade aktiebolaget Rauk Air. En av dem var Jan O. Karlsson, pensionär med ett långt förflutet inom topp-politiken och sedan många år deltidsboende på Fårö.

– Egentligen är det konstigt att inte idén kommit tidigare, Fårösund har ju en utmärkt flygplats, säger Jan O. Karlsson till Gotlands Allehanda.

Här lyfter en vän av ordning, med kunskap om hur Gotland ser ut från luften, genast en smula på ögonbrynen. Nej, det är naturligtvis inget fel på Bunge flygfält. Men man får lätt en bild av något lite större och mer tillgängligt när man läser ordet “flygplats”, vilket för icke-piloter i Sverige väl närmast borde associera till Arlanda, Landvetter, Bromma, Skavsta, Visby eller Malmö (plus regionala alternativ om du bor norröver).

Bunge är i själva verket ett gammalt militärflygfält med två banor (ursprungligen tre) som är delvis belagda med betong och asfalt; se översiktskartan ovan. Om man bortser från gräset är banorna bara cirka 675 meter långa. I jämförelse med Arlanda (3 301 m), Bromma (1 668 m), Skavsta (2 878 m) eller Visby (2 000 m) så inser man snabbt att det kanske kan finnas en viss begränsning i hur stora flygplan som kan landa på Bunge, särskilt om man avser bedriva reguljärtrafik; då har vi inte heller övervägt att de boende i närområdet kanske skulle ha vissa invändningar.

Lägg till detta att Bunge saknar både banbelysning (en nödvändighet när det är, ni vet, mörkt) och inflygningsutrustning som möjliggör landning i dåligt väder, så börjar den bild som artikeln målar upp av ett flygbolag där man kan “via hemsidan [...] boka flygresor till exempelvis Baltikum och Tyskland” se en liten smula orealistisk ut. För oss amatörflygare ter det sig självklart att man får ställa in flygturen om vädret är dåligt – och vi pratar inte orkanen Dagmar här. Även väder som knappast skulle avskräcka en seglare är no-go för ett litet flygplan. Men om man har planerat en mysig weekend i Tyskland och får reda på dagen innan att flyget inte går eftersom det regnar så kanske man blir en smula bitter.

Nu visar det sig emellertid att bilden som SvD målar upp kanske är något överdriven/visionär. Läser man om Rauk Air på Facebook (var annars…) finner man följande:

Genom ett medlemskap i flygföreningen Rauk Air finns det snart möjlighet att kunna flyga mellan Bunge flygfält och Bromma. [...] Medlemskap i flygföreningen tecknas genom att betala in en årsavgift och täcker flygplanets fasta kostnader. De rörliga kostnaderna läggs på biljettpriset.

Vad kostar det? Vi räknar med att årsavgiften ligger på ca 4000-5000 kr. Man betalar sedan ca 700 kr för varje flygning.
Hur ofta flyger Rauk Air? Så ofta som möjligt är vårt mål. Till och börja med kommer vi att flyga när det finns ett stort behov av resande.
Kan jag alltid resa med Rauk Air? Nej, se Rauk Air som ett komplement till ditt nuvarande resande.
Vilka får åka med? Medlemskapet gäller för dig och din familj, vänner kan åka med till ett förhöjt biljettpris.

Här blir det genast betydligt klarare – vad våra vänner kändisarna har startat är en flygförening som man kan bli medlem i, med det lite annorlunda tillägget att man bedriver taxiflyg. Exakt vem som ska flyga planet framgår inte (det tycks vara en sexsitsig Partenavia P.68) men vi får väl anta att de har hittat någon med CPL+ME som gör jobbet mot en skälig ersättning. 5000 kr/år är för övrigt en fullt normal årsavgift för en flygklubb, och 700 kr/person enkel resa för fem passagerare låter som ett rimligt pris för det flygplan det gäller.

Underligt nog nämner informationstexten ingenting om begränsningar på grund av mörker eller dåligt väder (även om man kan ana en underton i raden “se Rauk Air som ett komplement…”) men vi får väl anta att denna information levereras i god tid innan man betalar in sin första medlemsavgift. I övrigt kan jag bara applådera detta initiativ. Reser man fram och tillbaka några gånger på ett år blir det nästan säkert billigare än att flyga reguljärt och när Rauk Air upptäcker hur svårt det är för allmänflyget att behålla sitt fotfäste på Bromma just nu kanske övriga klubbar och skolor där får lite välkommen hjälp på traven.

Själv ser jag fram emot att besöka Bunge till våren!

Jag handlar ofta och gärna på Dustin. Att priserna inte alltid är lägst kompenseras mer än väl av snabb leverans, ett bra utbud och positiva kontakter med kundtjänst vid returärenden och frågor. När jag så behövde en reservdel till en Dell-laptop som gjort sig lite illa googlade jag på reservdelsnumret (RX216) och föga förvånande kom Dustin bland de första resultaten. Det som fick mig att rygga tillbaka var priset:

Gulmarkeringarna är mina, jag har också suddat ut mina kunduppgifter från skärmdumpen.

Ett stycke plast som rimligtvis måste vara en ganska vanlig reservdel (särskilt om man ska tro Dells supporttekniker!) kostar alltså 1 045 kr exkl moms. Nog för att den som handlat reservdelar till märkeslaptops vet att det kan kosta, men det är faktiskt rätt löjligt. Så hellre än att låta den kostnaden drabba min arbetsgivare utan vidare ringde jag Dell och frågade om priset på samma artikelnummer. Offerten damp ned i mailen någon minut senare:

Skärmdump av PDF med mina gulmarkeringar och censurering av mina kunduppgifter.

Nu blev det plötsligt betydligt rimligare. 143,16 kr exkl moms eller, om man räknar in moms- och fraktkostnader, hela 1 374,80 kr billigare (motsv 88% rabatt!) än att köpa samma pryl från Dustin. Uppenbarligen är det någon som tar riktigt feta marginaler någonstans. I ren förundran googlade jag också på några andra sajter och fann att Dustin är långt ifrån ensamma om att ta ut otroliga överpriser för enkla reservdelar, så möjligen är det Dells återförsäljarpriser som är boven i dramat.

Förstå mig rätt nu: jag är inte ute efter att dissa någon. Jag vill bara ge mina kära läsare en enkel varning. Kolla alltid vad tillverkaren ska ha innan du köper reservdelar via en återförsäljare. Även om det innebär att du måste beställa via något så ålderdomligt som en människa med en telefon. De tio minuterna kan betala sig väldigt snabbt!

Det har nu gått ungefär 1½ vecka sedan jag fick hem min nya leksak i posten och nu börjar jag tycka att vi lärt känna varandra tillräckligt för att jag ska kunna skriva någon form av recension. Egentligen har jag redan rescenserat den flera gånger om, för det har knappt gått en dag utan att någon har frågat mig vad jag tycker om den. Trots att Nokia Lumia 800 i mångt och mycket är lik andra Windows Phone 7-lurar, ett operativsystem som funnits på marknaden i mer än ett år nu, tycks Nokian väcka ett särskilt intresse. Kanske inte förvånande om man minns att väldigt många i min generation växt upp med 5110 och känner en koppling till märket sedan gammalt. Min sista Nokia var en 6150 som senare fick se sig utbytt mot en T610, följd av en V800 och diverse Windows Mobile-lurar, varav de flesta från HTC. Så småningom hittade jag Android i Desire, just då förmodligen världens bästa smartphone. Onekligen ett par ganska rejäla skor för Nokia Lumia 800 att fylla.

Och hur går det? Tja, ska man vara ärlig så måste man först ha klart för sig var ribban ligger. Nokia Lumia 800 är inte en telefon för entusiasten som vill ha (minst!) fyra processorkärnor, nog med minne att lagra sin samling rippade BluRay-filmer och en skärmstorlek som gör iPad-ägare avundsjuka. På pappret är specifikationerna för Lumian hyfsat medelmåttiga, men 3,7-tums storleken är förmodligen perfekt för de allra flesta, snäppet större än iPhone4, och 16 GB internt lagringsutrymme räcker ändå långt. Man vinner inga sifferjämförelser med Lumia 800 men den modesta hårdvaran borgar trots allt för god batteritid och ett attraktivt pris i handeln. Däremot törs jag påstå att Nokian vinner stort på utseendet, det mattsvarta skalet (finns även i blått och rött) är helt slätt och fritt från skarvar eller onödiga, ömtåliga krusiduller. Framsidan är täckt av repsäkert s k Gorilla-glas och skärmbilden imponerar med såväl utmärkt skärpa som färgåtergivning och en nästan perfekt svärta.

Windows Phone 7 som operativsystem betraktat har en bit kvar på vägen innan alla “självklara” funktioner finns på plats, där s k tethering (möjligheten att använda telefonen som 3G-modem till en dator) är det jag saknar mest. App-marknaden är förstås blott en bråkdel av vad som finns tillgängligt för iOS/Android, även om antalet appar växer mycket snabbt. Det enda jag egentligen saknar är en riktig Google+-app och någonting som laddar ner flygvädret åt mig från LFV, men den första sägs vara på gång och den sistnämnda kodar jag på själv nu i afton. Spel finns det gott om, förmodligen till stor del tack vare Microsofts långa samarbete med olika Xbox-utvecklare. En trevlig funktion är att man kan testköra betalappar (även spel), så man behöver aldrig betala för något i blindo eller ge sig ut på jakt efter en gratisversion.

Prestandan i operativsystemet och apparna är en av Windows Phone 7′s allra starkaste sidor, gränssnittet är mer responsivt än något jag sett på Android-lurar med betydligt fetare hårdvara och det märks att Microsoft i viss mån lyckats vända det faktum att man är sist in på en väldigt konkurrensutsatt marknad till sin fördel: de inbyggda apparna för mail, sociala nätverk, foton och annat är utan undantag välgjorda, responsiva och vackra att se på. Många av de appar som finns på marknaden känns också mer putsade än sina motsvarigheter till Android, där YouTube-appen MetroTube är det bästa exemplet. Det gamla problemet att “inaktiva” appar ligger och får batteriet att ta slut har man löst på ett smidigt sätt – man kan välja vilka appar som får köra i bakgrunden och telefonen säger till om den tycker att någon app ligger och snurrar helt i onödan.

Sannolikt är det också lärdomar från konkurrenterna som fått Microsoft att välja en medelväg mellan Androids totala öppenhet och iOS’ gyllene fängelse. Telefontillverkare och operatörer har begränsade möjligheter att anpassa operativsystemet efter eget tycke, istället behåller Microsoft ett avgörande inflytande över användarupplevelsen. Efter att ha sett hur välmenande men hafsigt utvecklade tillägg kan fullständigt förstöra en i övrigt utmärkt Android-lur ser jag numera detta som positivt för mig som slutanvändare. I Lumia 800 har Nokia valt att skicka med en liten men värdefull skara egna appar: App Highlights som rekommenderar särskilt utvalda appar, Nokia Music som är företagets egna musikspelare och -butik a la iTunes samt Nokia Maps och Drive som erbjuder kartor och navigation. Nokia Drive är samlingens absoluta höjdpunkt, en fullt fungerande men helt gratis navigator som inkluderar kartor för hela planeten. Åtminstone för oss som kör bil är det ett tillskott som ger Nokia en mycket stor fördel framför övriga WP7-leverantörer.

Sammanfattningsvis är Nokia Lumia 800 en telefon som jag hoppas få behålla länge. Jag har inga större tvivel på att de enstaka brister i operativsystemet som fortfarande finns kommer att rättas till i en snar uppdatering – Microsoft tycks ha siktat in sig på en hög leveranstakt som inte får Windows Phone 7 att halka efter Android eller iOS, men först har man förstås en del att komma ikapp. Jag saknar inte gimmickar som videosamtal, men tethering vore hemskt trevligt och att lägga in egna ringtoner borde faktiskt kunna göras något enklare. Men vad gäller det jag faktiskt använder min telefon till varje dag – läsa mail, uppdatera fejjan, spela spel, lyssna på musik och kanske någon gång ringa telefonsamtal(!!), är Lumia 800 en förbättring på alla sätt jämfört med vad jag upplevt från Android eller iOS. Med tanke på att Nokia även tycks fatta det här med marknadsföring finns alla förutsättningar för Lumia 800 att sälja riktigt bra. Den som räknar ut Microsoft eller Nokia på grund av att de kommer något sent till matchen har en överraskning att vänta inom en nära framtid.

I korthet

Det bra: Kanske marknadens just nu bästa gränsnitt på en mobiltelefon. Utmärkt prestanda och bra batteritid. Snygg och minimalistisk design som sticker ut i mängden, särskilt bildskärmen imponerar. Innovativt, inituitivt och snyggt OS med många nya lösningar och välgjorda appar. Bra integration med Facebook och Googles mail/kalender. Kompetent spelplattform.

Det dåliga: Operativsystemet saknar fortfarande en del funktionalitet, kanske kommer senare med uppdateringar. Inte en telefon för entusiaster som vill ha den häftigaste hårdvaran, dubbla kameror, MicroSD-kortplats med mera. Ännu långt ifrån samma utbud av appar och spel som iOS/Android.

Ibland händer saker fortare än man tror – för bara ett par veckor sedan skrev jag att mitt intresse för den i övrigt tilltalande Nokia Lumia 800 hade mattats en smula, främst av två specifika anledningar: att Microsoft på sämsta Apple-manér valde att göra det omöjligt att installera appar som inte först blivit censurerade godkända, och att jag saknade viktiga appar som utlovats sedan länge, där Spotify var den mest kritiska. Nåväl, två veckor senare har det levererats på båda punkter.

Vad gäller app-restriktionerna så krävs först lite bakgrundhistoria. Microsoft valde initialt att låsa ned Windows Phone 7 på samma sätt som Apple gjort med sina telefoner, vilket gav upphov till stark irritation lite varstans, även på den här bloggen. Den korta versionen är att jag inte accepterar sånt trams. En “marknadsplats” med kontrollerade appar är helt okej, det är naturligtvis skönt att ha den tryggheten som användare. Men möjligheten att gå utanför den måste alltid finnas där. Det finns helt enkelt för många exempel på fullt legitima appar som censurerats för att jag ska ge någon annan än mig själv den möjligheten, om vi bortser från det rent principiellt tveksamma i att något företag på andra sidan gjorden ska bruka censur mot mig utan mitt samtycke.

Lyckligtvis var det många andra som kände likadant, så kort efter att WP7 såg dagens ljus hade någon hackat det och gjort det möjligt att köra vilka appar som helst. Upplåsningsverktyget släpptes gratis på nätet under namnet ChevronWP7. Nu skulle man kunna tro att Microsoft omedelbart gav sig på utvecklarna med sin armé av advokater, men så skedde inte – istället gjorde man något smart, man skapade en officiell och supporterad tjänst där vem som helst kan låsa upp sin telefon för en trivial avgift. En smula krångligt i jämförelse med Android, och lång tid tog det att få fram den officiella tjänsten, men tillräckligt för att plattformen ska bli intressant igen. Det skadar knappast att den officiella appen för Spotify släpptes nästan samtidigt.

Eftersom Nokia Lumia 800 inte släpps i Sverige förrän efter nyår – och faktiskt ingen annanstans heller förrän om knappt två veckor – har jag haft anledning att se över alternativen. Jag har otroligt bra erfarenheter av HTCs telefoner sedan tidigare och flera av mina vänner föreslog att jag skulle ta en titt på Titan. Samsung har också gjort sig synliga med nya Focus S, som tyvärr bara finns tillgänglig i USA (fast man kan ju importera) och såväl den som Titan har på pappret betydligt bättre prestanda, större skärmar och fler finesser (t ex dubbla kameror) jämfört med Nokia. Därmed betingar de förstås också ett betydligt högre pris. Jag får medge att avgörandet till slut hamnade på utseendet och det faktum att Nokia numera är Microsofts bästa kompis, så om någon telefon kan ge den optimala upplevelsen av Windows Phone 7 så borde det vara deras. Det bådar dessutom gott för framtida uppdateringar.

En recension kommer naturligtvis så fort leksaken är i mina händer, men när det blir är ännu okänt – jag har lagt en förbeställning på Expansys, fast där har man varken leveransdatum eller pris – det kan bli snart, redan den 16 november om det vill sig väl, ska man tro Twitter har vissa butiker redan tjuvstartat. Den som väntar på något gott…!

Den senaste månaden eller så har det klottrats en del i IT-pressen om att datorer med Windows 8 “låser ute” andra operativsystem, såsom Linux. Trots att Microsoft har dementerat detta (och publicerat en lång, teknisk artikel om tekniken det gäller) så fortsätter sensationalistiska rubriker med titlar som “Kampanj mot låsning i Windows 8” att ploppa upp. Okej, jag borde kanske skylla mig själv som läser IDG (IT-världens motsvarighet till Aftonbladet, med ungefär samma faktakoll!) men ändå irriterar det mig en smula. Sanningen är nämligen inte särskilt svår att förstå, men känner man till den så blir det lite svårare att göra lockande rubriker. Gamla vanor är svåra att bryta och det är fortfarande något slags instinktiv reaktion bland många bloggare och journalister – särskilt de med fötterna i FOSS-stövlar – att skylla allt ont i världen på Microsoft.

Så vad är problemet?

Jo, sedan en tid tillbaka har BIOS – det program som hanterar interaktionen mellan hård- och mjukvara på en grundläggande nivå – så sakteliga börjat bytas ut mot UEFI, Unified Extensible Firmware Interface. Det är minst sagt på tiden, BIOS är 80-talsteknik som bland annat är en del av orsaken till att man fortfarande kan få vänta flera minuter på att en PC ska starta upp. UEFI (och dess föregångare EFI) används alltså lite varstans redan idag, på datorer med Windows 7, Linux eller Mac OS X. Så långt inget konstigt, men jag har på en del sajter läst påståendet att man ska vägra datorer med UEFI eftersom de bara kan köra Windows. Det är ren lögn och lika korkat som att påstå att Volvo-bilar bara kan köras inom Sverige.

Uppståndelsen beror på följande: en av de saker som Microsoft har introducerat i Windows 8 är möjligheten att utnyttja Secure Boot på datorer som har denna funktion (som är en valfri del av UEFI). Secure Boot är ett skydd mot en typ av datorangrepp som kallas rootkit, där en hackare kan ta kontroll över datorn på ett sätt som är nästan omöjligt att upptäcka, genom att han byter ut grundläggande delar av operativsystemet. Secure Boot kan skydda mot denna typ av angrepp genom att kontrollera att den kod som körs inte har blivit modifierad med hjäp av digitala signaturer. Poängen är att om man har en dator med Secure Boot så måste förstås varje OS man vill använda ha en sådan digital signatur. Signaturen måste i sin tur vara godkänd av den som tillverkat datorn, annars skulle ju vem som helst – även hackare – kunna signera sin mjukvara och installera den.

För den som använder det operativsystem som datorn levereras med – cirka 95%, alltså – är detta inget som helst problem. Det blir ett problem först när man vill installera ett annat OS som inte är signerat med en godkänd signatur. Detta godkännande ligger helt och hållet hos datortillverkaren. Om datorn levereras med Windows betyder det förstås att signaturen på Windows är godkänd från början. Utöver den kan tillverkaren välja att godkänna vilka han vill, eller göra det möjligt för användaren att godkänna själv, eller stänga av kontrollen helt och hållet vilket ger samma nivå på skyddet som dagens datorer – fullt tillräckligt i de flesta fall. Observera att om man byter ut “Windows” mot “Mac OS X” i den här paragrafen så stämmer den fortfarande.

Det som ger upphov till oro är att en del datortillverkare kan komma att sälja datorer som enbart godkänner operativsystemet de levereras med, utan någon möjlighet för användaren att byta ut det. Den som vill installera Linux på en PC med Windows, eller Windows på en Mac, eller någon annan kombination som inte motsvarar precis det som tillverkaren har givit sin uttryckliga välsignelse till, skulle därmed kunna stå lottlös. Alldeles säkert kommer det att säljas datorer med denna begränsning. Minst lika troligt är det att det kommer att säljas datorer som kan göras helt öppna, eller där man kan godkänna vilka signaturer man vill. PC-marknaden är hårt konkurrensutsatt och marknaden för folk som vill köra Linux eller något helt annat är alltjämt för stor för att ignorera.

Så visst är det bra att problemet blir känt. Men allt detta är än så länge enbart baserat på antaganden. Det finns idag bara två populära modeller av datorer som hindrar användaren från att installera sitt eget val av operativsystem, och det är Apples två generationer av iPad. Som konstigt nog har undgått kritiska artiklar i pressen trots denna bristfällighet.

Så lanserade Nokia äntligen sina telefoner med Windows Phone 7. Som jag har väntat. Jag såg stora ting i Windows Phone 7 när det lanserades och med version 7.5 (“Mango”) är många av de tekniska bristerna åtgärdade. Under hösten har WP7-lurarna börjat poppa upp lite här och var i min närhet så jag har vid flera tillfällen haft möjlighet att provköra de senaste modellerna. Var så säker: det är bra grejer, gränssnittet är en mycket trevligare bekantskap än både iOS och Android, prestandan är enastående och hårdvaran ligger perfekt i handen. Just Nokia är ju bland de bästa i branschen på just hårdvarubiten, så i kombination med ett modernt OS borde allt vara frid och fröjd … eller?

Jo, Nokia Lumia 800 är en otroligt snygg telefon som har alla chanser att sälja bra, särskilt om den får en attraktiv prislapp. Det är synd att vi inte får se den här i Sverige förrän efter jul, men den som vill kan ju importera själv utan några större problem. Tyvärr är det en smartphone för massmarknaden, inte entusiaster. Skärmen är 3,7 tum vilket är snäppet större än iPhone och i nivå med många Android-lurar, men jag skulle hellre vilja ha en fyratummare som HTC Sensation eller till och med större. Lumia 800 saknar plats för MicroSD-kort och har en processor som är betydligt segare än dem som sitter i de värsta Android-lurarna. Trist, för jag skulle vilja ha en telefon med lite mer kräm i.

Är detta avgörande? Nej. Min HTC Desire, nu 18(!) månader gammal, har fullt tillräcklig prestanda för allt jag använder den till och den ser ut som en rostig relik bredvid Lumia 800. Skärmstorleken är inte heller avgörande, en mindre telefon har också sina fördelar. Det som gör att jag faktiskt vill vänta lite till är att det fortfarande saknas så många “självklara” appar, såsom Spotify. Vi fick veta i april förra året att WP7 skulle få Spotify, sedan att det skulle komma med Mango, men Spotify-appen finns fortfarande inte att finna (annat än på YouTube). Istället lanserar Nokia sin egen musiktjänst tillsammans med sina telefoner. Har Microsoft skjutit fram Spotify för att vara hyggliga mot Nokia?

Google+ är en annan app som utannonserats men som aldrig dök upp; även där verkar det vara något på gång, men vad tusan; köper jag en ny telefon vill jag ju ha alla nödvändiga appar från dag ett! Nu lär jag behålla min Desire i vilket fall eftersom den gör sig utmärkt för experiment och utveckling, men att behöva släpa på två telefoner bara för att kunna lyssna på musik är inte acceptabelt någonstans. Möjligen kan jag stå ut med att använda webbläsar-versionen av Google+, men alla som försökt använda en mobil webapp en längre stund vet att det är ungefär lika trevligt som att vara inuti en omkullvält bajamaja.

En annan sak jag absolut inte accepterar är när den som säljer mig en dator eller telefon anser sig ha rätt att bestämma vilka program jag får köra på den – ett skäl, kanske det starkaste, till att jag vägrar befatta mig med Apple. Tyvärr valde Microsoft vid lanseringen att förse även Windows Phone 7 med denna typ av idiotisk policy, vilket normalt hade diskvalificerat den fullständigt. Men, Microsoft har utlovat att man ska kunna låsa upp sin WP7 för en obetydlig kostnad och den 14 oktober meddelades att detta skulle bli möjligt “inom några veckor”. Detta var alltså för två veckor sedan, så i vanlig ordning får man ta löftet med en nypa salt.

Så jag har två alternativ. Jag kan köpa en Nokia och hoppas att allt detta faller på plats inom en snar framtid. Eller så väntar jag, så kanske det dessutom hinner dyka upp en modell som ger lite fler geekpoints – låter inte “Lumia 800″ väldigt mycket som om det finns en “Lumia 900″ i faggorna?

Känns som ett rätt självklart val, när jag tänker efter.

Jag valde att vänta tills de flesta reaktionerna på Steve Jobs‘ frånfälle hade upphört innan jag skrev det här, dels för att inlägget inte skulle drunkna i floden av hyllningar men också för att en del av det jag vill skriva kan tolkas som att jag talar illa om någon som nyligen avlidit. Det är förstås inte min avsikt, men jag förstår att den tolkningen ligger nära till hands när nästan alla artiklar jag läst om Steve Jobs sedan hans bortgång varit ensidiga hyllningar utan någon som helst nyansering, ofta över gränsen till bristande verklighetsförankring. Just därför vill jag göra ett försök att ge min bild av vad Steve Jobs lämnar efter sig. Det står naturligtvis var och en fritt att inte hålla med mig.

Trots att jag aldrig ägt en Apple-produkt kan jag inte förneka att Jobs, särskilt efter sin återkomst till VD-posten på Apple 1997, haft en mycket kraftig påverkan på hur jag ser på datorer, mobiltelefoner (för att inte säga konsumentelektronik i allmänhet) och mjukvara. När jag först hörde talas om iPhone skrattade jag åt den överprisade leksaken som ur ett rent tekniskt perspektiv låg åratal efter min dåvarande telefon (med Windows Mobile). Skrattet fastnade i halsen när leksaken blev en försäljningssuccé som alla omedelbart började kopiera. Samma sak hade visserligen hänt med iPod några år tidigare, men det var bara en simpel mp3-spelare och kunde lätt avfärdas som ett engångsmirakel. Vi vet ju alla vad som hände sen. Jag medger utan bitterhet att jag hade fel.

När iPad lanserades var vi redan så vana vid Apple som en ostoppbar marknadskraft att succén var given från början. En laptop utan tangentbord, med ett leksaks-OS? Såklart folk köper den! Oavsett vad man anser om produkternas tekniska meriter – som jag inte finner det nödvändigt att ta upp här – är det fullständigt uppenbart att Steve Jobs var ett lysande geni, en stor visionär och en sällan överträffad affärsman. En hel del av berömmet ska förstås också gå till de tusentals ingenjörer, vars namn aldrig kommer att bli kända för allmänheten, som gjort mycket av det faktiska jobbet innanför väggarna. Faktum kvarstår att det kreativa inflytandet, såväl i helheten som detaljerna, till en mycket stor del emanerat direkt från Jobs. Han var inte bara en ljusstark PR-figur utan framför allt en kreatör, och förtjänar att bli ihågkommen som en sådan.

Men.

Nu tänker jag trampa på ett par tår.

Nej, jag fegar ur och citerar Richard Stallman istället, vars tåtramparskills är vida överlägsna mina:

Steve Jobs, the pioneer of the computer as a jail made cool, designed to sever fools from their freedom, has died.

As Chicago Mayor Harold Washington said of the corrupt former Mayor Daley, “I’m not glad he’s dead, but I’m glad he’s gone.” Nobody deserves to have to die — not Jobs, not Mr. Bill, not even people guilty of bigger evils than theirs. But we all deserve the end of Jobs’ malign influence on people’s computing.

Unfortunately, that influence continues despite his absence. We can only hope his successors, as they attempt to carry on his legacy, will be less effective.

Jag håller inte alls med om sättet på vilket Stallman valde att förmedla sina åsikter om Jobs, likafullt har han rätt. Jag är förvisso inte alls glad att Steve Jobs inte finns bland oss längre – under hans ledning har Apple som få andra kunnat sporra andra företag över nästan hela spektrat av konsumentelektronik att bygga bättre produkter. Men det är också det enda långvarigt positiva bidrag som Apple under Jobs har gett oss (utöver kortvariga bidrag såsom nya leksaker). Apples egna produkter har, genom sina framgångar på marknaden, snarare retarderat än accelererat utvecklingen inom vitala områden. Istället för att lära användare att ta till sig kunskapen som behövs för att kunna nå ut till hela världens resurser via webben valde Apple att bygga ett gyllene fängelse, som folk glatt förklarar sin evinnerliga kärlek till eftersom man kan spela Angry Birds i det utan att behöva oroa sig för virus.

Hur sålde man in det? Med lysande marknadsföring och förstklassig design, som skapat extremt lojala kunder, villiga att förlåta de flesta brister, gå på de vildaste lögner. Apple efter millennieskiftet har inte varit ett innovativt företag och Steve Jobs var aldrig en innovatör. Jag har läst det skrivet om Jobs att han gav alla människor möjligheten att ha en dator i fickan – men det stämmer inte, alla som visste att tekniken fanns och ville betala för den hade haft “smarta mobiler” i många år innan iPhone dök upp – och “plattdatorn” är möjligen en ännu äldre uppfinning. Med “appar” och allt, även fast de inte kallades så. Apple har gång på gång tagit standard-hårdvara, packat den i ett snyggare fodral än konkurrensen och sett till att precis alla fått veta varför de vill ha den. Revolutionerande? Visst. Men aldrig nyskapande.

Dock ska man komma ihåg att Apple alltid har byggt vad kunderna har efterfrågat. Vad har innovation för egenvärde om folk hellre betalar för ett snyggt skal och en välsorterad app store? Ändå tror jag att det företag som fungerat som en ledstjärna åt andra – det Apple som Steve Jobs lämnar efter sig – är det vi kommer att minnas snarare än några enskilda produkter. Apple gjorde stora tekniska landvinningar med Macintosh på 80- och 90-talen, men det var Windows som blev datorn på var mans skrivbord. Likaså visade man vägen med iPhone, men i din ficka är det idag mer troligt att det ligger en Android.

Kan Apple behålla sin roll som vägvisare utan Steve Jobs vid rodret? Jag tvivlar. Man byggde så mycket av sin image på personkulten kring Jobs att man förmodligen kommer att ha svårt att göra mer än iterera på de befintliga produktlinjerna utan att riskera att förlora kopplingen till det som varit. Samtidigt är det ett band som måste brytas förr eller senare och när så sker blir det antingen en ny renässans eller Apples (andra) undergång. Oavsett vad som händer med företaget kommer arvet efter Steve Jobs att leva kvar länge. På gott och ont.

Om ungefär 36 timmar åker jag till Japan för andra gången. Sist jag var där, 2009, stannade jag bara en vecka, inte nog med tid för jetlaggen att gå över och knappt nog med tid för att skrapa på ytan av detta fantastiska land. Den här gången har jag samlat ihop tid och pengar nog att stanna betydligt längre. Jag tror inte att den vänlighet och gästfrihet som jag upplevde vid mitt förra besök har mattats av den senaste tidens händelser – kanske snarare tvärtom. Emellertid  kommer jag inte att resa i de områden som påverkades starkt av den stora jordbävningen i våras, utan kommer främst att besöka Tokyo och olika städer i regionen Kansai, främst Osaka och Kyoto.

Som ett experiment så kommer jag att mikroblogga resan via Google+, såväl foton som inlägg kommer att ligga publikt (inget konto krävs alltså). Alla tips och råd om vad man kan tänkas hitta på i Japan uppskattas rikligen, även om jag har en hel del idéer själv! Mitt förra besök föregicks av en intensiv planering där jag ville maximera varenda minut av min vistelse. Mindre än 30 minuter efter att jag checkat in på hotellet var planeringen som bortblåst. Ändå hade jag inte en lugn stund eller ett enda ögonblick som jag hade önskat att jag spenderat annorlunda. Den här gången har jag därför inte så mycket en planering som en “att göra”-lista, så får vi se hur det går.

En perifer men inte oviktig del av resan är att det blir min första resa med nya superjumbon Airbus A380-800, under Lufthansa-flagg på sträckan Frankfurt-Tokyo (och givetvis tillbaka igen). En upplevelse som, ska jag medge, jag ser fram emot nästan lika mycket som att komma tillbaka till Japan. Är man flygnörd så är man!

Följ min reseblogg här – första inlägget kommer på lördag.

Nu är det två dagar sedan SL gick och höjde priset på Sveriges billigaste månadskort. Som alltid när något blir dyrare – även om höjningen är i nivå med en restauranglunch – har ramaskriet ekat i såväl media som på Facebook. När jag lite skämtsamt föreslog att det plötsligt blev ännu mer fördelaktigt att skrapa ihop till en bil visade det sig att ett par av mina vänner faktiskt på fullaste allvar överväger detta. Själv har jag inte ägt ett SL-kort på många år. Inte för att jag någonsin inbillar mig att bilen är billigare än kollektivtrafiken – utan för att tåg och bussar helt enkelt inte kan göra samma jobb. I bilen åker jag tryggt, snabbt och säkert mellan godtyckliga punkter vilken tid som helst på dygnet. De gånger jag ändå åker kollektivt så beklagar jag mig inombords hur tydligt det är att SL får verka som en tung, våt filt över hela Stockholms kollektivtrafik. Lite konkurrens skulle sitta på sin plats.

Tag bara den förbannade SL-remsan – i ett format som måste vikas för att få plats i en normal plånbok, går sönder lätt och aldrig riktigt går jämt ut – har man fräckheten att resa någonstans för tre stämplar så får man en enda, obrukbar rad kvar på slutet. När SL lade ner enorma summor pengar på att införa kontaktlösa kort – förvisso ett enormt kliv framåt redan det – varför lät man inte systemet omfatta även remsorna? Jag gillar att lyfta fram Tokyo som ett gyllene exempel på hur kollektivtrafik ska fungera, där fler än fjorton(!) olika statliga och privata företag bedriver olika former av spårbunden trafik. Det finns ett gemensamt biljettsystem (Sucia) med ett kontaktlöst kort som laddas med pengar och även fungerar som ett betalkort i många affärer.

I Suica-systemet beror kostnaden helt på resvägen eftersom kortet avläses både på väg in och ut ur en station, och det finns också möjlighet till “pendlarkort” som ger fria resor mellan utvalda stationer under en längre period. Naturligtvis ger detta också operatörerna överlägsna möjligheter att mäta antalet passagerare och resor över dygnet, så att trafiken kan göras så effektiv som möjligt. Systemet transporterar varje dygn – enbart i Tokyo – fler människor än alla järnvägar i Tyskland tillsammans. Priserna för resenärerna är förstås mycket låga. En resa tvärs över stan kostar ett par hundra yen, eller drygt tio spänn. Inte ens en stämpel på SLs urusla remsa.

Nu är förstås Stockholm olikt Tokyo på många sätt. Ett system som Suica skulle förmodligen stupa redan på planeringsstadet på grund av rädsla för att den personliga integriteten skulle “kränkas” när privata företag fick tillgång till detaljerad information om hur människor reser (här ska dock sägas att Suica-korten är ickepersonliga). Ändå skakar jag på huvudet i förvåning över vissa människors bristande grepp om verkligheten när det påstås att bilen är en lyxvara vi kan leva utan, eller att politikerna måste tvinga oss att ge upp våra bilar. Faktum är ju att så aldrig kommer att ske så länge de cirka 85% av befolkningen som har tillgång till bil inte känner att kollektivtrafiken kan uppfylla samma behov. Och om detta inte ens går att åstadkomma i vår mest tätbefolkade stad ser ju chanserna rätt usla ut för resten av landet.

Själv tror jag inte att kollektivtrafiken kommer att tränga ut bilismen, utan tvärtom – i ett samhälle som bygger allt mindre på överstatliga “lika dåligt för alla”-lösningar och mer på individuell anpassning och respekt för varje människas önskemål och behov så kommer vi snarare att se en explosion av små, billiga och effektiva elbilar – som så småningom kommer att kunna köra sig själva i perfekt harmoni med övrig trafik. Tekniken finns redan. Givet att någon politisk inblandning är önskvärd borde den därför gå ut på att sporra utvecklingen av sådana fordon och infrastrukturen som krävs (ja, detta betyder fler vägbyggen) samtidigt med höjda krav och incitament som får folk att byta in sina fossilbränslefordon.

Själv väntar jag bara på en elbil som inte kostar idiotiska summor och som låter mig köra till föräldrarna i Linköping utan att behöva ladda batteriet på vägen, sedan gör jag mig kvitt mitt fossilbränsleberoende, även om det innebär att jag måste göra mig av med min älskade Mini. Och om samma nya elbil också kan köra hem mig från krogen efter en trevlig kväll, då är det sista gången jag köpt en SL-remsa. Men jag kommer fortfarande att ta tåget när jag är i Tokyo.