Högerkonspiration

Sommar, sol och semester! Då behöver man portabla högtalare för att kunna berika omgivningen med sin favoritmusik, var man än råkar befinna sig. Den uppenbarelsen fick jag för några veckor sedan när solen började titta fram och vårkänslorna spirade i takt med att vinterdäcken skruvades av (på tok för tidigt, med andra ord). Just portabla högtalare visar sig vara ett ganska överbefolkat marknadssegment, därför kunde jag ställa hårda krav. Viktigast först:

1. Ska överleva Absolut Gotland
2. Bluetooth
3. Bra ljudkvalitet
4. Ingen iPod/iPhone-hållare
5. Låg vikt
6. Pris runt 2 000 kr eller lägre

Det fjärde kravet kan tyckas vara omotiverat högt upp på listan, men jag totalvägrar att ge pengar till någon som tycker att en stor och ful kontakt som bara passar ett visst företags produkter är att föredra framför mer standardiserade lösningar. Apple är den enda stora telefontillverkare vars prylar inte kan laddas med Micro-USB. Nåväl, med denna spec var det fortfarande inte svårt att hitta ett antal kompetenta kandidater. Jag övervägde Bose SoundLink (överprisad), TDK 2 Speaker Boombox (för tung), Logitech Z715 (för plastig) och en hel rad andra innan jag fastnade för Nokia Play 360.

Detta val hade naturligtvis inte så lite att göra med att jag i vintras blev ägare till en Lumia 800, en telefon som övertygat mig om Nokias förmåga att bygga hårdvara som toppar marknaden i både design och kvalitet. Med såväl Bluetooth som en konventionell 3,5″-ingång kan Play 360 användas med så gott som alla på marknaden förekommande smartphones, emellertid är det alltid en liten hjälp att veta att prylarna förmodligen testats tillsammans minst en gång innan de släpptes till butikerna.

Att ansluta Play 360 till min telefon kunde knappast varit lättare. Hela manualen ryms på undersidan och Bluetooth-parningen gick blixtsnabbt. Varje förpackning innehåller bara en högtalare, men om man köper två (ja, de finns i tvåpack till rabatterat pris) hittar de varandra trådlöst och spelar i stereo. Möjligheten att ställa en högtalare på varje sida av rummet, eller hänga en på varje sida av bältet/ryggsäcken, ger förstås en helt annan ljudbild jämfört med högtalare där alla element sitter tätt ihop, men tyvärr går det inte att koppla ihop fler än två högtalare på detta vis (kanske är det tur för min plånbok). Räckvidden är som andra Bluetooth-enheter, 8-10 meter är inga problem och man kan behålla mobilen i säkert i fickan.

Talet “360″ i högtalarnas namn hänvisar till det faktum att ljudet de ger ifrån sig ska vara rundstrålande. Detta visar sig vara en sanning med modifikation, som förstärks av den vackra men icke-funktionella grillen. I själva verket är högtalarelementet riktat uppåt; det enda som blåser åt sidan är en basreflexport på höger sida, som visserligen ger ett oomph som jag knappast hade förväntat mig av så små lådor. Dessa faktum gör att Play 360 presterar dramatiskt bättre (och högre) när ljudet har en lämplig yta att studsa mot, såsom en hylla eller ett bord. Inomhus är maxvolymen, trots den på pappret låga effekten (2,1 W RMS), fullt tillräcklig och även utomhus har de inga problem att göra sig hörda.

Ljudkvaliteten är också klart godkänd, den tid då Bluetooth per definition innebar uselt ljud är ett minne blott, men små bärbara högtalare är knappast av intresse för audiofiler till att börja med. Jag hade inga högtalare i samma prisklass att testa mot, men andra recensenter gör gällande att Play 360 låter bättre än Jawbone Jambox – “the best sounding wireless speaker on the planet“. Så där har vi det. Nokia har också slängt in några riktigt smarta lösningar:

Bilden ovan visar vad man finner när man tar loss botten – ett utbytbart batteri av typ BL-5C, som går att hitta för sisådär en hundring precis överallt. Det skulle inte förvåna mig om det finns på ICA. Förutsättningen finns alltså att dessa högtalare överlever betydligt längre än min Lumia 800 tack vare möjligheten att byta den enda slitdelen och ansluta till vilken mobil eller musikspelare som helst. Något man knappast kan säga om ljudlådor som kommer med formgjutna plastslidor för den just nu senaste modellen av iWhatever. Batteriladdning sker via Micro-USB och Nokia har varit trevliga nog att inkludera en laddare i förpackningen, trots att den som köper trådlösa högtalare med hög sannolikhet redan har minst en.

För övrigt går ljudvolymen att justera med knappar på framsidan av varje högtalare. Är två ihopparade synkar de förstås volymen med varandra, likaså stänger båda två av sig med en knapptryckning. Batteritiden är inte oväntat sämre än de 21 timmar som Nokia påstår – jag uppskattar att jag klämde ut åtminstone 12-15 timmar ur dem, då nästan uteslutande på högsta volym. Knappast något att bråka över. En annan liten trevlighet, som jag tyvärr inte hade möjlighet att testa, är att hela Bluetooth-parningen kan förbigås om man har en telefon med NFC - då är en lätt beröring av ovansidan allt som behövs.

Hur var det då med hållbarheten? Jotack, högtalarna överlevde AG trots hård tjänstgöring, inte minst tack vare de behändiga bärpåsar som följde med (se bild). De blå gummiringarna visade sig vara tillräckligt väl förankrade för att kunna användas som bälteshängare och påsarnas påverkan på ljudet är nästan försumbar. Nokia säger inget om högtalarnas tillförlitlighet i regn och jag bestämde mig för att inte testa detta ingående. Som stöt- och repskydd funkade emellertid påsarna utmärkt.

Slutkläm: För den som inte listat ut det ännu är jag fånigt nöjd med mitt köp. Mina två invändningar är egentligen att maxvolymen gott kunde varit något högre, om så krävts på bekostnad av batteritid; samt att man fortfarande får betala ganska mycket pengar för lyxen att kunna köra trådlöst, trots att Bluetooth vid det här laget borde betraktas som vardagsteknik. Exempelvis X-mini MAX levererar mer kräm i ett kompaktare format till en bråkdel av priset, om än med ömtåliga sladdar och en ljudkvalitet som närmast för tankarna till en skrikande apa i en tomburk. Man kan alltså komma undan betydligt billigare om prioriteringslistan ser annorlunda ut. Men för trådlösa högtalare med bra ljud, snygg design, låg vikt och smarta finesser tror jag knappast att jag hade kunnat göra ett bättre val.

Det var av en ren slump jag upptäckte att mina släktingar på Irland hade en flygplats nästan inom gångavstånd. Många länder visar sin bästa sida uppåt skyn till – att detta även torde gälla den gröna Irländska västkusten är inget man behöver grubbla över, så kort efter att jag upptäckt flygplatsen på Google Maps skickade jag iväg ett mail till Sligo Aero Club, den lokala flygklubben. Kunde jag möjligen få låna ett litet flygplan när jag ändå var i krokarna, pretty please with a cherry on top? (Inte den exakta ordalydelsen.) Gissa min glada överraskning när jag samma kväll fick ett mail tillbaka:

Hello Wilhelm

Yes, we should be able to arrange for you to fly with us as a temporary member
and with an experienced former instructor who coincidentally also lives in
Culleenamore.

We charge €180 per hour (timed from takeoff to landing) for instruction and
checkouts in the 172 and €10 for temporary membership. Full annual membership
is €250, which might be of interest to you if you visit Sligo regularly. PPL
rates (once checked out) are €165 per hour for the 172 and €135 for the 152.

Let me know as soon as possible when you wish to fly and I will see what we can
do.

Fullt acceptabla priser jämfört med klubben här hemma i Sverige och dessutom en co-pilot – hur mycket bättre svar kunde jag ha fått? En Cessna C172 bokades på lördagen men flygningen blev så småningom uppskjuten till söndagen av olika skäl. Solen sken starkt och molnen såg inte särskilt hotfulla ut men vinden blåste friskt och rakt tvärs fältet – vi startade på bana 11 och strax före starten trodde jag mig höra 030° och 9 knop, det visade sig vara 19 knop! Med motsvarande väderlek hemma i Sverige hade jag ställt in flygningen men med Gerry, min erfarne medpilot, i högersits var jag inte särskilt oroad och starten gick fint om än turbulent.

Väl uppe i luften och över platt terräng (och hav) försvann all tillstymmelse till skumpighet och vi steg snabbt upp till 1 500 ft för att få en bra utsikt över landskapet. Vi flög först norrut mot Mullaghmore (som jag för övrigt skulle promenera runt morgonen därpå). Vi cirklade runt halvön för att se Classiebawn, ett slott med en “färgglad” historia, och vände därefter tillbaka ner mot fältet. Den platta terrängen till trots varnade Gerry mig för att flyga för nära de branta bergen där det fanns risk för svår turbulens eller nedsvep. På vägen pratade vi om skillnaderna (eller snarare, visade det sig, bristen på skillnader) mellan klubbflyg i Sverige och Irland.

Efter att ha korsat fältet steg vi till 2 000 ft för att kunna flyga över Knocknarea och se Drottning Maeve’s grav, en enorm stenålderskonstruktion som syns från vida omkring. Huruvida Maeve (även Medb/Meabh) faktiskt är begravd där är det ingen som vet, då stenhögen aldrig blivit utgrävd. Vi fortsatte sedan söderut i riktning mot Ballymote för att se grottorna i Keshcorran. Jag hade väntat mig att skillnaden mellan den modernare Cessna C172S jag “vanligtvis” flyger på SAS FK och Sligo Aero Club’s tjugo år äldre EI-SAC skulle vara större än den egentligen var. Om något kändes den äldre maskinen en smula lättare i rodren och mer välbalanserad, något jag tillskriver avsaknaden av tung elektronik.

Efter vår avkrok söderut flög vi tillbaka mot fältet igen, denna gång över Lough Gill och Sligo Town. Det hade vid det här laget mojnat till 17 knop, fortfarande tvärs banriktningen – inte för att det gjorde någon större skillnad på min nervositet inför landningen. Lyckligtvis var trafiken i luften nästan obefintlig och vi fick klart för landning långt ut, vilket gav utrymme för ett rejält landningsvarv. Eftersom såväl baslinjen som finalen in mot bana 11 ligger över havet så var turbulensen faktiskt inte särskilt kraftig jämfört med “hemma” på Bromma vid betydligt lägre vindstyrkor. Jag landade med ett steg klaff och lite högre hastighet än vanligt vilket gjorde att Cessnan flöt ut ordentligt, men vi landade ändå med rejäl marginal och mer än halva banan tillgodo (förvisso ingen bedrift – den är 1 200 meter lång).

Väl tillbaka i hangaren hade vädret definitivt bestämt sig för att göra livet surt för småflygare med byar över 30 knop, så vi hjälptes åt att putta in vårt och klubbens andra flygplan i hangaren. En annan pilot med sällskap som hade tänkt sig en flygtur fick snopet vända tillbaka – de roade sig istället med en promenad i gräset kring landningsbanan(!), kanske inte världens bästa idé om ett flygplan skulle ha försökt landa just då. Själv begav jag mig med sällskap till närbelägna puben The Strand för lunch och en välförtjänt post-flight-Guinness. Att flyga utomlands var både betydligt enklare och mer spännande än vad jag hade väntat mig. Nästa gång jag är i Sligo blir det definitivt ett nytt besök – och jag kommer nog aldrig att åka på semester igen utan att ha koll på närmaste flygklubb!

För den som är sugen på fler bilder från min tur till Irland finns de på Google+ (konto krävs inte):

• Dag 1 (Dublin och Culleenamore)
• Dag 2 (Galway, Connemara, Leenane, Westport, Kilcullen’s)
• Dag 3 (Enniskillen, Donegal)
• Dag 4 (Connemara, Tobernalt, Sligo)
• Dag 5 (Flygturen, Strand Hill)
• Dag 6 (Mullaghmore, Dublin)

Eftersom jag var tvungen att skicka iväg min Nokia på service (och stå ut med en fruktansvärd vikarie i en vecka) fick jag anledning att prova på den inbyggda funktionaliteten för säkerhetskopiering och återställning i Windows Phone 7, då telefonen naturligtvis var fabriksåterställd när den kom tillbaka. Jag har lite svårt att bestämma mig för om Microsoft har gjort ett bra eller dåligt jobb – de byggt något som är tekniskt nästintill perfekt, smidigt och lättanvänt – men liksom glömt bort att implementera stöd för användningsfall som borde vara fullständigt uppenbara. Samma mönster finner man för övrigt också i förhandstitten av Windows 8, men Windows Phone 7 har ju ändå funnits ute på marknaden ett tag nu.

Vad menar jag då med det? Låt oss börja med de bra bitarna. Backupfunktionen i Windows Phone 7 kombinerar det bästa av två världar genom att dels lagra mycket av dina data i gratis molntjänster (precis som Android och iOS), dels göra backuper som innehåller allt i telefonen. Dessa backuper kallas “restore points” och är i princip avbildningar av hela telefonens internminne. Detta innebär att en telefon som blivit fabriksåterställd eller utbytt kan återställas till precis den konfiguration som fanns innan, med noll arbetsinsats från användaren. Jämför man med motsvarande procedur för Android - där första steget är “roota din telefon (och riskera att förlora garantin)” - så inser man snabbt att Windows Phone 7 har ett försprång här.

Problemet är att Microsofts Zune-programvara (motsv. iTunes), förmodligen i något slags missriktad önskan att göra saker och ting enkla för oss sinnessvaga konsumenter, enbart skapar en “restore point” precis före installation av en ny OS-uppdatering. Att skapa en på begäran går helt enkelt inte (däremot kan man lyckligtvis återställa när man vill). Varför det var så fruktansvärt svårt att sätta en knapp som hette “Backup” bredvid “Restore” förstår jag inte, men så är det alltjämt. Vill man alltså göra en backup precis innan man skickar in telefonen på service – alltså precis min situation för ett par veckor sedan – är det kört. Fast inte.

HOWTO: Fullständig backup av Windows Phone 7

Obligatorisk friskrivning: Ingenting i den här guiden kräver att du “rootar” din telefon eller gör något som riskerar att upphäva din garanti. Den här metoden kan dock upphöra att fungera i framtiden. Risken för att någonting går sönder är liten, men allt sker på egen risk.

1. Ladda hem WP7 Update Cab Sender och extrahera till en ny katalog.

2. Anslut din telefon via USB. Stäng Zune om det är öppet.

3. Öppna en kommandoprompt (cmd.exe) i mappen där WP7 Update Cab Sender.bat ligger.

4. Skriv “wp7″ (utan citattecken) och tryck på Tab, därefter Enter. Tryck B. Om du omedelbart får ett felmeddelande (t ex “No devices were found”), åtgärda felet, tryck Enter och därefter B för att försöka på nytt.

5. Vänta. Eftersom hela telefonen kopieras så tar detta en god stund, åtminstone 15-30 minuter. Rör inte telefonen under tiden, den kommer att starta om sig automatiskt.

6. När allt är klart kommer du att se ett stort och läskigt felmeddelande på telefonen och i kommandoprompten som lyder ungefär “None of the packages in the update are applicable”. Detta felmeddelande ignorerar du bara. Det beror på att vi har “lurat” telefonen att det finns en uppdatering, vilket föranleder en fullständig backup, men det finns i själva verket ingen. Backupen skapas dock ändå.

7. Stäng kommandoprompten.

8. Du är klar. Backupen förvaras i C:\Users\{ditt namn}\AppData\Local\Microsoft\Windows Phone Update\{guid}\ och du behöver egentligen inte göra något med den, men om du av någon anledning vill ha flera backuper så får du göra en kopia av den mappen, för varje ny “restore point” skriver annars över den föregående.

HOWTO: Fullständig återställning av Windows Phone 7

Obligatorisk friskrivning: Detta ersätter alla data och inställningar i din telefon med det som tidigare har säkerhetskopierats. Skriver du över något viktigt så får du skylla dig själv.

1. Anslut din telefon via USB och öppna Zune om det inte sker automatiskt.

2. Klicka på “Settings” högst upp i Zune-fönstret. Klicka på “Update” i menyn till vänster. Vänta ett ögonblick på att Zune ska leta efter uppdateringar. Scrolla ner i fönstret tills du hittar knappen “Restore”.

3. Kontrollera att datumet som står till höger om “Restore”-knappen stämmer överens med datumet på den säkerhetskopia du vill återställa. Klicka “Restore”.

4. Följ instruktionerna.

5. Vänta. Länge och tålmodigt. Rör inte telefonen under tiden. Återställning tar längre tid än backup, räkna med 20-40 minuter. Processen kan se ut att ha stannat av, men det har den inte (det är normalt att det tar nästan 10 minuter att komma till 1%, sen går det fortare).

6. När allt är klart kommer telefonen att starta om.

Fotnot

Hoppas att den här guiden är till nytta för någon. Originalkällan är det här foruminlägget som gör gällande att samma metod även funkar på andra telefoner än Nokia Lumia 800, men helt säker kan man förstås inte vara förrän man provat!

Okej. Det här är svårt. (Tar några djupa andetag.) Vi börjar från början. När min stackars Lumia 800 blev tvungen att besöka det vackra landet i öst, till följd av ett fall ner i asfalten på Skavsta – fruktansvärt nog att krossa vilken iPhone som helst till grus men som bara resulterade i en sprucken skärm och ett sargat hörn på finnen – tänkte jag att det kanske vore kul att prova en Android-telefon med den riktiga “Google Experience(TM)”, alltså en av de telefoner som Google själva varit med och utvecklat. Valet, som Android-kännare redan känner igen från bilden ovan, föll på Nexus S, alltså inte den absolut senaste modellen (någon sådan fanns tyvärr inte att låna på jobbet) men alltjämt betydligt nyare än min gamla trotjänare HTC Desire. Desire släpptes i februari 2010 och Nexus S i december samma år. Det var den första telefonen med Android 2.3 (“Gingerbread”) vilken förvisso senare släpptes även till Desire och de flesta andra telefoner i samma generation.

Min förhoppning att få testa det haussade Android 4.0 (“Ice Cream Sandwich”) mattades dock när det visade sig att Googles löfte om att Nexus S alltid ska vara först med de senaste uppdateringarna är en lögn. Eller ja, ICS hade visserligen släppts till Nexus S men sedan drog man raskt tillbaka den uppdateringen när det visade sig att den var buggig som tusan och två månader senare har man fortfarande inte gjort något nytt försök. Nästan orelaterat kan nämnas att Microsoft rullade ut sin senaste stora uppdatering till Windows Phone 7 (“Mango”) till i princip samtliga sålda Windows Phones på en månad, oavsett tillverkare och operatör.

Nåväl, att köra Gingerbread var jag ju van vid sedan tidigare och den överlägsna hårdvaran, den med skicklighet optimerade mjukvaran hos en telefon utformad i samarbete med genierna på självaste Google skulle ju ge ett rejält lyft. Döm om min häpnad när jag upptäckte att att Nexus S är en gigantisk hög med skit. Från den intetsägande designen som inte skiljer upp från ned – hälften av gångerna trycker jag på volymen när jag vill tända skärmen eller vice versa – till materialet i billigaste, repvänligaste sunkplast – till skärmen som har så dålig återgivning att svart framstår som mörklila även i perfekt betraktningsvinkel (tydligen fick bara USA den bättre AMOLED-modellen).

Och den laggar. Herregud vad den laggar. Visserligen är jag bortskämd med den överlägsna smidigheten i Windows Phone 7, men så här illa var aldrig min HTC Desire. Faktum är att jag var tvungen att gräva fram sagda Desire ur sin byrålåda för att bekräfta känslan. Liggandes sida vid sida blir jag återigen påmind om hur ful och usel bildskärmen på Nexus S är. Desire lyser starkare och svärtan är svart. Dessutom är den tunnare och smidigare trots att den har plats för SD-kort, en funktion som genierna på Google tydligen inte fattar nyttan med. Allvarligt talat, om Nexus S vore en människas första introduktion till Android så skulle jag inte klandra henne* om hon* gick och köpte en iPhone istället.

En kollega som lyckats fånga den bespottade ICS-uppdateringen till sin Nexus S lät mig prova den men någon mildring av plågan fanns inte att finna där heller. Det var först när en vän, som spenderat en betydande del av sin magra inkomst på en Galaxy Nexus, förbarmade sig över mig som jag hittade en “Nexus” som faktiskt gör skäl för de förväntningar som Google-logotypen inger. Plötsligt anar jag att Nexus S bara var en misslyckad prototyp till Galaxy Nexus, som av någon anledning hamnade på produktionslinan istället för i sopcontainern där den hörde hemma. Nu längtar jag bara tillbaka till min Nokia. Det riktigt beklagliga är emellertid att Android förtjänar bättre. Det finns mängder av utmärkta Android-telefoner, men om man som konsument inte kollar noga i förväg kan man bli bränd som attan trots att man köper vad man tror är ett “säkert kort”. På andra sidan har vi Apple, som säljer En. Telefon. Som förvisso är kass på sina egna vis, men jag har svårt att tro att någon som köper den egentligen lär bli särskilt missnöjd. Så nog har fanboisen en poäng, åtminstone.

* Jag använder “hon/henne” som könsneutrala pronomen. “Hen” är ett fånigt påhitt som mest liknar ett japanskt tillmäle.

Det enda som luktar värre än bränd elektronik är bränd elektronik som man har betalat dyra pengar för. I början av förra året ingick jag en ohelig allians med en av mina mer pålitliga vänner genom vilken vi skulle hjälpa varandra med förvaring av säkerhetskopior. Några månader senare upptäckte jag att min väns dator tydligen inte längre var så sugen på att ta emot mina backuper, ett problem som snabbt kunde spåras till den externa hårddisken på vilken backuperna skulle lagras.

Eftersom jag är en klåfingrig jävel var jag förstås tvungen att ta en titt på insidan av burken för att se om den till äventyrs gick att rädda, men den välbekanta doften (se ovan) gjorde gällande redan från början att det var kört. Dum som jag är satte jag in disken i ett annat kabinett vilket fick den omedelbara följden att det också pajade. Sunt förnuft 1, Wille 0.

Den externa hårddisken – för övrigt en Western Digital Elements Desktop – var lyckligtvis inom garantin och till Dustins heder ska sägas att de skickade mig en ny helt utan knussel eller fördröjning. Återstår bara två saker: att återigen vänta på att Bahnhof ska skyffla 2 TB säkerhetskopior över sina fiberlinor och att omutvärdera min långtstående policy att enbart köpa WD-diskar.

“Vi ses i valrörelsen” – så sa Håkan Juholt den 26 mars 2011, med adress till Fredrik Reinfeldt, i ett tal som numera inte längre går att finna på Socialdemokraternas hemsida. Nu blev det inte så av olika anledningar. Jag har skrivit väldigt lite om det hela här i bloggen och rätt lite i sociala medier eftersom jag finner hela historien uttråkande, om än inte utan en viss segersötma för mig som borgerlig väljare när (s) får opinionssiffror under 25%, de lägsta sedan 60-talet. Jag är övertygad om att raset inte är över, å andra sidan är det inte till något stort gagn för Alliansen eftersom väljarna går till (v) och (mp) istället.

Socialdemokraterna har förlorat sin enighet och därmed sin regeringsduglighet, det ser naturligtvis både väljarna och sossarna själva. Det blev aldrig den nystart som utlovades efter Sahlin. Att partiledaren får ta skiten för det är inte så konstigt. Hyckleriet om att han avgick frivilligt är det naturligtvis ingen som går på. En del hävdar att Juholt sköts i ryggen av de egna för att han var en “gråsosse” (underförstått: partiets vänsterfalang) och inte en av de nya hippa STHLM-sossarna (högerfalang). Det kan möjligen ligga något i det. Själv tror jag att Juholt helt enkelt inte hade den intellektuella kapacitet och disciplin som krävs för att utmana Fredrik Reinfeldt. Jag tror dessutom att det kan bli svårt att hitta någon som har det i partiets “vänsterfalang”.

Vad menar jag med det egentligen? Jo, låt oss ta partiledardebatten förra veckan (för övrigt Juholts sista) som exempel. 00:20 in i inslaget börjar Juholts replik till Reinfeldt:

Jag vänder mig till … Moderata Samlingspartiets … ordförande. Och jag frågar dig … var du … och ditt mandat … kom ifrån … när det gäller, att sälja ut, Sverige? Var fick Moderata Samlingspartiet sitt mandat ifrån, att sälja ut dom gemensamma tillgångar … som vi skattebetalare … investerat i … årtionden … för att bygga upp … sjukhus, skolor [...]

Rösten är långsam och gravallvarlig som en präst på begravning. Orden kommer långsamt, darrande och hänger knappt ihop. Bara tiden det tar att klämma fram första meningen är tillräcklig för att gå och ta en kaffe. Den är dessutom inte för en stavelse relevant eftersom det torde vara uppenbart för alla vem han talar till. Reinfeldt svarar:

I frånvaro av egna förslag och sammanhållen politik, så ersätter man det med ett högt tonläge, (en) karikatyr av samhällsutvecklingen som inte är korrekt.

Inte en tvekan, inte en darrning, Reinfeldt tells it like it is. Eller så ska det åtminstone framstå. Vissa kallar honom arrogant och det är naturligtvis medvetet. Reinfeldt kan ge “vad ledsen jag är att din hundvalp har dött”-framtoningen också när situationen påkallar det. Det är knappast konstigt att Moderaterna skulle ha egen majoritet om partiledarnas förtroendesiffror speglade valresultatet. Att hitta någon som kan motsvara detta i de röda leden är förmodligen nästan omöjligt, där intellektuella tenderar att avfärdas som “höger”. För att det just nu obefintliga Rödgröna alternativet ska kunna vinna valet krävs i princip att regeringen Reinfeldt gör bort sig ordentligt.

Dessutom – och detta tror jag spelar en desto större roll – är svensk vänster alldeles för förtjust i den egna retoriken. Socialdemokratin älskar att bre på om klassförakt, nedmontering av välfärden, utförsäljning av “våra” statliga verksamheter och att det minsann var sossar som lade grunden till allt som högern nu sabbar. Detta funkar förmodligen när man talar i slutna rum inför de egna men inte i ett uppkopplat samhälle där lögner omedelbart genomskådas, om så inte av traditionella media så av horder av internetanvändare. Att en “yvig” sosse som Juholt hade svårt att hålla sig till sanningen är inte så konstigt. Sanningen är nämligen inte längre definierad som vad socialdemokraternas kärntrupper vill höra.

Informationssamhället ger oss också dagligen en flodvåg av retorik från höger och vänster, högt som lågt. Oavsett om man tittar hos bloggare, i sitt Facebook-flöde eller i tidningarna så råder där ingen brist på tyckare som vill övertyga oss om det ena eller det andra. Samtidigt har sossarna de senaste fem åren haft partiledare som tycks oförmögna att uttrycka sig annat än i floskler; för att hitta motsvarande dumheter från högern måste man åka till USA, vilket lustigt nog ibland beskrivs som att svensk höger är “för torr”. Kanske är det tvärtom det som är framgångsreceptet. För svensk vänster kommer därför här ett råd, i all välmening: glöm revolutionen och lämna uppviglingsretoriken hemma. Det är ingen som går på den längre.

Jag borde förstås inte klaga när dagspressen skriver saker som berör min Hobby (även om det bara är för att ett gäng s k “kändisar” är inblandade) men ibland är det väldigt svårt att låta bli. I Svenska Dagbladet läste vi för ungefär en vecka sen (jaja, jag har firat jul och haft bättre saker för mig!) att Svenska kändisar startar eget flygbolag:

Håkan Nesser, Thomas Bodström och Jan O. Karlsson ska till våren kunna pendla mellan Stockholm och Bunge i eget flygplan. Det var i somras som sju driftiga företagare och boende på norra Gotland bildade aktiebolaget Rauk Air. En av dem var Jan O. Karlsson, pensionär med ett långt förflutet inom topp-politiken och sedan många år deltidsboende på Fårö.

– Egentligen är det konstigt att inte idén kommit tidigare, Fårösund har ju en utmärkt flygplats, säger Jan O. Karlsson till Gotlands Allehanda.

Här lyfter en vän av ordning, med kunskap om hur Gotland ser ut från luften, genast en smula på ögonbrynen. Nej, det är naturligtvis inget fel på Bunge flygfält. Men man får lätt en bild av något lite större och mer tillgängligt när man läser ordet “flygplats”, vilket för icke-piloter i Sverige väl närmast borde associera till Arlanda, Landvetter, Bromma, Skavsta, Visby eller Malmö (plus regionala alternativ om du bor norröver).

Bunge är i själva verket ett gammalt militärflygfält med två banor (ursprungligen tre) som är delvis belagda med betong och asfalt; se översiktskartan ovan. Om man bortser från gräset är banorna bara cirka 675 meter långa. I jämförelse med Arlanda (3 301 m), Bromma (1 668 m), Skavsta (2 878 m) eller Visby (2 000 m) så inser man snabbt att det kanske kan finnas en viss begränsning i hur stora flygplan som kan landa på Bunge, särskilt om man avser bedriva reguljärtrafik; då har vi inte heller övervägt att de boende i närområdet kanske skulle ha vissa invändningar.

Lägg till detta att Bunge saknar både banbelysning (en nödvändighet när det är, ni vet, mörkt) och inflygningsutrustning som möjliggör landning i dåligt väder, så börjar den bild som artikeln målar upp av ett flygbolag där man kan “via hemsidan [...] boka flygresor till exempelvis Baltikum och Tyskland” se en liten smula orealistisk ut. För oss amatörflygare ter det sig självklart att man får ställa in flygturen om vädret är dåligt – och vi pratar inte orkanen Dagmar här. Även väder som knappast skulle avskräcka en seglare är no-go för ett litet flygplan. Men om man har planerat en mysig weekend i Tyskland och får reda på dagen innan att flyget inte går eftersom det regnar så kanske man blir en smula bitter.

Nu visar det sig emellertid att bilden som SvD målar upp kanske är något överdriven/visionär. Läser man om Rauk Air på Facebook (var annars…) finner man följande:

Genom ett medlemskap i flygföreningen Rauk Air finns det snart möjlighet att kunna flyga mellan Bunge flygfält och Bromma. [...] Medlemskap i flygföreningen tecknas genom att betala in en årsavgift och täcker flygplanets fasta kostnader. De rörliga kostnaderna läggs på biljettpriset.

Vad kostar det? Vi räknar med att årsavgiften ligger på ca 4000-5000 kr. Man betalar sedan ca 700 kr för varje flygning.
Hur ofta flyger Rauk Air? Så ofta som möjligt är vårt mål. Till och börja med kommer vi att flyga när det finns ett stort behov av resande.
Kan jag alltid resa med Rauk Air? Nej, se Rauk Air som ett komplement till ditt nuvarande resande.
Vilka får åka med? Medlemskapet gäller för dig och din familj, vänner kan åka med till ett förhöjt biljettpris.

Här blir det genast betydligt klarare – vad våra vänner kändisarna har startat är en flygförening som man kan bli medlem i, med det lite annorlunda tillägget att man bedriver taxiflyg. Exakt vem som ska flyga planet framgår inte (det tycks vara en sexsitsig Partenavia P.68) men vi får väl anta att de har hittat någon med CPL+ME som gör jobbet mot en skälig ersättning. 5000 kr/år är för övrigt en fullt normal årsavgift för en flygklubb, och 700 kr/person enkel resa för fem passagerare låter som ett rimligt pris för det flygplan det gäller.

Underligt nog nämner informationstexten ingenting om begränsningar på grund av mörker eller dåligt väder (även om man kan ana en underton i raden “se Rauk Air som ett komplement…”) men vi får väl anta att denna information levereras i god tid innan man betalar in sin första medlemsavgift. I övrigt kan jag bara applådera detta initiativ. Reser man fram och tillbaka några gånger på ett år blir det nästan säkert billigare än att flyga reguljärt och när Rauk Air upptäcker hur svårt det är för allmänflyget att behålla sitt fotfäste på Bromma just nu kanske övriga klubbar och skolor där får lite välkommen hjälp på traven.

Själv ser jag fram emot att besöka Bunge till våren!

Jag handlar ofta och gärna på Dustin. Att priserna inte alltid är lägst kompenseras mer än väl av snabb leverans, ett bra utbud och positiva kontakter med kundtjänst vid returärenden och frågor. När jag så behövde en reservdel till en Dell-laptop som gjort sig lite illa googlade jag på reservdelsnumret (RX216) och föga förvånande kom Dustin bland de första resultaten. Det som fick mig att rygga tillbaka var priset:

Gulmarkeringarna är mina, jag har också suddat ut mina kunduppgifter från skärmdumpen.

Ett stycke plast som rimligtvis måste vara en ganska vanlig reservdel (särskilt om man ska tro Dells supporttekniker!) kostar alltså 1 045 kr exkl moms. Nog för att den som handlat reservdelar till märkeslaptops vet att det kan kosta, men det är faktiskt rätt löjligt. Så hellre än att låta den kostnaden drabba min arbetsgivare utan vidare ringde jag Dell och frågade om priset på samma artikelnummer. Offerten damp ned i mailen någon minut senare:

Skärmdump av PDF med mina gulmarkeringar och censurering av mina kunduppgifter.

Nu blev det plötsligt betydligt rimligare. 143,16 kr exkl moms eller, om man räknar in moms- och fraktkostnader, hela 1 374,80 kr billigare (motsv 88% rabatt!) än att köpa samma pryl från Dustin. Uppenbarligen är det någon som tar riktigt feta marginaler någonstans. I ren förundran googlade jag också på några andra sajter och fann att Dustin är långt ifrån ensamma om att ta ut otroliga överpriser för enkla reservdelar, så möjligen är det Dells återförsäljarpriser som är boven i dramat.

Förstå mig rätt nu: jag är inte ute efter att dissa någon. Jag vill bara ge mina kära läsare en enkel varning. Kolla alltid vad tillverkaren ska ha innan du köper reservdelar via en återförsäljare. Även om det innebär att du måste beställa via något så ålderdomligt som en människa med en telefon. De tio minuterna kan betala sig väldigt snabbt!

Det har nu gått ungefär 1½ vecka sedan jag fick hem min nya leksak i posten och nu börjar jag tycka att vi lärt känna varandra tillräckligt för att jag ska kunna skriva någon form av recension. Egentligen har jag redan rescenserat den flera gånger om, för det har knappt gått en dag utan att någon har frågat mig vad jag tycker om den. Trots att Nokia Lumia 800 i mångt och mycket är lik andra Windows Phone 7-lurar, ett operativsystem som funnits på marknaden i mer än ett år nu, tycks Nokian väcka ett särskilt intresse. Kanske inte förvånande om man minns att väldigt många i min generation växt upp med 5110 och känner en koppling till märket sedan gammalt. Min sista Nokia var en 6150 som senare fick se sig utbytt mot en T610, följd av en V800 och diverse Windows Mobile-lurar, varav de flesta från HTC. Så småningom hittade jag Android i Desire, just då förmodligen världens bästa smartphone. Onekligen ett par ganska rejäla skor för Nokia Lumia 800 att fylla.

Och hur går det? Tja, ska man vara ärlig så måste man först ha klart för sig var ribban ligger. Nokia Lumia 800 är inte en telefon för entusiasten som vill ha (minst!) fyra processorkärnor, nog med minne att lagra sin samling rippade BluRay-filmer och en skärmstorlek som gör iPad-ägare avundsjuka. På pappret är specifikationerna för Lumian hyfsat medelmåttiga, men 3,7-tums storleken är förmodligen perfekt för de allra flesta, snäppet större än iPhone4, och 16 GB internt lagringsutrymme räcker ändå långt. Man vinner inga sifferjämförelser med Lumia 800 men den modesta hårdvaran borgar trots allt för god batteritid och ett attraktivt pris i handeln. Däremot törs jag påstå att Nokian vinner stort på utseendet, det mattsvarta skalet (finns även i blått och rött) är helt slätt och fritt från skarvar eller onödiga, ömtåliga krusiduller. Framsidan är täckt av repsäkert s k Gorilla-glas och skärmbilden imponerar med såväl utmärkt skärpa som färgåtergivning och en nästan perfekt svärta.

Windows Phone 7 som operativsystem betraktat har en bit kvar på vägen innan alla “självklara” funktioner finns på plats, där s k tethering (möjligheten att använda telefonen som 3G-modem till en dator) är det jag saknar mest. App-marknaden är förstås blott en bråkdel av vad som finns tillgängligt för iOS/Android, även om antalet appar växer mycket snabbt. Det enda jag egentligen saknar är en riktig Google+-app och någonting som laddar ner flygvädret åt mig från LFV, men den första sägs vara på gång och den sistnämnda kodar jag på själv nu i afton. Spel finns det gott om, förmodligen till stor del tack vare Microsofts långa samarbete med olika Xbox-utvecklare. En trevlig funktion är att man kan testköra betalappar (även spel), så man behöver aldrig betala för något i blindo eller ge sig ut på jakt efter en gratisversion.

Prestandan i operativsystemet och apparna är en av Windows Phone 7′s allra starkaste sidor, gränssnittet är mer responsivt än något jag sett på Android-lurar med betydligt fetare hårdvara och det märks att Microsoft i viss mån lyckats vända det faktum att man är sist in på en väldigt konkurrensutsatt marknad till sin fördel: de inbyggda apparna för mail, sociala nätverk, foton och annat är utan undantag välgjorda, responsiva och vackra att se på. Många av de appar som finns på marknaden känns också mer putsade än sina motsvarigheter till Android, där YouTube-appen MetroTube är det bästa exemplet. Det gamla problemet att “inaktiva” appar ligger och får batteriet att ta slut har man löst på ett smidigt sätt – man kan välja vilka appar som får köra i bakgrunden och telefonen säger till om den tycker att någon app ligger och snurrar helt i onödan.

Sannolikt är det också lärdomar från konkurrenterna som fått Microsoft att välja en medelväg mellan Androids totala öppenhet och iOS’ gyllene fängelse. Telefontillverkare och operatörer har begränsade möjligheter att anpassa operativsystemet efter eget tycke, istället behåller Microsoft ett avgörande inflytande över användarupplevelsen. Efter att ha sett hur välmenande men hafsigt utvecklade tillägg kan fullständigt förstöra en i övrigt utmärkt Android-lur ser jag numera detta som positivt för mig som slutanvändare. I Lumia 800 har Nokia valt att skicka med en liten men värdefull skara egna appar: App Highlights som rekommenderar särskilt utvalda appar, Nokia Music som är företagets egna musikspelare och -butik a la iTunes samt Nokia Maps och Drive som erbjuder kartor och navigation. Nokia Drive är samlingens absoluta höjdpunkt, en fullt fungerande men helt gratis navigator som inkluderar kartor för hela planeten. Åtminstone för oss som kör bil är det ett tillskott som ger Nokia en mycket stor fördel framför övriga WP7-leverantörer.

Sammanfattningsvis är Nokia Lumia 800 en telefon som jag hoppas få behålla länge. Jag har inga större tvivel på att de enstaka brister i operativsystemet som fortfarande finns kommer att rättas till i en snar uppdatering – Microsoft tycks ha siktat in sig på en hög leveranstakt som inte får Windows Phone 7 att halka efter Android eller iOS, men först har man förstås en del att komma ikapp. Jag saknar inte gimmickar som videosamtal, men tethering vore hemskt trevligt och att lägga in egna ringtoner borde faktiskt kunna göras något enklare. Men vad gäller det jag faktiskt använder min telefon till varje dag – läsa mail, uppdatera fejjan, spela spel, lyssna på musik och kanske någon gång ringa telefonsamtal(!!), är Lumia 800 en förbättring på alla sätt jämfört med vad jag upplevt från Android eller iOS. Med tanke på att Nokia även tycks fatta det här med marknadsföring finns alla förutsättningar för Lumia 800 att sälja riktigt bra. Den som räknar ut Microsoft eller Nokia på grund av att de kommer något sent till matchen har en överraskning att vänta inom en nära framtid.

I korthet

Det bra: Kanske marknadens just nu bästa gränsnitt på en mobiltelefon. Utmärkt prestanda och bra batteritid. Snygg och minimalistisk design som sticker ut i mängden, särskilt bildskärmen imponerar. Innovativt, inituitivt och snyggt OS med många nya lösningar och välgjorda appar. Bra integration med Facebook och Googles mail/kalender. Kompetent spelplattform.

Det dåliga: Operativsystemet saknar fortfarande en del funktionalitet, kanske kommer senare med uppdateringar. Inte en telefon för entusiaster som vill ha den häftigaste hårdvaran, dubbla kameror, MicroSD-kortplats med mera. Ännu långt ifrån samma utbud av appar och spel som iOS/Android.

Ibland händer saker fortare än man tror – för bara ett par veckor sedan skrev jag att mitt intresse för den i övrigt tilltalande Nokia Lumia 800 hade mattats en smula, främst av två specifika anledningar: att Microsoft på sämsta Apple-manér valde att göra det omöjligt att installera appar som inte först blivit censurerade godkända, och att jag saknade viktiga appar som utlovats sedan länge, där Spotify var den mest kritiska. Nåväl, två veckor senare har det levererats på båda punkter.

Vad gäller app-restriktionerna så krävs först lite bakgrundhistoria. Microsoft valde initialt att låsa ned Windows Phone 7 på samma sätt som Apple gjort med sina telefoner, vilket gav upphov till stark irritation lite varstans, även på den här bloggen. Den korta versionen är att jag inte accepterar sånt trams. En “marknadsplats” med kontrollerade appar är helt okej, det är naturligtvis skönt att ha den tryggheten som användare. Men möjligheten att gå utanför den måste alltid finnas där. Det finns helt enkelt för många exempel på fullt legitima appar som censurerats för att jag ska ge någon annan än mig själv den möjligheten, om vi bortser från det rent principiellt tveksamma i att något företag på andra sidan gjorden ska bruka censur mot mig utan mitt samtycke.

Lyckligtvis var det många andra som kände likadant, så kort efter att WP7 såg dagens ljus hade någon hackat det och gjort det möjligt att köra vilka appar som helst. Upplåsningsverktyget släpptes gratis på nätet under namnet ChevronWP7. Nu skulle man kunna tro att Microsoft omedelbart gav sig på utvecklarna med sin armé av advokater, men så skedde inte – istället gjorde man något smart, man skapade en officiell och supporterad tjänst där vem som helst kan låsa upp sin telefon för en trivial avgift. En smula krångligt i jämförelse med Android, och lång tid tog det att få fram den officiella tjänsten, men tillräckligt för att plattformen ska bli intressant igen. Det skadar knappast att den officiella appen för Spotify släpptes nästan samtidigt.

Eftersom Nokia Lumia 800 inte släpps i Sverige förrän efter nyår – och faktiskt ingen annanstans heller förrän om knappt två veckor – har jag haft anledning att se över alternativen. Jag har otroligt bra erfarenheter av HTCs telefoner sedan tidigare och flera av mina vänner föreslog att jag skulle ta en titt på Titan. Samsung har också gjort sig synliga med nya Focus S, som tyvärr bara finns tillgänglig i USA (fast man kan ju importera) och såväl den som Titan har på pappret betydligt bättre prestanda, större skärmar och fler finesser (t ex dubbla kameror) jämfört med Nokia. Därmed betingar de förstås också ett betydligt högre pris. Jag får medge att avgörandet till slut hamnade på utseendet och det faktum att Nokia numera är Microsofts bästa kompis, så om någon telefon kan ge den optimala upplevelsen av Windows Phone 7 så borde det vara deras. Det bådar dessutom gott för framtida uppdateringar.

En recension kommer naturligtvis så fort leksaken är i mina händer, men när det blir är ännu okänt – jag har lagt en förbeställning på Expansys, fast där har man varken leveransdatum eller pris – det kan bli snart, redan den 16 november om det vill sig väl, ska man tro Twitter har vissa butiker redan tjuvstartat. Den som väntar på något gott…!