Ateismen – en religion bland andra?

Bible

Jag och en god vän kom i diskussion idag om huruvida ateism kan betraktas som en religion bland andra. Jag hävdade att så ej var fallet. Vännen var av motsatt åsikt. Jag är inte säker på om någon av oss lyckades övertyga den andra, men det var en konstruktiv diskussion och jag ville skriva ner mina resonemang här så att jag kommer ihåg dem till senare och kanske väcker tankar hos någon annan.

Religion

Tar man Google (eller en engelsk ordbok) som referens är diskussionen egentligen avslutad där. Enligt dem är religion “tron på och tillbedjandet av en övermänsklig kontrollerande makt, speciellt en personlig gud eller gudar”, “ett specifikt system av tro och bön” alternativt “en strävan eller intresse som följs med stor hängivenhet”. Man kan möjligen hävda att ateismen faller in i den tredje definitionen, men långt ifrån alla icke-religiösa människor är “hängivna” ateismen, snarare ser många icke-existensen av ett högre väsen som en självklarhet, en icke-fråga, helt enkelt ointressant att diskutera.

Man kan förvisso välja att betrakta dessa som agnostiker, men det är att göra det för enkelt för sig. En agnostiker har uppfattningen att det inte går att veta om det finns en gud. Ateisten har däremot den bestämda uppfattningen att en gud eller högre väsen inte finns. Min mening är att vi kan vara hyfsat säkra på att någon gud inte finns på samma sätt som vi kan vara säkra på att katter inte kan tala svenska i normalfallet. Omständigheterna som måste komma till skott för att påståendet ska vara sant är så osannolika givet allt vi vet om vår omvärld att det inte är särskilt svårt att ställa sig negativ till det.

Men, att hänvisa till ordboken är förstås fusk. Både ateister och religiösa personer kan höras “missionera” för sin “tro” på ett sätt som rent objektivt inte skiljer sig särskilt mycket åt. Jag kan förvisso hävda att en ateist i själva verket argumenterar för den vetenskapliga modellen av verkligheten, det vill säga att ateistens åsikter vilar på ett bättre fundament än den religiöses tro. Den religiöse antas oförmögen att skilja sig från det som religionen lär ut (såsom att jorden skapades på sex dagar), även när motsatsen har bevisats, men ateisten argumenterar bara för det som vetenskapen försäkrat sig om genom noggranna studier.

Problemet med detta “argument från intellektuell överlägsenhet” är att det inte håller i verkligheten. Det finns ateister som grundar sin ateism på blind tro snarare än forskningsresultat – och religiösa personer som anpassar sin trosuppfattning efter vetenskapens rön. Att man tolkar bibeln bokstavligt är ju inget krav för att vara kristen, det går precis lika bra att betrakta bibeln som en samling metaforer, eller anta att Gud förenklade berättelsen lite för att slippa beskriva Big Bang i detalj för människor som inte kommit längre än “moln uppåt, sand nedåt, och ibland vatten” i sin förståelse av astronomi och fysik. Ateisten betraktar förstås dylika förklaringar som rena efterhandskonstruktioner.

Är det då någon faktisk skillnad mellan ateism och någon annan “trosuppfattning”? Ja, en ganska viktig en. En religiös person, oavsett om denne följer en viss religion eller bara tror på något högre väsen (“spirituell” som det ibland kallas) ser tron som en oomkullrunkelig del av sin verklighet. På så vis är den religiöse mer känslig för kritik och kan vara oförmögen att diskutera sin religion på ett självdistanserat sätt. För en icke-troende ateist är religionen likvärdig med vilken ideologi som helst och därmed lika lätt att diskutera (och ofta kritisera). Det har flera gånger visat sig vara en farlig väg att gå om man vill undvika att göra människor ilskna. Även om de flesta religiösa inte är oförmögna att ta emot kritik, anser jag mig här ha funnit mig en fullständigt avgörande väsensskillnad mellan ateism och religion.

“Lev och låt leva”, då? Varför inte låta de religiösa ha sin religion ifred, och ateisterna får förbli icke-troende? Det vore onekligen bäst om det kunde vara på det viset och jag försöker behandla religiösa personer med respekt och empati. Tyvärr är ett visst mått av konflikt oundvikligt, för även när religiösa personer inte aktivt försöker pådyvla sin religion på andra kan deras utövande upplevas som störande, kränkande eller tvingande av de som inte är religiösa eller som tror på en annan religion. I Sverige är vi lyckligtvis relativt förskonade från detta. Det extrema exemplet är stater där religionen upphöjts till lag, i praktiken inskränkande friheten för alla som inte bekänner sig till den. Det motsatta är stater som förbjudit även privat religionsutövande.

Jag förblir alltjämt en övertygad ateist, men jag törs påstå att om vetenskapen påvisade existensen av högre väsen så skulle jag vara beredd att ompröva den världsbilden. Det återstår fortfarande många fenomen som vetenskapen inte kan förklara fullt ut. Samtidigt har utvecklingen gått så fort att en del av dagens teknik och kunskap skulle framstå som övernaturlig för 50 år sedan. Hur kan man med detta bakom sig tro att några mysterier ska förbli oförklarade?

Recension: Någon annan betalar

Någon Annan Betalar

Vid få tillfällen blir diskussionen om vilka skattesatser vi ska ha lika aktuell som under valrörelsen. I en hysterisk kamp om att framstå som mest ekonomiskt ansvarstagande har partierna valt olika linjer i sin marknadsföring. Gemensamt är dock att fokus ligger väldigt mycket på vad skattepengarna ska användas till: jobb, välfärd, rikets försvar, renare miljö, jämställdhet och annat som obestridbart ligger i allas vårt intresse. Någon annan betalar ställer den minst lika relevanta frågan: varför spenderar vi massor av pengar på saker som uppenbarligen inte ligger i allas vårt intresse?

“Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
Gustav Möller (s)

Redan tidigt görs klart att filmen inte är partipropaganda åt något håll och inte heller en propaganda mot skatt. Det finns tyvärr inte med i YouTube-versionen, men innan filmen började berättade filmskaparen Martin Borgs rörande för oss i publiken om hur hans liv och många andras har räddats av skattefinansierad sjukvård. Frågan är inte varför vi betalar så mycket skatt – utan hur mycket mer nytta våra skattepengar skulle kunna göra om de inte slösades bort på kommunala prestigeprojekt och felinvesteringar, flertalet exempel på vilka utgör filmens grundstomme. Varvade med dessa ges kommentarer av Maria Wetterstrand (miljöpartist), Inga-Britt Ahlenius (revisionsexpert m m) och Johan Norberg (liberal debattör).

En enkel uppradning av misslyckade investeringar skulle lätt kunna bli tråkig; faktum är att boken som ligger till grund för filmen, 365 sätt att slösa med dina skattepengar, lätt blir repetitiv och tröttsam efter ett tag. Filmen är ett slags “topplista” från boken, där slöserierna presenteras ömsom i form av clownsketcher, ömsom i form av intervjuer med ansvariga politiker. Tempot är högt och gapskratten är många, men fastnar lite i halsen när man ser vilka summor det rör sig om. Vad är 250 miljoner i sjuksköterskor räknat, någon som vet? Och när man ser historien om hur Kristianstads kommun spenderar en halv miljon kronor per år på taxi för att frakta några portioner mat 110 meter samtidigt som man drar in på färskpotatisen till äldreboenden så vill man bara sträcka sig genom rutan och strypa den ansvarige.

Alla som har någon som helst åsikt om skatter i Sverige borde se den här filmen, för sjukdomsinsikt är det första steget mot en lösning. Idag finns tyvärr mycket begränsade möjligheter att beivra eller bestraffa den som slösar med allmänna medel – det togs bort 1986 och har aldrig återinförts. Är det inte på tiden? Enbart var fjärde år har vi möjlighet att rösta bort de politiker som missköter sig, vilket uppenbarligen är otillräckligt, och slösarna finns över hela det politiska spektrat. Skälet till att det krävdes en frivilligfinansierad film för att få upp frågan på dagordningen är hyfsat uppenbart: massmedia i Sverige är till stor del beroende av statliga pengar, i praktiken rena bidrag till vinstdrivande företag. Man biter inte den hand som föder en.

Så ta och se Någon annan betalar nästa gång du har en timme över. Någon annan har betalat för den (ha!), så du får se den helt gratis. Dessutom är den rejält underhållande. Men efter att ha sett den så går det aldrig mer att se ett politiskt budskap om hur “vi prioriterar X före sänkta skatter” utan att få en klump i magen. Oavsett från vem eller vilket parti som budskapet kommer.

Grön och frivillig

Plutonen 2002

För lite drygt 12 år sedan gjorde jag lumpen. Ett numera avskaffat fenomen som gick ut på att alla dugliga* män precis efter gymnasiet togs ut i militärtjänstgöring på mellan 8 och 15 månader. Syftet var att bygga upp ett stort men billigt försvar som kunde agera köttmur mot de ryska stridsvagnarna som säkert skulle rulla mot Moder Svea vilket år som helst. Nej, exakt så var det förstås inte tänkt att funka, men jag var aldrig något stort fan av värnpliktsmodellen. Skulle krig faktiskt bryta ut är jag tveksam till om moralen vore tillräckligt hög eller stridsdugligheten tillräckligt bra efter flera år av bekvämt civilt liv för att en hastigt inkallad armé av värnpliktiga skulle göra någon nytta. Lyckligtvis behövde vi aldrig ta reda på det.

Nästan alla som gjorde lumpen berättar samma historia, med viss variation. Överdrivet nitiska befäl med starka åsikter om allt från uniformsknäppning till sängbäddning gjorde vardagen extremt strukturerad och rutinbunden. Extrema repetitioner av meningslös exercis ledde till muskelvärk och leda. I plutonen rådde den typen av överdrivet grabbig gemenskap som bara kan uppstå när 40-nånting hormonstinna killar tvingas sova, svettas och duscha tillsammans i flera månader utan tillgång till nämnvärd underhållning (detta var alltså fem år innan gemene man började äga smartphones). Vissa stod inte ut, spårade ur och blev hemskickade. Plutonen blandade folk från alla landsdelar och samhällsklasser. För undertecknad, en rätt så socially awkward nörd från blåa Danderyd, var det en mycket lärorik tid.

Snark...

Efter lumpen började jag på KTH och fick väldigt många andra saker att bry mig om och intressera mig för än Svea rikes försvar. Det var inte förrän jag började flyga och noterade att några grönklädda herrar tidvis lånade klubbens flygplan för ospecifierade aktiviteter, som jag insåg att det fanns något som hette Frivilliga Flygkåren och Hemvärnet. Min ursprungliga dragning tillbaka mot Försvaret var alltså något så nobelt som möjligheten att få flyga för skattebetalarnas räkning. Detta visade sig lyckligtvis vara betydligt lättare tänkt än gjort, och någon FFK-man blev det aldrig av mig.

Den utlösande faktorn blev istället ett par brev på posten. Det första informerade mig i snustorr ton om att jag inte längre var krigsplacerad (den utbildning jag fick för tolv år sedan ansågs alltså inte längre tillräckligt relevant) och det andra uppmanade mig att söka till hemvärnet. Den påföljande informationsträffen var tillräckligt förtroendeingivande för att jag skulle fylla i en ansökan. Detta följdes i sin tur av två resor till Kungsängen – en för att hämta ut två kubikmeter osorterad mörkgrön utrustning och en för att släpa tillbaka ungefär en fjärdedel av den till min introduktionshelg några månader senare.

This is mah rifle...

Att säga att introduktionshelgen vände upp och ned på mina förväntningar är en grov underdrift. När alla deltagare är vuxna, som oftast spenderat tid i arbetslivet och förstår poängerna med både personlig hygien och förnuftsbaserad problemlösning, så blir atmosfären och framåtandan en helt annan än den var i lumpen. När alla dessutom förenas av viljan att frivilligt lägga ner en stor del av sin fritid på att öva för att någon dag kanske behöva försvara Sverige från angrepp, och är mogna nog att förstå innebörden av det, är disciplinen inget som behöver tvingas fram av gormande befälselever. När jag beskrev det för min bror så sammanfattade han det ganska koncist: lumpen utan bullshit. Det kanske vore något för Hemvärnet att låna till sin rekrytering.

Tonvikten under introhelgen låg på teori om hemvärnets uppbyggnad och regler, men också väldigt mycket vapentjänst. Ganska naturligt med tanke på att automatkarbiner trots allt är ganska farliga saker att sticka i nävarna på godtyckliga Svenssons. En hel del repetetiva övningar blev det ändå, men med den högst relevanta skillnaden att det tydligt framgick vad som var syftet, vad vi förväntades kunna och hur lång tid det skulle ta. Memo till mina befäl för tolv år sedan: när man behandlar folk som vuxna människor lär de sig bättre. När de tre dagarna var över hade jag träningsvärk precis överallt. Nu kan jag knappt vänta till nästa övning!

Som hemvärnsmän (och -kvinnor) övar vi mellan 4-13 dygn per år, mer om man vill och har möjlighet. Utrustning (utom vapen) förvarar vi hemma. Ett par veckor om året är inte mycket, men efter en helg är jag säker på att vi skulle göra större nytta i Sveriges försvar än någon som gjorde lumpen för tio år sedan och inte har burit uniform sedan dess. Jag hoppas förstås alltjämt att det aldrig ska bli nödvändigt att ta reda på den saken – men det bästa skyddet är att vara redo. Dessutom är det kul! Om du vill vara med så ansök här!

* Som vi som var med då vet, var kriterierna för vem som ansågs duga för värnplikt inte särskilt konsekventa, vilket fick till följd att man kunde maska sig ur relativt lätt. Detta ska därför tas med en nypa salt.

Provkörd och jämförd: BMW 330d vs Volvo S60 D5

Som bilentusiast, och hyfsat märkestrogen sådan, är det lätt att sätta sitt eget märke på piedestal. Sedan några månader tillbaka är jag ägare till en BMW 330d cabriolet, årsmodell 2012, som jag importerade från Tyskland (ett långt inlägg om hur det gick till kommer så småningom). Den korta versionen är att det är en fantastisk bil som levererar allt vad jag önskade mig, om än inte helt utan brister. Men trots jag köpte den nästan helt utan att överväga andra bilmodeller, är det ändå så här i efterhand lite intressant att jämföra med vad som kunde ha varit. Döm om min glädje när en kollega erbjöd mig en provtur i hans sprillans nya Volvo S60 D5!

Den uppmärksamme noterar att jag jämför föregående generation BMW 3-serie mot en årsfärsk S60, men jämförelsen är relevant – de betingar nämligen ungefär samma inköpspris. För en BMW i grundutförande som min drygt två år gamla vagn får man betala drygt 650 000 kr ny, innan någon större mängd extrautrustning har lagts till! Volvon i det utförande jag fick provköra ligger på cirka 320 000 kr och har då betydligt mer utrustning. Begagnatpriset på min BMW låg dock nära Volvons nypris, så för den som har en någorlunda begränsad budget är modellerna högst jämförbara. Att BMW:n är en cab gör visserligen en del för priset, men sedan en tid tillbaka tillverkar Volvo varken cabrioleter eller coupéer, till undertecknads stora besvikelse.

E93 Ext

BMW 330d Cab M-sport 2012

Volvo S60 R-design 2014

Volvo S60 R-design 2014

Utseende

Som så mycket med bilar är utseende en smaksak. Det är svårt att inte älska BMW:s slanka linjer, långa motorhuv och klassiskt inramade grill med det gigantiska gapet för laddluftkylaren under. LED-ringarna i strålkastarna har varit BMW:s signum sedan över ett decennium och är fortfarande marknadens vackraste, som andra märken med varierande framgång försökt kopiera (Audi har lyckats absolut sämst, med LED-ljus som påminner om en femårings försök att skapa abstrakt konst). Det gläder mig därför att Volvo har gått på en egen linje, även om tekniken är liknande med två separata lyktor och LED-accenter omkring.

På Volvon är även dimljusen i LED och smälter fint in i fronten, men utan något större insläpp nedtill – förmodligen ger den stora grillen med den överdimensionerade Volvo-loggan fullt tillräckligt luftflöde. Ingen tvekan – här syns att det kommer en Volvo. Sedd från sidan ser Volvon mer bullig ut än BMW:n, men det krävs ju för att få rum med två bakdörrar och ett baksäte som är rymligare än BMW:ns även i vanligt 4-dörrarsutförande. Jag kan inte finna några fel med Volvons akter, ljussignaturen är lika vacker som distinkt – man ser att det är en Volvo man blir ifrånkörd av.

Volvo S60 R-design 2014

Volvo S60 R-design 2014

BMW 3-serie 2012

BMW 3-serie 2012 (ej min bil, saknade lämpligt foto).

Interiör och förarmiljö

Att jämföra bilarnas förarmiljöer är som att jämföra en Blackberry-smartphone med en klassisk Nokia – Volvon har tusen plottriga knappar, ett helt digitalt instrumentkluster och grafik som ett datorspel. Alla “analoga” instrument och nålar är fejk, men Volvo har vetat att dra maximal nytta av detta – beroende på personlig smak kan instrumenten visa olika egenskaper i olika färgteman. Den ilsket röda varvräknaren med digital hastighetsavläsning kan med några knapptryckningar bytas ut mot en svalt blå och “analog” hastighetsmätare.

Det som irriterar mig med plottrigheten är egentligen inte antalet knappar, utan att form inte följer funktion – vredet för ljudvolym är identiskt med vredet för temperatur. Knapparnas storlek står inte i relation till hur ofta man behöver använda dem och de flesta är rätt små. Tydligt är att Volvo här valt den layout som såg snyggast ut, med mindre hänsyn tagen till ergonomi. Det ser onekligen bra ut, ska sägas. BMW:n känns som ett under av enkelhet i jämförelse, trots att det fortfarande finns gott om knappar att pilla med. Viktiga reglage är stora och muskelminnet lär sig snabbt vad som sitter var.

Interiören är samtidigt där åldern hårdast tagit ut sin rätt, och faktum är att instrumenteringen inte förnyats särskilt mycket sedan 2004. Jag älskar de två runda, klassiska mätartavlorna med riktiga nålar och både bränsletillgång och -förbrukning enkelt avläsbara. Men min nostalgi för orange-på-mörkröda, grovt pixliga displayer för färddator, temperatur och klocka är högst begränsad i jämförelse. BMW:ns centrala infotainment-skärm är stor och högupplöst – hade det varit så svårt att klämma in ett par TFT-skärmar i instrumentklustret också?

Även i annat framstår BMW:n tydligt som den mer traditionellt utformade av de två. Handbromsen är en manuell spak som inte förändrats nämnvärt sedan 70-talet – i Volvon är det en enkel knapp. Volvons infotainmentsystem är rappare och modernare, har appar för integration med smartphones och tjänster som Spotify, vilket BMW:n inte har i samma utsträckning. Huruvida man värdesätter detta beror förstås på hur mycket man använder dylika tjänster. BMW:n fixar alltjämt Bluetooth-streaming från smartphones och kan spela MP3/WMA-filer via USB-uttag eller CD-skiva, så helt frånkörd är den inte på underhållningsfronten.

Sätena i de två är jämbördiga, men skiljer i karaktär. Volvons är skönare och fluffigare. BMW:ns känns mer fasta och sportiga, med lite fler inställningsmöjligheter. Vilka man föredrar är nog mest en smakfråga.

BMW 330d

Men vacker är den!

Motor och drivlina

Folk har sagt mig att Volvo numera gör körglada bilar – jag vet inte hur det är med den saken, men S60 D5 är en helt annan bil än en miljöklassad snål-V40. Den 5-cylindriga dieseln råmar vackert och har ett modernt dieselljud även på låga varvtal, utan markant knatter. Tyvärr har Volvo meddelat att man framöver inte kommer att använda sig av motorer med fler än fyra cylindrar, vilket lär lägga band på ljudupplevelsen i framtida modeller. Motorn levererar 215 hk/420 Nm och gör detta mycket sofistikerat, accelerationen är mysigt linjär.

Tyvärr märks det att Volvo gör bilar för medelsvensson, som vill ha en rolig bil att köra till ICA med men utan sportambitioner. S60 är rolig men saknar bett, det finns inget som riskerar att utmana eller överraska. Växellådans lägen är lätta att hitta men går obesvärat och odistinkt i, det känns lite löst i länkaget. Fjädringen kunde vara flera snäpp hårdare, som den är nu är det ingen risk att man spiller ut kaffet på väg över ett farthinder. För en bekväm familjebil är detta naturligtvis perfekt.

I jämförelse är BMW:n betydligt grövre och kräver en fastare hand. Den korta växelspaken ligger tajt i spåren och bjuder på rejält motstånd. Den betydligt tjockare rattkransen styr ett par nervösa framhjul som kräver ständig passning på ojämn väg. Fjädringen är nästan för hård för vissa situationer – jag får ta det rejält lungt över ett par järnvägsspår för att framvagnen inte ska “slå”. Motorn vrålar snarare än råmar på höga varv, det skiljer bara 30 hk (245 hk) men 100 Nm (520 Nm!) mellan BMW:s treliterssexa och Volvons något mindre femma. Det gör märkbar skillnad i acceleration, och BMW:n har en markant turbofördröjning som följs av en spark i baken när nålen passerar 2000 varv/minut. Fantastiskt kul!

Ingen jämförelse mellan en framhjulsdriven och en bakhjulsdriven bil är komplett utan att den aspekten berörs, men jag anser att detta numera är en fråga om smak snarare än säkerhet eller körupplevelse. Den försämrade styrförmåga som ofta drabbar framhjulsdrivna bilar under acceleration märkte jag inte av i Volvon. Framhjulsdrift drillas alltjämt in i unga körkortselever som det “säkrare” valet av lärare som senast uppdaterade sina kunskaper på hedenhös tid, men med dagens stabilitets- och antisladdsystem är det tämligen odramatiskt att köra en motorstark, bakhjulsdriven bil på halt väglag.

E93 Insta

Förarens bil.

Det förnuftiga valet?

Det förnuftiga valet?

Sammanfattning

BMW är förarens bil. Det är en profil som märket har hållit fast i under hela dess livstid och det går igen i 3-serien. Jämfört med Volvo S60 är BMW 330d roligare att köra, har en mer ergonomisk förarmiljö och ser rent subjektivt bättre ut både interiört och exteriört. Volvo S60 D5 är å andra sidan rymligare, modernare och säkrare, inte minst för att oerfarna förare förmodligen har svårare att göra bort sig i den. Sist men inte minst så kostar den ny lika mycket som BMW:n gör efter drygt två års slitage. När man tar Volvons lägre bränsleförbrukning och de garantier som följer med en fabriksny bil i beaktning så är BMW:n ett ekonomiskt slukhål i jämförelse, som bara kan motiveras om man föredrar BMW:ns mer sportiga men mer traditionella förarupplevelse. (Eller vill ha en cab.)

Min provkörning i kollegans S60 motiverade mig inte att omedelbart slänga ut min 3-serie på Blocket och börja leka i Volvos onlinekonfigurator. Men i en annan värld där jag var mindre fäst vid BMW som märke och värdesatte komfort över sportighet, hade jag nog inte blivit missnöjd med en glänsande ny S60 utanför knuten.

Not.: Bilderna på Volvo S60 visar inte min kollegas bil utan är hämtade från pressmaterial.

Den kränktes rätt att slippa granskas?

Konditori

En artikel studsade förbi mitt flöde som jag normalt sett hade lämnat utan kommentar. Afrosvenskarnas Riksförbund är en sån där grupp som dels, utifrån ett medlemsantal som knappt fyller en dubbeldäckarbuss, dyker upp i media titt som tätt och utger sig för att tala för alla som ingår i den löst definierade gruppen afrosvenskar (jämför t ex Islamiska Förbundet). Dels tycks de väldigt bra på att “hitta” rasism där sådan, enligt en någorlunda objektiv analys, inte existerar.

Objektiv? Här stannar jag upp en sekund. Som någorlunda medveten Vit ManTM har jag nog lärt mig att vara försiktig med att ifrågasätta de som säger sig utsatta för rasism (eller sexism) eftersom jag inte utsätts för detta i samma utsträckning och därför har svårt att sätta mig in i hur det är. Efter att ha tänkt efter både en och två gånger känner jag att ifrågasättandet är berättigat. Det tyckte tydligen också journalisten:

Kitimbwa Sabuni vill inte förklara mer ingående varför han anser att kakorna är rasistiska.
– Vi finns inte till för att utbilda människor om rasism, vi försöker bara skydda oss och andra människor mot rasism. Att spela oförstående är en del av en härskarteknik, säger han till Kvällsposten.

Budskapet är tydligt: Den som ifrågasätter den kränktes argument spelar bara oförstående och är själv skyldig att lista ut varifrån kränkningen kommer (och, får man anta, vidta åtgärder så att den kränkte blir nöjd). Den här typen av argumentation har flera svåra brister:

Det råder inget tvivel om att mörkhyade personer i Sverige ofta utsätts för rasism, precis som det inte råder något tvivel om att kvinnor ofta utsätts för sexism. Den som läst lite i dessa ämnen kan se det i vardagen, och för övriga så finns det gott om studier och forskning att förlita sig på. Men det betyder inte att allting som kallas för rasism nödvändigtvis är det. Vidare är inte den individuella upplevelsen av rasism avgörande för vad som är rasism – det är ett begrepp med en hyfsat tydlig definition.

Allt det ovanstående kan förstås sägas om sexism också. Det är en uttalad ståndpunkt bland vissa feminister att det aldrig, någonsin, ankommer på en kvinna att förklara för en man varför hon känner sig diskriminerad; bevisbördan är omvänd, den mest kränkta har alltid rätt.

RobotHugs

Jag kan i viss mån sympatisera med artiklar som denna, där författaren spyr galla över hur jobbigt det är att behöva förklara feminismens grunder för män som är, eller påstår sig vara, totalt okunniga i ämnet, trots att det mesta ligger blott en googling bort. Samtidigt, återigen – att vara kränkt, eller “offret” i en debatt, är inte ett automatiskt “f€ck you, jag har rätt”-kort. Eller som en person beskriver det i kommentarerna:

This could of course be the case of a man demanding a woman explain it to him. It could also be a person seeking an intellectual conversation with another person.

Forcing things through our feministic lens can sometimes make things look like something they are not, and we need to be aware of that as well.

Detta artiga och, faktiskt, ganska logiska påpekande möts av en rasande flod av anklagelser om “mansplaining” och en diskussion om att man inte ens bör svara på sådana poster eftersom de bara syftar till att stjäla tid och energi från feminister som egentligen har bättre saker för sig än att diskutera med fåntrattar.

Jag tror att alla människor, oavsett hudfärg och kön, vinner på arbetet mot rasism och sexism, även vi som idag med viss rätt kallas för de allra mest priviligierade i samhället. Men de som med sin intolerans och ilska vänder ryggen åt en saklig, intellektuell debatt gör inte denna rörelse någon nytta – de skadar den.

Källor:

Provkörd: BMW i3, X5 3.0d, 220i!

Det fanns en tid då jag skrev mer om bilar och till och med provkörde en eller annan bil ibland. Det var tydligen ett tag sedan, och mitt bilintresse har konstigt nog legat något i dvala under ett par år. (Undrar vad jag har haft för mig istället.) På sistone har det emellertid vaknat till liv igen och ikväll var jag för första gången på länge på ett evenemang med svenska BMW-klubben, där Bavaria Stockholm generöst bjöd på provkörningar av en hel hög med superfärska BMW. Så varför inte skriva några rader om mina intryck?

BMW i3

BMW i3 REx

Den här bilen har jag längtat efter att få prova ett bra tag! Redan när jag besökte BMW World i München försökte jag förgäves få till stånd en provtur – men det enda man kunde erbjuda där var att åka med en annan förare, inomhus, med 45 minuters väntetid. Men löftet om en elbil som faktiskt är rolig att köra lockade något otroligt. Vi som är nyfikna på ny bilteknik vet att dagens elbilar i princip kan delas in i två kategorier – billiga men dödligt tråkiga (Nissan Leaf, Toyota Prius, Opel Ampera osv) eller svindyra men opraktiska (Tesla Roadster, Fisker Karma).

En rolig bil som inte dödar plånboken och dessutom går att använda som mer än en statushöjande leksak är därför en Nyhet med stort N i bilvärlden, och efter en provkörning kan jag konstatera att BMW i3 är exakt detta. Inte konstigt att Bavaria Stockholm redan har sålt över 50 stycken, för runt 400 000 kr styck, under den korta tid den funnits tillgänglig.

Hur är den då att köra? Styrningen är härligt direkt och accelerationen är rapp, elmotorn på 170 hk/250 Nm (utan hjälp av en förbränningsmotor) ger en utmärkt acceleration, 0-100 går faktiskt snabbare än de flesta 4-cylindriga bilar på marknaden. Tystnaden, med bara ett lätt vinande från elmotorn tills vägljudet tar över, är surrealistiskt och bidrar till att man oftast kör betydligt fortare än man tror(!). Instrumenteringen är helt digital och sitter tyvärr precis för långt ner för att man utan att ta blicken från vägen ska kunna kontrollera sin hastighet, en HUD hade varit kronan på verket. Motorbromsen är brutal och bromsar ner bilen till stillastående utan att man rör bromspedalen; rostade skivor lär bli en kontrollpunkt på begagnade i3.

I övrigt är interiören så långt ifrån traditionell BMW man kan komma utan att helt eliminera alla likheter och jag fick fundera en stund för att lista ut hur man lade i en växel – emellertid är det inga konstigheter när man väl har lärt sig en gång var reglagen sitter.

i3:ans design är på samma gång dess största tillgång och dess största nackdel. Den ser ut – och känns – som en futuristisk konceptbil, fastän den är i serietillverkning. Den som eftersöker den mer traditionella BMW-designen och -komforten blir besviken, även om fjädringen är utmärkt så är stolarna långt ifrån vad man förväntar sig och ljudisoleringen kunde vara bättre – offer för en aggressiv viktbesparing. Jag blev rejält överraskad och imponerad av i3, men jag väntar tills drivlinan finns att välja i något som ser mer ut som en 4-serie, thank you very much.

2-serien

BMW 220i Coupé

Min första tanke när jag satte mig i 220i var: “Hur budget är inte den här bilen?” och sen såg jag prislappen på 412 000 kronor. What even? Provbilen hade dock massor av extrautrustning och standardutrustad ligger priset betydligt lägre. Jag hoppas att det är där många 2-serie kommer att säljas, för det här är en busbil som inte alls känns hemma med navigator, backkamera och monster-stereo – den ska köras, inte lastas ned med onödigt lull. 2-serien känns som gjord för den kategori av BMW-fantaster som gråter över hur 3/5-serien svällt till enorma dimensioner och blivit rena teknikpalats jämfört med början av 2000-talet, när det inte krävdes en dator bara för att kontrollera nackstödets höjd och fokus låg mer på fahrfreude. Kanske överanalyserar jag en smula.

Ställt bortom all subjektiv tolkning är dock att 220i är riktigt lättfotad på vägen jämfört med storebror 3-serien. Den varviga 4-cylindern är visserligen mer oväsen än råstyrka, även om 0-100 går på respektabla 7 sekunder blankt så låter motorn mest som den irriterande myggan i ditt sovrum klockan tre på morgonen; pondus har den inte, men den är inte särskilt tråkig för det. Ändå känner jag inte att det här är bilen för mig – ville jag ha en ren leksaksbil kunde jag hitta betydligt billigare på den här prestandanivån och som bruks- eller långfärdsbil är den för ettrig och tunn i känslan. Jag misstänker att prestandaversionen M235i är en helt annan historia och att den som vill ha en liten coupé med BMWs renommé inte blir besviken. Särskilt begagnad borde 2-serien ge mycket busbil för pengarna.

X5

BMW X5 3.0d

Det är alltid en smula jobbigt att få en fördom bekräftad – för man vet ju att det är en fördom, och att sådana saker är av ondo – men verkligheten bryr sig inte om vad som är politiskt korrekt eller minst troligt att såra någons känslor. X5 är enormt stor och stark, har fler elektroniska hjälpmedel än ett modernt passagerarflygplan och ger en utsikt som ett kontrolltorn över omgivningen. Rattutslagen kräver ingen nämnvärd ansträngning trots att du flyttar en massa stor som Titanic, all relevant information visas på HUDen och sexcylindersdieseln är precis lagom stark för att accelerera slagkryssaren till fruktansvärda hastigheter mot vad som än står i dess väg.

Fördomen då? Det här är en bil för folk som inte är särskilt duktiga bilförare! Eller som har “viktigare” saker för sig än att köra bil. Typ prata i mobilen eller försöka lugna ett baksäte fullt av skrikiga ungar. Jag kände mig som en lattepappa straight out of Södermalm när jag körde den. Man sitter som i en soffa ovanpå fluffiga moln. Inget kräver någon som helst ansträngning eller uppmärksamhet, det är till och med omöjligt att misslyckas med en tajt parkering: Provbilen hade backkamera på alla fyra sidor som gav ett runtomkringperspektiv på monitorn och visade med tydliga linjer vart jag skulle hamna om jag fortsatte. BMW ska ha kudos, jag har aldrig känt mig så väl omhändertagen i en bil. För långa resor med fullt baksäte och massor av bagage är en X5 förmodligen den perfekta bilen. För den som älskar att köra? Not so much. Men jag vill fortfarande ha den.

Lättar på trycket

Att vara så här jävla trött på politik i början av ett valår bådar inte gott, så nu tänker jag skriva av mig för att lätta på trycket. Droppen som fick bägaren att rinna över var den här artikeln:

Moderaterna har tappat 240 000 väljare till SD: Moderaterna får ett rekordlågt stöd medan Sverigedemokraterna går framåt, visar den senaste väljarbarometern från Yougov och Metro. Och sedan riksdagsvalet 2010 är det till just SD som Moderaterna har tappat flest väljare.

Om man, som regeringen har gjort, gör sitt bästa för att kopiera oppositionens politik så ska man inte bli förvånad när folk som vill ha sådan politik hellre väljer “äkta vara” och de som vill ligga längre till höger flyr fältet. Vi som är politiskt intresserade kan genomskåda SD:s dumheter – många andra kommer helt enkelt att rösta på det parti som verkar stämma bäst överens med deras egna åsikter. Och för en traditionell, värdekonservativ högerväljare är det inte så konstigt om det är SD. (KD? Vilka var det nu igen?)

Å andra sidan har S i alla (för mig) viktiga aspekter gjort CtrlC-CtrlV på regeringens politik så jag är inte direkt rädd för en S-ledd regering under nästa mandatperiod. Det innebär som värst ett par procentenheter hit eller dit i skatter, so what? När regeringen tycker att vi har sänkt skatterna tillräckligt trots att vi har ett skattetryck som ligger våldsamt högt jämfört med andra länder, när man trots allt prat om att satsa på trygghet och ett starkt rättsväsende fortfarande inte lyckas ge tillräckligt med resurser till Polisen, när man lämnar hela invandringsdebatten på total walkover till SD, då får man fan vara glad om jag ens ska orka gå och rösta.

Nä, de som oroar mig i en framtida regering är vänsterextremisterna i V, som har ungefär samma väljarstöd som SD (knappt 10%). Precis på samma sätt som med M->SD migrerar de S-väljare som har mer extrema åsikter ut åt vänsterkanten när de känner att S har blivit Moderaterna Light, nu 50% blåare, nej då vi ska inte alls slopa ROT/RUT eller jobbskatteavdraget-partiet. Vilket förvisso är en utveckling hos S som jag applåderar, men risken är ju att S+MP inte blir stora nog att regera utan V om Alliansen sätter sig på tvären.

Att döma av nuvarande opinionsläge plus det faktum att regeringen brukar gå framåt lite under valåret så kan vi anta att endera blocket kan regera enbart med passivt eller aktivt stöd av SD, som blir tredje eller fjärde största parti med omkring 10% av rösterna. Jag ser då hellre en blocköverskridande koalition a la M+S eller M+S+MP så att småpartierna i Alliansen kan driva sin politik istället för att behöva rätta sig efter storebror M, och V+SD fryses ute. Vad jag inte vill se är en repetition av de senaste fyra åren där oppositionen småaktigt och i strid mot god sed gör sitt bästa för att sabotera regeringens förmåga att föra sin politik. Oavsett vem oppositionen är efter 2014. Och jag vill inte ha varken nassar eller commies i regeringen, kthx.

Ett litet semesterprojekt

Gigabyte BRIX

Semestertider, äntligen! När solen skiner, fåglarna kvittrar i grönskande träd, det festas i varenda park och svenska insjöar blir badvänliga för omväxlings skull… sitter jag på kontoret och jobbar. Inte för att jag är allergisk mot solen, men jag sparar mina semesterdagar tills dess jag vill komma bort från Sveriges hemska väder och till varmare klimat. Ändå ser jag fram emot sommarens semestertider eftersom kontoret då blir behagligt tomt på folk, trafiken glesnar sig och även om man slutar jobbet först klockan 17 finns det fortfarande massor av sol kvar att njuta av. Just den här veckan har kontoret varit extra öde och jag har kunnat ägna tid åt ett litet sidoprojekt – en “dashboard” för kontorets ljudanläggning, tillika driftstatus, AW-underhållning och annat.

Detta visade sig vara ett stimulerande projekt som påminde mig om hur snabbt utvecklingen av datorhårdvara går framåt. Skrivbords-PC:n står sig ännu stark, domedagsprofeterna till trots. Bortser vi från enstaka designspyor är en hederlig x86-burk fortfarande det mest funktionella, effektiva och prisvärda sättet att Få Saker Gjorda, särskilt om man faktorerar in möjligheten till framtida uppgraderingar. Härmed hoppas jag på förhand ha undanröjt eventuella invändningar av typen “meh, det där kan man göra med en Raspberry Pi/iTaco/Android för halva priset”. Syftet var aldrig att pressa in projektet i en tajt budget eller tvingas ägna merparten av tiden åt att krångla med esoteriska Linux-distar. Inte för att jag har något emot sådana projekt av princip, men färsk hårdvara med ett modernt OS och de bästa av utvecklingsverktyg som marknaden kan erbjuda släpper på gränserna för vad man kan hitta på och gör utvecklarens jobb trevligare.

Pekskärm 27"

Prylar från Dustin

Som grundpelare i bygget valde jag en Gigabyte BRIX. Brix är en barebones-PC i stil med Intels NUC eller Apples Mac Mini, men med fler funktioner än NUC och mindre skräp än Mac:en (bara att slippa OS X är värt en tusenlapp, minst). I min valda Brix-modell sitter en tvåkärnig Core i3 på 1.9 GHz (Ivy Bridge), Intel HD 4000-grafik, WiFi (b/g/n) och Gigabit Ethernet. Måhända låter det inte som några fantastiska specar, men i3-3227U presterar över processorer som skeppades i tunga arbetsstationer för några år sedan och grafikkretsen duger mer än väl för allting vi kan tänkas köra. Paketet kompletterades med en 120 GB SSD-disk (Intel series 525) och 16 GB RAM från Kingston.

Pekskärmen, den enda utåt synliga delen av bygget, blev en Acer med det föga tungvänliga namnet T272HL bmidz. Även andra tillverkare har 27-tummare med multitouch på marknaden, men Dustin hade av någon anledning bara Acer i sitt sortiment. Underligt, men med full HD-upplösning (1920 x 1080), USB 3.0-hubb, breda betraktningsvinklar och VESA-fäste var valet inte särskilt krångligt och utseendemässigt finns knappast något att klaga på. Acerns enda nackdel för vardagsbruk verkar vara den tröga och ostadiga “kryckan” den ska luta sig mot, men det är ju inget problem vid väggmontering.

Gigabyte BRIX

Insidan, före montering

Montering av SSD

Montering av RAM

Montering av delarna i Brix:en kunde knappast ha varit lättare. Fyra skruvar håller fast bottenplattan. MSATA-porten för SSD:n sitter ovanför WiFi-kortet (mPCI) och på motsatt sida två vanliga SODIMM-platser för RAM. En pillvänlig layout utan överraskningar, men för att komma åt övriga delar får man ta loss den övre delen av moderkortet, så om fläkten skulle behöva rengöras någon gång i framtiden kan det bli en smula intressant. Gigabyte förtjänar dock cred för att ha gjort Brix så lättarbetad, trots det lilla formatet. Storleken imponerar också – Brix mäter knappt 115 x 108 x 30 mm, dessutom följer det med VESA-fäste så att man kan montera den direkt på en bildskärm. Hade vår skärm inte varit ämnad för väggmontage hade det varit en mycket uppskattad detalj.

Externa anslutningar på Brix:en är två USB 3.0-portar, HDMI, mini-DP och RJ45. För att koppla in en rejäl bildskärm (eller två) är det förstås precis vad man väntar sig och jag uppskattar verkligen att man inte gjort som med vissa (värdelösa!) bärbara och uteslutit en vanlig nätverkskontakt. För en dator som ska komma att göra tjänst som mediaserver och dessutom mata ut flera strömmar över nätverket gör den extra hastigheten och pålitligheten i Ethernet stor skillnad över enbart WiFi. Köket är dessutom en liten bit från närmaste accesspunkt och jag var orolig för att signalstyrkan inte skulle vara särskilt god – helt i onödan, visade det sig.

Inget OS, inga problem...

För hur kul är det med pekskärm?

Med allting ihoptråcklat och Windows 8 Enterprise “bränt” till en USB-pinne var det så bara att köra, “it just works”-känslan var pålitlig när exakt all hårdvara kändes igen direkt (ljuddrivrutinerna behövde dock uppdateras) och efter den vanliga busslasten med Windows-uppdateringar var det bara att hiva upp alltsammans på väggen. Det är lite sorgligt att det i dessa upplysta tider krävs tre(!) sladdar för att förse en pekskärm med ström, signal och USB-anslutning, men en vit kabelstrumpa gjorde åtminstone trasslet (och synintrycket) minimalt. Väggfästet från Multibrackets stod en smula längre ut från väggen än vad jag hade tänkt mig, men det underlättade installationen avsevärt och gav en mycket bra vinkel på skärmen. Plus i kanten för den smarta kabelföraren. Plus också till min kollega som lånade ut en borrhammare modell Götterdämmerung 9000 eller motsvarande – att borra hål i väggar är aldrig så kul som när det går fort!

Kabeldragning modell C:\TEMP

Färdigt!

Ovanför innertaket

(Fler bilder av monteringen finns här, för den som är intresserad.) Väl uppe i innertaket visade det sig att alla eluttag som fanns att tillgå lät sig styras av knappen till takbelysningen – inte helt optimalt för en anläggning som ska vara igång jämt och kanske inte reagerar positivt på plötsliga strömbortfall. En förlängningssladd, några lossade paneler och uppfinningsrik kabeldragning rådde dock bot på det problemet. För att undvika att damm och partiklar från takplattornas fiberull letade sig in i fläkten i allt för stor utsträckning lade jag ett par rejäla pappskivor mellan taket och elektroniken. Förhoppningsvis ska vi inte behöva klättra upp dit särskilt ofta, men i det olyckliga fall att någon skulle stänga av datorn via Windows blir det nödvändigt (se den blå “på/av”-knappen på bilden ovan). Klimatmässigt är det förstås en smula varmt och gosigt i undertaket med all belysning men Brix:ens lilla fläkt verkar hålla processorn kring behagliga 60 grader utan någon större ansträngning, och desto viktigare, utan att några ljud letar sig ner till köket.

En summering av kostnaden (priserna är exkl moms) och komponenterna för projektet följer:

  • Bildskärm (Acer T272HL bmidz) – 5 399 kr
  • Mini-PC (Gigabyte Brix I3-3227U) – 2 399 kr
  • RAM-moduler (2 st Kingston 8 GB 1333 MHz) – 880 kr
  • SSD-disk (Intel 525 series 120 GB) – 999 kr
  • Väggfäste (Multibrackets M Vesa Flexarm 360) – 299 kr
  • HDMI-kabel (Supra HDMI Cable 3 m) – 495 kr
  • Övrigt kablage (USB, ström, nätverk) – 285 kr

Summa: 10 756 kr. Har man inte redan en Windows-licens på lager så tillkommer ca 700 kr.

Libratone

Uppmärksamma läsare som känner igen Spotify har kanske vid det här laget undrat om vår tiotusenkronors-leksak spelar musik genom bildskärmens inbyggda högtalare (förmodligen att jämföra med oförskämda tonåringar som spelar hiphop på sina mobiler). Det gör den inte – vi har ett par Libratone Zipp (se pressbild ovan) som projicerar ljud över hela kontoret, eller varhelst vi råkar befinna oss. Dessa pjäser, för modiga 3 698 kr(!) per styck(!!) låter både högt och vackert men för mig som sedan något år har världens bästa Bluetooth-högtalare till min Lumia hade jag förväntat mig betydligt bättre för burkar som betingar det fyradubbla priset. Det utlovade DLNA-stödet visade sig exempelvis vara en bedräglig lögn och inte ens med en av tillverkaren välsignad Apple-produkt kan man få båda högtalarna att arbeta tillsammans.

Räddningen blev istället det lilla programmet Airfoil som “fångar” ljudet från en utvald Windows-applikation och skickar det till högtalarna, var för sig men i perfekt synkronisering. Det går heller inte att förneka att Libratone-högtalarna har en stark After Work-potential (så länge man inte festar för länge – batteritiden är bara fyra timmar) och ett snyggt utseende med överdrag i Cashmere-ull(!!!) som väl i någon mån motiverar det hutlösa priset.

Så långt om mitt semesterprojekt – jag skulle förmodligen kunna hålla på ett tag till, men efter närmare 1 300 ord tror jag att ni börjar tröttna nu, kära läsare. På återseende!

Microsoft Surface Pro: It’s the ecosystem, stupid

Surface Pro

Det är omöjligt att göra en bedömning av Microsoft Surface utan att en väldigt stor del kommer att handla om Windows 8. Den senaste versionen av Windows har fått ta emot mycket skit, till stor del rättmätig kritik mot vad som kan tyckas är en överdriven fokusering på fingervänliga gränssnitt. Att tvingas på en rad fullskärms-“appar” och en dito startmeny är ofta mest till irritation för den som sitter med en vanlig, hederlig dator, för även om man kan köpa även fristående skärmar med pekfunktion numera är det svårt att se någon nytta. Är man van vid att jobba med tangentbord och mus är det jobbigt och oergonomiskt att behöva lyfta handen mot skärmen för att göra något som annars går lika lätt med en musrörelse eller ett par tangenttryck.

Med lite konfiguration och kanske ett eller annat tredjeparts-tillägg går det förvisso att få Windows 8 att se ut ungefär som Windows 7, men då är förstås frågan: varför inte köra sjuan till att börja med? De (hyfsat små) förbättringar som Windows 8 för med sig väger knappast upp allt merarbete som krävs för att bli kvitt finger-fokuset, så min rekommendation är att stanna på sjuan om du inte har en bärbar dator med pekskärm – där kan åttan komma till sin rätt, och det är också i precis det facket vi hittar Surface Pro. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att Windows 8 har utvecklats specifikt för att passa Surface Pro. Synd för Microsofts hårdvarupartners.

Jag vill, förresten, skriva av mig angående Windows RT (och Surface RT, den version av Surface som bygger på en ARM-processor). Jag förstår faktiskt inte hur Microsoft tänkte där. Ekosystem är ett begrepp som alla med någon som helst koll på konsumentsidan av IT är väl bekanta med: att välja ett operativsystem eller en hårdvaruplattform har inte nödvändigtvis så mycket med råa tekniska meriter att göra som allt runtomkring. Visst, nya ShinyToy 2013 kanske har sexton CPU-kärnor och tre månaders batteritid, men har den Instagram? Kan den synka med min Gmail? Kommer företaget bakom den att se till att jag får uppdateringar under många år framöver?

Ekosystem är en av anledningarna till att Apple aldrig kommit i närheten av att spöa Microsoft på PC-marknaden (de andra två är hutlösa priser och att OS X är en hög med exkrement). Ekosystem är anledningen till att det tog sådan tid för Android-lurar att ta över förstaplatsen från iPhone, trots överlägsen teknik till en bråkdel av priset. Ekosystem är anledningen till att det fortfarande finns folk som vägrar släppa sina Blackberries. Och ekosystem är anledningen till att Windows RT är fullständigt dödfött. Kanske finns det några som älskar Windows 8-gränssnittet så mycket att de accepterar bristen på appar, men varför då inte punga ut lite mer och få en Surface Pro?

Här kom vi inte helt osökt in på hela anledningen till att jag fullständigt älskar Surface Pro: it’s the ecosystem, stupid! Med en plattdator som kör ett riktigt operativsystem har jag tillgång till alla programvaror som finns i Windows-universumet, samtidigt som jag har tillgång till det förenklade, pekvänliga gränssnittet för enklare göromål som att kolla mailen eller Facebook. En iPad eller Android-platta är i grunden avsedd för att konsumera innehåll, men är man ute efter att skapa – oavsett om det handlar om grafik, det skrivna ordet eller programkod – är de hopplöst otillräckliga*, de appar som finns är bleka kopior av vad man har tillgång till på en riktig PC.

Med en Surface Pro behövs inga sådana kompromisser. Det är i praktiken en bärbar PC som krympts till surfplatte-format, med samma mjukvaruutbud och expansionsmöjligheter. Jag skulle därtill kunna skriva ett antal paragrafer om hur tajt och solid den känns, hur praktisk nätdelen som även kan ladda min smartphone är, hur överraskande bra jag finner batteritiden (trots att ett antal recenscenter påstått att den var dålig), hur bra prestandan är och hur trevligt det är med både USB 3.0 och en riktig DP-utgång för att ansluta en stor skärm eller projektor – men jag överlåter till andra recenscenter att fokusera på tekniken.

Det enda som jag vill ge lite extra fokus är den medföljande pennan, som används ihop med pekskärmen. Den är genialisk av två skäl – dels ger den extra precision när man behöver använda ett icke-pekvänligt program utan tangentbordet anslutet, dels gör den det till ett sant nöje att använda Surfacen som “ritplatta” eller anteckningsblock. Tyvärr finns det inget riktigt bra ställe att förvara den på om man inte köper ett separat fodral, men det misstänker jag att många ändå kommer att göra. En expedition till Media Markt gjorde gällande att de flesta väskor/fodral som inte är formgjutna specifikt för iPad passar utmärkt även till Surface Pro.

Ska jag så till sist varna lite för de fallgropar som drabbat mig som early adopter så finns det två: detta är inte en produkt helt utan barnsjukdomar, även om Microsoft har visat sig mycket responsiva med patchar så uppvisade Surfacen en del skumma beteenden i början, inklusive en hederlig blåskärm. Det mesta tycks dock vara fixat vid det här laget. Det andra är priset: på pappret ser Surface Pro ut att vara ett kap med ett pris väl under t ex en motsvarande Macbook Air, trots att Surface Pro inte ens går att köpa via större återförsäljare ännu (min är en USA-import via Bazula) och hårdvaran är överlägsen. Men tangentbordet säljs separat för över tusen spänn! Exakt varför har jag inte kunnat lista ut – det är av allt att döma ett vanligt tangentbord, om än i miniatyr.

När jag skaffade min Surface Pro så var det först och främst för att ersätta min gamla Dell-trotjänare vilken jag använt som “bärbar” surf- och kodmaskin sedan flera år tillbaka. I denna roll har Surfacen visat sig briljera: betraktad som ultraportabel PC är den så gott som perfekt. Den gör också ett utmärkt jobb som “surfplatta”, men jag tänker inte låtsas som om den som bara vill kunna läsa på fejjan och spela spel har något som helst mervärde av en Surface – då är det bättre att satsa på en leksak med Android som inte gör lika ont i plånboken. Där Surface Pro briljerar är det i sin dubbelidentitet – den växlar mellan leksak och arbetsstation helt utan ansträngning. För mig som inte har lust att släpa på både laptop och platta är den en enastående följeslagare.

* Fotnot: Jag vet att det finns folk (*host*hipsters*host*) som säger sig kunna “jobba” via iPad. Jag (kanske något generaliserande) likställer att jobba med att skapa innehåll, i den här texten. Att det tekniskt sett går att skriva texter eller rita på en padda är ungefär lika relevant som att en polis kan göra sitt jobb iförd enbart nätstrumpor. Det må vara fysiskt möjligt, men det är inte optimalt eller praktiskt för det.

Nyhetsvärdering ett punkt noll

I den mån jag läser dagstidningar (inte mycket) har jag inte kunnat undgå den extremt sneda rapporteringen kring rånet i Södertälje, där polisen sköt en gärningsman (som senare avled) och häktade hans medbrottslingar. En klanderfritt genomförd insats, från första början enligt alla jag haft tillfälle att språka med om saken, samt numera även åklagarmyndigheten. Dock inte, får vi anta, enligt journalisterna på flera av rikets största dagstidningar. Jag bemödar mig inte ens att läsa Aftonbladet men titlarna på några av de länkar jag sett talar sitt tydliga språk. I min ungdomliga naivitet trodde jag att SvD satte ribban högre; nu vet jag bättre.

I den här artikeln får vi veta att det pågår ett “upprop på nätet” mot att utredningen lagts ned. Uppropet består i att drygt 1 700 personer (närmare 1 800 just nu) har “gillat” en Facebook-sida med titeln “Vi som tycker att polisen som sköt rånaren ska få fängelse”. Skribenten Erik Olsson har inte bara intervjuat personerna bakom sidan – som är för fega för att ens låta sig bli uppringda eller låta sina riktiga namn stå i tryck, artikeln kallar dem enbart för “hen” – han har också ringt upp någon hos polisen för att kolla om det finns någon extra kommendering inför den planerade “demonstrationen”. Naturligtvis är kommentarer på artikeln avstängda.

Detta för en FB-sida med 1 800 likes – varav de senaste 100 med stor säkerhet kommer av den gratis PR man fått genom en förstasidesartikel i en av sveriges största dagstidningar. Att det finns en sida som heter “Vi som tycker att polisen gjorde rätt i Södertäljerånet” med nästan 27 000 “likes” nämns inte med ett ord. Inte helt oväntat planeras en motdemonstration. Antar vi att utfallet från respektive grupp är 0,1% (väldigt högt räknat) kommer det bli rätt svårt att hitta den ursprungliga demonstrationen…

Den stora frågan är hur eller om den person på SvD, som fick för sig att skriva och publicera artikeln, ens tänkte. För att sätta lite i perspektiv vad ett par tusen “likes” betyder tog jag mig friheten att göra en graf över några andra slumpvis utvalda “vi som tycker att…” sidor:

Jag emotser med intresse när “uppropet” om att Hem till Midgård ska återkomma till TV får krigsrubriker i Svenska Dagbladet. Att Trollhättan eventuellt har sveriges godaste pizzor borde också vara synnerligen nyhetsvärt!

Edit: På de timmar sedan jag skrev det här inlägget har “ska få fängelse”-sidans antal svällt till 1 936 (106 fler än tidigare, eller +5,5%) och “gjorde rätt”-sidans till 31 891 (4 955 fler eller +18,4%).

 

1 2 3 43