Testat: MatHem

MatHem

Det blir bara lättare och lättare att vara latmask. SL transporterar mitt breda arsle till krogen – för kvällens Tinder-date – och Uber transporterar det hem. Om jag inte var så förtjust i min bil så skulle jag inte behöva äga den, DriveNow ser till att det står en smutt BMW utanför mitt köksfönster. Bostadsrättsföreningen hyr in en firma för att städa och göra fint på innergården, så att vi latmaskar slipper hjälpa till. Hurra! Om det nu bara gick att slippa gå till ICA för att handla mat också, skulle mitt liv säkert vara perfekt.

Lite så gick resonemanget i mitt huvud när en glättig säljare från MatHem ringde och erbjöd mig värsta dealen om jag provade att handla ett par gånger på MatHem (friskrivning: det är inlägget är alltså tekniskt sett sponsrat, men jag lovar att MatHem inte har fått se texten i förväg och att de inte kommer att tycka om den). Det var dessutom alldeles oavsett mycket billigare än ICA och om man inte ens orkade klicka på en apelsin så kunde man dessutom få färdigkomponerade matkassar levererade hem, precis när det passar! Säljarens varma ord var som balsam för min själ.

Latmaskens paradis med andra ord. Det enda problemet var att det inte funkade särskilt bra. ICA, ta mig tillbaka, allt är förlåtet!

Vad är då problemet, undrar kanske den nyfikne? ProblemeN, för det finns flera, börjar när jag ska leta reda på varorna i MatHems usla webbutik. Den som gått vilse i en matbutik stor nog att rymma ett stort antal mindre matbutiker prisar omedelbart förekomsten av en sökfunktion. Tänk så praktiskt att slippa leta bland hyllorna! Men till skillnad från MatHem ger hyllorna i en butik möjligheten att välja bananen med den rätta böjen, en biff med lagom mycket kappa eller det paket mjölk som har längst kvar till bäst-före. MatHem kan visa upp 22(!) olika alternativ för “entrecôte” men det är snudd på omöjligt att klura ut vad som skiljer dem åt förutom priset. Det som i butiken hade tagit 15 sekunder tar evigheter.

Men, invänder du kanske, det är ju bara att klicka på varan så får du mer information? Jo, naturligtvis. Typ den här informationen:

Entrecote Bit Sverige ca 1000g Garant är en av 11 varor i kategorin Entrecote och tillverkas av Garant Kött. I butiken kostar Entrecote Bit Sverige ca 1000g Garant 245.50 kr/st.

Lika lättläst som bibeln på klingonska och lika hjälpsamt som ComHem när du ringer för att avsluta ditt abonnemang, jajamensan. Och då är exemplet ovan ändå hämtat från en produkt där du får se hur produkten faktiskt ser ut i sin förpackning, inte ett photoshoppat “serveringsförslag”. Och då har jag inte gnällt på att det trots 22 varor i sökresultatet som bedömt är entrecôte så finns det tydligen bara 11 varor i den kategorin. Varför någon nu skulle bry sig om det. Men det står överst i inforutan, så det måste ju vara viktigast att veta.

Massor av varor saknar innehållsförteckning. Allergisk? Synd! Finns det en infotext så är det oftast inget mer än hjärndöd reklamcopy som får en att tappa hoppet om mänskligheten. Det går att använda filter som “laktosfri” eller “ekologisk”, men flera av dem är helt värdelösa och informationen är ofta felaktig – om du har det laktosfria filtret påslaget och bläddrar in på frukt så möts du av (trumvirvel…) frysta acaibär. Och ingenting annat. Jag är rätt säker på att det finns åtminstone ett par frukter till som inte innehåller laktos, hörni…

Okej. Efter att ha valt ut lite varor som förhoppningsvis matchar vad jag tänkte köpa – jag ville egentligen ha rostas men MatHem tror att det är nåt slags nötter – så kan jag checka ut och välja när jag vill ha varorna levererade. Fast nej, först måste jag klicka förbi en helsida med reklam, försök till merförsäljning och en uppmaning att spamma alla mina vänner på Facebook. Som om en tjock och påträngande jävel stod vid självskanningskassan på ICA och vägrade låta mig betala om jag inte lyssnade på hans säljpitch först.

Så äntligen får jag välja vilken tid jag vill ha leverans. Beroende på vilken tid man väljer kostar frakten olika mycket (0-95 kr) men priserna ser ut att sättas helt godtyckligt, jag kan bara be till en högre makt om att få leverans vid en tid då jag faktiskt är hemma. De billigaste tiderna verkar vara de som innebär att jag måste hålla mig anträffbar hela dagen (07-18) vilket får en att fråga sig om MatHem verkligen går med plus på bekvämlighetsnettot. Men den riktiga kickern är att valet är meningslöst, för varje gång jag beställt från MatHem har de varit flera timmar försenade. Den “uppskattade leveranstid” man får är ett skämt. Det finns inget som helst skäl att välja någon annan tid än så sent på kvällen som möjligt (om prislotteriet tillåter det) för när budet så småningom dyker upp är jag åtminstone hemma fortfarande.

Allt detta skulle kanske vara tolerabelt om MatHem var billigare i förhållande till vanliga matbutiker. Bortsett från det bekväma i att sitta framför datorn och beställa saker behöver ju internethandeln som regel inte ha några fysiska butiker, så kostnaderna blir mycket lägre, inte minst för personal. Här gick jag vetenskapligt till väga och jämförde helt enkelt kvittona från MatHem med vad samma varor kostar på min lokala ICA Nära. Summan av det blev att MatHem är billigare ibland och dyrare ibland, om man bara ser på vara för vara. Men när jag jämför med ICA Maxi (Nära-butikerna är som bekant bara för folk som hatar pengar) och räknar in MatHems leveranskostnader så är det knappt värt att jämföra längre.

Så vem är det bra för? Om du inte kan ta dig till en billig mataffär på något enkelt sätt, har flexibla arbetstider och få eller inga allergier så absolut, då är MatHem tårta. Det rekommenderas även att du inte är allt för petig med vad din mat har för innehåll och ursprung. Vilket i nådens år 2016 faktiskt känns lika otidsenligt som män som vägrar ta kvinnor i hand.

Spelat: Undertale

Undertale

En god vän gav mig Undertale i julklapp. Inte sedan Portal har jag hört talas om ett så kritikerrosat spel – Yahtzee Croshaw, en spelkritiker som gjort sig känd genom att besinningslöst slakta även spel han tycker om, gjorde sin recension i fem ord: “Undertale is a good game.” Självklart var jag tvungen att spela det. Ganska lätt avklarat förvisso, det här är inget hundratimmars-epos som tar över ens liv, hela spelet går att plöja igenom på en eftermiddag eller två. Istället är det berättelsen och de många okonventionella inslagen som får det att stå ut från mängden. Jag har gjort mitt bästa för att inte avslöja något kritiskt, men du som är spoilerkänslig bör läsa försiktigt, eller inte alls – Undertale blir faktiskt bättre ju mindre man vet om det i förväg.

Undertale is an interesting game. Not because it offers particularly good gameplay, graphics, or because it’s challenging – but the simple exterior hides a surprisingly engaging and complex story, told in a way that defies convention and makes Undertale stand out from the endless brown goo of mediocrity that the Steam store occasionally resembles. It styles itself like a JRPG but it really isn’t one, taking every opportunity to subvert existing tropes and play with the format.

Unfortunately, the brilliant writing makes the lacklustre gameplay stand out all the more, because it quickly becomes a chore that you must plow through in order to get to the next parcel of story. And then again, because the game withholds some (story-critical) content unless you go through it at least twice, or manage to hit all the critical flags on the first run – probably impossible without a walkthrough.

Undertale prides itself on being a game where nobody has to die – which is represented in each battle by the option to “spare” the monster. This option only becomes available after certain actions are taken, and so is a mini-puzzle in itself, but the solutions are often obvious and so most battles can be resolved in seconds, especially if the same monster has been encountered before. When attacked, you are faced with a short “bullet hell” minigame, where you must dodge incoming projectiles of various sizes and shapes. There are enough variations on the formula that this doesn’t immediately become tedious, and some of the later battles can be quite challenging.

The graphics, as I’ve mentioned, vary from simply bad to acceptable; the game is presented in faux 8-bit – that is, blocky graphics in variously low resolutions, but with high resolution effects. There are a number of art shifts throughout, which are used sparingly but effectively, typically in expectation of a major event. The excellent soundtrack also contributes greatly to the ambience and helps set the tone of each encounter.

Apart from the story, what I think makes Undertale stand out is how it plays with itself as a medium. Actions such as saving, loading and even exiting to the desktop are woven into the story in a way that few games have ever even tried. Restoring a save file to try something different, you may find that NPCs still remember your actions from before, although this mostly affects dialogue.

While I still don’t feel that Undertale quite lives up to the hype, I’ve come to overlook its faults and appreciate it much more after seeing the whole story through to the end. It delivers a unique experience and a story that manages to be emotionally engaging while still delivering a lot of laughs. And you’ll be filled with determination.

Mitt betyg: 8/10.

Spelat: Valkyria Chronicles och Banished

Det är speldags igen så här i mellandagarna och förutom att shoppa loss i den årliga vinter-rean på Steam har jag ägnat min tid åt att spela igenom en riktig pärla – Valkyria Chronicles, ett strategispel i anime-utförande som jag rescencerar här nedan. Passar även på att skriva några rader om ett spel som kanske inte sticker ut lika mycket, men som med sina indie-vibbar och lugna tempo kan ge många timmars skön speltid för den som gillar att bygga städer och hantera resurser: Banished.

Valkyria Chronicles

Valkyria Chronicles

Valkyria Chronicles är en skildring av en omfattande konflikt i en fiktiv värld som i mångt och mycket liknar Europa under andra världskriget. Vi följer en hemvärnspluton i landet Gallia, som trots sin neutrala hållning i konflikten mellan stormakterna dras in i kriget och tvingas kämpa för sin överlevnad. Till spelstilen är Valkyria Chronicles väldigt likt X-Com: Enemy Unknown men med ett mycket starkare fokus på story. Valkyria Chronicles är inget nytt spel – det kom redan 2008 på Playstation 3, men sedan ett drygt år tillbaka finns det på Steam, med uppfräschad grafik och allt tidigare släppt extrainnehåll med på köpet.

I put off playing this game for quite some time despite it being recommended to me over and over. Something about it being a console port and ‘Yet another game set during WW2’ put me off. I was deeply mistaken. This is one of the best strategy games I’ve played, as far as the style of play goes it is very similar to X-Com: EU but the story and characters resonated deeply with me and I played it more for the story than for the battles themselves (which are nonetheless great). Only a few minor things give away that this was originally a game for the PS3, the port is very well done although I know some people dislike the controls. The graphics have aged well; the watercolor style which permeates the game is beautiful and the higher resolutions that modern PCs are capable of do it great justice. The game also runs without stutter on my weaker non-gaming laptop.

Interestingly, while I would normally never consider watching anime in anything but its original language I found the English script of this game to be superior to the Japanese, the latter is quite dry at times and I feel the English voice actors are actually a better fit for their respective characters. And the story and characters are really what make this game stand out. Games that go out of their way to elicit strong emotional responses never make an impression on me, but this one did. As we follow the story along, the characters are occasionally thrust into situations where they must do battle for one reason or another, this using a delightful combination of strategic top-down and tactical first-person gameplay that few other games have tried. While not especially realistic, it works well and you feel very in control of your soldiers’ actions.

In the broader perspective however, Valkyria Chronicles’ depiction of a large 1900s military conflict from a squad’s point of view is very realistic and includes a number of scenarios that ring familiar to anyone used to games set during WW2 – the dramatic beach landing, an assault on an unassailable fortress, a liberation of a small town, a sneak through the forest to avoid detection, and so forth. The considerable variation in battles keeps the game interesting and it never felt like a grind to me. Eventually, supernatural elements (the titular Valkyria) are introduced and the story kicks it up a notch into epic territory. Few games these days become so noticeably better the more you play them.

As for negatives, I don’t think the game is very enjoyable if you focus on getting the highest possible ranking from every encounter, as this rewards speed over all else. A few battles are nearly impossible to win on the first try without prior knowledge about what challenges await you once the mission starts, meaning you may find yourself having to start over with a different strategy. The game lets you save both between and during battles, however, so this can usually be alleviated by simply backing up a few turns. There are fairly few achievements and they range from trivial to almost impossible; a few more in the middle range wouldn’t have hurt. I also dislike the fact that you have to play through the game twice to access some content.

Summing it up, this game is fantastic. It combines all the elements of a good anime and a good turn-based strategy game, with enough of its own flavor to be unique and spectacularly enjoyable. My main problem with it is that it only took me about 45 hours to complete and I fear the next game I play won’t be nearly as good.

Mitt betyg: 10/10

Banished

Banished

Banished är ett strategiskt stadsbyggarspel där du styr en grupp människor som blivit exilerade från sin by, någon gång under järnåldern. För att överleva måste de samla svampar, fiska, hugga ved och bruka jorden på sin nya boplats, vilket kan vara lättare sagt än gjort när man inte fått varken frön eller varma kläder med sig hemifrån och vintern nalkas med stormsteg. När de grundläggande behoven väl är tillfredsställda gäller det att bygga skolor åt barnen, gravplatser till de som lämnat jordelivet bakom sig och gruvor för att få upp malm ur jorden – allt för att skapa ett nytt samhälle. Spelet är stundvis utmanande men samtidigt avkopplande i sina vackra, skogklädda miljöer som förändras över säsongerna.

Banished is a city builder for the thinking gamer with a lot of time on his or her hands. Starting out with essentially nothing, you scramble to scavenge logs, stones and food from the forests and streams around your wagon, desperately trying to keep your families fed and warm during the coming winter (always coming, that winter is). Because most critical resources are finite until you find a way to replenish them (e.g., replanting forests), you must provide for your population’s critical needs while ensuring there is enough set aside for future investments. Depending on your starting conditions, this can be a formidable and very enjoyable challenge.

Once you get past this stage, however, the game’s pace slows considerably as you move from trying to stay alive to simply growing your settlement and securing the means to support that growth from renewable sources. Watching your increasing population go about its business, slowly but intently, is strangely addictive and everything you see matters. It is unfortunate that after spending some time in the growth phase, the game pretty much runs out of content and all you’re left with is a perpetual but not very challenging game of resource management.

It’s an iron-age Sim City, to put it simply.  There’s no combat, no conflict at all, just growing your town while managing your workforce. If that’s your thing then you will find Banished enjoyable for hours upon hours, as I have. Considering it is available for less than €5 whenever there’s a Steam sale I see very little reason not to pick it up if you enjoy city builders. Somewhat compensating for the scarcity of late-game content is the huge amount of fan-made mods that have been created. For an indie title, the excellent sountrack and graphics deserve special mention.

Mitt betyg: 7,5/10

Provkört: DriveNow

DriveNow

Det är omöjligt för mig att recensera DriveNow utan att dra mängder av paralleller till Car2go, så gå och läs min provkörning av den tjänsten först om du inte har gjort det. En sammanfattning? Okej, DriveNow (och Car2go) är ett enklare sätt att hyra bil, kort sagt. Istället för att förboka bilen, betala per timme/dygn och vara lämna igen den på samma ställe (oftast en bensinmack dit inga bussar går), handlar DriveNow/Car2go om att bilar står strösslade på allmänna parkeringar över stora delar av Stockholm. En app i mobilen funkar som radar för att hitta närmaste bil, där är det bara att hoppa in och köra. Appen håller reda på hur mycket du kört och du betalar per minut. Du lämnar bilen när du inte behöver den längre, bara det är inom området som DriveNow/Car2go betjänar (Stockholm plus ett antal närförorter) och på en allmän parkering.

Enkelt, smidigt och billigt – åtminstone för korta resor och åtminstone om man jämför med taxi eller konventionella hyrbilar. Dessutom miljösmart eftersom många som kanske inte behöver bil mer än någon gång i veckan kan klara sig helt utan att ha sin egen. Samtidigt inget som lär konkurrera ut kollektivtrafiken och du kan inte ta bilen på långresa om du inte vill betala multum, den förföriskt låga minuttaxan springer snabbt iväg om du inte utnyttjar tiden effektivt. Car2go var först ut på svenska marknaden med den här typen av tjänst (men liknande tjänster som Sunfleet har funnits länge) och därför var jag nyfiken på att prova DriveNow, som särskiljer sig på en rad punkter.

Smakar det så kostar det

Den mest märkbara skillnaden mellan Car2go och DriveNow är också den viktigaste – DriveNow har fordon av en helt annan klass att erbjuda. Car2go ägs av Daimler, som även äger Mercedes-Benz och deras mindre lyckade lågprismärke Smart. Bilarna som hyrs ut av Car2go är en äldre modell av Smart Fortwo, en patetisk skapelse som i bästa fall har plats för två personer och två shoppingkassar. Den klena motorn sörjer visserligen för en låg miljöpåverkan… med 2007 års måttstock. Ungefär samtidigt som kartorna i navigatorn uppdaterades. Skillnaden mot DriveNow är som natt och dag. Hos de senare är det BMW Group som har stått för vagnparken och denna består av senaste årsmodellerna ur 1-serien, 2-serien samt MINI i 3- och 5-dörrarsutföranden. Bilar du inte skäms för att synas i oavsett situation.

Den heterogena flottan kommer förstås med en brasklapp, vilken modell du får köra är i någon mån bestämt av vilken som råkar finnas i närheten men den “sämsta” bilen du kan få springer fortfarande i cirklar runt Smart Fortwo både vad gäller kvalitetskänsla, körglädje och utrymmen. Fyra säten är minimum och de två BMW-modellerna rymmer över 1 000 liter bagage vardera. Priset är dessutom samma oavsett vilken modell du väljer, 4,50 kr/minut. Det är en halv spänn dyrare än Car2go men vad som kan tyckas som en försumbar skillnad på några ören blir lätt till flera tior när minuterna tickar iväg. Huruvida det är värt pengarna kan bara du avgöra.

Försprång genom teknik

Min provtur med DriveNow gick från Sundbyberg in till Värtahamnen. Appen, som finns till Android, Windows Phone och den där fruktluren, är väldigt lättanvänd – så fort man startar den visas närmaste bil på kartan och kan reserveras med ett knapptryck (ifall du vill vara säker på att ingen annan kniper den först). Jag hade turen att finna vagnparkens toppmodell, en BMW 2-serie Active Tourer, bara ett kvarter bort från där jag befann mig. Till skillnad från Car2go sitter det ingen display i bilens fönster, här sköts upplåsningen helt genom appen och det är rätt trevligt att kunna låsa upp bilen innan man står bredvid den, särskilt om det regnar (och när regnar det inte i Sverige?)

Väl insutten på förarplats fick jag genom bilens menysystem några korta instruktioner om hur systemet fungerade. Först därefter kunde jag starta motorn och köra iväg. DriveNow har valt en lösning där man inte behöver använda appen under tiden man kör, vilket naturligtvis är gynnsamt ur säkerhetssynpunkt. Istället är alla funktioner integrerade i bilens dator och styrs med ett centralt monterat reglage på manöverpanelen. Själva körningen är inte mycket att orda om – BMW bygger enastående körglada och bekväma bilar – men systemet kan tyckas en aning mästrande för den som är en van bilförare. Jo, tack, jag vet att jag måste ha ett giltigt körkort. Ja, jag vet att man startar bilen genom att trycka på den stora knappen märkt “START”. Men som avsett för ovana förare är det naturligtvis helt rätt.

Resan till Värtahamnen kostade mig drygt 100 kr,  ungefär en tredjedel av vad samma resa hade kostat med taxi. Visst, SL hade varit betydligt billigare, men också trångt, smutsigt och långsammare. Jag kan svårligen säga annat än att det var väl spenderade pengar.

Bättre med en brasklapp

DriveNow har uppenbarligen satsat på att leverera en tjänst som känns mer “premium” än konkurrenten, men allt är inte perfekt för det. Man känner sig lite som om man sitter i ett BMW-showroom, hur kommer bilarna att se ut efter flera år av slitage från oförsiktiga och ovana förare? Att bilarna rymmer fyra personer plus packning är visserligen trevligt, men hur ofta behöver du utrymmet? En Smart må vara en hög med skräp i jämförelse men den går att parkera i utrymmen som ratas av alla andra trafikanter på fyra hjul eller flera, barnvagnar möjligen undantagna. DriveNow erbjuder även manuellt växlade bilar vilket kan komma som en obehaglig överraskning för den som inte kör bil så ofta. Nu syns det visserligen tydligt i appen om bilen man är på väg att kliva in i är automat eller manuell, men ändå.

För min egen del är lyftet från Car2go till DriveNow så stort att jag lär välja den senare i framtiden, åtminstone tills Car2go uppdaterar sin flotta. För den som skiter i körglädje och bara behöver en bil att flytta sin egen bakdel samt några shoppingkassar från punkt A till B, är frågan om inte prisskillnaden överväger till Car2go:s fördel. Men så fort man ska transportera något skrymmande, har fler än en passagerare eller vill njuta av körningen så dominerar DriveNow. Ur ett konsument- och miljöperspektiv är vi alla vinnare oavsett när valfriheten ökar, människor slipper vara beroende av SL samtidigt som behovet av att äga sin egen bil minskar. Det är värt minst fem stjärnor!

Ett spel om pengar

Steam

Jag tänkte ta ett par minuter av din tid för att beskriva, eller argumentera om man så vill, för sättet jag köper spel på. Jag har spelat datorspel sedan 80-talet, större delen av mitt jordliga liv. I början var det nästan uteslutande piratkopiering som gällde men över tiden har det blivit så enkelt och smidigt att köpa spel att jag i princip helt har slutat med det. Steam och liknande tjänster har gjort det så lätt för oss alla att utforska och uppleva sådant som tidigare krävde en omständig tripp till en butik och en investering motsvarande ett mindre afrikanskt lands halva BNP. Ni som fortfarande spelar på konsoler, jag tycker rätt synd om er! Men allt är inte frid och fröjd i PC-land för det. Det är vida känt att spelbranschen i stort jobbar som följer:

  1. Släpp halvfärdigt, buggigt spel för €50-60
  2. Använd intäkterna från den första försäljningsspiken för att fixa de värsta bristerna
  3. Släpp återstående innehåll som DLC för €10-15/styck
  4. Använd intäkterna från DLC för att fixa fler buggar, producera mer DLC, och så vidare
  5. Över flera månader/år, reducera priset stegvis för att hålla försäljningen uppe

Den här affärsmodellen, som man kan ha många invändningar mot, arbetar under förutsättningen att många spelköpare är så överväldigade av hypen att de köper spelet på steg 1. Min metod är att köpa spelen först efter att spelen har legat på steg 5 i flera månader, gärna år. När en “Steam Summer/Winter Sale” eller motsvarande drar igång så kollar jag bara vilka spel på min “önskelista” som ligger på €10 eller så, och dem köper jag, såvida inte recensionerna gör gällande att utvecklarna helt abdikerade nånstans på steg 2 och nu bara försöker skrapa in vad pengar de kan för att inte gå i kånken.

Fördelarna med denna metod är:

  • Jag har alltid en kö på 8-10 spel som ligger och väntar – min tid är det enda som sätter gränsen för hur mycket jag vill spela
  • Jag har råd att köpa alla spel jag vill ha när de aldrig kostar mer än typ €10
  • Jag behöver inte uppgradera min dator särskilt ofta eftersom spelen jag köper inte ligger på “cutting edge” vad gäller systemkrav
  • Jag behöver aldrig chansa på om ett spel är bra eller inte innan jag köper det
  • När spelen kommer ut på €10 så är det ofta inklusive all DLC, “pre-order exclusives” (ha!) och expansioner, med mera
  • När spelen har varit ute en tid så är alla större buggar (och många små) oftast fixade
  • När spelen har varit ute en tid så kommer det att finnas mängder av moddar ute, om spelet har en mod-community

Nackdelarna är:

  • Om jag hade varit en spel-hipster så hade det varit väldigt jobbigt att aldrig vara tidig med det nya
  • Om en vän vill spela ett spel med mig som inte ligger i kön så är jag nödgad att rucka på mina principer
  • Den enorma mängden pengar jag sparar på att köpa spel för 10-20% av ursprungspriset riskerar att leda till högre ölkonsumtion

Här följer några invändningar jag har fått från mina vänner och bekanta när jag förklarar varför jag t ex inte har köpt Fallout 4 ännu:

  • “Jag kan inte vänta så länge!” Varför inte? Du springer ju i löparspåret en gång i veckan, handlar ekologiskt när du kan och fäller ner toalocket efter dig som en duktig svenne. Är lite självdisciplin så himla svårt?
  • “Om alla gjorde så där skulle spelbranschen gå under!” Nej, de skulle ändra sin affärsmodell och börja släppa färdiga spel igen. Men så länge folk är beredda att köa för nya spel som alla vet kommer att vara en ospelbar bugghärd första månaden så är det nog ingen större risk…
  • “Men min polare/henvän/farmor/undulat vill spela med mig nu, inte om två år!” Precis som med hälsosamma dieter så är min strategi helt värdelös om man inte får göra undantag ibland. Men du, det går faktiskt utmärkt att spela spel tillsammans som inte kom ut i förra veckan…
  • “Du är orättvis mot små oberoende utvecklare som gör sitt bästa för att släppa buggfria spel!” Bah, med tanke på vad Steam Early Access spottar ur sig ibland så tvivlar jag. Men indie-spel kommer ofta ut på en bra prisnivå oavsett och har ett större engagemang från utvecklarna än AAA-titlar, det är ingen stenhård princip att man måste vänta flera år på buggfixar.
  • “Varför just €10? Varför inte €5 om man nu ska vara en snål jävel?” Det är inte prisnivån som är det viktiga egentligen, det är att maximera sina chanser att få en bra spelupplevelse. €10 är ett riktvärde, det kan lika gärna vara €15 eller €20. Poängen är att vänta på att spelet har fått tid att “mogna” och minska risken med investeringen.

Har du fler invändningar? Bring ’em on! Och om du inte är övertygad så vill jag ta mina sista rader till att tacka dig för att du hjälper mig att betatesta spelen som kommer ut nu så att jag kan njuta av dem om 6-18 månader eller så. Tack!

Rubriken borde nog ha varit “Mesta möjliga spel för minsta möjliga pengar” men även jag faller lätt för lockelsen att pimpa innehållet en smula

Take-away istället för gårdsförsäljning?

Vingård

Återigen har det skrivits och suckats på ledarplats över att den länge omtalade gårdsförsäljningen av alkohol aldrig kommer till skott. Ja, det är verkligen obegripligt att Systembolagets monopol ska försvaras till varje pris och att inga politiker är intresserade av att gynna framväxten av en alkoholkultur som värderar god smak och hantverksmässig framställning över APK och blaskiga “stor stark”-öl. Eller viner som produceras lokalt istället för att transporteras långa sträckor med utsläpp som följd.

Att även vingårdar och andra producenter ska behöva utskänkningstillstånd för att servera alkohol ser jag inget konstigt med. Det är, precis som på krogen, ett sätt att garantera en ansvarsfull alkoholservering. Det är positivt både för mig som gäst och för personalen som jobbar där. Men om man inte vill låta vem som helst sälja alkohol på flaska eller burk, börja med att låta ställen som redan har utskänkningstillstånd erbjuda take-away! På så vis kan du prova ett vin på vingården och sedan ta med en flaska hem. Eller ta hem en flaska finöhl från BrewDog direkt från deras gemytliga bar, där den inte står inklämd bakom pallvis av äcklig Falcon Export.

Det fina i detta är att de som har utskänkningstillstånd redan har ansvar för att kolla legitimation, att inte överservera någon eller sälja till den som är märkbart berusad. Det hindrar förstås inte den som är så lagd från att köpa tio flaskor och dricka ihjäl sig hemma. Men det har ju heller inte Systembolaget några invändningar emot! Vad vi dricker inom hemmets fyra väggar verkar tills vidare fredat från statens välmenande paternalism.

Man kan förstås invända att take-away rent faktiskt ökar tillgängligheten eftersom krogar kan ha generösare öppettider än Systembolaget. Men de två senaste gångerna tillgängligheten ökades i Sverige (lördagsöppet och privatimportreformen) följdes detta inte av några signifikanta ökningar av alkoholrelaterade skador. Det är därför ett icke-argument mot en liberalisering. Forskningen stöder inte nykterhetsrörelsens tjatiga argument om att skador följer på ökad tillgänglighet.

Det är dags att sluta ge nykterhetsrörelsen veto över svensk alkoholpolitik.

Spelat: Metro 2033 Redux och FTL: Faster Than Light

Mitt spelintresse går upp och ned över tid, inte helt oväntat ligger det på en hög nivå så här i semestertider och då inte minst när Steam har en av sina årliga massor-av-spel-löjligt-billigt-kampanjer. Så här kommer två recensioner till i serien! Det högst oavsiktliga temat denna gång är invasioner…

Metro 2033 Redux

Metro 2033 Redux

Metro 2033 är ett förstapersons actionspel med mycket smygande genom mörka tunnlar. Miljön är Moskvas tunnelbana och året är 2033, efter ett tredje världskrig där mänskligheten till större delen utplånats och de enda överlevande (i Moskva, åtminstone) tvingas leva i resterna av tunnelbanenätet eftersom jordytan är förgiftad och dessutom befolkad av hungriga demoner. Spelet baserar sig på en bok med samma namn och följer en hyggligt linjär story där spelarens karaktär, Artyom, måste ta sig igenom systemet för att varna sina polare om det förestående hotet från en demoninvasion.

Dark and atmospheric, this graphically intensive but slow-paced shooter is a perfect way to spend a dozen hours. It’s an immersive sci-fi horror story set in post-apocalyptic Moscow that keeps a steady rhythm and doesn’t rely on artificial boss battles for ramping up the challenge. The “Redux” version brings the graphics up to speed, the original having been released five years ago.

This version also offers a choice of “Spartan” vs “Survival” modes, the latter supposedly more difficult in terms of access to items and ammo, but in Survival mode on Normal difficulty I very rarely ran low on supplies. Experienced FPS players may wish to select a higher setting from the outset. Unfortunately the linearity of the story greatly reduces the enjoyment to be had from replaying the campaign.

While not usually a fan of sneaking around, I found the stealth elements to be well thought out and it’s certainly possible to get through the levels with a minimum of bloodshed if one so desires. Most importantly however, they are almost entirely optional, and if you prefer a more action-oriented play style it’s there for the taking.

Unfortunately the level design is this game’s weakest point, the underground levels are typically quite linear while the surface levels sometimes left me feeling unsure where to go next. If you get lost and end up running low on filters for your gas mask your only real recourse is loading up a save game, which reflects poor design.

In summary, Metro 2033 Redux is a thrilling experience well worth your time and money, especially if you can get it on sale.

Mitt betyg: 7,5/10

FTL

FTL: Faster Than Light är ett strategispel i ett universum där du och ditt rymdskepp utgör “federationens” sista hopp mot de ondskefulla rebellerna. Dessa är i full färd att genomföra en omfattande invasion och du måste ta dig fram, genom fientliga utomjordingars domäner och förbi mycket bättre utrustade motståndare, till federationens hemplanet för att varna dem. Spelet har ett rejält inslag av slumpen, hög inlärningströskel och ökar snabbt i utmaning vilket gör det mycket svårt att vinna, eller ens överleva mer än 30-45 minuter, om man har riktig otur och/eller är nybörjare. Det går inte att spara spelet; varje gång man dör får man börja om från noll.

Let’s get this out of the way first: this game would be an easy 10/10 for me if it just came with a standard save game feature, and less random store contents. I love the random encounters, the ways you can improve and customize your ship to try different playstyles, the constant pressure to keep moving forward, the soundtrack, even the somewhat simplistic graphics – but it’s all for naught when you’ve died for the umpteenth time just because of bad luck.

We’ve learned from excellent games like X-Com that it’s entirely possible to combine random elements and permanent death with a save game system without ruining the enjoyment for those people who want the full rogue-like experience, so why the developers chose to leave out this standard feature is beyond me.

The fact that battles are real-time while movements are not, and the ability to pause the game at any time, allows for a combination of thoughtful and tactical gameplay that is just as enjoyable here as in Transistor. While you can get away with leaving everything on auto in the beginning, eventually you will find yourself intensively micromanaging your weapons, systems and crew, which can get overwhelming fast if things turn sour.

All this having been said, I find FTL strangely addictive and keep coming back for more punishment. Because a full playthrough rarely takes more than an hour or two, it’s well-suited for the occasional break. All in all, it’s a very well-designed game that is unfortunately brought down by some very specific issues, hopefully to be resolved in a sequel.

Mitt betyg: 6/10 (tidigare 7/10, jag skrev ner betyget för att vara mer konsekvent i jämförelse med andra spel jag har testat)

Gratis kollektivtrafik?

Kollektivtrafik

Det fortsätter att handla om trafik i den här sällan uppdaterade bloggen. Att kollektivtrafiken (i Stockholm) borde vara gratis är en fråga som debatteras med jämna mellanrum, även om den inte drivs särskilt aktivt av något politiskt parti (V vill införa det på försök och MP driver någon slags lyxvariant av problemet genom att propagera för gratis Wi-Fi). En stad som löpt linan ut och infört gratis kollektivtrafik är Tallinn, på andra sidan pölen från oss. Detta har varit föremål för en KTH-studie, och studiens resultat är intressanta: kort sagt, de som började utnyttja den gratis kollektivtrafiken var de som redan åkte kollektivt, samt cyklister och fotgängare. De som tidigare körde bil fortsatte köra bil. Totalt ökade bara kollektivresandet med 3%.

Baserat på detta är det är svårt att framföra ett miljöargument för gratis kollektivtrafik, vilket utgör ungefär halva argumentationen från grupper som Planka.nu (den andra halvan är socialism). De som idag väljer bilen gör det i stor grad för att kollektivtrafiken inte uppfyller deras behov; det förändras inte av att den blir gratis, det är snarare kvalitativa aspekter som måste till. Hur de påverkas av att man slopar avgifterna och låter skattebetalarna stå för hela notan, är svårt att veta. Här ska sägas att Tallinn i samband med att kollektivtrafiken blev gratis samtidigt genomförde en stor upprustning och tillbyggnad, med kraftigt ökad turtäthet och 70 nya bussar/spårvagnar. Ändå uteblev den förväntade effekten nästan helt.

Är gratis kollektivtrafik då helt poänglöst, annat än som slöseri med skattepengar? Nej, studien visar på fördelar för arbetslösa som i viss utsträckning har fått en ökad rörelsefrihet, eftersom alla nu har “råd” med kollektivtrafik. En sådan effekt kan man rimligtvis också tänka sig i Sverige. Därmed sagt så tycker jag inte att det räcker för att motivera den stora kostnad som gratis kollektivtrafik skulle innebära för skattebetalarna. Om det dessutom kopplas ihop med ytterligare stora avgiftshöjningar för dem som väljer att köra bil, i syfte att tvinga dem till kollektivtrafiken, skulle det leda till att rörelsefriheten minskade i andra grupper. Många familjer är beroende av bilen för att få vardagspusslet att gå ihop.

Gratis kollektivtrafik är också svårt att motivera rent moraliskt, eftersom det är orättvist att lägga skattepengar på något icke-nödvändigt som långt ifrån alla utnyttjar. Det är redan ett på tok för vanligt fenomen i svensk politik. Planka.nu har förvisso en poäng, när de skriver att uttaget och kontrollen av avgifter i kollektivtrafiken i sig kostar mycket pengar. Därför skulle jag personligen helst se ett helt spärrfritt system, där biljettkontrollerna istället görs av tåg-, stations- och bussvärdar. Det skulle öka tryggheten och trivseln i kollektivtrafiken samtidigt som man skulle kunna sluta slösa pengar på dyra och ineffektiva biljettsystem.

Provkört: Car2go

Car2go

Jag älskar att köra bil. Som verktyg i vardagen, som nöjesredskap eller som personlig frihetssymbol är den unik i vårt samhälle och står sig ännu stark trots decennier av angrepp från kollektivresande miljötalibaner (här ska sägas att jag har årskort på SL, så jag är inte en särskilt militant bilförare själv). Att klara sig utan bil är görbart men kompromissfyllt i en stad och betydligt svårare ute i landet. Samtidigt är det tydligt att vår infrastruktur knappast räcker till för att varje hushåll ska ha sin egen bil. Dessutom är bilarna ett miljöproblem, och bilägandet är dyrt. Färre unga tar körkort – varför lägga tid och pengar på något man ändå inte har råd att utnyttja och som man har vant sig vid att vara utan? Tyvärr ett kortsiktigt tänkande då det i många yrken är ett krav eller en stark fördel att kunna köra bil.

Lösningar på problemet är dels bilpooler av olika slag, dels konventionella hyrbilar. Bägge dras med åtskilliga problem som gör dem krångliga att utnyttja. Du måste i regel återlämna bilen på samma ställe, boka långt i förväg, betala även för outnyttjad tid (för hyrbilar är minsta tid normalt ett dygn) och när bilen står parkerad. Hyrbilar måste hämtas och lämnas i en bemannad kassa, vilket tar tid och du måste tanka själv eller vänta på att någon gör det. Du är dessutom begränsad till hyrställets öppettider. Taxi eliminerar många av problemen men är i gengäld hutlöst dyrt, en taxiresa på en halvtimme kostar som en hyrbil i ett dygn eller SL-kort i en halv månad. Car2go är en tjänst som, åtminstone på pappret, ger taxins flexibilitet till ett lägre pris än en hyrbil.

Så fungerar Car2go

För den som inte provat själv är en förklaring nog på sin plats: Du ansluter dig till Car2go genom att uppsöka en av deras valideringsplatser. Där visar du upp körkort, anmäler ett betalkort och får en inloggning till Car2go-appen (för Android eller fruktluren). Därefter kan du med appens hjälp hyra vilken Car2go-bil som helst genom att gå fram till den, trycka på en knapp i appen och starta hyran genom att ange den kod som står i bilens vindruta. När du är färdig med bilen så parkerar du den på en offentlig gatuparkering (även om den är avgiftsbelagd), kliver ur och trycker på en knapp i appen för att avsluta hyran. Det kostar 4 kr/minut upp till 165 kr/timme eller 650 kr/dag. Enda kravet är att du lämnar bilen inom Car2gos hemområde och att där inte är parkeringsförbud inom de närmaste 24 timmarna. Du kan köra och parkera utanför hemområdet, men hyran tickar på tills du är parkerad inom hemområdet igen.

Som den som är någorlunda funtad i matte inser så är detta billigare än hyrbil så länge man håller sig under ett par timmar, och billigare än taxi nästan alltid, åtminstone så länge man kan påbörja och avsluta sin resa inom hemområdet. Det hänger förstås mycket på huruvida en Car2go-bil finns i närheten. En snabb titt på kartan visar att de tycks vara hyfsat jämnt fördelade över Stockholm och nära min egen bostad (se bilden ovan) finns det en hel skock inom gångavstånd. Huruvida detta är en rent organisk fördelning eller om personalen helt enkelt flyttar om fordonen till områden där kunderna finns har jag dock ingen aning om. Utsträckningen på hemområdet kan man också fundera över. Det inkluderar Hallonbergen och Kista men inte välmående Ursvik, som ligger mellan dem.

En testkörning: på jakt efter öl

Jag bestämde mig för att testa Car2go för att åka och ta en öhl på BrewDog Bar en fredagskväll. En resa jag lika gärna hade kunnat göra med SL för som mest 36 kr. Samtidigt i mina ögon en lämplig testsväng eftersom det är precis den sortens korta turer som Car2go lämpar sig som bäst för, med utmaningen att hitta parkering innanför tullarna när de flesta kommit hem från arbetet. Man vill ju inte gärna behöva betala för att snurra runt på smågatorna och leta efter en ledig plats, och ju längre man kommer från sin tänkta slutdestination desto mindre är nyttan med att ta bilen; helst vill man ju stanna utanför dörren. En annan viktig skillnad mot SL eller taxin är att man måste vara nykter, vilket gör Car2go till ett synnerligen olämpligt val när det dags att åka hem från krogen.

Att hitta en bil var inte svårt; de är som sagt strösslade över hela Sundbyberg. Däremot bjöd Car2go-appen på betydande motstånd. Den första jag testade, till Windows Phone, gick inte att boka med alls, då den inte var “officiell”. Car2go har öppnat för tredjeparts-appar, men missat att ge tillgång det enda som faktiskt är nödvändigt i en app för biluthyrning: möjligheten att hyra en bil. Oklart hur man resonerade där. På andra försöket hade jag utrustat mig själv med en Android-telefon och den officiella appen. Ändå tog det tre försök och en ominstallation innan den lät mig hyra en bil – till en början hände det absolut ingenting när jag matat in koden på bilens vindruta, istället bad den mig gång på gång att acceptera hyresvillkoren. Tillbaka till ritbordet för utvecklingsavdelningen! Psst Car2go, jag vet var man kan få tag i konsulter som kan det här med mobilutveckling. Ni skulle behöva slå oss en signal.

Att komma igång med bilen var heller inte helt enkelt. Proceduren stod på en pytteliten lapp som inte gick att läsa i mörker och bilens informationsdisplay gav inte någon som helst indikation på vad jag gjorde för fel, men till en början vägrade bilen envist att starta. Vidare belönades jag vid start med ett fasligt skränande från den radiostation som bilens föregående förare hade lyssnat på, all belysning avstängd (halvljusautomatik saknas, vilket jag inte trodde förekom på bilar byggda efter 90-talet) och navigatorn fortfarande inställd på en gammal destination. Att behöva ägna 2-3 minuter åt att ställa in bilen (under tiden hyran tickar på) är inte optimalt och den borde förstås återgå till grundinställningar när en ny hyra påbörjas. För övrigt rekommenderar jag inte att lita på navigatorn om du faktiskt vill komma fram dit du ska – den tar närmare en minut på sig att starta, pekskärmen är under all kritik och kartorna minst 2-3 år gamla.

Bilarna som används (i Stockholm) är bensindrivna Smart Fortwo av andra generationen, som började tillverkas 2007. De är snåla och hyggligt miljövänliga, medelmåttiga ur säkerhetssynpunkt men faktiskt ganska roliga att köra, med sin korta hjulbas och varvvilliga trecylindriga motor. Växellådan, som inte är en riktig automat utan någon form av “halvautomat”, är dock en mindre trevlig bekantskap. Även i automatläge så rullar den utför även om motsatt växel är ilagd, om man inte ger rejält med gas. Detta gör fickparkering i backe till en läskig och ryckig historia. Inte optimalt för en bil som är tänkt att användas huvudsakligen i städer! De kompakta formaten (bilen är strikt tvåsitsig med ett minimalt bagageutrymme) gör det dock lätt att hitta parkering då man kommer in i fickor som normalt sett bara skulle rymma en motorcykel och som därför ratas av övriga trafikanter.

Summan av kardemumman

Priset på min 24-minutersresa (varav tre minuter stillastående) blev 96 kr, alltså knappt hälften av en taxi eller minst 267% av SL-priset för samma resa. Samtidigt inte mer än ett rejält skrovmål på Max för en hyrbil som jag hade kunnat dela med en vän, som tar betydligt mer last än vad jag orkar bära och som i teorin (om inte alltid i praktiken!) tar mig direkt från punkt A till B utan att behöva ta mig till och från närmsta SL-hållplats – där jag först måste ta mig förbi jäktande småbarnsföräldrar, självupptagna kostymnissar, skräniga ungdomsgäng, rumänska tiggare, trasiga rulltrappor och obligatoriska SL-förseningar. Det finns helt klart ett värde i det. Nu när jag kommit underfund med bilarnas egenheter (jag använder navigatorn i min telefon nästa gång) så kommer jag förmodligen att använda Car2go fler gånger, när jag av någon anledning inte kan eller vill ta min egen bil och vill slippa SL. Det hänger dock mycket på om de lyckas klämma fram en app för Windows Phone. Eller åtminstone får den för Android att fungera ordentligt.

Betyg: Tre av fem. Potentialen finns där och tjänsten är användbar som den fungerar idag, men det finns stort utrymme för förbättringar.

Recension: Drömmen om Alexandria

Drömmen om Alexandria

Digital distribution av innehåll är en välsignelse för mänskligheten. Det som verkade som en utopi i min barndom – att var som helst i världen ha tillgång till all kunskap och kultur som någonsin producerats, genom en liten dator som jag kan bära i fickan – är om inte praktisk så åtminstone teknisk verklighet sedan några år tillbaka. Med det menar jag att även om tekniken finns så sätter verkligheten käppar i hjulet: infrastrukturen saknas på många platser, det är inte allt material som faktiskt publiceras på nätet, mycket av det är upphovsrättsligt tveksamt och den lilla datorn i fickan får snabbt slut på batteri. Men ändå.

Internet och webben har gjort för kunskap och kultur vad tåg, flygplan och bilar gjorde för resande och transport. På samma sätt som då, och i all teknisk utveckling, finns det vinnare och förlorare. Drömmen om Alexandria (Den digitala distributionens dilemma), skriven av Per Strömbäck och utgiven av Timbro, fångade min uppmärksamhet med texten på baksidan:

Med tillgänglighet och gratis som ledord har Internet gjort populärkulturen ännu mer populär, men att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande på de gamla analoga systemen i hög grad. […] Men den gratis råvaran är inte outsinlig. I takt med den digitala ekonomins framgång utarmas de analoga system som subventionerar de digitala. […] Det är den digitala distributionens dilemma.

Här ska sägas att jag, när jag läste boken, inte hade en aning om att Per Strömbäck arbetar som lobbyist för upphovsrättsindustrin. Hade jag vetat det hade jag nog inte ens köpt den. Nu läste jag den med någorlunda objektiva ögon och blev rätt förvånad när den landade i den hopplöst förvirrade slutsatsen: allt blir bra (igen) om vi bara inför lagar som tvingar internetleverantörer och teknikföretag att bygga in spärrar mot upphovsrättsintrång i sina produkter och tjänster. Så, nu har jag spoilat hela boken. TL;DR.

Strömbäck gör mig besviken. I de första kapitlen redogör han för situationen ser ut idag för digital distribution, hur vi kom hit och olika teorier kring hur man kan lösa situationen för att den som skapar material ska kunna få betalt för det, något som han menar har gått förlorat idag. Denna redogörelse är genomgående välskriven och Strömbäck framstår som påläst och välorienterad inom ämnet. Vi får veta att det på nätet idag är svårt att ta betalt för innehåll, men lätt att ta betalt för tillgänglighet. Tjänsterna som gör materialet tillgängligt (internetleverantörer, Spotify, Google m fl) kan dra in storkovan men bara en spottstyver når artisterna.

Så långt är det svårt att inte hålla med Strömbäck. Men det blir snabbt förvirrat när han försöker argumentera för att man kan göra “vad som helst” med programkod, och system för exempelvis e-handel byggs från början enligt de lagar som gäller – därför vore det inte komplicerat alls att bygga till exempel molntjänster och operativsystem som inte tillåter upphovsrättsintrång, bara viljan fanns hos branschen (eller tvingades fram med lagstiftning)! Plötsligt blir Strömbäcks okunnighet om internetteknikens fundamenta uppenbar. Eller så spelar han okunnig för att främja en agenda.

I själva verket är det här ett av de äldsta och mest söndertrampade förslagen för att stävja piratkopiering som vädras, om än omsorgsfullt sminkat. Det räcker med att konstatera att det är tekniskt och praktiskt omöjligt att särskilja internettrafik som bryter mot upphovsrätten från trafik som inte gör det, så inser man varför alla lagar på området är ineffektiva. Piratkopieringen sker helt öppet, på offentliga sajter som fortfarande ligger uppe trots miljoner investerade i att ta ner dem, och risken för att åka fast för “vanliga användare” är noll.

Mer intressant och viktigare är diskussionen om utarmningen av det “analoga systemet” som fortfarande, enligt Strömbäck, producerar materialet som folk vill betala för att komma åt. Med detta menar han exempelvis artister med skivbolagskontrakt, som får svårare att leva på sitt skapande när intäkterna minskar. Strömbäck menar att de mellanhänder som finns i det gamla systemet tillförde värde, främst genom att kunna erbjuda exklusivitet och gallring av innehållet.

Jag ser det som ett hopplöst föråldrat synsätt i en värld där demokratisering, individualisering och organisk delning av innehåll allt mer ersätter de traditionella “top-down”-kanalerna, där någon elit i form av en marknadsavdelning bestämde vad som skulle stå längst fram i skivbutikerna. Säkert 90-95% av den musik jag lyssnar på idag kommer via rekommendationer i sociala medier. Och den ligger för det mesta inte på Spotify, utan delas via plattformar som SoundCloud där artister kan publicera sig själva. Jag betalar inte sällan för låtarna, inte för att jag måste utan för att jag vill stödja artisten, uppmuntra till mer skapande.

En del kommer att gå förlorat i det nya systemet. Sådan är teknikutvecklingens natur. Vi är inte vid resans slut ännu och alla lösningar är inte klara. Det har blivit svårare att försörja sig genom kreativt skapande på heltid. Folk som jobbat inom upphovsrättsindustrin med distribution, marknadsföring och annat som nu blivit onödigt får kanske se sig om efter nya jobb. Å andra sidan så kommer vi att bli av med exkluderande inlåsningsmekanismer som sätter en artificiell gräns för spridningen av mänskligt vetande och kultur. På sikt är jag övertygad om att det är det bästa för oss.