Albanien – Mat, dryck och shopping

Lunch

Detta inlägg ingår i min reseguide till Albanien.

Äta i Albanien

Oavsett om du är den som vill äta som lokalbefolkningen eller föredrar bekanta smaker är Albanien ett väldigt enkelt land att bli mätt i. Köket är kraftigt influerat av främst Grekland och Italien, det påstås att även Turkiet har varit med och bidragit till grytorna men jag märkte faktiskt inte så mycket av de influenserna under min resa. Den som käkat kring medelhavet tidigare kommer att känna igen sig och nicka belåtet, här håller både råvaror och kökskonst hög standard. I princip allt är odlat, fiskat eller uppfött lokalt, ibland runt husknuten.

Restauranger finns överallt och ligger ofta i klungor, men räkna med att det inte alltid finns engelsktalande personal. Översatta menyer finns sällan och finns de så kan översättningarna hålla dålig kvalitet. Det hände att vi blev överraskade av vad som dök upp på tallriken men bara vid något enstaka tillfälle lämnade vi en restaurang utan att ha blivit fullständigt mätta och belåtna. Att vara flexibel och fråga kyparen vad han eller hon rekommenderar är ett säkert sätt att få en utmärkt måltid till ett rimligt pris.

På en albansk restaurang beställer du med fördel många små rätter, en bit kött eller fisk kommer som regel inte med särskilt mycket kolhydrater vid sidan av så en sallad eller skål med pommes frites är att rekommendera. En “grekisk sallad” (sallatë greke) med massor av supergoda tomater och fetaost, som är en helt annan upplevelse än den gummiliknande substans du kan köpa i en svensk mataffär, är en perfekt partner till det mesta. Vill du verkligen känna dig som hemma så finns det pizza (pica).

Priserna är helt fantastiska med svenska mått mätt. En utelunch med två rätter och två starköl på en bättre restaurang går utan större ansträngning att klämma in under 1 200 lek (80 kr) per person. En pizza kostar runt 350 lek (25 kr). Vi fann ingen större prisskillnad mellan restauranger i respektive utanför turisttäta områden (om några sådana kan sägas existera i Albanien) och heller ingen större skillnad mellan storstad och landsbygd. Vill du komma undan riktigt billigt köper du byrek, en paj som oftast är fylld med ost och kostar 100 lek (7 kr).

Det säger kanske sig självt, men befinner du dig i kustområdena så gör du dig själv en otjänst om du inte frossar i nyfångad fisk och skaldjur, som är minst lika goda här som i Grekland eller Kroatien (fast billigare!). Längre inåt landet är det mer kött och fågel som gäller: fläsk, kalv, lamm, get (passa på att prova!) och kyckling är vanligast. Ofta står inte alla traditionella albanska rätter med i menyn – be personalen om tips om det är vad du är ute efter. Utgå heller inte ifrån att allt som står i menyn nödvändigtvis serveras just denna dag.

Craft beer Illyria

Dricka i Albanien

Precis som maten är allt som går att dricka i Albanien föredömligt gott och billigt. För att släcka törsten i hettan eller till maten finns det mineralvatten av en mängd olika märken, vissa smaksatta. En halvlitersflaska kostar normalt 50 lek (3,50 kr). Precis som överallt annars är öl den vanligaste alkoholhaltiga drycken och det finns en rad inhemska och välsmakande märken: Birra Tirana (Kuqalashe)Birra Elbar och Korça för att nämna några av mina favoriter. Samtliga är ljus lager av pilsnertyp, inga överraskningar här även om mer sofistikerade ölsorter sakta men säkert gör sitt intåg.

Tyvärr tenderar restauranger och barer att tro att du som turist föredrar importerat öl (Heineken, Bitburger, Tuborg, Peroni och dylika) varför du bör vara tydlig med att du vill dricka en albansk öl. Det brukar dessutom att ha en mycket positiv sidoeffekt – att uttrycka en preferens för det lokala över importerade varor är ett av de enklaste sätten att få personalen vänligt inställd till dig. Om du mot förmodan hellre dricker ales, IPAs eller stouts så är hoppet inte förlorat – det finns, men du får leta runt lite.

Om du gillar vin bör du absolut ta tillfället i akt att besöka en albansk vingård – Çobo och Kokomani ligger båda inom behagligt avstånd från Tirana och arrangerar visningar och vinprovningar för en billig peng (Çobo tar €12 per person för fem glas vin med tilltugg). Ett sådant besök görs med fördel som del av en dagstur från Tirana med lite sightseeing på vägen, ta kontakt med exempelvis Off Limits Albania och be dem föreslå ett program utifrån dina önskemål. Albanska viner är utmärkta även med internationella mått mätt, men går knappt på export på grund av den småskaliga produktionen. På restaurang måste du ibland leta lite i vinlistan, de italienska står nästan alltid överst. Be kyparen föreslå ett albanskt vin!

Troy

Spritdrycker

Liksom på resten av balkan heter den traditionella spritdrycken raki eller rakiaDen som har druckit raki i exempelvis Grekland tänker sig här en genomskinlig, spritig dryck med en smak någonstans mellan grappa och 95-oktan, men i Albanien älskar man att smaksätta den med frukter eller andra örter för att på så vis få en trevligare smakupplevelse. Ingen blir förvånad om du som turist inte beställer raki efter en måltid, men serveras det så förväntas du åtminstone smaka. Letar du efter en att ta med dig hem så är Raki me Arra (Çobo) utmärkt.

I så gott som alla souvenirbutiker säljs små flaskor med något som heter Konjak Skënderbeu (Skanderbeg). Det är inte raki, utan en spritdryck döpt efter Albaniens nationalhjälte. Smaken är… speciell, och innan du överväger att köpa med dig en flaska hem föreslår jag ett smakprov från en bar.

Shopping i Albanien

Det finns faktiskt inte så mycket att säga om shopping i Albanien. Förväntar du dig extremt låga priser på märkesvaror (eller varor som håller motsvarande kvalitet) så kommer du att bli besviken – importerade kläder, skor, elektronikprylar och liknande är som regel dyrare än i Sverige och de stora köpcentrumen inne i centrala Tirana säljer nästan uteslutande sådana. Naturligtvis riktar dessa glimrande byggnader sig inte till gemene man utan till de extremt välbeställda, samt förstås rika turister. Strunta i dem. Ett undantag med en del mer prisvärda butiker är jättegallerian Tirana East Gate. Den ligger en bit utanför stadskärnan men det går direktbussar, skyltade “TEG”.

I mindre butiker går det att göra fynd, särskilt om du är ute efter souvenirer eller minnen från tiden då Albanien led under kommunistisk diktatur – bägge finns i enorma mängder. Marknaden i Krujë är ett bra ställe att shoppa efter sådana och den nås på någon timme med buss från Tirana. Priserna på souvenirer är mycket humana och försäljarna är inte påstridiga – de välkomnar dig mer än gärna in i butiken men vill du sedan gå därifrån utan att köpa något så stöter du inte på några protester. Räkna inte med att kunna pruta särskilt mycket på priserna, det kan gå men är inte en självklar del av att göra affärer som på andra platser i världen. I Tirana är det inte så tätt med souvenirbutiker men det ligger flera stycken i centrum söder om floden.

Relativt få butiker eller restauranger tar kort, men det förekommer och det skadar aldrig att fråga. Däremot finns det bankomater överallt (VISA/MasterCard) så du behöver inte vara särskilt orolig för att få slut på kontanter. Många affärer accepterar dessutom betalning i Euro.

Albanien – Resa dit och resa runt

Furgon

Detta inlägg ingår i min reseguide till Albanien.

Resa till Albanien

Att flyga till Albanien är inte svårt, åtminstone inte i teorin. Det finns bara en internationell flygplats – Tirana International Airport Nënë Tereza (TIA) – och den ligger en kort bit utanför huvudstaden Tirana. Flygplatsen betjänas av ett antal större flygbolag som Lufthansa och KLM. Räkna med minst ett byte på vägen. Biljetterna är inte särskilt dyra, men Albanien verkar inte vara tillräckligt populärt som resmål för att dyka upp i kampanjerbjudanden.

Vi betalade 3 437 kr per person, tur och retur med Air Serbia (som ibland dyker upp i sökresultat under det gamla namnet Jat Airways). Total restid var 4½ timme inklusive 45 minuters transfer i Belgrad. Låt inte namnet eller det faktum att det är ett mindre bolag avskräcka – Belgrads flygplats är kanske inte den bekvämaste att vistas på en längre stund men själva flygningarna gick helt utan problem och med fullgod komfort, mat och dryck ingår även i ekonomiklass.

Om du främst vill besöka södra Albanien går det också att ta sig in via Grekland (Korfu). Jag kan tänka mig att det är lättare att hitta billiga flygbiljetter dit, men om du därefter vill ta dig upp mot huvudstaden Tirana så blir resan väldigt lång.

Det går inte att få tag i albansk valuta (lek) i Sverige. Däremot går det utmärkt att ta ut pengar med vanliga bankkort (VISA/MasterCard) i Albanien, eller växla till sig lek från euro. Valutakoden för lek är ALL och växelkursen (juni 2016) är ungefär 1 SEK = 14,50 ALL. Växlingskontor och bankomater (som heter bankomat även på albanska) finns på flygplatsen. Hotell och många andra tar gladeligen betalt i euro, så du kan vänta med att växla om kön på flygplatsen är för lång. Det kryllar av bankomater och växlingskontor i alla större städer.

Från flygplatsen till ditt hotell i Tirana åker du lämpligtvis taxi. Det finns förstås massor av taxiförare som väntar på dig när du kliver av planet men priserna kan variera. Det ska inte kosta mer än €15 från flygplatsen till centrala Tirana. Boka taxi via hotellet i förväg så slipper du bekymmer.

Hotellbar i Tirana

Hotell i Albanien

Det finns mängder av hotell att välja på i Albanien och att boka rum är okomplicerat, använd Tripadvisor och boka via någon av de stora sajterna så gör du det enkelt för dig. Tirana är inte särskilt stort, så i princip alla större hotell ligger på behagligt promenadavstånd från sevärdheter, restauranger och barer. Som Tiranas centrum används ofta Skanderbeg-torget (Sheshi Skënderbej) men det ligger i själva verket lite nordligt. Söder om floden är det som livligast.

Vi valde att bo på MonarC Hotel lite öster om Skanderbeg-torget och det visade sig vara ett utmärkt val. Jämfört med mycket annat i Albanien är hotellen dyra, de bättre kostar uppemot 600-900 kr/rum under högsäsong. Priset motsvarar emellertid standarden – jämfört med svenska eller centraleuropeiska hotell saknades ingenting och såväl städning som service fungerade klanderfritt.

Så gott som alla hotell, restauranger, caféer och många sevärdheter har gratis wi-fi. Däremot fungerar det inte alltid. Elavbrott är inte vanligt förekommande (vi var aldrig med om något under vår resa) och kranvattnet är som regel drickbart – men strunta i det, för källvatten på flaska är nästan gratis (50 lek för en halvliter).

Resa runt i Albanien

Albanien är inte ett stort land, men infrastrukturen vad gäller transport är sliten och i stort behov av resurser. Det finns inga användbara tåg, oavsett vad vissa reseguider försöker påstå. Vägnätet håller delvis god standard, särskilt mellan de större städerna, men mindre vägar är gropiga eller oasfalterade. Bil- och busstrafik delar vägbana med boskap, cyklar, mopeder och hästkärror, många överlastade med skörd eller andra varor.

De vanligaste och bästa sätten att resa är med bil eller minibuss. Från Tirana går också vanliga stadsbussar (hållplatsen ligger nära moskén) som följer tidtabell. Minibussarna från Tirana går från en annan hållplats som ligger en bra bit nordväst om centrum men är lätt att hitta. Förarna påkallar potentiella resenärers uppmärksamhet genom att ropa ut namnet på ändhållplatsen. Biljetterna är billiga, enstaka hundratal lek per person. Minibussarna kallas ibland furgons.

För att hitta till bussarna respektive lista ut vilken som är rätt för din tilltänkta destination så frågar du personalen på ditt hotell eller letar upp en engelsktalande person på plats. Albanernas hjälpsamhet mot turister är oerhört tillförlitlig – alla vi stötte på under vår resa gjorde sitt bästa för att hjälpa oss på vägen.

Vissa bussar går på tidtabell, andra går när de blir fulla. Glöm inte att ta reda på när sista bussen går hem igen – det kan vara tidigare än du tror. Eftersom alla minibussar och en del bussar är privata så finns det ofta flera att välja på. Förarna kan upplevas som påstridiga i sin jakt på betalande kunder men accepterar som regel ett nej. Kvinnor och äldre människor har alltid förtur till sittplatserna.

BMW i Albanien

Bil och taxi

Det enklaste färdmedlet är förstås taxi. Med svenska mått är taxi i Albanien otroligt billigt, men dyrt i jämförelse med bussarna. Taxibilar finns i mängder och kör precis dit du vill. Många taxiförare talar okej engelska men det hjälper att ha resmålet skriftligt. Precis som överallt annars finns det mer och mindre seriösa taxibolag; be hotellet beställa en åt dig eller ring en av de större taxiväxlarna som talar engelska, typ Merr Taxi med det praktiska numret 0800 5555.

Det går att hyra en bil och köra själv i Albanien, men det är inget jag rekommenderar. Trafiksituationen är svår att beskriva med ord. För många albaner tycks den första instinkten vid kontakt med en bilkö vara att försöka köra om den i motgående körfält, på trottoaren eller ute i terrängen. Signalhornet används istället för blinkers, fast oftare. Vissa förare av finare/dyrare bilar spelar efter helt egna regler och förväntar sig fri passage i minst dubbla hastigheten mot vad begränsningen anger. Lösa djur finns överallt.

Albanerna har lärt sig hantera detta kaos och har dessutom listat ut vilka bilar som tål den varierande vägstandarden utan att falla i småbitar (Mercedes är favoritmärket), men för en timid svensk ter det sig som närmast självmordsbenäget tills man har vant sig. Drick ett par öl innan den första taxiresan för att lugna nerverna…

Att turista i Albanien

Albanien

För ungefär två veckor sedan kom jag hem från Albanien. En otroligt efterlängtad och skön semester som överraskade och överträffade mina förväntningar. Albanien är spännande och bjuder på många upplevelser och äventyr, utan att (ofta) gå över gränsen till det otrygga och skrämmande. Det är ett vackert och varierat land, präglat av stor fattigdom men också en oerhörd vänlighet, gästfrihet och generositet gentemot besökare. Det är ett land som saknar vital infrastruktur men där allting löser sig ändå, tack vare företagsamhet och kämparglöd.

Men det också ett land som omgärdas av ett enormt informationsvakuum. När jag berättade om min kommande resa för mina vänner och kollegor var mångas reaktion “men blir du inte skjuten där?” eller helt enkelt fullständig okunskap, bara ett fåtal visste var landet låg på kartan. Trots att jag gjorde en rejäl ansats att läsa resebloggar, Lonely Planet och Wikitravel upptäckte jag väl på plats att stora delar av informationen var föråldrad och felaktig. Därför skriver jag min egen reseguide i förhoppning om att ge en mer rättvisande bild, blogga om min resa och kanske få fler att besöka Albanien, detta underbara land.

Guiden är indelad i flera kapitel och jag har inte skrivit alla än. Jag lägger till länkar i listan nedan allt eftersom de blir klara:

  1. Resa dit och resa runt
  2. Mat, dryck och shopping
  3. Förstå Albanien
  4. Att se och göra

Jag har inga ambitioner att täcka in hela Albanien med min guide – under mina nio dagar där hann jag inte se mer än en bråkdel. Om du funderar på en resa dit och vill komma väl förberedd så läs så mycket du kan få tag i, men utgå inte ifrån att någonting är sant (inklusive den här guiden). Albanien är ett land i snabb utveckling och ett öppet sinne är den bästa reskamraten.

Testat: MatHem

MatHem

Det blir bara lättare och lättare att vara latmask. SL transporterar mitt breda arsle till krogen – för kvällens Tinder-date – och Uber transporterar det hem. Om jag inte var så förtjust i min bil så skulle jag inte behöva äga den, DriveNow ser till att det står en smutt BMW utanför mitt köksfönster. Bostadsrättsföreningen hyr in en firma för att städa och göra fint på innergården, så att vi latmaskar slipper hjälpa till. Hurra! Om det nu bara gick att slippa gå till ICA för att handla mat också, skulle mitt liv säkert vara perfekt.

Lite så gick resonemanget i mitt huvud när en glättig säljare från MatHem ringde och erbjöd mig värsta dealen om jag provade att handla ett par gånger på MatHem (friskrivning: det är inlägget är alltså tekniskt sett sponsrat, men jag lovar att MatHem inte har fått se texten i förväg och att de inte kommer att tycka om den). Det var dessutom alldeles oavsett mycket billigare än ICA och om man inte ens orkade klicka på en apelsin så kunde man dessutom få färdigkomponerade matkassar levererade hem, precis när det passar! Säljarens varma ord var som balsam för min själ.

Latmaskens paradis med andra ord. Det enda problemet var att det inte funkade särskilt bra. ICA, ta mig tillbaka, allt är förlåtet!

Vad är då problemet, undrar kanske den nyfikne? ProblemeN, för det finns flera, börjar när jag ska leta reda på varorna i MatHems usla webbutik. Den som gått vilse i en matbutik stor nog att rymma ett stort antal mindre matbutiker prisar omedelbart förekomsten av en sökfunktion. Tänk så praktiskt att slippa leta bland hyllorna! Men till skillnad från MatHem ger hyllorna i en butik möjligheten att välja bananen med den rätta böjen, en biff med lagom mycket kappa eller det paket mjölk som har längst kvar till bäst-före. MatHem kan visa upp 22(!) olika alternativ för “entrecôte” men det är snudd på omöjligt att klura ut vad som skiljer dem åt förutom priset. Det som i butiken hade tagit 15 sekunder tar evigheter.

Men, invänder du kanske, det är ju bara att klicka på varan så får du mer information? Jo, naturligtvis. Typ den här informationen:

Entrecote Bit Sverige ca 1000g Garant är en av 11 varor i kategorin Entrecote och tillverkas av Garant Kött. I butiken kostar Entrecote Bit Sverige ca 1000g Garant 245.50 kr/st.

Lika lättläst som bibeln på klingonska och lika hjälpsamt som ComHem när du ringer för att avsluta ditt abonnemang, jajamensan. Och då är exemplet ovan ändå hämtat från en produkt där du får se hur produkten faktiskt ser ut i sin förpackning, inte ett photoshoppat “serveringsförslag”. Och då har jag inte gnällt på att det trots 22 varor i sökresultatet som bedömt är entrecôte så finns det tydligen bara 11 varor i den kategorin. Varför någon nu skulle bry sig om det. Men det står överst i inforutan, så det måste ju vara viktigast att veta.

Massor av varor saknar innehållsförteckning. Allergisk? Synd! Finns det en infotext så är det oftast inget mer än hjärndöd reklamcopy som får en att tappa hoppet om mänskligheten. Det går att använda filter som “laktosfri” eller “ekologisk”, men flera av dem är helt värdelösa och informationen är ofta felaktig – om du har det laktosfria filtret påslaget och bläddrar in på frukt så möts du av (trumvirvel…) frysta acaibär. Och ingenting annat. Jag är rätt säker på att det finns åtminstone ett par frukter till som inte innehåller laktos, hörni…

Okej. Efter att ha valt ut lite varor som förhoppningsvis matchar vad jag tänkte köpa – jag ville egentligen ha rostas men MatHem tror att det är nåt slags nötter – så kan jag checka ut och välja när jag vill ha varorna levererade. Fast nej, först måste jag klicka förbi en helsida med reklam, försök till merförsäljning och en uppmaning att spamma alla mina vänner på Facebook. Som om en tjock och påträngande jävel stod vid självskanningskassan på ICA och vägrade låta mig betala om jag inte lyssnade på hans säljpitch först.

Så äntligen får jag välja vilken tid jag vill ha leverans. Beroende på vilken tid man väljer kostar frakten olika mycket (0-95 kr) men priserna ser ut att sättas helt godtyckligt, jag kan bara be till en högre makt om att få leverans vid en tid då jag faktiskt är hemma. De billigaste tiderna verkar vara de som innebär att jag måste hålla mig anträffbar hela dagen (07-18) vilket får en att fråga sig om MatHem verkligen går med plus på bekvämlighetsnettot. Men den riktiga kickern är att valet är meningslöst, för varje gång jag beställt från MatHem har de varit flera timmar försenade. Den “uppskattade leveranstid” man får är ett skämt. Det finns inget som helst skäl att välja någon annan tid än så sent på kvällen som möjligt (om prislotteriet tillåter det) för när budet så småningom dyker upp är jag åtminstone hemma fortfarande.

Allt detta skulle kanske vara tolerabelt om MatHem var billigare i förhållande till vanliga matbutiker. Bortsett från det bekväma i att sitta framför datorn och beställa saker behöver ju internethandeln som regel inte ha några fysiska butiker, så kostnaderna blir mycket lägre, inte minst för personal. Här gick jag vetenskapligt till väga och jämförde helt enkelt kvittona från MatHem med vad samma varor kostar på min lokala ICA Nära. Summan av det blev att MatHem är billigare ibland och dyrare ibland, om man bara ser på vara för vara. Men när jag jämför med ICA Maxi (Nära-butikerna är som bekant bara för folk som hatar pengar) och räknar in MatHems leveranskostnader så är det knappt värt att jämföra längre.

Så vem är det bra för? Om du inte kan ta dig till en billig mataffär på något enkelt sätt, har flexibla arbetstider och få eller inga allergier så absolut, då är MatHem tårta. Det rekommenderas även att du inte är allt för petig med vad din mat har för innehåll och ursprung. Vilket i nådens år 2016 faktiskt känns lika otidsenligt som män som vägrar ta kvinnor i hand.

Spelat: Undertale

Undertale

En god vän gav mig Undertale i julklapp. Inte sedan Portal har jag hört talas om ett så kritikerrosat spel – Yahtzee Croshaw, en spelkritiker som gjort sig känd genom att besinningslöst slakta även spel han tycker om, gjorde sin recension i fem ord: “Undertale is a good game.” Självklart var jag tvungen att spela det. Ganska lätt avklarat förvisso, det här är inget hundratimmars-epos som tar över ens liv, hela spelet går att plöja igenom på en eftermiddag eller två. Istället är det berättelsen och de många okonventionella inslagen som får det att stå ut från mängden. Jag har gjort mitt bästa för att inte avslöja något kritiskt, men du som är spoilerkänslig bör läsa försiktigt, eller inte alls – Undertale blir faktiskt bättre ju mindre man vet om det i förväg.

Undertale is an interesting game. Not because it offers particularly good gameplay, graphics, or because it’s challenging – but the simple exterior hides a surprisingly engaging and complex story, told in a way that defies convention and makes Undertale stand out from the endless brown goo of mediocrity that the Steam store occasionally resembles. It styles itself like a JRPG but it really isn’t one, taking every opportunity to subvert existing tropes and play with the format.

Unfortunately, the brilliant writing makes the lacklustre gameplay stand out all the more, because it quickly becomes a chore that you must plow through in order to get to the next parcel of story. And then again, because the game withholds some (story-critical) content unless you go through it at least twice, or manage to hit all the critical flags on the first run – probably impossible without a walkthrough.

Undertale prides itself on being a game where nobody has to die – which is represented in each battle by the option to “spare” the monster. This option only becomes available after certain actions are taken, and so is a mini-puzzle in itself, but the solutions are often obvious and so most battles can be resolved in seconds, especially if the same monster has been encountered before. When attacked, you are faced with a short “bullet hell” minigame, where you must dodge incoming projectiles of various sizes and shapes. There are enough variations on the formula that this doesn’t immediately become tedious, and some of the later battles can be quite challenging.

The graphics, as I’ve mentioned, vary from simply bad to acceptable; the game is presented in faux 8-bit – that is, blocky graphics in variously low resolutions, but with high resolution effects. There are a number of art shifts throughout, which are used sparingly but effectively, typically in expectation of a major event. The excellent soundtrack also contributes greatly to the ambience and helps set the tone of each encounter.

Apart from the story, what I think makes Undertale stand out is how it plays with itself as a medium. Actions such as saving, loading and even exiting to the desktop are woven into the story in a way that few games have ever even tried. Restoring a save file to try something different, you may find that NPCs still remember your actions from before, although this mostly affects dialogue.

While I still don’t feel that Undertale quite lives up to the hype, I’ve come to overlook its faults and appreciate it much more after seeing the whole story through to the end. It delivers a unique experience and a story that manages to be emotionally engaging while still delivering a lot of laughs. And you’ll be filled with determination.

Mitt betyg: 8/10.

Spelat: Valkyria Chronicles och Banished

Det är speldags igen så här i mellandagarna och förutom att shoppa loss i den årliga vinter-rean på Steam har jag ägnat min tid åt att spela igenom en riktig pärla – Valkyria Chronicles, ett strategispel i anime-utförande som jag rescencerar här nedan. Passar även på att skriva några rader om ett spel som kanske inte sticker ut lika mycket, men som med sina indie-vibbar och lugna tempo kan ge många timmars skön speltid för den som gillar att bygga städer och hantera resurser: Banished.

Valkyria Chronicles

Valkyria Chronicles

Valkyria Chronicles är en skildring av en omfattande konflikt i en fiktiv värld som i mångt och mycket liknar Europa under andra världskriget. Vi följer en hemvärnspluton i landet Gallia, som trots sin neutrala hållning i konflikten mellan stormakterna dras in i kriget och tvingas kämpa för sin överlevnad. Till spelstilen är Valkyria Chronicles väldigt likt X-Com: Enemy Unknown men med ett mycket starkare fokus på story. Valkyria Chronicles är inget nytt spel – det kom redan 2008 på Playstation 3, men sedan ett drygt år tillbaka finns det på Steam, med uppfräschad grafik och allt tidigare släppt extrainnehåll med på köpet.

I put off playing this game for quite some time despite it being recommended to me over and over. Something about it being a console port and ‘Yet another game set during WW2’ put me off. I was deeply mistaken. This is one of the best strategy games I’ve played, as far as the style of play goes it is very similar to X-Com: EU but the story and characters resonated deeply with me and I played it more for the story than for the battles themselves (which are nonetheless great). Only a few minor things give away that this was originally a game for the PS3, the port is very well done although I know some people dislike the controls. The graphics have aged well; the watercolor style which permeates the game is beautiful and the higher resolutions that modern PCs are capable of do it great justice. The game also runs without stutter on my weaker non-gaming laptop.

Interestingly, while I would normally never consider watching anime in anything but its original language I found the English script of this game to be superior to the Japanese, the latter is quite dry at times and I feel the English voice actors are actually a better fit for their respective characters. And the story and characters are really what make this game stand out. Games that go out of their way to elicit strong emotional responses never make an impression on me, but this one did. As we follow the story along, the characters are occasionally thrust into situations where they must do battle for one reason or another, this using a delightful combination of strategic top-down and tactical first-person gameplay that few other games have tried. While not especially realistic, it works well and you feel very in control of your soldiers’ actions.

In the broader perspective however, Valkyria Chronicles’ depiction of a large 1900s military conflict from a squad’s point of view is very realistic and includes a number of scenarios that ring familiar to anyone used to games set during WW2 – the dramatic beach landing, an assault on an unassailable fortress, a liberation of a small town, a sneak through the forest to avoid detection, and so forth. The considerable variation in battles keeps the game interesting and it never felt like a grind to me. Eventually, supernatural elements (the titular Valkyria) are introduced and the story kicks it up a notch into epic territory. Few games these days become so noticeably better the more you play them.

As for negatives, I don’t think the game is very enjoyable if you focus on getting the highest possible ranking from every encounter, as this rewards speed over all else. A few battles are nearly impossible to win on the first try without prior knowledge about what challenges await you once the mission starts, meaning you may find yourself having to start over with a different strategy. The game lets you save both between and during battles, however, so this can usually be alleviated by simply backing up a few turns. There are fairly few achievements and they range from trivial to almost impossible; a few more in the middle range wouldn’t have hurt. I also dislike the fact that you have to play through the game twice to access some content.

Summing it up, this game is fantastic. It combines all the elements of a good anime and a good turn-based strategy game, with enough of its own flavor to be unique and spectacularly enjoyable. My main problem with it is that it only took me about 45 hours to complete and I fear the next game I play won’t be nearly as good.

Mitt betyg: 10/10

Banished

Banished

Banished är ett strategiskt stadsbyggarspel där du styr en grupp människor som blivit exilerade från sin by, någon gång under järnåldern. För att överleva måste de samla svampar, fiska, hugga ved och bruka jorden på sin nya boplats, vilket kan vara lättare sagt än gjort när man inte fått varken frön eller varma kläder med sig hemifrån och vintern nalkas med stormsteg. När de grundläggande behoven väl är tillfredsställda gäller det att bygga skolor åt barnen, gravplatser till de som lämnat jordelivet bakom sig och gruvor för att få upp malm ur jorden – allt för att skapa ett nytt samhälle. Spelet är stundvis utmanande men samtidigt avkopplande i sina vackra, skogklädda miljöer som förändras över säsongerna.

Banished is a city builder for the thinking gamer with a lot of time on his or her hands. Starting out with essentially nothing, you scramble to scavenge logs, stones and food from the forests and streams around your wagon, desperately trying to keep your families fed and warm during the coming winter (always coming, that winter is). Because most critical resources are finite until you find a way to replenish them (e.g., replanting forests), you must provide for your population’s critical needs while ensuring there is enough set aside for future investments. Depending on your starting conditions, this can be a formidable and very enjoyable challenge.

Once you get past this stage, however, the game’s pace slows considerably as you move from trying to stay alive to simply growing your settlement and securing the means to support that growth from renewable sources. Watching your increasing population go about its business, slowly but intently, is strangely addictive and everything you see matters. It is unfortunate that after spending some time in the growth phase, the game pretty much runs out of content and all you’re left with is a perpetual but not very challenging game of resource management.

It’s an iron-age Sim City, to put it simply.  There’s no combat, no conflict at all, just growing your town while managing your workforce. If that’s your thing then you will find Banished enjoyable for hours upon hours, as I have. Considering it is available for less than €5 whenever there’s a Steam sale I see very little reason not to pick it up if you enjoy city builders. Somewhat compensating for the scarcity of late-game content is the huge amount of fan-made mods that have been created. For an indie title, the excellent sountrack and graphics deserve special mention.

Mitt betyg: 7,5/10

Provkört: DriveNow

DriveNow

Det är omöjligt för mig att recensera DriveNow utan att dra mängder av paralleller till Car2go, så gå och läs min provkörning av den tjänsten först om du inte har gjort det. En sammanfattning? Okej, DriveNow (och Car2go) är ett enklare sätt att hyra bil, kort sagt. Istället för att förboka bilen, betala per timme/dygn och vara lämna igen den på samma ställe (oftast en bensinmack dit inga bussar går), handlar DriveNow/Car2go om att bilar står strösslade på allmänna parkeringar över stora delar av Stockholm. En app i mobilen funkar som radar för att hitta närmaste bil, där är det bara att hoppa in och köra. Appen håller reda på hur mycket du kört och du betalar per minut. Du lämnar bilen när du inte behöver den längre, bara det är inom området som DriveNow/Car2go betjänar (Stockholm plus ett antal närförorter) och på en allmän parkering.

Enkelt, smidigt och billigt – åtminstone för korta resor och åtminstone om man jämför med taxi eller konventionella hyrbilar. Dessutom miljösmart eftersom många som kanske inte behöver bil mer än någon gång i veckan kan klara sig helt utan att ha sin egen. Samtidigt inget som lär konkurrera ut kollektivtrafiken och du kan inte ta bilen på långresa om du inte vill betala multum, den förföriskt låga minuttaxan springer snabbt iväg om du inte utnyttjar tiden effektivt. Car2go var först ut på svenska marknaden med den här typen av tjänst (men liknande tjänster som Sunfleet har funnits länge) och därför var jag nyfiken på att prova DriveNow, som särskiljer sig på en rad punkter.

Smakar det så kostar det

Den mest märkbara skillnaden mellan Car2go och DriveNow är också den viktigaste – DriveNow har fordon av en helt annan klass att erbjuda. Car2go ägs av Daimler, som även äger Mercedes-Benz och deras mindre lyckade lågprismärke Smart. Bilarna som hyrs ut av Car2go är en äldre modell av Smart Fortwo, en patetisk skapelse som i bästa fall har plats för två personer och två shoppingkassar. Den klena motorn sörjer visserligen för en låg miljöpåverkan… med 2007 års måttstock. Ungefär samtidigt som kartorna i navigatorn uppdaterades. Skillnaden mot DriveNow är som natt och dag. Hos de senare är det BMW Group som har stått för vagnparken och denna består av senaste årsmodellerna ur 1-serien, 2-serien samt MINI i 3- och 5-dörrarsutföranden. Bilar du inte skäms för att synas i oavsett situation.

Den heterogena flottan kommer förstås med en brasklapp, vilken modell du får köra är i någon mån bestämt av vilken som råkar finnas i närheten men den “sämsta” bilen du kan få springer fortfarande i cirklar runt Smart Fortwo både vad gäller kvalitetskänsla, körglädje och utrymmen. Fyra säten är minimum och de två BMW-modellerna rymmer över 1 000 liter bagage vardera. Priset är dessutom samma oavsett vilken modell du väljer, 4,50 kr/minut. Det är en halv spänn dyrare än Car2go men vad som kan tyckas som en försumbar skillnad på några ören blir lätt till flera tior när minuterna tickar iväg. Huruvida det är värt pengarna kan bara du avgöra.

Försprång genom teknik

Min provtur med DriveNow gick från Sundbyberg in till Värtahamnen. Appen, som finns till Android, Windows Phone och den där fruktluren, är väldigt lättanvänd – så fort man startar den visas närmaste bil på kartan och kan reserveras med ett knapptryck (ifall du vill vara säker på att ingen annan kniper den först). Jag hade turen att finna vagnparkens toppmodell, en BMW 2-serie Active Tourer, bara ett kvarter bort från där jag befann mig. Till skillnad från Car2go sitter det ingen display i bilens fönster, här sköts upplåsningen helt genom appen och det är rätt trevligt att kunna låsa upp bilen innan man står bredvid den, särskilt om det regnar (och när regnar det inte i Sverige?)

Väl insutten på förarplats fick jag genom bilens menysystem några korta instruktioner om hur systemet fungerade. Först därefter kunde jag starta motorn och köra iväg. DriveNow har valt en lösning där man inte behöver använda appen under tiden man kör, vilket naturligtvis är gynnsamt ur säkerhetssynpunkt. Istället är alla funktioner integrerade i bilens dator och styrs med ett centralt monterat reglage på manöverpanelen. Själva körningen är inte mycket att orda om – BMW bygger enastående körglada och bekväma bilar – men systemet kan tyckas en aning mästrande för den som är en van bilförare. Jo, tack, jag vet att jag måste ha ett giltigt körkort. Ja, jag vet att man startar bilen genom att trycka på den stora knappen märkt “START”. Men som avsett för ovana förare är det naturligtvis helt rätt.

Resan till Värtahamnen kostade mig drygt 100 kr,  ungefär en tredjedel av vad samma resa hade kostat med taxi. Visst, SL hade varit betydligt billigare, men också trångt, smutsigt och långsammare. Jag kan svårligen säga annat än att det var väl spenderade pengar.

Bättre med en brasklapp

DriveNow har uppenbarligen satsat på att leverera en tjänst som känns mer “premium” än konkurrenten, men allt är inte perfekt för det. Man känner sig lite som om man sitter i ett BMW-showroom, hur kommer bilarna att se ut efter flera år av slitage från oförsiktiga och ovana förare? Att bilarna rymmer fyra personer plus packning är visserligen trevligt, men hur ofta behöver du utrymmet? En Smart må vara en hög med skräp i jämförelse men den går att parkera i utrymmen som ratas av alla andra trafikanter på fyra hjul eller flera, barnvagnar möjligen undantagna. DriveNow erbjuder även manuellt växlade bilar vilket kan komma som en obehaglig överraskning för den som inte kör bil så ofta. Nu syns det visserligen tydligt i appen om bilen man är på väg att kliva in i är automat eller manuell, men ändå.

För min egen del är lyftet från Car2go till DriveNow så stort att jag lär välja den senare i framtiden, åtminstone tills Car2go uppdaterar sin flotta. För den som skiter i körglädje och bara behöver en bil att flytta sin egen bakdel samt några shoppingkassar från punkt A till B, är frågan om inte prisskillnaden överväger till Car2go:s fördel. Men så fort man ska transportera något skrymmande, har fler än en passagerare eller vill njuta av körningen så dominerar DriveNow. Ur ett konsument- och miljöperspektiv är vi alla vinnare oavsett när valfriheten ökar, människor slipper vara beroende av SL samtidigt som behovet av att äga sin egen bil minskar. Det är värt minst fem stjärnor!

Ett spel om pengar

Steam

Jag tänkte ta ett par minuter av din tid för att beskriva, eller argumentera om man så vill, för sättet jag köper spel på. Jag har spelat datorspel sedan 80-talet, större delen av mitt jordliga liv. I början var det nästan uteslutande piratkopiering som gällde men över tiden har det blivit så enkelt och smidigt att köpa spel att jag i princip helt har slutat med det. Steam och liknande tjänster har gjort det så lätt för oss alla att utforska och uppleva sådant som tidigare krävde en omständig tripp till en butik och en investering motsvarande ett mindre afrikanskt lands halva BNP. Ni som fortfarande spelar på konsoler, jag tycker rätt synd om er! Men allt är inte frid och fröjd i PC-land för det. Det är vida känt att spelbranschen i stort jobbar som följer:

  1. Släpp halvfärdigt, buggigt spel för €50-60
  2. Använd intäkterna från den första försäljningsspiken för att fixa de värsta bristerna
  3. Släpp återstående innehåll som DLC för €10-15/styck
  4. Använd intäkterna från DLC för att fixa fler buggar, producera mer DLC, och så vidare
  5. Över flera månader/år, reducera priset stegvis för att hålla försäljningen uppe

Den här affärsmodellen, som man kan ha många invändningar mot, arbetar under förutsättningen att många spelköpare är så överväldigade av hypen att de köper spelet på steg 1. Min metod är att köpa spelen först efter att spelen har legat på steg 5 i flera månader, gärna år. När en “Steam Summer/Winter Sale” eller motsvarande drar igång så kollar jag bara vilka spel på min “önskelista” som ligger på €10 eller så, och dem köper jag, såvida inte recensionerna gör gällande att utvecklarna helt abdikerade nånstans på steg 2 och nu bara försöker skrapa in vad pengar de kan för att inte gå i kånken.

Fördelarna med denna metod är:

  • Jag har alltid en kö på 8-10 spel som ligger och väntar – min tid är det enda som sätter gränsen för hur mycket jag vill spela
  • Jag har råd att köpa alla spel jag vill ha när de aldrig kostar mer än typ €10
  • Jag behöver inte uppgradera min dator särskilt ofta eftersom spelen jag köper inte ligger på “cutting edge” vad gäller systemkrav
  • Jag behöver aldrig chansa på om ett spel är bra eller inte innan jag köper det
  • När spelen kommer ut på €10 så är det ofta inklusive all DLC, “pre-order exclusives” (ha!) och expansioner, med mera
  • När spelen har varit ute en tid så är alla större buggar (och många små) oftast fixade
  • När spelen har varit ute en tid så kommer det att finnas mängder av moddar ute, om spelet har en mod-community

Nackdelarna är:

  • Om jag hade varit en spel-hipster så hade det varit väldigt jobbigt att aldrig vara tidig med det nya
  • Om en vän vill spela ett spel med mig som inte ligger i kön så är jag nödgad att rucka på mina principer
  • Den enorma mängden pengar jag sparar på att köpa spel för 10-20% av ursprungspriset riskerar att leda till högre ölkonsumtion

Här följer några invändningar jag har fått från mina vänner och bekanta när jag förklarar varför jag t ex inte har köpt Fallout 4 ännu:

  • “Jag kan inte vänta så länge!” Varför inte? Du springer ju i löparspåret en gång i veckan, handlar ekologiskt när du kan och fäller ner toalocket efter dig som en duktig svenne. Är lite självdisciplin så himla svårt?
  • “Om alla gjorde så där skulle spelbranschen gå under!” Nej, de skulle ändra sin affärsmodell och börja släppa färdiga spel igen. Men så länge folk är beredda att köa för nya spel som alla vet kommer att vara en ospelbar bugghärd första månaden så är det nog ingen större risk…
  • “Men min polare/henvän/farmor/undulat vill spela med mig nu, inte om två år!” Precis som med hälsosamma dieter så är min strategi helt värdelös om man inte får göra undantag ibland. Men du, det går faktiskt utmärkt att spela spel tillsammans som inte kom ut i förra veckan…
  • “Du är orättvis mot små oberoende utvecklare som gör sitt bästa för att släppa buggfria spel!” Bah, med tanke på vad Steam Early Access spottar ur sig ibland så tvivlar jag. Men indie-spel kommer ofta ut på en bra prisnivå oavsett och har ett större engagemang från utvecklarna än AAA-titlar, det är ingen stenhård princip att man måste vänta flera år på buggfixar.
  • “Varför just €10? Varför inte €5 om man nu ska vara en snål jävel?” Det är inte prisnivån som är det viktiga egentligen, det är att maximera sina chanser att få en bra spelupplevelse. €10 är ett riktvärde, det kan lika gärna vara €15 eller €20. Poängen är att vänta på att spelet har fått tid att “mogna” och minska risken med investeringen.

Har du fler invändningar? Bring ’em on! Och om du inte är övertygad så vill jag ta mina sista rader till att tacka dig för att du hjälper mig att betatesta spelen som kommer ut nu så att jag kan njuta av dem om 6-18 månader eller så. Tack!

Rubriken borde nog ha varit “Mesta möjliga spel för minsta möjliga pengar” men även jag faller lätt för lockelsen att pimpa innehållet en smula

Take-away istället för gårdsförsäljning?

Vingård

Återigen har det skrivits och suckats på ledarplats över att den länge omtalade gårdsförsäljningen av alkohol aldrig kommer till skott. Ja, det är verkligen obegripligt att Systembolagets monopol ska försvaras till varje pris och att inga politiker är intresserade av att gynna framväxten av en alkoholkultur som värderar god smak och hantverksmässig framställning över APK och blaskiga “stor stark”-öl. Eller viner som produceras lokalt istället för att transporteras långa sträckor med utsläpp som följd.

Att även vingårdar och andra producenter ska behöva utskänkningstillstånd för att servera alkohol ser jag inget konstigt med. Det är, precis som på krogen, ett sätt att garantera en ansvarsfull alkoholservering. Det är positivt både för mig som gäst och för personalen som jobbar där. Men om man inte vill låta vem som helst sälja alkohol på flaska eller burk, börja med att låta ställen som redan har utskänkningstillstånd erbjuda take-away! På så vis kan du prova ett vin på vingården och sedan ta med en flaska hem. Eller ta hem en flaska finöhl från BrewDog direkt från deras gemytliga bar, där den inte står inklämd bakom pallvis av äcklig Falcon Export.

Det fina i detta är att de som har utskänkningstillstånd redan har ansvar för att kolla legitimation, att inte överservera någon eller sälja till den som är märkbart berusad. Det hindrar förstås inte den som är så lagd från att köpa tio flaskor och dricka ihjäl sig hemma. Men det har ju heller inte Systembolaget några invändningar emot! Vad vi dricker inom hemmets fyra väggar verkar tills vidare fredat från statens välmenande paternalism.

Man kan förstås invända att take-away rent faktiskt ökar tillgängligheten eftersom krogar kan ha generösare öppettider än Systembolaget. Men de två senaste gångerna tillgängligheten ökades i Sverige (lördagsöppet och privatimportreformen) följdes detta inte av några signifikanta ökningar av alkoholrelaterade skador. Det är därför ett icke-argument mot en liberalisering. Forskningen stöder inte nykterhetsrörelsens tjatiga argument om att skador följer på ökad tillgänglighet.

Det är dags att sluta ge nykterhetsrörelsen veto över svensk alkoholpolitik.

Spelat: Metro 2033 Redux och FTL: Faster Than Light

Mitt spelintresse går upp och ned över tid, inte helt oväntat ligger det på en hög nivå så här i semestertider och då inte minst när Steam har en av sina årliga massor-av-spel-löjligt-billigt-kampanjer. Så här kommer två recensioner till i serien! Det högst oavsiktliga temat denna gång är invasioner…

Metro 2033 Redux

Metro 2033 Redux

Metro 2033 är ett förstapersons actionspel med mycket smygande genom mörka tunnlar. Miljön är Moskvas tunnelbana och året är 2033, efter ett tredje världskrig där mänskligheten till större delen utplånats och de enda överlevande (i Moskva, åtminstone) tvingas leva i resterna av tunnelbanenätet eftersom jordytan är förgiftad och dessutom befolkad av hungriga demoner. Spelet baserar sig på en bok med samma namn och följer en hyggligt linjär story där spelarens karaktär, Artyom, måste ta sig igenom systemet för att varna sina polare om det förestående hotet från en demoninvasion.

Dark and atmospheric, this graphically intensive but slow-paced shooter is a perfect way to spend a dozen hours. It’s an immersive sci-fi horror story set in post-apocalyptic Moscow that keeps a steady rhythm and doesn’t rely on artificial boss battles for ramping up the challenge. The “Redux” version brings the graphics up to speed, the original having been released five years ago.

This version also offers a choice of “Spartan” vs “Survival” modes, the latter supposedly more difficult in terms of access to items and ammo, but in Survival mode on Normal difficulty I very rarely ran low on supplies. Experienced FPS players may wish to select a higher setting from the outset. Unfortunately the linearity of the story greatly reduces the enjoyment to be had from replaying the campaign.

While not usually a fan of sneaking around, I found the stealth elements to be well thought out and it’s certainly possible to get through the levels with a minimum of bloodshed if one so desires. Most importantly however, they are almost entirely optional, and if you prefer a more action-oriented play style it’s there for the taking.

Unfortunately the level design is this game’s weakest point, the underground levels are typically quite linear while the surface levels sometimes left me feeling unsure where to go next. If you get lost and end up running low on filters for your gas mask your only real recourse is loading up a save game, which reflects poor design.

In summary, Metro 2033 Redux is a thrilling experience well worth your time and money, especially if you can get it on sale.

Mitt betyg: 7,5/10

FTL

FTL: Faster Than Light är ett strategispel i ett universum där du och ditt rymdskepp utgör “federationens” sista hopp mot de ondskefulla rebellerna. Dessa är i full färd att genomföra en omfattande invasion och du måste ta dig fram, genom fientliga utomjordingars domäner och förbi mycket bättre utrustade motståndare, till federationens hemplanet för att varna dem. Spelet har ett rejält inslag av slumpen, hög inlärningströskel och ökar snabbt i utmaning vilket gör det mycket svårt att vinna, eller ens överleva mer än 30-45 minuter, om man har riktig otur och/eller är nybörjare. Det går inte att spara spelet; varje gång man dör får man börja om från noll.

Let’s get this out of the way first: this game would be an easy 10/10 for me if it just came with a standard save game feature, and less random store contents. I love the random encounters, the ways you can improve and customize your ship to try different playstyles, the constant pressure to keep moving forward, the soundtrack, even the somewhat simplistic graphics – but it’s all for naught when you’ve died for the umpteenth time just because of bad luck.

We’ve learned from excellent games like X-Com that it’s entirely possible to combine random elements and permanent death with a save game system without ruining the enjoyment for those people who want the full rogue-like experience, so why the developers chose to leave out this standard feature is beyond me.

The fact that battles are real-time while movements are not, and the ability to pause the game at any time, allows for a combination of thoughtful and tactical gameplay that is just as enjoyable here as in Transistor. While you can get away with leaving everything on auto in the beginning, eventually you will find yourself intensively micromanaging your weapons, systems and crew, which can get overwhelming fast if things turn sour.

All this having been said, I find FTL strangely addictive and keep coming back for more punishment. Because a full playthrough rarely takes more than an hour or two, it’s well-suited for the occasional break. All in all, it’s a very well-designed game that is unfortunately brought down by some very specific issues, hopefully to be resolved in a sequel.

Mitt betyg: 6/10 (tidigare 7/10, jag skrev ner betyget för att vara mer konsekvent i jämförelse med andra spel jag har testat)