Recension: Drömmen om Alexandria

Drömmen om Alexandria

Digital distribution av innehåll är en välsignelse för mänskligheten. Det som verkade som en utopi i min barndom – att var som helst i världen ha tillgång till all kunskap och kultur som någonsin producerats, genom en liten dator som jag kan bära i fickan – är om inte praktisk så åtminstone teknisk verklighet sedan några år tillbaka. Med det menar jag att även om tekniken finns så sätter verkligheten käppar i hjulet: infrastrukturen saknas på många platser, det är inte allt material som faktiskt publiceras på nätet, mycket av det är upphovsrättsligt tveksamt och den lilla datorn i fickan får snabbt slut på batteri. Men ändå.

Internet och webben har gjort för kunskap och kultur vad tåg, flygplan och bilar gjorde för resande och transport. På samma sätt som då, och i all teknisk utveckling, finns det vinnare och förlorare. Drömmen om Alexandria (Den digitala distributionens dilemma), skriven av Per Strömbäck och utgiven av Timbro, fångade min uppmärksamhet med texten på baksidan:

Med tillgänglighet och gratis som ledord har Internet gjort populärkulturen ännu mer populär, men att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande på de gamla analoga systemen i hög grad. […] Men den gratis råvaran är inte outsinlig. I takt med den digitala ekonomins framgång utarmas de analoga system som subventionerar de digitala. […] Det är den digitala distributionens dilemma.

Här ska sägas att jag, när jag läste boken, inte hade en aning om att Per Strömbäck arbetar som lobbyist för upphovsrättsindustrin. Hade jag vetat det hade jag nog inte ens köpt den. Nu läste jag den med någorlunda objektiva ögon och blev rätt förvånad när den landade i den hopplöst förvirrade slutsatsen: allt blir bra (igen) om vi bara inför lagar som tvingar internetleverantörer och teknikföretag att bygga in spärrar mot upphovsrättsintrång i sina produkter och tjänster. Så, nu har jag spoilat hela boken. TL;DR.

Strömbäck gör mig besviken. I de första kapitlen redogör han för situationen ser ut idag för digital distribution, hur vi kom hit och olika teorier kring hur man kan lösa situationen för att den som skapar material ska kunna få betalt för det, något som han menar har gått förlorat idag. Denna redogörelse är genomgående välskriven och Strömbäck framstår som påläst och välorienterad inom ämnet. Vi får veta att det på nätet idag är svårt att ta betalt för innehåll, men lätt att ta betalt för tillgänglighet. Tjänsterna som gör materialet tillgängligt (internetleverantörer, Spotify, Google m fl) kan dra in storkovan men bara en spottstyver når artisterna.

Så långt är det svårt att inte hålla med Strömbäck. Men det blir snabbt förvirrat när han försöker argumentera för att man kan göra “vad som helst” med programkod, och system för exempelvis e-handel byggs från början enligt de lagar som gäller – därför vore det inte komplicerat alls att bygga till exempel molntjänster och operativsystem som inte tillåter upphovsrättsintrång, bara viljan fanns hos branschen (eller tvingades fram med lagstiftning)! Plötsligt blir Strömbäcks okunnighet om internetteknikens fundamenta uppenbar. Eller så spelar han okunnig för att främja en agenda.

I själva verket är det här ett av de äldsta och mest söndertrampade förslagen för att stävja piratkopiering som vädras, om än omsorgsfullt sminkat. Det räcker med att konstatera att det är tekniskt och praktiskt omöjligt att särskilja internettrafik som bryter mot upphovsrätten från trafik som inte gör det, så inser man varför alla lagar på området är ineffektiva. Piratkopieringen sker helt öppet, på offentliga sajter som fortfarande ligger uppe trots miljoner investerade i att ta ner dem, och risken för att åka fast för “vanliga användare” är noll.

Mer intressant och viktigare är diskussionen om utarmningen av det “analoga systemet” som fortfarande, enligt Strömbäck, producerar materialet som folk vill betala för att komma åt. Med detta menar han exempelvis artister med skivbolagskontrakt, som får svårare att leva på sitt skapande när intäkterna minskar. Strömbäck menar att de mellanhänder som finns i det gamla systemet tillförde värde, främst genom att kunna erbjuda exklusivitet och gallring av innehållet.

Jag ser det som ett hopplöst föråldrat synsätt i en värld där demokratisering, individualisering och organisk delning av innehåll allt mer ersätter de traditionella “top-down”-kanalerna, där någon elit i form av en marknadsavdelning bestämde vad som skulle stå längst fram i skivbutikerna. Säkert 90-95% av den musik jag lyssnar på idag kommer via rekommendationer i sociala medier. Och den ligger för det mesta inte på Spotify, utan delas via plattformar som SoundCloud där artister kan publicera sig själva. Jag betalar inte sällan för låtarna, inte för att jag måste utan för att jag vill stödja artisten, uppmuntra till mer skapande.

En del kommer att gå förlorat i det nya systemet. Sådan är teknikutvecklingens natur. Vi är inte vid resans slut ännu och alla lösningar är inte klara. Det har blivit svårare att försörja sig genom kreativt skapande på heltid. Folk som jobbat inom upphovsrättsindustrin med distribution, marknadsföring och annat som nu blivit onödigt får kanske se sig om efter nya jobb. Å andra sidan så kommer vi att bli av med exkluderande inlåsningsmekanismer som sätter en artificiell gräns för spridningen av mänskligt vetande och kultur. På sikt är jag övertygad om att det är det bästa för oss.

Spelat: Transistor och Divinity: Dragon Commander

Det är semestertider och jag har varit hemmabunden på grund av något slags elakartad halsinfektion, så jag har passat på att avverka ett par spel ur den väldigt stora högen jag impulsköpt på Steam när det varit rea. Normalt växer spelkön fortare än jag hinner spela, så att ta två spel på en helg kändes bra – särskilt som båda två visade sig vara sådana jag kan rekommendera till andra.

Recensionerna är ursprungligen skrivna för att publiceras på Steam, så de är på engelska. Där presenteras recensionen också tillsammans med lite bakgrundsinfo om själva spelet, så jag börjar här med att sammanfatta varje spel kortfattat på svenska och ger ett sammanfattande betyg mellan 1-10.

Transistor

Transistor (Supergiant Games)

Transistor är ett actionrollspel (tänk Diablo) med sci-fi-tema och kraftiga influenser av koncept och terminologi från programmering. Spelarens karaktär är “Red” och hon, liksom alla andra karaktärer i spelet, existerar som ett slags abstrakta avatarer i en värld där både personligheter och den fysiska verkligheten kan definieras om, nätverkas och programmeras som i något slags mer eller mindre utopisk cyberpunk-framtid. När spelet börjar har Reds pojkvän precis blivit dödad och hans personlighet överförd till ett svärd, Transistor. Samtidigt håller hela staden på att förvandlas till ett grått intet på grund av ett virus. Med svärdet i hand söker Red hämnd för sin pojkvän och att fixa det som hotar upplösa verkligheten.

This game is artistically perfect, well worth playing for the story, art and soundtrack alone. I also enjoyed the innovative combat system. Being able to combine any attack with any other and being rewarded for it is excellent design and encourages you to continuously change your playstyle. Being able to plan your moves in advance means it’s not just about quick reflexes. This kept combat from becoming repetitive, like hack’n’slashers usually do, in the 8 hrs it took me to complete the main story. I’m likely to go back and do the rerun to explore the additional combos I didn’t unlock.

Reading some of the negative reviews it’s clear many of them simply didn’t understand how to play the game, so perhaps a better/longer introduction would have been useful. You do pretty much crash into things without a clue at first, but I picked it up having read a few reviews first that explained the gameplay. And the lack of early, long-winded exposition is good, too – the reading you have to do to get all the details of the story are very evenly spread out with the action.

If I were to point out a negative, the “tests” felt kind of redundant and weren’t very fun although I felt compelled to do them in order to gain extra levels. In the end it wasn’t necessary. I only did about five tests, never used more than one limiter and still only died twice in my first playthrough. So the game wasn’t very challenging for me. Not a problem though as I was playing for the story first and foremost.

Mitt betyg: 9/10

Divinity Dragon Commander

Divinity: Dragon Commander (Larian Studios)

Divinity: Dragon Commander är ett strategispel som kombinerar element av realtids- och turbaserad strategi. Större delen av spelet utspelas på en strategisk översiktskarta där dina enheter repesenteras av spelpjäser som du kan flytta mellan olika länder (som i RISK). När du kommer i konflikt med en motspelare så kan du välja att själv delta i striden, som då utspelas som ett konventionellt RTS, med symmetriska sidor och enkel resurshantering. Du kan också själv delta i striden genom att förvandla dig till en eldsprutande drake, vilket är effektivt mot fiendens enheter men ger dig sämre kontroll över dina egna. Mellan striderna kan du också ägna dig åt politik för att de olika raser som bebor ditt imperium ska komma överens och ge stöd åt din sida i kriget, som går ut på att ta över hela den kända världen.

A very nice effort from Larian which would have been even better if they’d just spent a bit more time on making the parts fit together. I love the blend of RTS/TBS with dragon combat and political chat’em’up. The RTS segments feel like a dumbed-down version of Supreme Commander – it looks like whoever has the most units wins at first, but it’s entirely possible to beat terrible odds using clever tactics and some units (Juggernauts) are massively overpowered, which lets you exploit the mechanics to great effect. Dragon combat is satisfying without being so effective as to completely dominate every battle. Unfortunately the AI is prone to abusing the cheap spellcaster units and there is no effective counter. I had to auto-resolve some battles where my army was superior on paper, because I could not win otherwise.

This brings me to the greatest single weakness of the game – the way battles are resolved on the strategy map. You can only personally manage one battle per turn, which is fair – that’s what your generals are for. But then, despite having four of them, you can only use one per turn. Are the rest of them drunk at the bar, or what? Furthermore, the effect of using a general is paying a flat fee for a slightly increased chance-to-win, nothing else. They don’t gain levels, their dialogue doesn’t change and there’s no risk of them dying if they fail. Essentially, all four generals could have been replaced, strategy-wise, with a once-per-turn bonus of 10-20%. A terrible waste of an otherwise very promising feature.

This would not have been so bad if auto-resolve (when neither you nor a general is available) was anywhere close to realistic, but it doesn’t take the actual map or unit composition into consideration at all. Units with NO anti-air capability will have a non-zero chance of defeating flyers, ships may greatly influence the outcome of auto-resolve whereas the actual map is laid out so that you can’t use ships offensively. In effect, auto-resolve ends up being used when you have no choice because you’re out of battles for that turn, or to get out of having to deal with broken mechanics (like mass spellcasters).

Continuing with the strategy part of the game, I love the board game setup with the cards to make things a bit more unpredictable, but it’s unfortunately *much* too easy. Playing on Normal (I shudder to think what Casual mode is like!) I was easily able to build up such a strong economy in chapter two that by the finale, I was maxed out on research and could simply buy enough units to steamroll the enemy throughout. The AI never attacks you where you don’t expect and will often willfully engage in battles it has <10% chance of winning, wasting units.

It must sound like I’m not recommending this game but I actually greatly enjoyed most of the RTS battles, the population mechanic (where you can only build so many units in a match) and the fixed building sites make for more dynamic and fast-paced gameplay than most RTS:es, turtling it out in your base is simply not an option although it may be a viable short-term strategy. The maps are well-designed and the visuals are good. Nice bright colors make your units stand out in the detailed terrain, and when zooming out the units are represented by simple icons (another thing that is brilliant, and reminds me of SupCom).

Adding to the enjoyment is the part in-between battles, where you manage the politics of your empire. The dialogues are humorous, the characters quirky and interesting – it’s always a treat to find out what they’re going to suggest. Weighing your personal views against what would be the most strategically sound decision for your empire makes for a different type of challenge – I am sure many players will already have a principled stand on an issue like women’s rights, but what do you do when giving both sexes the same pay will put a significant strain on your war economy? For the record, I ended up playing liberal/capitalist, meaning I sided with the elves and dwarves most of the time, made the feminists happy-ish and I still ended up with approval over 75% with everyone. So there you go.

You’ll notice I’ve spent almost none of this review talking about the story. That’s because there really isn’t one. You will see bits of one in barely-animated cutscenes and you can listen to some dreary exposition from Maxos the Wizard if you so desire, but it’s laid on paper-thin and has nothing to do with gameplay. In fact – it seems to have been written completely separate from the game itself! At one point, Maxos tells you in horror that the powerful demon he had been using to power your flagship has broken free. Yet the ship is still running just fine and the demon’s still down there, business as usual! Another time, you’re asked whether you want to start allowing women to serve in your army. But at that point you already have TWO female generals and some of your combat vehicles are very obviously piloted by women! Best to simply ignore the story completely unless you want to be bothered by contradictions.

In summary, I recommend this game if you are in the mood for heaps of casual RTS action with a sprinkle of very enjoyable dragon combat and some political intrigue to keep things interesting. If you prefer your RTS complex and your story deep, look elsewhere. For the 17 hours it took me to play through, I consider my money well spent.

Mitt betyg: 6/10

Recension: MyUS.com (samfrakt från USA)

Julfrakt

Jag ska medge att jag blir en liten smula beklämd när jag hör en vän eller kollega, ofta lite självbelåtet, förklara att “i vår familj, där har vi slutat med julklappar”. Inte för att jag förnekar någon rätten att välja sina jultraditioner, utan för att jag har lite svårt att förstå varför man vill undvara en så härlig tradition som att ge varandra gåvor vid jul. Om något vill jag se fler högtider som uppmanar människor att vara givmilda. Jag älskar utmaningen att välja något som passar var och en, spänningen i att se hans eller hennes reaktion när julklappen öppnas, och så naturligtvis nöjet i att leta världen över efter det som jag vill ge bort!

Världen över, var det ja. Den som försökt handla från konsumerismens högborg – det stora landet i väst – möts inte helt sällan av de frustrerande beskeden: Item ships within the US only och Free shipping within the continental United States. Samt helt hutlösa fraktkostnader som stiger exponentiellt för varje butik man vill handla ifrån. Att säkert en tredjedel av kostnaden för mina inköp från exempelvis ThinkGeek eller WeLoveFine gått åt till frakt är inget jag är särskilt nöjd med. Men ibland är det man vill ha helt enkelt inte tillgängligt i Sverige.

Lösningen heter samfrakt. Vem har inte en vän eller kollega vars släkting eller vän i USA eller Asien tar med sig billiga elektronikprylar och annat trevligt krafs till Sverige när hen kommer på besök? När jag var en fattig student var min lösning för att få hem prylar att helt enkelt gå ihop med ett gäng av mina vänner och lägga en stor gemensam beställning. Billigare frakt för alla, men det förutsätter ju att alla vill handla från samma butik och ungefär samtidigt. Nu visar det sig att samma princip går att applicera om man köper från flera butiker, tack vare samfraktande företag som ger dig en “leveransadress” i USA. Principen är enkel – utnyttja gratis (eller billig) frakt inomlands för att få prylarna till samfraktaren, få därefter hem dem i ett stort paket som kostar mindre att frakta än flera små. Åtminstone i teorin.

Jag bestämde mig för att prova MyUS.com* när jag fick ett trevligt erbjudande av dem i min inkorg. Jag hade tidigare varit en smula skeptisk till dylika tjänster eftersom jag utgick ifrån att samfraktarnas affärsmodell gick ut på att ta hutlöst betalt för frakten och förvaringen, eftersom de i praktiken håller kundens varor som gisslan när de väl tagit emot dem. Erbjudandet var emellertid så bra att jag var hyggligt säker på att åtminstone inte gå med förlust jämfört med om jag köpt mina klappar på vanligt sätt – och fraktkostnaden hem till Sverige, som gick att uppskatta på förhand, verkade inte så dyr som jag hade befarat.

* Valet av just MyUS.com var, i ärlighetens namn, inget som föregicks av någon research från min sida. Det finns många företag som erbjuder motsvarande tjänster och det jag beskriver i den här artikeln kan ses som ett exempel. Jag uppmanar den som vill prova på samfrakt från USA att utvärdera de olika alternativen.

Så hur funkar det?

Egentligen var det inte svårt alls. Efter registreringen, som var okomplicerad och inte krävde mycket mer än ett giltigt kreditkort från min sida, fick jag veta “min” adress och se min (tomma) “inbox”. Adressen ser ut som vilken som helst, men med ett nummer till en “suite” som identifierar mitt konto. Att det vi skulle kalla för postbox kallas för “suite” i USA är tydligen inget konstigt. Jag fick dessutom ett äkta amerikanskt telefonnummer, vilket många beställningsformulär kräver. Några dagar att jag hade beställt varor till “min” adress hos så fick jag mail om att jag hade fått paket:

MyUS

För att kunna hålla koll på varorna fick jag se spårningsnummer, avsändare, deklarerat varuvärde och en scannad bild på följesedeln. I det här läget kunde jag välja att leverans av de paket som hunnit anlända, eller vänta in flera. Paket kan ligga upp till en månad innan MyUS börjar ta betalt för förvaringen. Man erbjuder också en rad extratjänster, såsom att packa om varorna i stadigare kartonger, ta foton på varorna, kontrollera att inget gått sönder, osv. Tjänsterna kostar några dollar styck och för min del nöjde jag mig med foton ($2 per paket) för att försäkra mig om att jag fått vad jag beställt.

Jag var på förhand lite orolig för att en del butiker skulle vägra leverera till MyUS-adresser, precis som vissa webbsajter inte tillåter registreringar med en anonym e-postadress. Några sådana problem stötte jag inte på. Att använda mitt svenska kreditkort för att betala trots att leveransadressen låg i USA var heller inget som föranledde några som helst bekymmer, men skulle man råka på ett sådant otyg erbjuder sig MyUS att agera mellanhand också för betalningen – mot en extra kostnad, naturligtvis. En annan lustig funktion är en Google-proxy som gör att man kan få sökresultaten som om man var i USA, oavsett var i världen man befinner sig.

För själva frakten hem till Sverige går det att välja mellan några olika fraktalternativ, men några lågprisalternativ erbjuds inte – det är DHL, UPS eller FedEx som gäller. Den som tror sig kunna spara på frakt genom att välja ett alternativ som tar ett par veckor (om man är ute i god tid, alltså) lär bli besviken. Det billigaste alternativet är tar 5-10 dagar men prisskillnaden är så liten upp till expressleverans 1-4 dagar att det rimligtvis bara kan vara aktuellt för den som verkligen snålar, eller handlar väldigt mycket. MyUS ger löpande upplysningar om när man senast måste beställa frakten för att med säkerhet få varorna innan jul och vilka fraktalternativ som tillfälligtvis har förseningar.

Just kring jul är förstås belastningen extra hög men trots att jag gjorde mina inköp precis i Black Friday-rushen så tog det inte särskilt lång tid för MyUS att registrera dem eller skicka vidare paketen till Sverige. Jag lade beställningen på eftermiddagen och fick spårningsnumret några timmar senare – på en lördag. Det är inte en servicenivå jag stött på särskilt ofta hos andra leverantörer. Jag valde DHL som min leverantör, deras utlämningsställe ligger närmast, och paketen var i mina händer knappt två dygn senare (snitthastighet 174 km/h, fågelvägen).

Black Friday

Mitt omdöme

Min upplevelse av MyUS.com var genomgående positiv. Företaget höll vad de lovade, tog inte ut några avgifter utöver vad jag hade förväntat mig, mina julklappsköp levererades snabbt och kom fram hela. Trots detta blev inte resultatet som jag hade väntat mig, även om jag har svårt att beskylla MyUS för detta. Jag beställde en vara som visade sig ha betydligt större yttermått än vad jag hade räknat med, vilket drev upp fraktpriset ordentligt och utplånade en stor del av den förväntade besparingen. Än värre blev det när ett av mina paket till MyUS blev försenat, för att inte riskera att få alla varor efter jul kände jag mig tvungen att beställa två leveranser. I slutändan kom allt fram i tid ändå, men poängen med samfrakt är onekligen en smula förverkad om man ändå får betala för flera leveranser.

Med detta sagt så var det en rolig upplevelse att kunna bläddra runt bland en massa butiker som jag aldrig hade övervägt annars och med lite bättre planering – och kanske lite mer is i magen – så kanske jag provar igen nästa år, för utöver det stora urvalet av butiker finns det också pengar att spara för den som är bra på att pricka in sina Black Friday-deals. Vill man handla julklappar eller något annat från USA med minsta möjliga bekymmer verkar MyUS eller någon annan samfrakttjänst fylla behovet med råge, men det är ingen magisk silverkula – i slutändan ankommer det fortfarande på köparen själv att hålla koll på fraktavgifter, skrymmande föremål, tullavgifter och leveranstider för att allt ska gå som planerat.

Ateismen – en religion bland andra?

Bible

Jag och en god vän kom i diskussion idag om huruvida ateism kan betraktas som en religion bland andra. Jag hävdade att så ej var fallet. Vännen var av motsatt åsikt. Jag är inte säker på om någon av oss lyckades övertyga den andra, men det var en konstruktiv diskussion och jag ville skriva ner mina resonemang här så att jag kommer ihåg dem till senare och kanske väcker tankar hos någon annan.

Religion

Tar man Google (eller en engelsk ordbok) som referens är diskussionen egentligen avslutad där. Enligt dem är religion “tron på och tillbedjandet av en övermänsklig kontrollerande makt, speciellt en personlig gud eller gudar”, “ett specifikt system av tro och bön” alternativt “en strävan eller intresse som följs med stor hängivenhet”. Man kan möjligen hävda att ateismen faller in i den tredje definitionen, men långt ifrån alla icke-religiösa människor är “hängivna” ateismen, snarare ser många icke-existensen av ett högre väsen som en självklarhet, en icke-fråga, helt enkelt ointressant att diskutera.

Man kan förvisso välja att betrakta dessa som agnostiker, men det är att göra det för enkelt för sig. En agnostiker har uppfattningen att det inte går att veta om det finns en gud. Ateisten har däremot den bestämda uppfattningen att en gud eller högre väsen inte finns. Min mening är att vi kan vara hyfsat säkra på att någon gud inte finns på samma sätt som vi kan vara säkra på att katter inte kan tala svenska i normalfallet. Omständigheterna som måste komma till skott för att påståendet ska vara sant är så osannolika givet allt vi vet om vår omvärld att det inte är särskilt svårt att ställa sig negativ till det.

Men, att hänvisa till ordboken är förstås fusk. Både ateister och religiösa personer kan höras “missionera” för sin “tro” på ett sätt som rent objektivt inte skiljer sig särskilt mycket åt. Jag kan förvisso hävda att en ateist i själva verket argumenterar för den vetenskapliga modellen av verkligheten, det vill säga att ateistens åsikter vilar på ett bättre fundament än den religiöses tro. Den religiöse antas oförmögen att skilja sig från det som religionen lär ut (såsom att jorden skapades på sex dagar), även när motsatsen har bevisats, men ateisten argumenterar bara för det som vetenskapen försäkrat sig om genom noggranna studier.

Problemet med detta “argument från intellektuell överlägsenhet” är att det inte håller i verkligheten. Det finns ateister som grundar sin ateism på blind tro snarare än forskningsresultat – och religiösa personer som anpassar sin trosuppfattning efter vetenskapens rön. Att man tolkar bibeln bokstavligt är ju inget krav för att vara kristen, det går precis lika bra att betrakta bibeln som en samling metaforer, eller anta att Gud förenklade berättelsen lite för att slippa beskriva Big Bang i detalj för människor som inte kommit längre än “moln uppåt, sand nedåt, och ibland vatten” i sin förståelse av astronomi och fysik. Ateisten betraktar förstås dylika förklaringar som rena efterhandskonstruktioner.

Är det då någon faktisk skillnad mellan ateism och någon annan “trosuppfattning”? Ja, en ganska viktig en. En religiös person, oavsett om denne följer en viss religion eller bara tror på något högre väsen (“spirituell” som det ibland kallas) ser tron som en oomkullrunkelig del av sin verklighet. På så vis är den religiöse mer känslig för kritik och kan vara oförmögen att diskutera sin religion på ett självdistanserat sätt. För en icke-troende ateist är religionen likvärdig med vilken ideologi som helst och därmed lika lätt att diskutera (och ofta kritisera). Det har flera gånger visat sig vara en farlig väg att gå om man vill undvika att göra människor ilskna. Även om de flesta religiösa inte är oförmögna att ta emot kritik, anser jag mig här ha funnit mig en fullständigt avgörande väsensskillnad mellan ateism och religion.

“Lev och låt leva”, då? Varför inte låta de religiösa ha sin religion ifred, och ateisterna får förbli icke-troende? Det vore onekligen bäst om det kunde vara på det viset och jag försöker behandla religiösa personer med respekt och empati. Tyvärr är ett visst mått av konflikt oundvikligt, för även när religiösa personer inte aktivt försöker pådyvla sin religion på andra kan deras utövande upplevas som störande, kränkande eller tvingande av de som inte är religiösa eller som tror på en annan religion. I Sverige är vi lyckligtvis relativt förskonade från detta. Det extrema exemplet är stater där religionen upphöjts till lag, i praktiken inskränkande friheten för alla som inte bekänner sig till den. Det motsatta är stater som förbjudit även privat religionsutövande.

Jag förblir alltjämt en övertygad ateist, men jag törs påstå att om vetenskapen påvisade existensen av högre väsen så skulle jag vara beredd att ompröva den världsbilden. Det återstår fortfarande många fenomen som vetenskapen inte kan förklara fullt ut. Samtidigt har utvecklingen gått så fort att en del av dagens teknik och kunskap skulle framstå som övernaturlig för 50 år sedan. Hur kan man med detta bakom sig tro att några mysterier ska förbli oförklarade?

Recension: Någon annan betalar

Någon Annan Betalar

Vid få tillfällen blir diskussionen om vilka skattesatser vi ska ha lika aktuell som under valrörelsen. I en hysterisk kamp om att framstå som mest ekonomiskt ansvarstagande har partierna valt olika linjer i sin marknadsföring. Gemensamt är dock att fokus ligger väldigt mycket på vad skattepengarna ska användas till: jobb, välfärd, rikets försvar, renare miljö, jämställdhet och annat som obestridbart ligger i allas vårt intresse. Någon annan betalar ställer den minst lika relevanta frågan: varför spenderar vi massor av pengar på saker som uppenbarligen inte ligger i allas vårt intresse?

“Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
Gustav Möller (s)

Redan tidigt görs klart att filmen inte är partipropaganda åt något håll och inte heller en propaganda mot skatt. Det finns tyvärr inte med i YouTube-versionen, men innan filmen började berättade filmskaparen Martin Borgs rörande för oss i publiken om hur hans liv och många andras har räddats av skattefinansierad sjukvård. Frågan är inte varför vi betalar så mycket skatt – utan hur mycket mer nytta våra skattepengar skulle kunna göra om de inte slösades bort på kommunala prestigeprojekt och felinvesteringar, flertalet exempel på vilka utgör filmens grundstomme. Varvade med dessa ges kommentarer av Maria Wetterstrand (miljöpartist), Inga-Britt Ahlenius (revisionsexpert m m) och Johan Norberg (liberal debattör).

En enkel uppradning av misslyckade investeringar skulle lätt kunna bli tråkig; faktum är att boken som ligger till grund för filmen, 365 sätt att slösa med dina skattepengar, lätt blir repetitiv och tröttsam efter ett tag. Filmen är ett slags “topplista” från boken, där slöserierna presenteras ömsom i form av clownsketcher, ömsom i form av intervjuer med ansvariga politiker. Tempot är högt och gapskratten är många, men fastnar lite i halsen när man ser vilka summor det rör sig om. Vad är 250 miljoner i sjuksköterskor räknat, någon som vet? Och när man ser historien om hur Kristianstads kommun spenderar en halv miljon kronor per år på taxi för att frakta några portioner mat 110 meter samtidigt som man drar in på färskpotatisen till äldreboenden så vill man bara sträcka sig genom rutan och strypa den ansvarige.

Alla som har någon som helst åsikt om skatter i Sverige borde se den här filmen, för sjukdomsinsikt är det första steget mot en lösning. Idag finns tyvärr mycket begränsade möjligheter att beivra eller bestraffa den som slösar med allmänna medel – det togs bort 1986 och har aldrig återinförts. Är det inte på tiden? Enbart var fjärde år har vi möjlighet att rösta bort de politiker som missköter sig, vilket uppenbarligen är otillräckligt, och slösarna finns över hela det politiska spektrat. Skälet till att det krävdes en frivilligfinansierad film för att få upp frågan på dagordningen är hyfsat uppenbart: massmedia i Sverige är till stor del beroende av statliga pengar, i praktiken rena bidrag till vinstdrivande företag. Man biter inte den hand som föder en.

Så ta och se Någon annan betalar nästa gång du har en timme över. Någon annan har betalat för den (ha!), så du får se den helt gratis. Dessutom är den rejält underhållande. Men efter att ha sett den så går det aldrig mer att se ett politiskt budskap om hur “vi prioriterar X före sänkta skatter” utan att få en klump i magen. Oavsett från vem eller vilket parti som budskapet kommer.

Grön och frivillig

Plutonen 2002

För lite drygt 12 år sedan gjorde jag lumpen. Ett numera avskaffat fenomen som gick ut på att alla dugliga* män precis efter gymnasiet togs ut i militärtjänstgöring på mellan 8 och 15 månader. Syftet var att bygga upp ett stort men billigt försvar som kunde agera köttmur mot de ryska stridsvagnarna som säkert skulle rulla mot Moder Svea vilket år som helst. Nej, exakt så var det förstås inte tänkt att funka, men jag var aldrig något stort fan av värnpliktsmodellen. Skulle krig faktiskt bryta ut är jag tveksam till om moralen vore tillräckligt hög eller stridsdugligheten tillräckligt bra efter flera år av bekvämt civilt liv för att en hastigt inkallad armé av värnpliktiga skulle göra någon nytta. Lyckligtvis behövde vi aldrig ta reda på det.

Nästan alla som gjorde lumpen berättar samma historia, med viss variation. Överdrivet nitiska befäl med starka åsikter om allt från uniformsknäppning till sängbäddning gjorde vardagen extremt strukturerad och rutinbunden. Extrema repetitioner av meningslös exercis ledde till muskelvärk och leda. I plutonen rådde den typen av överdrivet grabbig gemenskap som bara kan uppstå när 40-nånting hormonstinna killar tvingas sova, svettas och duscha tillsammans i flera månader utan tillgång till nämnvärd underhållning (detta var alltså fem år innan gemene man började äga smartphones). Vissa stod inte ut, spårade ur och blev hemskickade. Plutonen blandade folk från alla landsdelar och samhällsklasser. För undertecknad, en rätt så socially awkward nörd från blåa Danderyd, var det en mycket lärorik tid.

Snark...

Efter lumpen började jag på KTH och fick väldigt många andra saker att bry mig om och intressera mig för än Svea rikes försvar. Det var inte förrän jag började flyga och noterade att några grönklädda herrar tidvis lånade klubbens flygplan för ospecifierade aktiviteter, som jag insåg att det fanns något som hette Frivilliga Flygkåren och Hemvärnet. Min ursprungliga dragning tillbaka mot Försvaret var alltså något så nobelt som möjligheten att få flyga för skattebetalarnas räkning. Detta visade sig lyckligtvis vara betydligt lättare tänkt än gjort, och någon FFK-man blev det aldrig av mig.

Den utlösande faktorn blev istället ett par brev på posten. Det första informerade mig i snustorr ton om att jag inte längre var krigsplacerad (den utbildning jag fick för tolv år sedan ansågs alltså inte längre tillräckligt relevant) och det andra uppmanade mig att söka till hemvärnet. Den påföljande informationsträffen var tillräckligt förtroendeingivande för att jag skulle fylla i en ansökan. Detta följdes i sin tur av två resor till Kungsängen – en för att hämta ut två kubikmeter osorterad mörkgrön utrustning och en för att släpa tillbaka ungefär en fjärdedel av den till min introduktionshelg några månader senare.

This is mah rifle...

Att säga att introduktionshelgen vände upp och ned på mina förväntningar är en grov underdrift. När alla deltagare är vuxna, som oftast spenderat tid i arbetslivet och förstår poängerna med både personlig hygien och förnuftsbaserad problemlösning, så blir atmosfären och framåtandan en helt annan än den var i lumpen. När alla dessutom förenas av viljan att frivilligt lägga ner en stor del av sin fritid på att öva för att någon dag kanske behöva försvara Sverige från angrepp, och är mogna nog att förstå innebörden av det, är disciplinen inget som behöver tvingas fram av gormande befälselever. När jag beskrev det för min bror så sammanfattade han det ganska koncist: lumpen utan bullshit. Det kanske vore något för Hemvärnet att låna till sin rekrytering.

Tonvikten under introhelgen låg på teori om hemvärnets uppbyggnad och regler, men också väldigt mycket vapentjänst. Ganska naturligt med tanke på att automatkarbiner trots allt är ganska farliga saker att sticka i nävarna på godtyckliga Svenssons. En hel del repetetiva övningar blev det ändå, men med den högst relevanta skillnaden att det tydligt framgick vad som var syftet, vad vi förväntades kunna och hur lång tid det skulle ta. Memo till mina befäl för tolv år sedan: när man behandlar folk som vuxna människor lär de sig bättre. När de tre dagarna var över hade jag träningsvärk precis överallt. Nu kan jag knappt vänta till nästa övning!

Som hemvärnsmän (och -kvinnor) övar vi mellan 4-13 dygn per år, mer om man vill och har möjlighet. Utrustning (utom vapen) förvarar vi hemma. Ett par veckor om året är inte mycket, men efter en helg är jag säker på att vi skulle göra större nytta i Sveriges försvar än någon som gjorde lumpen för tio år sedan och inte har burit uniform sedan dess. Jag hoppas förstås alltjämt att det aldrig ska bli nödvändigt att ta reda på den saken – men det bästa skyddet är att vara redo. Dessutom är det kul! Om du vill vara med så ansök här!

* Som vi som var med då vet, var kriterierna för vem som ansågs duga för värnplikt inte särskilt konsekventa, vilket fick till följd att man kunde maska sig ur relativt lätt. Detta ska därför tas med en nypa salt.

Provkörd och jämförd: BMW 330d vs Volvo S60 D5

Som bilentusiast, och hyfsat märkestrogen sådan, är det lätt att sätta sitt eget märke på piedestal. Sedan några månader tillbaka är jag ägare till en BMW 330d cabriolet, årsmodell 2012, som jag importerade från Tyskland (ett långt inlägg om hur det gick till kommer så småningom). Den korta versionen är att det är en fantastisk bil som levererar allt vad jag önskade mig, om än inte helt utan brister. Men trots jag köpte den nästan helt utan att överväga andra bilmodeller, är det ändå så här i efterhand lite intressant att jämföra med vad som kunde ha varit. Döm om min glädje när en kollega erbjöd mig en provtur i hans sprillans nya Volvo S60 D5!

Den uppmärksamme noterar att jag jämför föregående generation BMW 3-serie mot en årsfärsk S60, men jämförelsen är relevant – de betingar nämligen ungefär samma inköpspris. För en BMW i grundutförande som min drygt två år gamla vagn får man betala drygt 650 000 kr ny, innan någon större mängd extrautrustning har lagts till! Volvon i det utförande jag fick provköra ligger på cirka 320 000 kr och har då betydligt mer utrustning. Begagnatpriset på min BMW låg dock nära Volvons nypris, så för den som har en någorlunda begränsad budget är modellerna högst jämförbara. Att BMW:n är en cab gör visserligen en del för priset, men sedan en tid tillbaka tillverkar Volvo varken cabrioleter eller coupéer, till undertecknads stora besvikelse.

E93 Ext

BMW 330d Cab M-sport 2012

Volvo S60 R-design 2014

Volvo S60 R-design 2014

Utseende

Som så mycket med bilar är utseende en smaksak. Det är svårt att inte älska BMW:s slanka linjer, långa motorhuv och klassiskt inramade grill med det gigantiska gapet för laddluftkylaren under. LED-ringarna i strålkastarna har varit BMW:s signum sedan över ett decennium och är fortfarande marknadens vackraste, som andra märken med varierande framgång försökt kopiera (Audi har lyckats absolut sämst, med LED-ljus som påminner om en femårings försök att skapa abstrakt konst). Det gläder mig därför att Volvo har gått på en egen linje, även om tekniken är liknande med två separata lyktor och LED-accenter omkring.

På Volvon är även dimljusen i LED och smälter fint in i fronten, men utan något större insläpp nedtill – förmodligen ger den stora grillen med den överdimensionerade Volvo-loggan fullt tillräckligt luftflöde. Ingen tvekan – här syns att det kommer en Volvo. Sedd från sidan ser Volvon mer bullig ut än BMW:n, men det krävs ju för att få rum med två bakdörrar och ett baksäte som är rymligare än BMW:ns även i vanligt 4-dörrarsutförande. Jag kan inte finna några fel med Volvons akter, ljussignaturen är lika vacker som distinkt – man ser att det är en Volvo man blir ifrånkörd av.

Volvo S60 R-design 2014

Volvo S60 R-design 2014

BMW 3-serie 2012

BMW 3-serie 2012 (ej min bil, saknade lämpligt foto).

Interiör och förarmiljö

Att jämföra bilarnas förarmiljöer är som att jämföra en Blackberry-smartphone med en klassisk Nokia – Volvon har tusen plottriga knappar, ett helt digitalt instrumentkluster och grafik som ett datorspel. Alla “analoga” instrument och nålar är fejk, men Volvo har vetat att dra maximal nytta av detta – beroende på personlig smak kan instrumenten visa olika egenskaper i olika färgteman. Den ilsket röda varvräknaren med digital hastighetsavläsning kan med några knapptryckningar bytas ut mot en svalt blå och “analog” hastighetsmätare.

Det som irriterar mig med plottrigheten är egentligen inte antalet knappar, utan att form inte följer funktion – vredet för ljudvolym är identiskt med vredet för temperatur. Knapparnas storlek står inte i relation till hur ofta man behöver använda dem och de flesta är rätt små. Tydligt är att Volvo här valt den layout som såg snyggast ut, med mindre hänsyn tagen till ergonomi. Det ser onekligen bra ut, ska sägas. BMW:n känns som ett under av enkelhet i jämförelse, trots att det fortfarande finns gott om knappar att pilla med. Viktiga reglage är stora och muskelminnet lär sig snabbt vad som sitter var.

Interiören är samtidigt där åldern hårdast tagit ut sin rätt, och faktum är att instrumenteringen inte förnyats särskilt mycket sedan 2004. Jag älskar de två runda, klassiska mätartavlorna med riktiga nålar och både bränsletillgång och -förbrukning enkelt avläsbara. Men min nostalgi för orange-på-mörkröda, grovt pixliga displayer för färddator, temperatur och klocka är högst begränsad i jämförelse. BMW:ns centrala infotainment-skärm är stor och högupplöst – hade det varit så svårt att klämma in ett par TFT-skärmar i instrumentklustret också?

Även i annat framstår BMW:n tydligt som den mer traditionellt utformade av de två. Handbromsen är en manuell spak som inte förändrats nämnvärt sedan 70-talet – i Volvon är det en enkel knapp. Volvons infotainmentsystem är rappare och modernare, har appar för integration med smartphones och tjänster som Spotify, vilket BMW:n inte har i samma utsträckning. Huruvida man värdesätter detta beror förstås på hur mycket man använder dylika tjänster. BMW:n fixar alltjämt Bluetooth-streaming från smartphones och kan spela MP3/WMA-filer via USB-uttag eller CD-skiva, så helt frånkörd är den inte på underhållningsfronten.

Sätena i de två är jämbördiga, men skiljer i karaktär. Volvons är skönare och fluffigare. BMW:ns känns mer fasta och sportiga, med lite fler inställningsmöjligheter. Vilka man föredrar är nog mest en smakfråga.

BMW 330d

Men vacker är den!

Motor och drivlina

Folk har sagt mig att Volvo numera gör körglada bilar – jag vet inte hur det är med den saken, men S60 D5 är en helt annan bil än en miljöklassad snål-V40. Den 5-cylindriga dieseln råmar vackert och har ett modernt dieselljud även på låga varvtal, utan markant knatter. Tyvärr har Volvo meddelat att man framöver inte kommer att använda sig av motorer med fler än fyra cylindrar, vilket lär lägga band på ljudupplevelsen i framtida modeller. Motorn levererar 215 hk/420 Nm och gör detta mycket sofistikerat, accelerationen är mysigt linjär.

Tyvärr märks det att Volvo gör bilar för medelsvensson, som vill ha en rolig bil att köra till ICA med men utan sportambitioner. S60 är rolig men saknar bett, det finns inget som riskerar att utmana eller överraska. Växellådans lägen är lätta att hitta men går obesvärat och odistinkt i, det känns lite löst i länkaget. Fjädringen kunde vara flera snäpp hårdare, som den är nu är det ingen risk att man spiller ut kaffet på väg över ett farthinder. För en bekväm familjebil är detta naturligtvis perfekt.

I jämförelse är BMW:n betydligt grövre och kräver en fastare hand. Den korta växelspaken ligger tajt i spåren och bjuder på rejält motstånd. Den betydligt tjockare rattkransen styr ett par nervösa framhjul som kräver ständig passning på ojämn väg. Fjädringen är nästan för hård för vissa situationer – jag får ta det rejält lungt över ett par järnvägsspår för att framvagnen inte ska “slå”. Motorn vrålar snarare än råmar på höga varv, det skiljer bara 30 hk (245 hk) men 100 Nm (520 Nm!) mellan BMW:s treliterssexa och Volvons något mindre femma. Det gör märkbar skillnad i acceleration, och BMW:n har en markant turbofördröjning som följs av en spark i baken när nålen passerar 2000 varv/minut. Fantastiskt kul!

Ingen jämförelse mellan en framhjulsdriven och en bakhjulsdriven bil är komplett utan att den aspekten berörs, men jag anser att detta numera är en fråga om smak snarare än säkerhet eller körupplevelse. Den försämrade styrförmåga som ofta drabbar framhjulsdrivna bilar under acceleration märkte jag inte av i Volvon. Framhjulsdrift drillas alltjämt in i unga körkortselever som det “säkrare” valet av lärare som senast uppdaterade sina kunskaper på hedenhös tid, men med dagens stabilitets- och antisladdsystem är det tämligen odramatiskt att köra en motorstark, bakhjulsdriven bil på halt väglag.

E93 Insta

Förarens bil.

Det förnuftiga valet?

Det förnuftiga valet?

Sammanfattning

BMW är förarens bil. Det är en profil som märket har hållit fast i under hela dess livstid och det går igen i 3-serien. Jämfört med Volvo S60 är BMW 330d roligare att köra, har en mer ergonomisk förarmiljö och ser rent subjektivt bättre ut både interiört och exteriört. Volvo S60 D5 är å andra sidan rymligare, modernare och säkrare, inte minst för att oerfarna förare förmodligen har svårare att göra bort sig i den. Sist men inte minst så kostar den ny lika mycket som BMW:n gör efter drygt två års slitage. När man tar Volvons lägre bränsleförbrukning och de garantier som följer med en fabriksny bil i beaktning så är BMW:n ett ekonomiskt slukhål i jämförelse, som bara kan motiveras om man föredrar BMW:ns mer sportiga men mer traditionella förarupplevelse. (Eller vill ha en cab.)

Min provkörning i kollegans S60 motiverade mig inte att omedelbart slänga ut min 3-serie på Blocket och börja leka i Volvos onlinekonfigurator. Men i en annan värld där jag var mindre fäst vid BMW som märke och värdesatte komfort över sportighet, hade jag nog inte blivit missnöjd med en glänsande ny S60 utanför knuten.

Not.: Bilderna på Volvo S60 visar inte min kollegas bil utan är hämtade från pressmaterial.

Den kränktes rätt att slippa granskas?

Konditori

En artikel studsade förbi mitt flöde som jag normalt sett hade lämnat utan kommentar. Afrosvenskarnas Riksförbund är en sån där grupp som dels, utifrån ett medlemsantal som knappt fyller en dubbeldäckarbuss, dyker upp i media titt som tätt och utger sig för att tala för alla som ingår i den löst definierade gruppen afrosvenskar (jämför t ex Islamiska Förbundet). Dels tycks de väldigt bra på att “hitta” rasism där sådan, enligt en någorlunda objektiv analys, inte existerar.

Objektiv? Här stannar jag upp en sekund. Som någorlunda medveten Vit ManTM har jag nog lärt mig att vara försiktig med att ifrågasätta de som säger sig utsatta för rasism (eller sexism) eftersom jag inte utsätts för detta i samma utsträckning och därför har svårt att sätta mig in i hur det är. Efter att ha tänkt efter både en och två gånger känner jag att ifrågasättandet är berättigat. Det tyckte tydligen också journalisten:

Kitimbwa Sabuni vill inte förklara mer ingående varför han anser att kakorna är rasistiska.
– Vi finns inte till för att utbilda människor om rasism, vi försöker bara skydda oss och andra människor mot rasism. Att spela oförstående är en del av en härskarteknik, säger han till Kvällsposten.

Budskapet är tydligt: Den som ifrågasätter den kränktes argument spelar bara oförstående och är själv skyldig att lista ut varifrån kränkningen kommer (och, får man anta, vidta åtgärder så att den kränkte blir nöjd). Den här typen av argumentation har flera svåra brister:

Det råder inget tvivel om att mörkhyade personer i Sverige ofta utsätts för rasism, precis som det inte råder något tvivel om att kvinnor ofta utsätts för sexism. Den som läst lite i dessa ämnen kan se det i vardagen, och för övriga så finns det gott om studier och forskning att förlita sig på. Men det betyder inte att allting som kallas för rasism nödvändigtvis är det. Vidare är inte den individuella upplevelsen av rasism avgörande för vad som är rasism – det är ett begrepp med en hyfsat tydlig definition.

Allt det ovanstående kan förstås sägas om sexism också. Det är en uttalad ståndpunkt bland vissa feminister att det aldrig, någonsin, ankommer på en kvinna att förklara för en man varför hon känner sig diskriminerad; bevisbördan är omvänd, den mest kränkta har alltid rätt.

RobotHugs

Jag kan i viss mån sympatisera med artiklar som denna, där författaren spyr galla över hur jobbigt det är att behöva förklara feminismens grunder för män som är, eller påstår sig vara, totalt okunniga i ämnet, trots att det mesta ligger blott en googling bort. Samtidigt, återigen – att vara kränkt, eller “offret” i en debatt, är inte ett automatiskt “f€ck you, jag har rätt”-kort. Eller som en person beskriver det i kommentarerna:

This could of course be the case of a man demanding a woman explain it to him. It could also be a person seeking an intellectual conversation with another person.

Forcing things through our feministic lens can sometimes make things look like something they are not, and we need to be aware of that as well.

Detta artiga och, faktiskt, ganska logiska påpekande möts av en rasande flod av anklagelser om “mansplaining” och en diskussion om att man inte ens bör svara på sådana poster eftersom de bara syftar till att stjäla tid och energi från feminister som egentligen har bättre saker för sig än att diskutera med fåntrattar.

Jag tror att alla människor, oavsett hudfärg och kön, vinner på arbetet mot rasism och sexism, även vi som idag med viss rätt kallas för de allra mest priviligierade i samhället. Men de som med sin intolerans och ilska vänder ryggen åt en saklig, intellektuell debatt gör inte denna rörelse någon nytta – de skadar den.

Källor:

Provkörd: BMW i3, X5 3.0d, 220i!

Det fanns en tid då jag skrev mer om bilar och till och med provkörde en eller annan bil ibland. Det var tydligen ett tag sedan, och mitt bilintresse har konstigt nog legat något i dvala under ett par år. (Undrar vad jag har haft för mig istället.) På sistone har det emellertid vaknat till liv igen och ikväll var jag för första gången på länge på ett evenemang med svenska BMW-klubben, där Bavaria Stockholm generöst bjöd på provkörningar av en hel hög med superfärska BMW. Så varför inte skriva några rader om mina intryck?

BMW i3

BMW i3 REx

Den här bilen har jag längtat efter att få prova ett bra tag! Redan när jag besökte BMW World i München försökte jag förgäves få till stånd en provtur – men det enda man kunde erbjuda där var att åka med en annan förare, inomhus, med 45 minuters väntetid. Men löftet om en elbil som faktiskt är rolig att köra lockade något otroligt. Vi som är nyfikna på ny bilteknik vet att dagens elbilar i princip kan delas in i två kategorier – billiga men dödligt tråkiga (Nissan Leaf, Toyota Prius, Opel Ampera osv) eller svindyra men opraktiska (Tesla Roadster, Fisker Karma).

En rolig bil som inte dödar plånboken och dessutom går att använda som mer än en statushöjande leksak är därför en Nyhet med stort N i bilvärlden, och efter en provkörning kan jag konstatera att BMW i3 är exakt detta. Inte konstigt att Bavaria Stockholm redan har sålt över 50 stycken, för runt 400 000 kr styck, under den korta tid den funnits tillgänglig.

Hur är den då att köra? Styrningen är härligt direkt och accelerationen är rapp, elmotorn på 170 hk/250 Nm (utan hjälp av en förbränningsmotor) ger en utmärkt acceleration, 0-100 går faktiskt snabbare än de flesta 4-cylindriga bilar på marknaden. Tystnaden, med bara ett lätt vinande från elmotorn tills vägljudet tar över, är surrealistiskt och bidrar till att man oftast kör betydligt fortare än man tror(!). Instrumenteringen är helt digital och sitter tyvärr precis för långt ner för att man utan att ta blicken från vägen ska kunna kontrollera sin hastighet, en HUD hade varit kronan på verket. Motorbromsen är brutal och bromsar ner bilen till stillastående utan att man rör bromspedalen; rostade skivor lär bli en kontrollpunkt på begagnade i3.

I övrigt är interiören så långt ifrån traditionell BMW man kan komma utan att helt eliminera alla likheter och jag fick fundera en stund för att lista ut hur man lade i en växel – emellertid är det inga konstigheter när man väl har lärt sig en gång var reglagen sitter.

i3:ans design är på samma gång dess största tillgång och dess största nackdel. Den ser ut – och känns – som en futuristisk konceptbil, fastän den är i serietillverkning. Den som eftersöker den mer traditionella BMW-designen och -komforten blir besviken, även om fjädringen är utmärkt så är stolarna långt ifrån vad man förväntar sig och ljudisoleringen kunde vara bättre – offer för en aggressiv viktbesparing. Jag blev rejält överraskad och imponerad av i3, men jag väntar tills drivlinan finns att välja i något som ser mer ut som en 4-serie, thank you very much.

2-serien

BMW 220i Coupé

Min första tanke när jag satte mig i 220i var: “Hur budget är inte den här bilen?” och sen såg jag prislappen på 412 000 kronor. What even? Provbilen hade dock massor av extrautrustning och standardutrustad ligger priset betydligt lägre. Jag hoppas att det är där många 2-serie kommer att säljas, för det här är en busbil som inte alls känns hemma med navigator, backkamera och monster-stereo – den ska köras, inte lastas ned med onödigt lull. 2-serien känns som gjord för den kategori av BMW-fantaster som gråter över hur 3/5-serien svällt till enorma dimensioner och blivit rena teknikpalats jämfört med början av 2000-talet, när det inte krävdes en dator bara för att kontrollera nackstödets höjd och fokus låg mer på fahrfreude. Kanske överanalyserar jag en smula.

Ställt bortom all subjektiv tolkning är dock att 220i är riktigt lättfotad på vägen jämfört med storebror 3-serien. Den varviga 4-cylindern är visserligen mer oväsen än råstyrka, även om 0-100 går på respektabla 7 sekunder blankt så låter motorn mest som den irriterande myggan i ditt sovrum klockan tre på morgonen; pondus har den inte, men den är inte särskilt tråkig för det. Ändå känner jag inte att det här är bilen för mig – ville jag ha en ren leksaksbil kunde jag hitta betydligt billigare på den här prestandanivån och som bruks- eller långfärdsbil är den för ettrig och tunn i känslan. Jag misstänker att prestandaversionen M235i är en helt annan historia och att den som vill ha en liten coupé med BMWs renommé inte blir besviken. Särskilt begagnad borde 2-serien ge mycket busbil för pengarna.

X5

BMW X5 3.0d

Det är alltid en smula jobbigt att få en fördom bekräftad – för man vet ju att det är en fördom, och att sådana saker är av ondo – men verkligheten bryr sig inte om vad som är politiskt korrekt eller minst troligt att såra någons känslor. X5 är enormt stor och stark, har fler elektroniska hjälpmedel än ett modernt passagerarflygplan och ger en utsikt som ett kontrolltorn över omgivningen. Rattutslagen kräver ingen nämnvärd ansträngning trots att du flyttar en massa stor som Titanic, all relevant information visas på HUDen och sexcylindersdieseln är precis lagom stark för att accelerera slagkryssaren till fruktansvärda hastigheter mot vad som än står i dess väg.

Fördomen då? Det här är en bil för folk som inte är särskilt duktiga bilförare! Eller som har “viktigare” saker för sig än att köra bil. Typ prata i mobilen eller försöka lugna ett baksäte fullt av skrikiga ungar. Jag kände mig som en lattepappa straight out of Södermalm när jag körde den. Man sitter som i en soffa ovanpå fluffiga moln. Inget kräver någon som helst ansträngning eller uppmärksamhet, det är till och med omöjligt att misslyckas med en tajt parkering: Provbilen hade backkamera på alla fyra sidor som gav ett runtomkringperspektiv på monitorn och visade med tydliga linjer vart jag skulle hamna om jag fortsatte. BMW ska ha kudos, jag har aldrig känt mig så väl omhändertagen i en bil. För långa resor med fullt baksäte och massor av bagage är en X5 förmodligen den perfekta bilen. För den som älskar att köra? Not so much. Men jag vill fortfarande ha den.

Lättar på trycket

Att vara så här jävla trött på politik i början av ett valår bådar inte gott, så nu tänker jag skriva av mig för att lätta på trycket. Droppen som fick bägaren att rinna över var den här artikeln:

Moderaterna har tappat 240 000 väljare till SD: Moderaterna får ett rekordlågt stöd medan Sverigedemokraterna går framåt, visar den senaste väljarbarometern från Yougov och Metro. Och sedan riksdagsvalet 2010 är det till just SD som Moderaterna har tappat flest väljare.

Om man, som regeringen har gjort, gör sitt bästa för att kopiera oppositionens politik så ska man inte bli förvånad när folk som vill ha sådan politik hellre väljer “äkta vara” och de som vill ligga längre till höger flyr fältet. Vi som är politiskt intresserade kan genomskåda SD:s dumheter – många andra kommer helt enkelt att rösta på det parti som verkar stämma bäst överens med deras egna åsikter. Och för en traditionell, värdekonservativ högerväljare är det inte så konstigt om det är SD. (KD? Vilka var det nu igen?)

Å andra sidan har S i alla (för mig) viktiga aspekter gjort CtrlC-CtrlV på regeringens politik så jag är inte direkt rädd för en S-ledd regering under nästa mandatperiod. Det innebär som värst ett par procentenheter hit eller dit i skatter, so what? När regeringen tycker att vi har sänkt skatterna tillräckligt trots att vi har ett skattetryck som ligger våldsamt högt jämfört med andra länder, när man trots allt prat om att satsa på trygghet och ett starkt rättsväsende fortfarande inte lyckas ge tillräckligt med resurser till Polisen, när man lämnar hela invandringsdebatten på total walkover till SD, då får man fan vara glad om jag ens ska orka gå och rösta.

Nä, de som oroar mig i en framtida regering är vänsterextremisterna i V, som har ungefär samma väljarstöd som SD (knappt 10%). Precis på samma sätt som med M->SD migrerar de S-väljare som har mer extrema åsikter ut åt vänsterkanten när de känner att S har blivit Moderaterna Light, nu 50% blåare, nej då vi ska inte alls slopa ROT/RUT eller jobbskatteavdraget-partiet. Vilket förvisso är en utveckling hos S som jag applåderar, men risken är ju att S+MP inte blir stora nog att regera utan V om Alliansen sätter sig på tvären.

Att döma av nuvarande opinionsläge plus det faktum att regeringen brukar gå framåt lite under valåret så kan vi anta att endera blocket kan regera enbart med passivt eller aktivt stöd av SD, som blir tredje eller fjärde största parti med omkring 10% av rösterna. Jag ser då hellre en blocköverskridande koalition a la M+S eller M+S+MP så att småpartierna i Alliansen kan driva sin politik istället för att behöva rätta sig efter storebror M, och V+SD fryses ute. Vad jag inte vill se är en repetition av de senaste fyra åren där oppositionen småaktigt och i strid mot god sed gör sitt bästa för att sabotera regeringens förmåga att föra sin politik. Oavsett vem oppositionen är efter 2014. Och jag vill inte ha varken nassar eller commies i regeringen, kthx.

1 2 3 44