Testat: Vintermust

Hade julmusten förlorat striden mot den osynliga men ständigt hotande PK-maffian? I vissa mindre intelligenta hörn av internet gick ilskans vågor höga när någon som uppenbarligen inte orkat googla på ämnet spred ryktet att den i alla år älskade julmusten hade bytt namn till Vintermust. Så var det naturligtvis inte, Apotekarnes hade bara bestämt sig för att lansera en liknande dryck under ett annat namn. Faran över, men på Apotekarnes skrattade man säkert gott åt det hela – bättre gratis marknadsföring kunde man väl knappast ha önskat den nya produkten.

Undertecknad såg det emellertid som sin vetenskapliga plikt att köpa in en flaska och blindtesta den mot den klassiska musten för att se om det trots allt gick att förbättra det klassiska konceptet. Inte för att jag någonsin skulle falla för lumpna marknadsföringstrick – detta handlade om ett sökande efter sanningen till varje pris! Till min hjälp hade jag en grupp av tre rutinerade finsmakare som tillsammans med mig utgjorde flera hundra manår av julmustdrickarerfarenhet. En bättre panel kunde man knappast ha önskat sig.

Tyvärr stod sig Vintermusten tämligen uselt i konkurrensen och slutade med ett snittbetyg på blott 2 av 5 lussekatter. Den klassiska Apotekarnes Julmust klarade sig betydligt bättre och slutade på 3,25. Även de två alternativa mustar jag hade tagit in som bubblare klarade sig bra – Nygårda Ekfatslagrad Julmust fick 3,33 och vann testet gjorde faktiskt Zeunerts Julmust med hela 3,5 poäng! För att lugna eventuella traditionalister kan vi säga att den fjärdedelspoängen som stod mellan vinnaren och klassikern i princip faller inom felmarginalen. Nej, det enda vi kan säga säkert är att julmust är den bästa julmusten.

Jag klappar mig själv på ryggen för en väl uträttad vetenskaplig gärning och tackar panelen för deras ovärderliga insats.

Testat: Tier (elskotrar)

Eftersom jag tillbringar större delen av min tid i Stockholm var det i princip omöjligt för mig att undgå ett av de mest påfallande nya inslagen i stadsmiljön: elskotrarna som dräller över gator, trottoarer och snart sagt varje öppen yta där människor rör sig. Eftersom jag inte är särskilt sugen på att ge bort mina personuppgifter till massor av halvseriösa startups med högst ovissa framtidsutsikter valde jag att begränsa mig till skotrar från ett märke, slumpvis utvalt genom att jag helt enkelt tog den som stod närmast entrén till jobbet.

Det är verkligen inte svårt att förstå varför de små skotrarna är så populära. Hitta skotern, starta appen och kör. Vissla fram igenom trafiken som en väldigt snabb cyklist, fast utan fysisk ansträngning. Kör dit du ska, stoppa appen när du är framme. En inte särskilt stor summa pengar dras automatiskt från ditt kort. Flertalet av mina resor har kostat mindre än motsvarande enkelbiljett på SL, har tagit kortare tid och befriat mig från trängsel, förseningar, dålig luft, tiggare och annat som gör tillvaron i kollektivtrafiken oangenäm.

Här ska sägas att kostnaden kan komma att ändras med tiden och förmodligen pressar alla uthyrare sina priser just nu i hopp om att bli populärare än konkurrenterna. Med Tier har jag betalat 10 kr i startavgift plus 2,25 kr/min. Det är vad jag förstår varken billigast eller dyrast på marknaden, men Tier använder sig inte av varierande priser (s k “surge pricing”) som ökar vid populära restider. Jag uppskattar förutsägbarheten i att veta hur mycket resan kommer att kosta.

Att hitta en skoter är aldrig svårt. En del av uthyrarna som är aktiva i Stockholm är så ovanliga att jag höjer på ögonbrynen varje gång jag ser dem, men Tier, Lime och Voi tycks i skrivande stund vara så vanliga att man aldrig behöver leta länge. Huruvida det är en indikator på framgång är svårt att säga. De grönvita skotrarna från Lime tycks allt som oftast ligga omkullvälta, ledset pipande i rännstenen. Tecken på dålig konstruktion eller oförsiktiga förare?

Jag har i efterhand märkt att Tier var tidiga med att erbjuda skotrar med riktig handbroms, en finess som numera finns hos de flesta. Skotrar som bara har en “stoppknapp” som broms undviker jag till varje pris, då det är mer av en artig uppmaning till motorn att minska farten än något som man kan förlita sig på i en nödsituation. Flera av uthyrarna tycks löpande uppdatera sina modeller och tyvärr är det till stor del slumpen som avgör om man får en nyare eller en äldre modell.

Här får jag lägga en brasklapp; eftersom jag bara provat Tier vet jag inte hur det är ställt med övriga uthyrare, men så här långt har jag aldrig fått en skoter som varit trasig, urladdad eller uppenbart trafikfarlig. De flesta verkar ha blivit uppgraderade med handbroms, större hjul och rejäl ringklocka. Konstruktionen känns robust. Trots min ansenliga lekamen har de fullt tillräcklig motorstyrka för att hålla full fart i uppförsbackarna. Jag har alltså inget särskilt att klaga på vad gäller själva fordonen.

Nej, det stora problemet med skotrarna är inte tekniskt, utan socialt. De fyller ett legitimt behov men används ofta utan hänsyn till sociala normer. Vårdslös parkering är mer regel än undantag, skotrar fiskas upp i dussintal från vattendrag och buskage där de inte har att göra, flertalet trafikanter kör som galningar, inte sällan på fyllan och i 99% av fallen utan hjälm. Med det sagt så är det inte ett nytt problem – allt detta kan också sägas om vanliga cyklister och om något är elskoter-förarna faktiskt bättre på att följa trafikregler. Om jag fick en krona varje gång jag laglydigt stannat för rött ljus och blivit omkörd av en drös cyklister skulle jag snart gå plus på mitt Tier-åkande.

Trafikanternas beteende är förmodligen svårt att göra något åt – då hade man ju kunnat göra det redan innan elskotrarna – men problemet med vårdslöst lämnade skotrar går att lösa till stor del genom böter när en skoter påträffas felparkerad, vilka i de bästa av världar sedan debiteras personen som lämnade den där. Med tiden kommer sannolikt många av uthyrarna att slås ut vilket förenklar saker och ting både för konsumenter och stadstjänstemän.

För egen del har jag gått från att vara oerhört skeptisk till hela konceptet till att bli ett stort fan. Ett färdmedel som är billigt, snabbt, personligt, dörr till dörr och inte bundet av tidtabeller känns betydligt mer som en lösning för vår tids människor än den på många sätt oflexibla och föråldrade kollektivtrafiken. För att vara ett slumpval är jag väldigt nöjd med Tier som uthyrare och har efter en månad fortfarande inte känt mig manad att installera någon mer app. Det kan bara bli tummen upp från mig.

Så skapas ett utanförskapsområde

Den här artikeln tycker jag är viktig att läsa, oavsett politisk tillhörighet, för att förstå samhällsutvecklingen i Sverige. Som boende i en ganska lugn del av Stockholm är miljöerna som beskrivs helt främmande för mig. Samtidigt hör och ser jag på stöket runt om i förorterna att det sker en oroande utveckling även här.

Artikeln gör en stor grej av kulturella enklaver och politisk Islam. Jag måste medge att jag inte är särskilt oroad av någotdera. Ett område som starkt präglas av en viss minoritetskultur, till och med till sådan grad att alla inte talar majoritetsspråket – jämför Chinatown i London eller Japantown i San Francisco – är inte av ondo, så länge samhällets lagar gäller där och människor lever utan förtryck, vare sig från majoriteten eller varandra.

Muslimska Brödraskapet påstås stå för en aktiv och utländskt finansierad kampanj för att “islamisera” samhället, dvs omstöpa det efter en uppfattning där religionen ska styra allt i individens och samhällets liv. Som ateist är det ingenting jag ser positivt på men risken att kampanjen skulle nå ut bortom de redan frälsta ser jag som obefintlig. Sverige är ett internationellt sett extremt sekulärt land och bortsett enstaka tokar i politikens utkanter finns det ingen som driver att ge någon religion mer inflytande. Konspirationsteoretiker göre sig icke besvär.

Nej, problemet är ett annat. Jag ser inget hot mot den svenska kulturen, den är tvärtom mot vad vissa tror oerhört stark och tål att integrera många. Men de frihetliga, liberala, jämställda, demokratiska värderingarna i vårt samhälle är inte förhandlingsbara. Det får inte finnas platser där svensk lag de facto inte gäller. Inte platser där kvinnor inte åtnjuter samma frihet som män. Inga parallelsamhällen.

Alla sådana yttringar måste förtryckas och bekämpas, med hela samhällets våldsapparat om så krävs, tills budskapet gått fram. Detta är en uppgift som jag tror att svenska politiker har väldigt svårt för just på grund av att minoriteters kulturella identiteter blandas ihop med deras förmåga att följa samhällets oförhandlingsbara värderingar. Det är förstås trams, precis som motsvarande uppfattning om fattiga. De låga förväntningarnas rasism (klassism).

Den kortsiktiga lösningen måste vara att bringa lag och ordning. Resurser till Polisen och privata säkerhetsföretag som täcker upp där det inte räcker. Hårda tag låter som en klassisk högerklyscha men trygghet ligger i botten av behovspyramiden och om människor i majoritetssamhället börjar uppfatta sin trygghet som hotad så sitter vi snart där med fler “Jimmie moments” än vad som går att trovärdigt argumentera mot.

Det vore en ännu sämre samhällsutveckling.

Mina topp 20 spel genom tiderna – del 2

Det här är andra halvan av listan på mina favoritspel genom tiderna. Samt ett gäng “bubblare” som inte riktigt kvalade in. Listan är i kronologisk ordning och de äldsta spelen är avverkades i del ett, så vi börjar komma in i “modern” tid!

På tal om det; en vän påpekade att alla mina favoritspel verkar ha kommit i slutet av 90-talet. Det ligger något i att listan har sin tyngdpunkt där. Jag tror det beror på att spelen som kom då representerade stora tekniska landvinningar, samt att jag då var i en ålder då jag hade mycket tid att spela. Att det har kommit “bättre” spel sedan 90-talet är ställt utom allt tvivel – men det är spelen i den här listan som lämnat de starkaste intrycken på mig!


Unreal (1998)

Unreal representerade ett enormt grafiskt genombrott 1998. Intron var rena orgasmgeneratorn för den som hade ett modernt grafikkort och det fantastiska slottet var inte bara för syns skull – det dök faktiskt upp i spelet! Unreal gav mig en “wow”-upplevelse som jag minns ännu 20 år senare och det hjälpte att själva spelet också var helt okej.


Carmageddon II (1998)

Carmageddon II utmärkte sig som ett racingspel där det var fullständigt valfritt att följa banan – en idé som många andra snart tog efter. Men framför allt utmärkte det sig genom att “kom först i mål” låg relativt långt ner på listan över prioriteringar. Att på kladdigast möjliga sätt köra ihjäl så många fotgängare som möjligt hade betydligt högre prio. Härligt icke-PK då, kanske lika mycket så idag. Tyvärr har moderna spel i liknande tappning aldrig nått upp till tvåans charm, extremt blockartad grafik till trots.


Age of Empires II (1999)

När Microsoft släppte Age of Empires II i uppdaterad version 2013 ändrade de… ingenting, utom skärmupplösningen. Det behövdes nämligen inte. Jag har sagt det här om ett par RTS i listan, men Age of Empires II står sig oerhört bra 20 år senare och tack vare flera officiella och inofficella expansioner och moddar har det ett djup som få andra kan matcha. Bara de officiella kampanjerna är 24 stycken.


Deus Ex (2000)

Deus Ex tar sent omsider listan in på 00-talet. Om spel som Unreal lyfte ribban för FPS vad avser grafisk fulländning gjorde Deus Ex det för story och djup. Även om en del traditionalister säger att Deus Ex fått en oförtjänt plats i rampljuset framför System Shock 2 (1999) så var det det förstnämnda som populariserade den hybrid av rollspel och FPS som sedermera uppnåt enorm popularitet i form av serier som BioShock, Mass Effect och mer renodlade rollspel som The Elder Scrolls V: Skyrim (2011).

Deus Ex jämfördes med samtidens FPS mer än rollspel och fick därvid beröm för att problem som spelaren mötte oftast kunde lösas utan att använda våld – en farlig robot kunde stängas av med en listigt dold kontrollpanel, en hemlig kod kunde pusslas ihop av ledtrådar eller så kunde man helt enkelt ta en omväg genom kloakerna för att undvika konfrontation.


Tribes 2 (2001)

Nämn ett spel där mängder av spelare bankar skiten ur varandra med vapen, mark- och flygfordon på en gigantisk öppen spelplan, så tänker kanske många på Battlefield V (2018) eller liknande. Men Tribes-serien var först med konceptet och krävde en hel del taktiskt tänkande av sina spelare, vilket gjorde det mer komplext och kanske därmed mindre populärt än samtida multiplayer-fokuserade spel som Counter-Strike (2000) och Team Fortress (1999).

Själv blev jag så engagerad i Tribes 2 att jag skrev en taktisk guide över de olika flygfordonen, vilken i sin tur ledde till att jag blev uppmärksammad av Nordens bästa spelsajt, vilken publicerade guiden och sedermera gav mig jobb som spelrecensent och PHP-kodare under ett antal år.


Immortal Cities: Children of the Nile (2004)

Children of the Nile pryder sin plats i listan som stand-in för en lång rad spel i kategorin “city builders” med historiskt tema – Caesar II (1995) och Pharaoh (1999) för att nämna ett par. Jämfört med spel där byggandet låg i fokus och blicken aldrig lyftes över horisonten bjöd Children of the Nile på mer komplexitet i form av produktionskedjor (a la The Settlers), inrikes och utrikes handel, olika samhällsklasser och krig – om än bara på avstånd.

Children of the Nile är ytterligare ett spel i den här listan som kan sägas hålla måttet än idag och funkar utmärkt på en modern PC.


Neverwinter Nights 2 (2006)

Liksom föregående spel får Neverwinter Nights 2 representera en lång rad av rollspel i en genre som brukar kallas CRPG – rollspel av samma typ som traditionellt spelas med penna, papper och tärningar. Andra nämnvärda spel i samma genre är Fallout (1997), Wasteland 2 (2014), Dragon Age: Origins (2009), Divinity: Original Sin (2014) och Pillars of Eternity (2015). Samt naturligtvis det ursprungliga Neverwinter Nights (2002).

Neverwinter Nights 2 blir mitt val i genren eftersom det representerar övergången från ett fast isometriskt perspektiv till full 3D med mindre fokus på stora textmassor och mer på talad dialog och en story som förs framåt med animerade sekvenser, vilket ger en mer filmnära upplevelse där spelen innan mer kändes som att läsa en bok.


Mass Effect (2007)

Där Neverwinter Nights valde att behålla ett traditionellt rollspelsformat valde andra att ta inspiration från FPS-genren. Så blev exempelvis fallet i Elder Scrolls-serien där Morrowind (2002) och Skyrim (2011) är de starkaste exemplen, och inte utan sin skara hängivna fans. Men min favorit i kategorin är Mass Effect.

Mass Effect fortsatte på den väg som Deus Ex med flera grundlagt genom att kombinera element från FPS och RPG. Serien kännetecknas av ett starkt fokus på karaktärer och relationer, vilket förmodligen har bidragit till dess popularitet och blivit något av ett signum för spel från utvecklaren BioWare.


Valkyria Chronicles (2008)

Valkyria Chronicles sticker ut i den här listan på flera sätt. Det är det enda spelet med sitt ursprung utanför västvärlden och det enda som portats över från en konsol (PS3) – historiskt sett inte ett framgångsrecept. Men en fängslande story, en säregen grafisk stil och en egen tolkning av den traditionella “turordningsbaserade” kategorin av strategispel gör att det förtjänar sin plats i listan.

Ett konventionellt JPRG som nästan kvalade in men nu får nöja sig med delad plats är The Legend of Heroes: Trails in the Sky (2004). I övrigt har jag alltid haft lite svårt för JRPG-genren; omåttligt populära serier som Final Fantasy-spelen har jag aldrig riktigt fastnat för.


BioShock Infinite (2013)

BioShock Infinite får avsluta listan. Mina känslor kring det är kluvna – som spel betraktat är det fullkomligt enastående med en gripande story, fantastiska miljöer, imponerande grafik och adrenalinstinna strider. Som kronan på verket i BioShock-serien, som hämtar sin inspiration från Deus Ex (fast med RPG-inslagen rejält nedtonade), har spelet bara en enda stor brist – storyn är satt i sten och spelaren är bara med på resan, vilken i tio fall av tio slutar i misär. I en serie som sannolikt aldrig får någon mer uppföljare hade ett lyckligare slut varit på sin plats.


Bubblare

Hade listan varit ännu lite längre – ursprungligen tänkte jag mig 10 spel men det visade sig vara fullständigt omöjligt – hade jag förmodligen också sagt något om:

  • Half-Life (2)
  • Warcraft och/eller Starcraft
  • Grand Theft Auto: Vice City
  • Sins of a Solar Empire
  • Cities: Skylines
  • Diablo II
  • Minecraft

…och förmodligen ett par till. Men det får bli en annan gång.

Mina topp 20 spel genom tiderna – del 1

Som uppvuxen i ett hushåll där datorn var en självklar ingrediens även långt före Internets dagar har jag alltid älskat datorspel. På den tiden var datorspelen något nytt och okänt, numera är det en miljardindustri som drar in mer pengar än musik och film tillsammans. För de som växer upp idag kan det inte framstå som annat än historisk kuriosa att interaktiv underhållning inte alltid varit normen. Att sitta och passivt glo på film i två timmar blir ju aldrig lika engagerande eller fängslande som en upplevelse där du själv styr handlingen!

En vän till mig tog via Facebook upp det goda initativet att så här det nya året till början posta en lista på sina favoritspel genom tiderna. Här är min. Jag har valt ut 20 spel i kronologisk ordning men egentligen är det en på tok för kort lista för att göra 30 år av spelhistoria rättvisa, så många av spelen får stå som representanter för en större kategori.


Trade Wars 2002 (1986)

Trade Wars 2002 får representera den kategori av textbaserade multiplayer-spel som kallas MUDar och var omåttligt populära på den tiden innan Internet då BBSer regerade. De finns kvar än idag, men bristen på tillgänglighet och grafisk finess gör dem till mer av en nisch för nostalgiker.


Dune II (1992)

Dune II är spelet som definierade hela RTS-genren för många, mig inkluderad, och lade grunden för mer polerade och namnkunniga efterföljare som Command & Conquer (1995), Warcraft (1994) med flera. Faktum är att det med minimal ansträngning kan fås att snurra på en modern PC och håller måttet än idag, om man kan ursäkta det lite ålderdomliga gränssnittet.

Som kuriosa ska nämnas att Dune II är nästan helt orelaterat till spelet Dune (1992) från samma utgivare. Det senare är baserat på novellen Dune av Frank Herbert, men Dune II innehåller bara grundidéerna och ingenting av storyn.


Doom (1993)

Doom var varken först eller mest sofistikerat men får stå som representant för den tidiga FPS-genren, utvecklat av de numera legendariska id Software. Snart 30 år senare är de fortfarande sina rötter trogna och Doom (2016) har allt det som gjorde originalet bra – uppdaterat till modern standard. Konceptet “skjut allt som rör sig” går trots allt alltid hem.


The Settlers II (1996)

The Settlers II var för mig pionjär för en kategori av RTS som fokuserade på produktion och resurshantering snarare än krig (även om man kom till krigandet så småningom också). Därmed låg tonvikten mer på logiskt tänkande och långsiktig planering än snabba reflexer och taktik. Utvecklarna Blue Byte har aldrig vikit från sitt koncept och ett åttonde spel i serien sägs vara under utveckling i skrivande stund.


Civilization II (1996)

Civilization II står med på listan som representant för den legendariska Civilization-serien, ursprungligen utvecklad av Sid Meier. Det första Civilization kom 1992 men det var tvåan som fångade mitt intresse och som får stå med i listan, även om Civilization V (2010) förmodligen är min egentliga favorit i serien.

Även Colonization (1994) förtjänar ett hedervärt omnämnande. Till ytan mycket likt Civilization men samtidigt ett mer fokuserat och storydrivet spel i vilket jag spenderade många timmar.


Quake (1996)

Quake kan på sätt och vis klumpas ihop med Doom (1993) – det har samma utvecklare, det har ytligt sett samma spelmekanik och ingen hade nog blivit jätteförvånad om det hade hetat Doom 3. (Det verkliga Doom 3 kom först 2004.) Men Quake bröt ny mark på två för mig avgörande sätt: det var lämpat för multiplayer och klarade det utmärkt även över sämre uppkopplingar tack vare QuakeWorld.

Det var dessutom ett av de första spel som drog ordentlig nytta av 3d-grafikkort och en starkt bidragande faktor till att den tonåriga jag tjatade mina föräldrar leda om att få ett Orchid Righteous 3D i julklapp.


Theme Hospital (1997)

Theme Hospital får dela sin plats på listan med Theme Park (1994), två oerhört sympatiska och fridfulla spel från Bullfrog, med den smått legendariske Peter Molyneux vid rodret. Med en rejäl dos humor och lite mindre av den kliniska realism som kännetecknade andra samtida “simulatorer” – till exempel Sim City 2000 (1993) – vann “Theme”-spelen en välförtjänt plats i många gamerhjärtan. Theme Hospital står sig faktiskt väl än idag och det är lätt att få tag i en version som funkar på en modern PC.


Total Annihilation (1997)

Total Annihilation var spelet som tog 3D till RTS-genren med enorma kartor, simulering av gravitation, vind, höjdkurvor, skogsbränder med mera. Dessutom med möjligheten att skicka arméer av aldrig tidigare skådad storlek mot motståndaren. Enastående kul i multiplayer, särskilt kombinerat med moddar och möjligheten att lätt skapa egna kartor.

Total Annihilation står sig väl än idag men fick också lyckade uppföljare i form av Supreme Commander (2007) och Supreme Commander 2 (2010).


The Curse of Monkey Island (1997)

The Curse of Monkey Island är kanske det spel i den här listan som får stå som representant för flest andra – från Sierras klassiska “Quest”-spel (King’s Quest, Space Quest, Police Quest) till LucasArts många spel i Monkey Island-serien, Full Throttle (1995), Broken Sword (1996), Grim Fandango (1998), Tales from the Borderlands (2014) med flera, med flera. Äventyrsgenren tar en bra bok eller långfilm och gör den interaktiv, ett enkelt och tidlöst koncept.

Förutom The Curse of Monkey Island (det tredje i Monkey Island-serien) är King’s Quest VII: The Princeless Bride (1994) och The Neverhood (1996) spel i genren som ligger mig varmt om hjärtat.


Battlezone (1998)

Battlezone tog RTS-genren och flyttade den till första person. Istället för en allsmäktig general som betraktade slagfältet i miniatyr och skickade hundratals soldater mot en säker död med ett musklick, blev du plötsligt en befälhavare på marken, där varje liv räknades. Jag har inte hittat något spel som gjorde detta innan Battlezone – åtminstone inte på PC – och resultatet står sig väl än idag. Konstigt nog förblir första persons strategispel en relativt nischad genre.

Battlezone fick en originalet trogen uppdatering i form av Battlezone 98 Redux (2016) och jag rekommenderar den verkligen.

Myten om Systembolagets monopol

Alkoholmonopolet är en återkommande fråga i den här bloggen. Liksom i politiken, där den brukar bubbla upp mellan valen för att sedan raskt glömmas igen, det är ingen vidare bra valfråga trots att den delar de politiska blocken (SD står här på Alliansens sida). Folket är nämligen nöjda med Systembolaget! Öppettiderna kan man anpassa sig till, det finns gott om butiker och personalen är som regel trevliga och kunniga. Systembolaget borde rimligtvis kunna klara sig i konkurrensen mot andra handlare, kan man tycka. Om det nu hade funnits några.

Jag är böjd att hålla med om att “bolaget” är bra om man vill köpa blaskig ljus lager, storsäljarna från en rad välbekanta märken och enstaka intressanta tillskott från den diskreta hyllan med “Småpartier”. Där tar det slut. Kraven som Systembolaget ställer på sina leverantörer gör det helt omöjligt för många mikrobryggerier, lantbrukare och glada amatörer att sälja sina alster den vägen. De finner man istället på lokala krogar, ölfestivaler och naturligtvis under bordet där staten inget ser.

I våras dök frågan upp igen och riksdagsmajoriteten som är positiv till gårdsförsäljning verkar nu bestå. Det som förbryllar mig är hur monopolförsvararna antingen är okunniga eller ovetande om hur uppluckrat monopolet redan är. Som om samhället skulle dränkas i en flod av alkoholrelaterade brott bara för att ICA fick sälja starköl. Eller som om möjligheten att ta med sig flaskan hem från krogen istället för att behöva svepa de sista klunkarna innan man går skulle göra en till alkoholist.

Det finns nämligen i praktiken inget monopol på alkoholförsäljning. Det som finns är ett förbud på att sälja oöppnade flaskor och burkar i fysiska butiker inom landet. Samtidigt som det bara kostar några tior att ta ett kliv ut ur landet och tillbaka igen. Samtidigt som det också går utmärkt att beställa över nätet. Att tillgängligheten skulle öka så drastiskt av att Systembolagets monopol föll är helt enkelt inte längre sant.

För enkelhetens skull har jag gjort en tabell:

Pris Utbud Transport Tidsåtgång
Systembolaget
★☆☆
Dyrt
★★☆
Okej
★★★
Bär hem själv/hemkörning
★★★
30 min-1 tim
Handla online
★★☆
Varierande (dyr frakt)
★★★
Obegränsat!
★★★
Hemkörning
★★★
5-15 min
Bordershop
★★★
Billigt
★★☆
Varierande
★★☆
Egen bil
★☆☆
Några timmar, minst
Finlandsbåt
★★★
Billigt
★☆☆
Sådär
★★★
Egen bil/bär hem själv
★☆☆
En dag, minst
Krogen
☆☆☆
Jättedyrt
★★☆
Varierande
★☆☆
Drick på plats
★★☆
Några timmar

Internet erbjuder ett större utbud än Systembolaget – i princip vad som helst finns bara du är beredd att betala för det. Den som är det minsta intresserad av öl, vin eller sprit upptäcker snabbt att Systembolagets utbud är futtigt och inriktat enbart på stora kvantiteter. Tyvärr gör utrikesfrakten att det ofta blir dyrt – men för konnässören är det inte det centrala. Beroende på var du bor i landet kan en bordershop mot Danmark/Tyskland eller en färja till Åland/Finland vara ett bättre alternativ. Här är priserna låga, du kan handla så mycket du får in i bilen och utbudet är åtminstone okej.

Än så länge får man alltså välja mellan lågt pris eller stort utbud. Jag åker en del finlandsfärja och tyvärr har de bara precis börjat förstå att rikta in sig på finsmakarna, det handlar fortfarande mycket om att kränga öl och vin till lägsta möjliga pris. Det kommer sakta men säkert i och med att de gamla målgrupperna dör ut och man vill ha ett mer sofistikerat klientel.

Nej, vill man försvara Systembolaget så får man börja med att förklara varför det inte skulle stå sig i den fria konkurrensen. Och hur den begränsade tillgängligheten kan vara en så avgörande folkhälsofråga när tillgängligheten i praktiken inte är begränsad.

Speltest: Anno 2070, Mad Max, Duskers, The Witcher, Dungeons 2, Trails in the Sky

Som brukligt kommer här ett gäng korta paragrafer om spel jag har spelat nyligen. Texterna är på engelska eftersom jag även lägger upp recensionerna på Steam. För omväxlings skull har jag lagt dem i ordningen sämst till bäst. Håll till godo!

Anno 2070

Visually impressive city builder/resource management game with RTS elements and a decent attempt at a story. There are three factions but rather unusually, the single player campaign lets you play as all of them at the same time. The soundtrack is great. What brings this down for me are the bugs, which are numerous (I also had issues with the DRM which seems to be the reason for 95% of the negative reviews on Steam) and the laughably easy campaign. I get the feeling that there’s a lot of complexity and depth to this game that you end up never getting to explore. Maybe it’s just there for multiplayer?

Mitt betyg: 4/10. Läs mer på Steam eller hemsidan.

Mad Max

It’s Australia after the apocalypse, and you’re a mass murderer with a heart of gold. Travel the wastes, kill bandits, help some common folk just trying to make a living (usually by killing bandits), race through the remains of civilization, improve your car (so you can kill bandits faster), repeat. This is the tried and true open-world combat-focused adventure game formula (see also: Shadow of Mordor, Assassins Creed, Rage) all over again, but with a Mad Max flair – and it works really well, for the most part. Environments can be a bit samey and driving through them feels like a chore at times, but hey, it’s a desert – what do you expect?

Unfortunately, the game is brought down by the frankly absurd amount of padding and busy-work required to “clear” an area, and the story, which ends in the most disappointing way possible. A game that has so far let you make the choices for Max ends by railroading you into doing something incredibly stupid, breaking any investment into the character that you might have had at that point. Idiotic move by the writers. I guess they had to make the ending terrible to be consistent with the movies.

Mitt betyg: 5/10. Läs mer på Steam eller hemsidan.

Duskers

Rouge-like space puzzler where you use remote-controlled drones to explore derelict ships and stations that usually contain loot that you need to survive, as well as nasty monsters. Drones are controlled by console commands, an interface which manages to be innovative and old-school at the same time. While the game comes off as having very simple graphics, they actually fit perfectly with the theme and add to the tension, as does the soundtrack.

Despite all this, I got bored after a few hours. There’s almost no story, no sense of progression and the limited save system means you can get stuck with no choice but to start over from scratch (bonus points for the difficulty settings, though). All in all the game has enormous potential but the last 10% to get me hooked just aren’t there. Good effort though, give it a try.

Mitt betyg: 6/10. Läs mer på Steam eller hemsidan.

The Witcher

The game that kicked off the very successful Witcher franchise is not the best in the series, but manages to get things off to a good start. It’s a classical action-adventure RPG with a compelling story and considerable complexity, let down somewhat by the clunky interface. Different swords for dudes or monsters, different fighting styles, potions and oils, spells and runes, oh my! The graphics have aged quite well, but the gameplay hasn’t; I mainly enjoyed this for the extremely strong story and atmosphere, which tie in with the sequels. Oh, and the romance cards.

Mitt betyg: 7/10. Läs mer på Steam eller hemsidan.

Dungeons 2

Clever, addictive and hilariously narrated take on Dungeon Keeper with a hearty helping of Warcraft III thrown in. At only 15 hours for the single player campaign I suggest picking this up at a discount, then the length feels just right, and the game does not end up overstaying its welcome. Possibly a bit too easy, the enemy rarely attacks your dungeon outright and so much of the challenge is timing your attacks on the overworld so you don’t end up having to take your horde back in a hurry. Even so, I love the dungeon builder/RTS combo, quirky style and many surprises that this game has to offer. Strongly recommend.

Mitt betyg: 8/10. Läs mer på Steam eller hemsidan.

The Legend of Heroes: Trails in the Sky

I was never a huge fan of Japanese-style RPGs since they tend to be grindfests, with terrible interfaces and stories told through walls of text. Thankfully, Trails in the Sky has all that but also an immensely captivating story with amazing characters in a very Ghibliesque world to keep me interested and forgive the flaws that come with the genre.

Good thing that, because this is not a short game – I’d say it’s a bit too long – and since the story is broken up by long segments of repeatedly fighting a few types of monsters, it’s certainly not for the impatient. Gameplay is very standard as JRPGs go, which is to say functional and easy to learn, difficult to master – and you will need to master it, because this game can be quite gruelling at times, especially if you go for all the optional quests (I didn’t).

In summary, this is probably a must-play for JRPG fans and anybody else who is fond of story-rich games and has a lot of time on their hands.

Mitt betyg: 8/10. Läs mer på Steam eller hemsidan.

Det var allt för den här gången! När jag läser texterna så inser jag att det ibland är lite svårt att förstå varför jag satt ett visst betyg. Jag lovar att det är noga genomtänkt och inte bara slumptal jag tagit ur… ahem… men om du vill diskutera saken finns jag på ett socialt medium nära dig!

Högern behöver ställa in sig på att ta makten

Jag tänker fortsätta skriva lite på temat opinionsläge och hur situationen kan komma att se ut efter valet. Just nu har Socialdemokraternas nedgång tillfälligt brutits, samtidigt som Moderaterna står still eller backar något, och Sverigedemokraternas uppgång tycks ha saktat in en smula. I stort sett är situationen oförändrad; det går, i brist på ett mirakel, inte att bilda riksdagsmajoritet efter valet med mindre än två av de tre största partierna.

Kommer de Rödgröna (i praktiken S) att släppa fram en Alliansregering i minoritet efter valet? Sannolikt inte, eftersom man har ett ypperligt läge att tvinga Alliansen att samtala med SD eller ge upp makten till en rödgrön minoritet. Löfven har, i ett på sedvanligt vis ganska otydligt uttalande, sagt att han inte tänker avgå frivilligt om inte Alliansen samarbetar med SD. Det kan tolkas som att han tänker tvinga Alliansen att välja mellan SD eller fyra år till av opposition.

Vad gör Alliansen då? Det som oroar mig är att man kommer att lägga svansen mellan benen och ge upp, även om man “vunnit valet”. Även ett inte särskilt aktivt stöd av SD skulle sannolikt få de känsligare delarna av Alliansen att sparka bakut och moderata politiker är tyvärr på tok för oroliga för att andra ska tycka illa om dem för att regera med stöd av SD och KD (det enda alliansparti som tydligt öppnat för SD-samtal). Om nu den trion skulle nå egen majoritet, i sig inte särskilt troligt utifrån dagens siffror.

Om man som borgerlig väljare gjort denna analys och ser det som sin högsta prioritet att vänstern inte får sitta kvar en mandatperiod till är det tyvärr inte alls irrationellt att lägga sin röst på SD. Alternativet är att rösta på något av Allianspartierna, hoppas att det räcker och att S är generösa nog att släppa fram en minoritetsregering. Jag misstänker att det är där jag själv landar till slut – det finns för mycket som är oacceptabelt i SD:s politik för att jag själv skulle kunna tänka mig att rösta på dem.

Nej, högern borde sluta hymla och bestämma sig för att ta makten. Jag hoppas att man har gjort det och att Kristersson just nu mest spelar teater för att ängsliga väljare inte ska hoppa över till Annie Lööf och hennes feberdrömmar om en återgång till Reinfeldt-eran. Betänk att nuvarande regering i stort sett har infört exakt den migrationspolitik som SD ville ha – och inte drar sig för att ta makten med hjälp av extremistpartier, så länge de befinner sig till vänster. Är det verkligen sådana hycklare som ska belönas med ytterligare en mandatperiod?

De nya Socialdemokraterna

Jag tänkte skriva lite om Socialdemokraternas avgrundsdjupa ras i opinionen. De senaste siffrorna visar att Stefan Löfven nu har ett lika uselt väljarstöd som Håkan Juholt – precis innan han med buller och bång tvingades bort. Att Löfven avgår så här nära valet är inte troligt men det är ändå på sin plats att prata om en katastrof för S. Hur blev det så här?

Det finns skäl att fråga sig varför raset kommer först nu, eftersom den S-ledda regeringen ägnat de senaste åren åt att brutalt misshandla sina lojalaste väljare – arbetare i glesbygden. Samtidigt som man i ord och handling visat sitt enorma stöd för bidragstagare och asylinvandrare (även utan asylskäl) har man höjt den redan orimligt höga bränsleskatten, lagt en extra skatt på semesterresan och hotat med mer av samma mynt. Man har passivt tittat på när banker, postkontor, akutsjukhus och butiker i småorterna slår igen.

Samtidigt har ingen kunnat missa vart pengarna tagit vägen. Oavsett vad man tycker om invandring som fenomen eller dess långsiktiga effekter så har den generösa invandringspolitiken som varit tongivande för de senaste årens politiska klimat kostat mångmiljardbelopp. Statskassan är inte oändlig, så pengar har fått tas ifrån annat. När polisen inte hinner utreda ens allvarliga brott, vårdpersonal sliter för undermåliga löner och pensionärer har svårt att få ihop ekonomin trots ett liv av arbete är det inte svårt att lista ut hur pengarna kunde ha spenderats bättre.

Socialdemokraternas helomvändning i denna fråga kom för sent och var inte trovärdig, det var tydligt att varken MP eller S internt var överens om den valda vägen. Att man relativt kort därefter gjorde ytterligare en helomvändning genom “Gymnasieamnestin” hjälpte knappast. Oavsett om man är för eller emot en generös invandring är det omöjligt att veta vad S egentligen står för när det gäller.

Vad kommer efter Socialdemokraterna? Sannolikt är det Sverigedemokraterna. Där politiker från höger till vänster (ja, Alliansen med) har talat till folket från elfenbenstorn har SD vetat att med känslokall effektivitet göda på “vanligt folks” oro och frustration över sådant som sticker i ögonen: en lätt befogad misstanke om att samhällets svaga grupper ställs mot varandra och att det är de själva som står näst på tur att offras. Är man en bilberoende medelålders man på landsbygden krävs det förmodligen inte särskilt mycket inbillning för att nå den slutsatsen.

Mot detta hot har den svenska vänstern (och delar av högern) försvarat sig med i första hand smutskastning och unkna påhopp. Att Sverigedemokraterna är ett parti som har (haft) stora interna problem med rasism har knappast undgått någon, men de har jobbat hårt på sin yta och framstår idag i retorik och praktik inte som särskilt mycket mer extrema än M och S. Den ökända järnrörsskandalen är nu sex år gammal. Sett till partiprogrammet står SD faktiskt till vänster om M – man är kritiska till vinster i välfärden, vill ha rätt till heltid för vårdpersonal och begränsa djurförsök.

Det är lätt för den både till höger och vänster att hitta saker att tycka om i SD:s partiprogram. Inskräkningar av aborträtten och andra milt sagt svårsmälta delar framgår inte alls lika tydligt. Problemet är att det i praktiken lär bli omöjligt att sätta ihop en regering efter valet utan stöd av minst två av S, SD och M. Ur det triangeldramat är kombinationen M+SD överlägset mest sannolik och med stöd av ett mindre parti – exempelvis KD – nog för egen riksdagsmajoritet.

Jag har själv svårt att se att M skulle tacka nej till en guldpläterad väg till makten. Ett samarbete M+SD har relativt stort stöd bland väljarna och det har påståtts att SD är en smitväg för missnöjda S-väljare som av indoktrinering inte törs ta steget över till M. Är så fallet står S inför en nära förestående totalkollaps. De som förespråkar en mer trovärdig vänsterpolitik sticker istället till V, som trots sina många brister i övrigt åtminstone är tydliga med vad man vill. Fi och MP delar på smulorna.

En kort promenad i Japan eller dagen då Google lurade mig

Att vandra i skog, mark och stad är något av det bästa jag vet och för att planera mina träningspass brukar jag använda Google Maps, eftersom det är enkelt – bara att sätta ut ett par punkter på kartan för att få ett hyfsat hum om distans, vägens beskaffning och vilka sevärdheter som finns på vägen. När jag så befann mig i Japan på en välförtjänt två veckors semester var det därför självklart att gå en sväng. I Kaga, där varenda skogsdunge ser ut som något hämtat ur en Ghibli-film. Vad kunde rimligtvis gå fel?

Ett lagom pass för mig är någonstans 30-40 km med 10 kg i ryggsäcken. Ganska tröttande i sig men jag försöker att undvika allt för backig terräng samt sträckor där det inte händer så mycket. I Kaga är det rätt glest mellan byarna så jag ritade ut en rutt som skulle ta mig längs en medelstor bilväg runt ett bergsmassiv (klicka för större):

Notera särskilt orden “medelstor bilväg”. I kartläge ser den östligaste delen av rutten ut så här:

Jag tror inte att jag behöver övertyga någon om att det ser ut som om den stora vägen med nummer 153 svänger höger (här), går mer eller mindre rakt söderut tills den svänger höger igen och så är vi framme vid Kibi Shrine. Inga konstigheter. Av totalt drygt 30 km skulle den här sträckan ligga vid ungefär kilometer 8-13.

Jag såg framför mig en ganska enkel dagstur. Jag passade till och med på att göra en avstickare till Tsuruga Falls där det gick att klättra upp vid sidan av ett vattenfall och stå på en liten jordtunga ovanför fallet (översta bilden). Skyddsräcke saknades, men det fanns grenar att hålla sig i. Häftigt värre!

Det började ungefär som jag hade förväntat mig, som en liten landsväg med massor av små byar längs vägen:

Och väldigt gulliga skyltar som varnade för björnar:

Jag kan tala Japanska någorlunda men läsandet står det sämre till med så jag kunde inte riktigt bedöma hur allvarlig varningen var. Att bli mördad och uppäten av en söt björn kunde väl inte vara så illa, tänkte jag mig.

Vakna läsare minns säkert högersvängen jag skrev om nyss; ungefär där började jag ana oråd. Den “stora” vägen fortsatte framåt och ett par meter in efter högersvängen såg det ut så här:

Åtminstone i teorin är detta fortfarande en bilväg. Som promenadväg dessutom inte svårare eller synbart björntätare än den förra. Med öppningsmelodin till My Neighbor Totoro i tankarna fortsatte jag med raska steg att följa vägen. Så tog den slut:

En hel del huvudkliande och bläddrande i Google Maps följde. Skulle jag vända om och chansa på den andra vägen? Eller gick det faktiskt att gå vidare? Jag bestämde mig för att pröva. Det fanns visserligen ingen asfalt längre men ändå en tydlig stig…

Hmm, det gjorde det inte nej. Den skarpsynte kan se en röd snitsel på trädet i bilden ovan som var det enda sättet att avgöra vart “vägen” egentligen fortsatte. Enligt Google Maps var jag dock fortfarande på rätt väg…

Någonstans började jag undra om detta någonsin kunde ha varit en bilväg eller en väg för någon form av fordon över huvud taget. Det var nämligen en smula brant, eller som GPS-trackern i min telefon visade…

…ungefär 400 meters stigning på tre kilometer. En del partier var så branta att jag fick dra mig upp i armarna genom att hugga tag i utstickande trädgrenar; roligt värre. Här någonstans hade jag bestämt mig för att ta mig igenom skogen oavsett, och skulle jag stöta på en björn tänkte jag mig att han förmodligen också vore för trött av att streta igenom den satans terrängen för att orka med någon måltid.

Efter att ha tagit mig upp på krönet gick det ungefär lika brant utför tills skogen slutligen spottade ut mig på en väg som såg ut ungefär som där jag började. Jag tog ett foto i riktningen varifrån jag kom:

I anslutning till vägspärren satt det några fiskargubbar som tittade storögt på mig.

W: Hej på er. Är vägen avspärrad?
FG1: Goddag. Ah, det är den. Vägarbete.
W: Kan du förklara vad det står på skyltarna? Jag kan inte läsa dem.
FG1: Visst. Men var kom du ifrån?
W: Yamanakaonsen.
FG1: Till fots?
W: Eh, japp.
FG1 (till FG2): Hörru, han har traskat från Yamanakaonsen!
FG2: Dude, wtf.

Det är tydligen inte så många västerlänningar som tar sig så långt från turistorterna och ännu färre som är korkade nog att gå till fots. Men vad gör man inte för hälsans skull. Jag tackade för hjälpen och gick vidare ner för gatan till det lilla Kibi-templet (som förvånande nog var sig likt kartan):

De återstående 22 kilometrarna gick mer eller mindre enligt förväntan och jag kom så småningom tillbaka till mitt ryokan i Kaga för ett ytterst välförtjänt bad, en middag och ett par öl. Lärdomarna av historien blev:

  1. Lita inte för mycket på Google Maps
  2. Varningsskyltar gör bara att man oroar sig i onödan
  3. Det blir roligare om man inte ger upp.

Jag ser fram emot nästa promenad! Ska du inte hänga med?