Fartkameror, ett hån mot sunt förnuft

Vägverket har på sista tiden gjort stort väsen av att man placerar ut fler och bättre fartkameror, till stora kostnader för oss skattebetalare. Vinsten sägs vara ökad trafiksäkerhet. Man har totalt köpt in sig på att höga hastigheter är den enda riskfaktorn för bilolyckor värd att lägga pengar på, vilket innebär att andra faktorer som faktiskt påverkar trafiksäkerheten i hög grad – rattfylla, usla förare och ålderdomliga bilar – nedprioriteras. Man kan visserligen hävda att fartkamerorna gör nytta, att hastigheten sjunker. Men det är en sanning med modifikation. En bilförare som ser den typiska blå skylten om fartkameror skiftar omedelbart sin uppmärksamhet från vägen till hastighetsmätaren respektive vägbrynet, för att kunna anpassa sin fart så länge han befinner sig inom kamerans synfält. Dummare än så är inte svenska bilister. Men att flytta sin uppmärksamhet från vägen innebär i sig en säkerhetsrisk.

Vi kan vidare konstatera att en stor andel kameror inte är i drift (kvällstidningarna älskar att komma med statistik om hur få kameror som egentligen fungerar) och att det bara krävs en ortsbo med en sprayburk för att – helt obemärkt och utan någon som helst risk för påföljd – sätta kamerorna ur bruk. Nu i helgen var jag på en liten tripp uppemot Furusund till, en vägsträcka som efter Åkersberga är fullständigt proppfull med vägkameror. På så gott som samtliga kameror i båda riktningarna hade någon placerat en vit fläck sprejfärg över kameralinsen. Synlig på långt avstånd, så att man lätt ser vilka kameror man kan strunta i att sakta ned för. Vägverket lär slösa ännu mer pengar på att rengöra sina skåp innan man fattar vinken: Fartkameror är ett hån mot sunt förnuft. De kostar stora mängder pengar, är triviala att sabotera (gärna och ofta, eftersom folk inte vill ha dem) och angriper blott en – diskuterbart en av de mindre – riskfaktorerna på våra vägar.