När jag började gymnasiet…

När jag började gymnasiet – jag har för mig att det var år 1999 – var våra matematiklektioner nivågrupperade i hög, mellan och låg. Ett diagnostiskt prov vid terminens början avgjorde var man hamnade och därefter pluggade man på i den utvalda takten. De som ville kunde byta grupp, för att öka eller minska sitt tempo. Naturligtvis kunde man oavsett grupp nå upp till betyget MVG – men i den högsta gruppen förbättrade man också sina chanser kraftigt att få MVG i efterföljande kurs eftersom vi (jo, jag hamnade på den högsta nivån) alltid låg ungefär en halv termin framför övriga.

En termin bestämde sig någon Högt Där Uppe för att nivågrupperingen skulle bort. Och nej, det var inte så att alla skulle följa det höga tempot, tvärtom. Från att ha suttit i ett ordningsamt klassrum med studieinriktade elever, en lärare som talade klarspråk och inte var rädd för att klanka ner på slarviga eller ouppmärksamma elever, hamnade jag och mina kamrater i en lekskola, ledd av en medelålders kärring som daltade, förklarade saker på bäbisspråk och där studiedisciplinen knappast var något att hänga i julgranen. Mina betyg blev sämre och lektionerna kändes värdelösa.

Slutsatsen? Nivågrupperingar är bra, eftersom de tar hänsyn till varje individs förmåga och behov. Därför tycker jag om alliansens förslag att införa klasser för särskilt begåvade elever där de teoretiska ämnena lärs ut på en högre nivå. Sådana klasser har potentialen att skapa extremt duktiga kemister, matematiker och fysiker som kan göra stor nytta för vår värld i framtiden. Inte förvånande är vänstern emot förslaget. Medelmåttan ska främjas till varje pris. “Du ska inte tro att du är något, lille vän.” “Vad ska de andra barnen tro.” “Det leder till segregering.” Håll käften, sitt ner och ta av er skygglapparna, sossar! Acceptera att vissa människor faktiskt kan och klarar mer än andra. Att se till individens behov är den gyllene vägen till en bättre skola. Men det passar förstås väldigt dåligt ihop med jantelagen, som vänstern håller så kär.

Fotnot: Även i opinionsundersökningar tagna efter semestern behåller alliansen sin ledning. Röda önskedrömmar om att undersökningarna tagna under sommaren visade fel kan således avfärdas. Nu är det bara att hoppas på att avståndet fortsätter att öka fram till valet.

2 thoughts on “När jag började gymnasiet…

  1. Slutsatsen jag drar är att alla klasser på alla nivåer behöver studiero och engagerade lärare. Själv hade jag hamnat i en lägre grupp på din skola, eftersom jag helt enkelt har svårt för matte. Hade jag hamnat i en stohejklass så hade mina betyg varit därefter.

    Så kort sagt: bara för att man inte är duktig i matte så innebär det inte per automatik att man inte vill plugga.

    Nu övergav jag gymnasiet för att plugga på folkhögskola. De få gymnasielektioner jag genomled blev jag hes av att försöka få klassen att hålla käften (lärarna gjorde det aldrig).

    På folkhögskolan däremot satt jag i en lugn grupp med femton andra lugna elever, kunde koncentrera mig och dra nytta av att jag för första gången sedan dagis hade en lärare som kunde förklara mattens praktiska tillämpningar för mig på ett sätt som gjorde att jag verligen kunde lära mig.

Comments are closed.