BMW 325iC vs. Volvo C70 T5

Innan jag köpte min nuvarande bil var provkörningsartiklar ett vanligt förekommande ämne i min (dåvarande) blogg. På senare tid – egentligen allt sedan jag startade bloggen Högerkonspiration – har det blivit mindre av den sorten, av den självklara anledningen att intresset för att gå runt och dregla på nya bilar minskar när man redan har en bil man är nöjd med. Ingen sann entusiast skulle emellertid låta sig kuvas av en sådan sak, åtminstone inte särskilt länge. Därför bestämde jag mig för att jämföra de – åtminstone enligt mig – just nu två hetaste bilmodellerna i cab/coupéklassen: BMW:s nya coupévariant av 3-serien och Volvos nya plåtcab, C70. En jämförelse som görs extra svår av att just dessa två är mina absoluta favoritmärken… läs vidare!

Motor
För att jämföra på så lika villkor som möjligt provade jag bilar med ungefär samma motorstyrka: För Volvo innebar detta toppmodellen “T5” med samma raka, femcylindriga turbomotor på 2,5 liter som jag tidigare provat (och uppskattat) i Volvo V50. Denna motor utvecklar 220 hk vid 5 000 varv och 320 Nm vid 4800 varv, det finns tack vare turbon ett rejält vrid att gödsla med vid de flesta varvtal, även om Volvo fegar en smula och kör med lågt laddningstryck. Diverse trimglada människor lär kunna klämma ut betydigt mer effekt ur motorn.

Lustigt nog är det den minsta tillgängliga motorn som krävs för att finna liknande effektsiffror hos BMW. Det är en sexcylinder på 2,5 liter – självklart rak – som levererar 218 hk vid 6500 varv och 250 Nm vid 2 750-4 000 varv. Redan av siffrorna inser man att motorn har en mycket stilig vridkurva – BMW vet hur man bygger motorer. Att vridet inte kan mäta sig med det hos den överladdade Volvomotorn är fullt naturligt.

Sorgligt nog (för Volvoentusiaster) så leder den starkare motorn inte till någon grenseger för C70. Dels är C70 långsammare, oavsett växellåda – det skiljer en dryg halvsekund mellan tillverkarnas siffror om båda bilarna har manuell växellåda. Dessutom går femmans trivsamma burrande näppeligen att jämföra med sexans skönsång. Men framför allt: Där BMW-sexan har en pigg karaktär med kännbar spets, sitter man i Volvon och undrar om motorn verkligen är turboladdad. Bilen känns helt enkelt undermotoriserad.

Växellåda och drivning
Det är min åsikt att den som kör bil för nöjes skull och inte bara som ett transportmedel antagligen har en skruv lös om han eller hon inte helst kör bak- eller fyrhjulsdrivet. Tyvärr går Volvon inte att få med någotdera (synd, för Volvos AWD-system är kungligt), medans BMW:n finns med båda alternativen. Min testbil var dock bakhjulsdriven och utrustad med en utmärkt sexväxlad manuell låda som skulle lugnat ner vilken nervös körkortsaspirant som helst. I vanlig ordning kan man lita på BMW när det gäller fingertoppskänsla i det mekaniska.

Också C70 T5 går att få med manuell låda (sexväxlad dock enbart i T5) men min provbil hade en femväxlad automat. Detta omöjliggör tyvärr någon vettig jämförelse bilarna emellan, men jag kan konstatera att lådans enda brist var avsaknaden av sportläge. Som jag upplevde den var lådan knappast anpassad för aktiv körning, snarare tvärtom. Motorn tilläts aldrig varva ut riktigt ens vid kickdown, bra för miljön och bränsleförbrukningen måhända.

Komfort och förarmiljö
Med risk för att reta upp en antal BMW-fans måste jag ge den här ronden till Volvo. Förarmiljön i 3-serien är visserligen mycket bra, men den saknar inte inlärningströskel – och då kör jag ändå BMW till vardags! Man kan inte ens skylla på form över funktion, vissa saker är helt enkelt felkonstruerade, såsom spaken till farthållaren vilken jag aldrig kom riktigt överens med. Jag vet inte om provbilens avsaknad av iDrive hjälper eller stjälper i det här avseendet. Volvos förarplats är klockren, den är snygg och har viktiga funktioner där man enkelt hittar dem. Den känns aldrig svår att använda trots att flera funktioner ofta delar samma vred eller spak.

Även komfortmässigt går ronden till Volvo. Här märks det att C70 är mer av en glidarbil än 3-serien coupé. Volvo har alltid varit grymma på bilsäten, men i BMW hittar man bara motsvarande i de lite dyrare modellerna (5-serien och uppåt). BMW:n har dock bättre utrymmen, det är högre i tak och jag får plats även i baksätet, som i Volvon är ett skämt. Båda bilarna är för övrigt fyrsitsiga, något mittensäte bak finns inte, och att ta sig in i baksätet är inte en övning lämpad för långa eller överviktiga personer.

Kvalitetskänsla och materialval
Volvo har de senaste åren gjort sitt bästa för att närma sig tyskarna i “kvalitetskänsla”: det där lilla extra i form av tyngd, spänst, passform och känsla i konstruktion och material som får bilen att kännas gedigen, påkostad. För vissa, mig inklusive, är detta otroligt viktigt. Andra bryr sig inte alls – att Saab och Toyota är stora i Sverige torde vara bevis på detta. Volvo har istället siktat på en kräsnare målgrupp, med högre priser som följd. En strategi som visat sig mycket framgångsrik, trots de högre priserna behåller Volvo alltjämt platsen som Sveriges bäst säljande bilmärke.

Jaja,” säger BMW-nörden inom mig, “det där var väl ett fint litet sidospår, men alla vet att BMW vinner den här ronden.” Men jag måste faktiskt sätta oavgjort! C70 är en ruskigt väl ihopskruvad liten bil, trots ett envetet slitande i diverse interiördelar hittade jag inget som var överdrivet bräckligt eller satt löst. Visst, BMW:n har lite mer tyngd i blinkersspaken, men å andra sidan är dess mittkonsol i tråkig svart plast, inget emot den aluminiumglänsande skapelsen mellan sätena i Volvon.

Utseende och ljudkomfort
En promenad runt bilarna avslöjar ett och annat – båda två ser alldeles för vardagliga ut, åtminstone framifrån. Bakifrån är visan gladare, här gör coupéformatets sportighet sig påmind och särskilt BMW:n blir i mina ögon riktigt läcker. Bakljusen påminner om dem på storebror 7-serien (efter facelift). Volvon plockar å andra sidan poäng på det enkla faktum att det är en cab, något jag på grund av det usla vädret inte hade möjlighet att utnyttja, men ett guldägg som C70-ägaren har att ruva på inför varje sommar.

BMW kommer av allt att döma att släppa en 3-serie plåtcab vad det lider, men en typisk cabegenskap har den redan som coupé: bullrigheten! Det är ett fasligt oväsen i 325iC, inte bara det behagliga motorljudet utan också oväsen från vägbanan tränger obönhörligt in i kupen. Volvon är paradoxalt nog mycket tystare. Skillnaden stavas RFT, punkteringssäkra däck, standard på BMW och omöjliga att välja bort från fabrik. Ett misstag, om du frågar mig. Jag har inte hört några goda omdömen om RFT från andra BMW-ägare, och risken för punktering är så liten att minskningen i komfort inte gärna är värd den extra tryggheten.

För den som hellre lyssnar på musik än vägljud (vi är väl ett par) är det skönt att veta att både BMW och Volvo kan förse sina bilar med rejäla ljudanläggningar. Precis som i min egen bil har dock BMW:s system – med benämningen “Professional” – svårt för riktigt tung bas. Det är inget som helst problem i Volvon, som bokstavligen får byxbenen att fladdra om man så begär. “High Performance” hette ljudsystemet i min testbil.

Sammanfattning
Det torde vara ganska uppenbart åt vilket håll detta lutar: vill man ha en komfortabel glidare med nedfällbart tak men inga vidare sportambitioner, väljer man Volvo. Vill man njuta av den körglädje som en perfekt drivlina med en vackert råmande motor ger, är BMW rätt val. Så enkelt är det. Synd bara att 130i finns, den är mer av allt på alla områden där 325iC är bra – men det är en mindre bil som saknar 3-seriens linjesköna yttre. Om Volvo kan prestera något liknande med den kommande C30 återstår att se.