Den första vintern någonsin

Man kan tycka att tecknen borde ha varit synliga rätt länge nu. Att varningarna varit många och tydliga. Man kan också tycka att vuxna människor som genomlevt trettiotalet vintrar eller mer borde veta att det blir halt, kallt och allmänt vidrigt när första snön kommer. Ändå är det som om hela Stockholm aldrig har sett snö förut. Varje jävla år. Jag gjorde själv misstaget att ta bilen till jobbet idag; en i vanliga fall utmärkt idé, sträckan Danderyd till Hammarby eller tvärtom brukar ta 20 minuter, sällan mer än 45 minuter i rusningstid. Det snöade visserligen, men det var ju (ett par) plusgrader och solen sken vackert kring lunchtid, vilket bådade gott.

Tills dess jag skulle köra hem. Fem och en halv timme tog det från dörr till dörr.

Den i vanliga fall avslappnande sträckan, som oftast går att avverka på 10-15 minuter i behagliga 90 km/h mellan Gullmarsplan och Norrtull (Eugeniatunneln) tog en timme och 20 minuter. Den lilla uppförsbacken strax innan Eugeniatunneln var ett slagfält, jag fick bokstavligen kryssa fram mellan gulblinkande bilar och människor som sprang omkring i vägbanan. Därefter tom väg, fram till Eugeniatunneln. Där stod trafiken still, bokstavligen. Efter att ha suttit still vid Eugenatunnelns norra mynning i en dryg timme tog omvägen över Haga Norra till Järva Krog, i förhoppningen om att det skulle vara färre bilar där.

En ledbuss som bestämde sig för att kasa ner i diket och blockera 1½ körfält (ivrigt påhjälpt av alla puckon som försökte ta sig förbi genom att gå ut i motstående körfält utan att se sig för) såg till att trafiken stod still även vid Haga Norra. Trippen från Eugeniatunneln till Järva Krog tog i runda slängar tre timmar. Klockan var nu halv nio.

Efter Järva Krog tycktes faran vara över. Trafiken flöt långsamt som sirap, men den flöt, och sirapsslöheten är egentligen fullt normal vid rusningstrafik. Rusningstiden hade bara förlängts med cirka fyra timmar. No big deal. När två långtradare och ett fyrtal personbilar bestämde sig för att korka igen Bergshamraleden blev saken en annan. Denna gång blev väntan bara trekvart, och resten av vägen hem flöt på bra.

Summa summarum? Hade jag inte haft en BMW 7-serie med bilvärldens kanske skönaste säten, bra musik, ett tjugotal olästa AMS och en handdator att skriva på hade jag nog blivit galen. Eller ställt bilen i Solna eller något och gått hem. Det hade gått betydligt fortare, men jag hade kommit hem iskall och genomvåt. Inte nödvändigtvis ett bättre öde. Lärdomen av kvällen är ändå solklar: Stockholm är fullt av puckon som inte skor sina bilar med vinterdäck i tid. I början av vintern är det således en ovanligt bra idé att åka kollektivt. Och klä sig varmt, för kollektivtrafiken upplever också sin första vinter någonsin. Varje år.

3 thoughts on “Den första vintern någonsin

  1. Det skumma är att även de som hade vinterdäck inte har en susning om HUR man ska köra bil. Full sprätt med 1’ans växel om det börjar spinna, inte en chans att man kommer nån vart då.
    Själv tog det mig “bara” 3,5 timme från Kista till Täby. Absolut största problemet var vid Bergshamra leden, folk hade inte en chans att ta sig upp. Själv hade jag halvrisiga dubbdäck men hade inte minsta problem, fick kryssa mellan bilarna den sista biten. Därefter tog det stopp vid avfarten Danderydskyrka, lastbilar som fått för sig att gå sönder i “tunneln” under motorvägen. När man äntliten är förbi det så blir det faktist ytterligare två hinder. Ett i den extremt svaga backen vid Victor Rydbergsgymnasium (på vägen som löper paralellt med motorvägen). Och därefter i backen vid Enebytorg, här satsade folk med full gas i mötande filen. Konstigt nog såg jag ingen krock.

    Blev en lång kommentar, men det finns så mycket att anmärka på. Inte främst att folk efter 30-40-50 år borde förstå när det är dags att lägga om däcken, de har dessutom inte en aning om HUR man kör när det är halt, hur kan det komma sig? Jag har kört bil i 6 år och verkar ha bra mycket mer erfarenhet än många andra.

  2. Nu är inte det här ett finger-pekande mot Stockholmare, men jag bor lite norr om Sundsvall sen ett år tillbaka och detta räknas som Norrland: Här VET folk vad vinter innebär, här har vi haft både en och två snöstormar och förutom någon tysk lastbil eller turist så händer här aldrig en halkolycka – varför?

    Därför att folk vet hur vintern påverkar vägbanor och allt annat för den delen, folk kör lite försiktigare i vissa fall. I andra fall har de vinterdäcken beredda och så fort det kryper mot nollstrecket åker de på – basta.

    Ibland är Norrland bra gutt.

Comments are closed.