Musikindustrins död, appendix

Med tanke på mitt förra inlägg är det värt att notera dagens artikel i DN där det konstateras att CD-försäljningen i USA tappat 20% hittills i år jämfört med motsvarande tid 2006. Kan det vara så att konsumenterna börjar tröttna på höga priser, dåligt utbud, usel musik, CD-formatets begränsningar och kopieringsskydd?

Om det enda som talade för piratkopiering var priset skulle åtminstone inte jag piratkopiera. Men i praktiken ger det en mängd fördelar som ingen just nu förekommande legal distributionskanal kan matcha:

  • Det går att välja ut enstaka låtar, man måste inte köpa album.
  • Alla artister från alla skivbolag i alla länder finns på samma ställe.
  • Gränssnittet är snabbt, användarvänligt och kräver förhållandevis få systemresurser.
  • Det saknar kopieringsskydd och man kan göra vad man vill med de nedladdade filerna.
  • Man behöver inte ha ett kreditkort, lämna ut sina personuppgifter eller gå med på att få reklam till sin e-postadress.
  • Varierande nedladdningshastigheter, men det är inte ovanligt att man kan utnyttja hela sin tillgängliga kapacitet.
  • Stort utbud av programvara, många med öppen källkod.
  • Programvaran är typiskt gratis och visar ingen reklam.

Den mest framgångsrika legala distributionskanalen över Internet just nu är iTunes. Låt oss jämföra:

  • Det går att välja ut enstaka låtar, man måste inte köpa album.
  • Endast musik från de skivbolag som tecknat avtal med Apple finns, och dessa skivbolags utbud finns inte tillgängligt i sin helhet. iTunes erbjuds bara i vissa länder.
  • Gränssnittet är överdesignat men hopplöst fult och lyckas på bästa Applemanér idiotförklara användaren. Dessutom är det oerhört resurskrävande.
  • Varje låt är försedd med kopieringsskydd och Apple vägrar låta artister distribuera musik via iTunes utan DRM, även då artisten vill det.
  • För att kunna handla via iTunes måste man registrera sig hos Apple, men man måste inte ha ett kreditkort.
  • Nedladdningshastighetena “kan variera”, säger Apple. Oklart hur snabbt iTunes upplevs av användarna i medel. Gränssnittet är dock ett irritiationsmoment för många, se ovan.
  • För att kunna använda musikaffären iTunes måste man använda programvaran iTunes, inget annat fungerar. iTunes är gratis, men har inte öppen källkod.
  • iTunes har anklagats för att vara spyware.

Slutsats: Om iTunes är det bästa lagliga alternativet är det inte konstigt att branschen är döende.

Musikindustrins död är DRM

Jag tillhör dem som vill ha musik överallt. Sitter jag framför datorn hemma och jobbar så lyssnar jag med största sannolikhet på musik samtidigt. Jag är halvt beroende av Frets on Fire (Guitar Hero för PC om ni inte känner till det). På jobbet räddade jag den gamla oanvända stereoanläggningen från fikarummet och riggade upp den där jag och mina kollegor sitter för att vi skulle kunna lyssna på musik även där. Jag har knappt kört en meter i bilen förrän en låt spelar i ljudanläggningen. Jag lyssnar på det mesta, från tysk schlager till japansk hårdtrance. Veronica Maggio samsas med DJ Sharpnel i min playlist. Hör jag en bra låt på radion vill jag omedelbart ha den (och gärna tio bra låtar till av samma artist).

Men jag har inte köpt en CD på mer än ett decennium. Det var förresten lögn. Jag köpte två skivor av Visa Röster, eftersom de uppmuntrar fildelning. Och jag köpte Robyns album i ett förvirrat inslag av fanboyism. Jag har dock aldrig lyssnat på det, eftersom det är kopieringsskyddat. Jag laddade hem de “olagliga” MP3:orna istället. Generellt sätt vägrar jag ge pengar till musikindustrin. En CD idag är, med utgivarens synsätt, att betrakta som en “licens” till musiken – du kan spela upp den, men bara på vissa utvalda spelare. Du kan inte (utan att kringgå kopieringsskyddet, vilket är olagligt i vissa länder, och snart även i EU) flytta musiken till din dator eller bärbara spelare. Du kan inte välja vilka låtar du vill ha. Och skulle du vara beredd att betala extra för att få musiken i ett format som du kan lägga på din bärbara spelare, funkar de bara på vissa utvalda märken. Olika för varje butik eller skivbolag. Vem vill kånka på både en iPod och en Zen för att kunna lyssna på två olika låtar?

Detta är oacceptabelt. Tänk dig att du köper en flaska läsk som bara får drickas ur speciella glas. Eller en bok som bara får läsas i Uppsala, och där utgivaren skickar med en GPS-mottagare (som du får betala) för att säkerställa detta. Allt för att utgivaren har bestämt att det är hans “rättighet” att bestämma vad du ska få göra med något du köpt och betalat för. Att skylla på att man köper en “licens” är löjligt – en CD-skiva är ett fysiskt ting, musiken på den är representerad på dess yta. Det är samma sak som att köpa en bok, en brödrost eller toapapper. Musikindustrin har fått noja för att CD-skivor är enkla att kopiera. Men deras lösning på problemet är att lägga på så många tekniska begänsningar på musiken att det blir en pina för ärliga, betalande konsumenter att njuta av låtarna.

Det är nämligen omöjligt att bygga ett effektivt kopieringsskydd. Data måste kopieras för att kunna användas. Ljud i digitalt format måste avläsas, avkodas, konverteras till analoga signaler och spelas upp som ljudvågor för att kunna avlyssnas. Var som helst i kedjan går det att placera ett program som fångar upp ljudet med en kvalitet som för en vanlig människa är mer än acceptabel. Detta är oifrånkomligt, så alla skydd syftar enbart till att försvåra avlyssningen. Men piraterna är bevisligen smartare än musikindustrins programmerare. Dessutom räcker det med att en person lyckas kopiera skivan, så är kopieringsskyddet brutet – varför skall någon annan bry sig om att knäcka skyddet om man kan ladda ned den oskyddade låten från Internet?

DRM är den gemensamma förkortningen för mjukvaror som syftar till att försvåra kopiering. Förkortningen står för Digital Restrictions Management, hantering av digitala begränsningsmekanismer. Musikindustrin brukar säga att R:et står för Rights. Att det är deras rättigheter som står på spel. Det är fel. Musikbranschen har ingen rätt att hindra dig eller mig från att göra vad vi vill med deras musik. De har en enda laglig rätt, att ensamma framställa exemplar av sina produkter, upphovsrätten. Men den förverkades när de började behandla sina kunder som brottslingar. Jag förvägrar dem deras upphovsrätt så länge de förvägrar oss musikälskare rätten att göra vad vi vill med musik vi betalat för. Lösningen kallas fildelning.

Naturligtvis kämpar industrin emot och politikerna hjälper till. Tuffare lagar är på gång. Men deras tid håller på att ta slut. Jag är 80-talist, och hela min generation känner väl till fildelning. Det är minst lika utbrett bland de yngre. Om tio år kommer människor som fildelat i hela sina liv att vara vanligt förekommande i maktens korridorer. Även tekniken talar till fildelarnas fördel. Några kodrader bort sker fildelning med så stark kryptering att inte ens USA:s försvarsmyndighet kan avlyssna vad som skickas (som om de skulle bry sig). Musikindustrin kan inte vinna. Det enda rationella vore att släppa allt vad DRM heter, sänka priserna rejält och be på knäna om förlåtelse. Vi får se om det händer. Kanske måste branschen dö innan den fattar vad den gjorde för fel. Den dagen kan alla musikälskare jubla.

Detta blogginlägg inspirerades av How I Became A Music Pirate på bloggen The Consumerist. Läs det också.

Det blåser friskt åt höger

Man behöver i dessa dagar inte prata särskilt länge med en vänsteranhängare för att det ska komma fram: “Jaa, men enligt opinionsundersökningarna leder vi faktiskt med TIO procent över er, folket gillar uppenbarligen inte alliansen.” Jag känner väl igen argumentet – ungefär samma sak kunde höras från självsäkert högerfolk förra vintern, då alliansen hade ett förkrossande övertag och valsegern tycktes säkrad. Vilken rysare det blev vet vi nu och därmed skulle man kunna tro att politiska tyckare på båda sidor nu vet att inte ta ut segern i förskott, särskilt inte med tre och ett halvt år kvar till nästa val. Fast man kanske inte ska vänta sig allt för mycket av det parti som valde Mona Sahlin till ordförande.

Mona, ja. Jag borde ju egentligen gilla Mona om man ser på saken rent statistiskt – vad jag lyckats sondera bland mina vänsterkamrater (som av någon anledning tycks tycka tvärtemot mig i de flesta frågor) är det nämligen ingen som gillar henne. Jag är inte förvånad – jag har fullt förstående för deras missnöje. De tvingades ju tack vare det för vänstern typiska politiska rävspelet att finna en kompromiss mellan “vi måste ha någon kompetent” och “vi måste ha en kvinna”. Vilka som vann den matchen vet vi, så det är inte konstigt att många av sossarna vänder ryggen till. Som nytillträdd partiledare för sossarna lyckas Sahlin nätt och jämt vinna popularitetsrejset över Göran Persson – han som lämnade över Sverige till högern, ni vet.

Skop meddelar för övrigt via TT att 63,2 procent av svenskarna tror att Fredrik Reinfeldt är bättre lämpad än Mona Sahlin att leda en regering. Lite underligt förstås att Reinfeldt har bättre siffror än sitt eget parti. Beror det höga resultatet på att stödet för Sahlin är så svagt att även vänsterns väljare i många fall hellre ställer sig bakom Reinfeldt? Mona har ju minst sagt misslyckats med att imponera på vare sig väljare eller opposition än så länge. Fortsätter det så här kommer den enda “nytändning” som sossarna får se vara när deras chanser att vinna valet 2010 tar eld och brinner upp.

Och på tal om efterkomna partier – läste i City att (fet) 76 procent av stockholmsborna vill se ordningsbetyg i skolan, från årskurs 6 eller tidigare. Detta torde komma som en glad överraskning för Folkpartiet, som ju inte åtnjutit något större opinionsstöd efter valet. Folkpartiet har länge varit drivande i frågan om ordningsbetyg, och då vänstern till synes helt lämnat matchen vad gäller skolan torde fältet vara fritt för omfattande reformer. Lyckas (fp) hålla sig kvar i spetsen på detta arbete kan det ge dem det uppsving de behöver för att kunna bidra till Alliansen i samma utsträckning som före valet.

Provkörd: Volvo C30 T5

Den har två dörrar men är rymlig som en riktig sedan. Den har en motor värd namnet men finns också som miljöbil, om man vill. Den finns med massor av nödvändig och onödvändig extrautrustning. Den är dessutom bland det tuffaste som rullar på svenska vägar. Vad snackar jag om? Volvo C30, naturligtvis.

Volvo C30

Jag kollade in C30 när den visades på Volvo Showroom i slutet av förra året och redan då stod det klart att Volvo hade byggt en designmässig vinnare. Allt känns helt enkelt helrätt, det fräscha designtemat som introducerades med V50 håller än. Bristen på bakhjuls- eller allhjulsdrivna alternativ sticker visserligen i ögonen och gör det ännu – men Volvoköpare tycks gilla framhjulsdrivet, av någon outgrundlig anledning. Fyrhjulsdrift tar massor med plats och kostar massor med pengar, något som kanske hade inverkat menligt på bilens utmärkta utrymmen och föredömligt låga grundpris. Kanske är framhjulsdrift priset man får betala för att köra en bil som har alla C30s positiva egenskaper.

På tal om lågt grundpris, ja – med största motorn kan man fortfarande få en C30 som man inte behöver skämmas för utan att det kostar mer än 300 000 spänn. Det mäter sig bra mot de tyska konkurrenterna, och C30 har minst lika bra kvalitetskänsla – bättre än hopplöst mossiga Audi A3 och kanske även BMW 1-serien. Sportigheten är det dock sådär med – min provtur i C30 bekräftar min oro gällande framhjulsdriften. Det drar rejält i ratten när man släpper de 220 hästarna i Volvos turbofemma lösa, vilket helt klart skadar körupplevelsen och gör tyskarna till bättre val för den som vill busa.

Med detta sagt är C30 på intet sätt tråkig att köra och enligt flera källor skall även flexifuelmotorn på 1.8 liter räcka för att få hyfsad fart på kärran. Som ekonomisk, supertrendig, bekväm och rymlig stadsbil är C30 således perfekt. Bagageutrymmet är hyfsat för att vara en småbil, man får packa smart och vintersemester för fyra personer är nog inte att tänka på. För två passar utrymmet utmärkt, då kan man fälla baksätet och få riktigt gott om plats. Den oerhört läckra bakluckan i glas, som hämtad från en konceptbil, får mig dock snabbt att glömma alla orosmoment kring lastning. C30 har sina praktiska sidor, men den är framför allt snygg.

Vem ska ha en C30? Hade den varit bakhjuls- eller fyrhjulsdriven skulle jag letat efter en köpare till min BMW i detta ögonblick. Designmässigt får den samtliga konkurrenter att se 10 år äldre ut. Men lockelsen av en BMW 130i med härligt vrålande sexa, bakhjulsdrift och BMWs marknadsledande körglädje är betydligt starkare. Men då snackar vi tyvärr 150 000 spänn till, till stora delar extrautrustning (snik-BMW är det fet wannabestämpel på) och där sätter kassan stopp. Jag behåller nog min gamla tvåtons slagkryssare ett tag till…

Sjödin lipar efter domen

I ett patetiskt försök att antingen lipa till sig sympati eller hålla sig kvar i mediernas rampljus skriver Anna Sjödin en kolumn i Metro idag. Budskapet är enkelt: Eftersom (inte särskilt) stackars lilla Anna blev “oskyldigt” dömd för att bland annat ha misshandlat en väktare, stulit hans bricka och kallat honom för svartskalle (enligt ett antal ögonvittnen) måste hela rättssystemet vara korrupt, och således måste det granskas. En dömd brottsling är sur på rättsväsendet, vem kunde ha trott det? Sjödins åsikter om rättvisa bör väl tillskrivas ungefär samma tyngd just nu som en rånares åsikter om respekt för andras egendom – med skillnaden att rånaren inte nödvändigtvis är socialdemokrat, en förmildrande omständighet i de flesta sammanhang.

Jag är förstås inte opartisk i den här frågan (faktum är att jag troligtvis hade gnällt högt om rättsröta ifall Sjödin inte fällts på alla punkter) och jag har haft förhållandevis få kontakter med rättsväsendet i mina år (jag brukar nämligen inte misshandla folk eller bete mig som en rasist), men jag är ändå av den allmänna uppfattningen att vi – åtminstone så länge vi håller ett öga på facket och Antipiratbyrån – ändå sitter hyfsat säkert i båten. Nog är Anna Sjödin skyldig, alltid – att hon själv hävdar motsatsen beror antingen på minneslucka till följd av stark berusning eller på hoppet om att det trots allt låter henne rädda ansiktet bland de närmast troende.

Faktum kvarstår dock: Hade Sjödin haft förnuft nog att lägga ned stridsyxan, ärligt medge sin skuld och avgå redan efter tingsrättens dom så hade skadan på det socialdemokratiska partiet blivit mycket mindre. Sjödin var ju SSU-ordförande, framavlad till en hög position i en eventuell vänsterregering, kanske stadsminister. Det lär inte ske nu. Mona Sahlin är förvisso bara marginellt bättre ur skandalperspektiv, men hon har åtminstone inte misshandlat någon. Huruvida det räcker får vi se år 2010. Men tills dess hoppas jag att Sjödin har hittat ett nytt jobb som bättre passar hennes talanger.

Dörrvakt, kanske?