Musikindustrins död är DRM

Jag tillhör dem som vill ha musik överallt. Sitter jag framför datorn hemma och jobbar så lyssnar jag med största sannolikhet på musik samtidigt. Jag är halvt beroende av Frets on Fire (Guitar Hero för PC om ni inte känner till det). På jobbet räddade jag den gamla oanvända stereoanläggningen från fikarummet och riggade upp den där jag och mina kollegor sitter för att vi skulle kunna lyssna på musik även där. Jag har knappt kört en meter i bilen förrän en låt spelar i ljudanläggningen. Jag lyssnar på det mesta, från tysk schlager till japansk hårdtrance. Veronica Maggio samsas med DJ Sharpnel i min playlist. Hör jag en bra låt på radion vill jag omedelbart ha den (och gärna tio bra låtar till av samma artist).

Men jag har inte köpt en CD på mer än ett decennium. Det var förresten lögn. Jag köpte två skivor av Visa Röster, eftersom de uppmuntrar fildelning. Och jag köpte Robyns album i ett förvirrat inslag av fanboyism. Jag har dock aldrig lyssnat på det, eftersom det är kopieringsskyddat. Jag laddade hem de “olagliga” MP3:orna istället. Generellt sätt vägrar jag ge pengar till musikindustrin. En CD idag är, med utgivarens synsätt, att betrakta som en “licens” till musiken – du kan spela upp den, men bara på vissa utvalda spelare. Du kan inte (utan att kringgå kopieringsskyddet, vilket är olagligt i vissa länder, och snart även i EU) flytta musiken till din dator eller bärbara spelare. Du kan inte välja vilka låtar du vill ha. Och skulle du vara beredd att betala extra för att få musiken i ett format som du kan lägga på din bärbara spelare, funkar de bara på vissa utvalda märken. Olika för varje butik eller skivbolag. Vem vill kånka på både en iPod och en Zen för att kunna lyssna på två olika låtar?

Detta är oacceptabelt. Tänk dig att du köper en flaska läsk som bara får drickas ur speciella glas. Eller en bok som bara får läsas i Uppsala, och där utgivaren skickar med en GPS-mottagare (som du får betala) för att säkerställa detta. Allt för att utgivaren har bestämt att det är hans “rättighet” att bestämma vad du ska få göra med något du köpt och betalat för. Att skylla på att man köper en “licens” är löjligt – en CD-skiva är ett fysiskt ting, musiken på den är representerad på dess yta. Det är samma sak som att köpa en bok, en brödrost eller toapapper. Musikindustrin har fått noja för att CD-skivor är enkla att kopiera. Men deras lösning på problemet är att lägga på så många tekniska begänsningar på musiken att det blir en pina för ärliga, betalande konsumenter att njuta av låtarna.

Det är nämligen omöjligt att bygga ett effektivt kopieringsskydd. Data måste kopieras för att kunna användas. Ljud i digitalt format måste avläsas, avkodas, konverteras till analoga signaler och spelas upp som ljudvågor för att kunna avlyssnas. Var som helst i kedjan går det att placera ett program som fångar upp ljudet med en kvalitet som för en vanlig människa är mer än acceptabel. Detta är oifrånkomligt, så alla skydd syftar enbart till att försvåra avlyssningen. Men piraterna är bevisligen smartare än musikindustrins programmerare. Dessutom räcker det med att en person lyckas kopiera skivan, så är kopieringsskyddet brutet – varför skall någon annan bry sig om att knäcka skyddet om man kan ladda ned den oskyddade låten från Internet?

DRM är den gemensamma förkortningen för mjukvaror som syftar till att försvåra kopiering. Förkortningen står för Digital Restrictions Management, hantering av digitala begränsningsmekanismer. Musikindustrin brukar säga att R:et står för Rights. Att det är deras rättigheter som står på spel. Det är fel. Musikbranschen har ingen rätt att hindra dig eller mig från att göra vad vi vill med deras musik. De har en enda laglig rätt, att ensamma framställa exemplar av sina produkter, upphovsrätten. Men den förverkades när de började behandla sina kunder som brottslingar. Jag förvägrar dem deras upphovsrätt så länge de förvägrar oss musikälskare rätten att göra vad vi vill med musik vi betalat för. Lösningen kallas fildelning.

Naturligtvis kämpar industrin emot och politikerna hjälper till. Tuffare lagar är på gång. Men deras tid håller på att ta slut. Jag är 80-talist, och hela min generation känner väl till fildelning. Det är minst lika utbrett bland de yngre. Om tio år kommer människor som fildelat i hela sina liv att vara vanligt förekommande i maktens korridorer. Även tekniken talar till fildelarnas fördel. Några kodrader bort sker fildelning med så stark kryptering att inte ens USA:s försvarsmyndighet kan avlyssna vad som skickas (som om de skulle bry sig). Musikindustrin kan inte vinna. Det enda rationella vore att släppa allt vad DRM heter, sänka priserna rejält och be på knäna om förlåtelse. Vi får se om det händer. Kanske måste branschen dö innan den fattar vad den gjorde för fel. Den dagen kan alla musikälskare jubla.

Detta blogginlägg inspirerades av How I Became A Music Pirate på bloggen The Consumerist. Läs det också.

6 thoughts on “Musikindustrins död är DRM

  1. Lirar du Guitar Hero med gitarr?

    Äntligen en åsikt som jag kan hålla med om. DRM drabbar endast konsumenter som vill göra rätt för sig och ge hårt arbetande musiker en slant.

    Värt att notera att så fort någon form av kopieringsskydd läggs in på en CD-skiva är skivan att betrakta som en bit plast och aluminium som kanske fungerar i din CD-spelare.

    Som en parantes kan nämnas att även jag velat äga en iPod ibland. Men jag vill inte sponsra företag som förespråkar DRM vilket Designad Plast AB gör.

  2. Jag lirar Frets on Fire med gitarr. Gitarren är förstås till för att användas med Guitar Hero på Playstation 2, men den funkar förvånansvärt bra till FoF på PC också.

Comments are closed.