Religionsfrihet och barnporr

I eftermiddagstristessen fångade två artiklar mitt intresse: Den här gamla debattartikeln om religionsfrihet och den här färska om barnpornografi. Både tycks ha fångat bloggosfärens intresse då de publicerades, men då var jag tydligen upptagen med annat. Några saker har jag emellertid att säga.

Religionsfriheten först, då. Artikeln, undertecknad av medlemmar och supporters för förbundet Humanisterna, för kort sagt fram budskapet att dagens lagar om religionsfrihet är onödiga, eftersom samma grundläggande rättigheter redan ges av andra, mer grundläggande lagar. Man påpekar också mycket riktigt att vanliga lagar, exempelvis mot djurplågeri, går före religionsfriheten vilket i praktiken gör den meningslös. Tyvärr har artikeln ett gäng logiska och faktamässigahål. Religionsfriheten som sådan avhandlas genom ett par paragrafer i grundlagen och är i sig så självklar att det knappast skulle göra någon nytta om man tog bort den. Som artikelförfattarna konstaterar ger religionsfriheten inte något slags carte blanche att begå brott i religionens namn, vilket annars skulle vara en fullt rimlig invändning mot den.

Det man möjligen kan invända mot är att ovetenskapligt trams i form av uråldriga berättelser om “gudar”, mirakel och annat nonsens har något lagligt skydd över huvud taget. Men religionen är onekligen ganska djupt integrerad i vår kultur, och att förbjuda hela rasket och dra in allt statligt stöd över natten skulle antagligen göra mer skada än nytta. Med tiden kommer antagligen den religiösa andelen av världens befolkning att minska till obetydlighet till förmån för ateister och agnostiker, som funnit att religionen spelat ut sin roll i en tid då kunskap inte längre är något som endast de priviligierade har tillgång till, där “tro” ersatts av vetenskapligt prövade teorier som på ett mer sanningsenligt sätt än någon “helig skrift” förklarar hur universum fungerar. Detta är en process som lär accelerera med tiden.

Vidare så till den mer färska artikeln om barnpornografi. Här menar Tomas Bodström och Helena Karlén, båda tillhörande organisationen ECPAT, att det läggs för lite resurser på att bekämpa barnpornografibrott. Specifikt vill ECPAT att mer resurser tillförs i form av personal för att kunna granska de miljontals barnpornografibilder som beslagtas varje år, samt för att kunna göra tillslag mot konsumenter och producenter av barnpornografi. Det finns ett par feta hål i argumentationen. Det första är att Bodström själv bidragit till att minska andelen resurser till utredning av barnpornografibrott. Som gammal sosse är det förstås kul att kunna sitta och kritisera den nya regeringen för saker man själv i högsta grad varit med och orsakat. Men särskilt trovärdigt är det inte.

Den andra är att det faller på sin egen orimlighet att svensk polis skulle tillföra tillräckligt mycket resurser för att på någon rimlig tid kunna granska de tre miljoner bilder som det enligt artikeln rör sig om. Om en bild tog trettio sekunder att granska skulle det ta tio polistjänster på heltid ett år för att granska samtliga bilder! Och då pratar vi om ett enda, förvisso rekordstort, tillslag. I praktiken tar förstås varje bild mer än 30 sekunder att granska då man också försöker identifiera barnen och pedofilerna på bilderna, samt förmodligen katalogföra varje bild som bevis. Vidare är det inte särskilt svårt att förstå att ingen normalt funtad polisman frivilligt tittar på barnporr åtta timmar per dag, fem dagar i veckan i ett år.

Så hur mycket resurser vill Bodström egentligen tillföra? Övergreppen som visas på bilderna har ju redan skett. Att blotta innehavet av barnpornografi är kriminaliserat är en sak, men att försöka beivra varje sådant brott är i praktiken helt klart omöjligt. Man bör snarare rikta in sig på dem som begår de faktiska övergreppen, ty att våldta barn är olagligt praktiskt taget varhelst i världen det sker, och då oavsett om man spelar in skiten på video eller inte. Man bör dock välja andra utredningsvägar än genom att manuellt granska miljontals barnporrbilder. Att följa distributionsvägarna från konsument till producent direkt torde vara betydligt effektivare, men detta är vanligt polisarbete och det är förstås käckare att lägga slantar på den särskilda “barnpornografigruppen”, vilket är vad Bodström efterfrågar. Det märks att karln är sosse, när han skiter i både vad saker kostar och om det skulle ge resultat.

Hur man räddar en död Maxtor OneTouch II

En otrevlig sak hände mig idag – min långtida trotjänare i glänsande aluminium, en extern hårddisk av modell Maxtor OneTouch II, bestämde sig för att lämna det sälla jordelivet. Den vackra blå lysdioden på framsidan blinkade snabbt och ilsket varje gång jag slog på strömmen, ett tydligt felmeddelande som Maxtor (numera uppköpta av Seagate) inte hade någon aning om vad det betydde. I Windows syntes inte disken alls. Felet stod inte omnämnt varken i hårddiskens manual eller på företagets tekniska supportwebbplats. Där möttes jag istället av idiotförklarande välvilliga råd såsom “kontrollera att strömmen är påslagen”. Bara i USA!

Lite googlande visade dock på en strimma av hopp: Tydligen händer det att dessa under av östasiatisk ingenjörskonst lägger av. Ja, hårddiskar pajar förstås stup i kvarten, men här fanns misstanken att det var själva chassit som hårddisken sitter i som hade gett upp. Själva hårddisken skulle dock vara intakt, och symptomet på detta skulle vara just den ilsket blinkande lysdioden på fronten. Här väcktes nu en gnista av hopp till liv inom mig – kanske var min omfattande samling porrfilmer familjebilder fortfarande möjlig att rädda!

Sagt och gjort knatade* jag Tulegatan ned till Gårdefelts Data och köpte mig ett fint svart hårddiskchassi av det välkända och kvalitetsdoftande märket IcyBox (va?), gick hem och började obducera Maxtorn. Detta visade sig lyckligtvis vara ganska enkelt, och snart höll jag själva pudelns kärna i min hand: En fullt normal 250 GB-disk med ATA133-gränssnitt. Denna visade sig passa utmärkt i IcyBoxen, Windows körde sin vanliga bjällerklang och snart åtnjöt jag igen mina “familjebilder”. Nu närmar sig emellertid den sista stunden för Maxtor-disken, jag tänker ta den ur drift och ersätta den med ett brand spanking 960 GB RAID-kluster från Seagate. Ta den!

Moralen är i alla fall: Om din Maxtor OneTouch II uppvisar snabbt blinkande blå lampa och de sociala färdigheterna hos en AFA-anhängare (alltså inga alls) – gå och köp ett nytt chassi och flytta över den. Det tar 20 minuter och är busenkelt.

* Naturligtvis lögn. Vem orkar gå 400 meter när man har en BMW?

Kan vi inte bara förbjuda eländet?

Jag skaffade nyligen ett nytt telefonabbonemang, och gissa varifrån det första inkommande samtalet kommer? Just det, en telefonförsäljare. Jag har förstås ringt och spärrat numret i NIX nu, en omständig procedur som kräver att man ringer upp ett visst nummer från det abbonemang man vill spärra, bekräftar att man vill spärra … och sedan ringer tillbaka till samma nummer tidigast två dagar senare för att bekräfta spärren igen. Va? Det borde räcka med att ange telefonnumret på en webbsida och klicka skicka, kanske med e-legitimation som bekräftelse om man vill ha lite säkerhet som krydda på moset. Att kräva dubbla bekräftelser känns extremt onödigt, särskilt för en tjänst som varje vettig människa borde vara intresserad av.

Jag har dock ett bättre förslag. Slopa NIX-registret och inför ett JATACK-register som från början är tomt. Står man inte med i JATACK-registret blir man inte uppringd av telefonförsäljare och får inte reklam i posten. Företag som bryter mot detta bötfälls med en lagom summa, typ 1 000 kr per sida reklam eller telefonsamtal och tillfälle. (Inkomsterna från detta skulle troligen räcka för att driva registret med minst två heltidsanställda). För att gå med i JATACK-registret måste man skicka rekommenderat brev till en adress i Överkalix (dit organisationen förlagts av fördelningspolitiska skäl) och bekräfta detta med ett telefonsamtal tidigast 34,7 dagar efter att man fått en bekräftelse (som levereras genom att en fet kille med knogjärn knackar på hos dig och ger dig en smäll på käften).

“Men – ” säger reklamfolket. “om du inte får vår reklam kommer du missa en massa bra erbjudanden!” Gissa vad, det skiter jag i. Vi lever i ett IT-samhälle nu, när jag vill ha nåt googlar jag reda på bäst pris och kvalitet själv. Det går dessutom fort och inga träd behöver dö i processen.

Jag noterar för övrigt att företag som ägnar sig åt “religiös upplysning” är undantagna från NIX. Kommer vi få se ett stort antal nya religiösa samfund i Sverige framöver?

Välförtjänt

Skivförsäljningen har tappat 15 procent och antalet lagliga nedladdningar har slutat öka, rapporterar DN. Detta är i sig inget konstigt – de legala tjänsterna fortsätter vara komplett underlägsna de illegala, och de legala (nåja) tjänster som faktiskt erbjuder musik till rimligt pris utan DRM fortsätter man att motarbeta. Det ultimata beviset på inkompetensen hos slappskallarna i musikindustrins ledningsrum tillhandahåller de dock själva i form av följande citat ur DN-artikeln:

Vi tror att det beror på illegal fildelning, säger Lisa Cronstedt, informationsansvarig för branschorganisationen Ifpi där Grammofonleverantörernas förening ingår.

Stolpskott var ordet, vad sägs om att använda de små grå och tänka ett steg till? Varför väljer folk att fildela istället för att köpa musik? För att det är gratis? Nja, kanske gäller det småbarn som inte har egna bankkort ännu. Om man laddar hem av ekonomiska skäl är det för att de lagliga alternativen är för dyra, och då hade man inte betalat även om gratis alternativ saknades. Summa 0 intäkter till musikmaffian i vilket fall alltså. Man fildelar för att de legala alternativen är skit.

Jag kan ha viss förståelse för att det tar tid att bryta invanda spår, men fildelning har varit det bästa sättet att få tag i musik i över ett decennium nu. De lagliga alternativen är omotiverat dyra, håller sämre kvalitet och begränsar det fria användandet av musiken via DRM. Konsumenter är inte dumma – vi inser att det är idiotiskt att betala för något och få en sämre vara än om man laddar hem samma sak gratis. De lagar som förbjuder detta förkastar vi som reliker av en svunnen tid. Det är bara en tidsfråga innan detta dyker upp som en politisk fråga igen.

Att försöka motarbeta utvecklingen är dömt att misslyckas. För att överleva måste musikindustrin snabbt skaka fram ett system som är bättre än fildelning för att distribuera musik. Checklistan är synnerligen kort: Låga priser. Alla låtar och artister. Hög kvalitet. Inget DRM. Datanördar världen över har, på ideell basis, redan framställt ett flertal system som gör detta. Torde inte musikindustrin med sina pengar och resurser kunna klara ännu bättre? Kanske, om personerna i toppen öppnar ögonen och vågar satsa innan pengarna tar slut.

Finland vann ESC. Punkt.

Jag ser inte på TV (ofta/frivilligt) och följdaktligen såg jag inte heller Eurovision Song Contest i lördags. Man måste dock vara blind, döv eller bo under en sten för att ha missat det oerhörda oväsen som uppkommit kring två faktum som väl, allvarligt talat, var ganska säkra redan innan själva tävlingen börjat:

  • Sverige vann inte.
  • Grannländer röstar på varandra.

Jag såg som sagt inte på själva festivalen, men jag fick ett digitalt paket med alla låtarna i behändigt format och lyssnade igenom dem idag. Min högst personliga åsikt är, liksom tydligen en hel del andra, att hela omröstningen var blaj om man ser till vilka låtar som placerade sig högt. Men ska jag utnämna en vinnare så är det Leave Me Alone med Hanna, finlands bidrag. Ett par andra låtar gav också fina vibbar, men ingen kom i närheten av Finland (utom möjligtvis The Ark, men vi vet ju hur det gick för dem).

Är ESC död? Nej. Öststaterna gillar tydligen tävlingen, och jag är säker på att SVT drar in många slantar på den, så den lär fortsätta sändas ett tag till. Personligen ser jag det som ett tillfälle att (dagen efter, när låtarna släpps på nätet) få ett smakprov på musik som aldrig annars skulle letat sig ut ur sina hemländer. Vilket vi i många fall är väldigt tacksamma för. Själva tävlingen är dock meningslös, som om det gick att objektivt bedöma musik till att börja med. Men i år vann Finland. Punkt.

Félicitations, mes amies!

Nicolas Sarkozy och högern vann i Frankrike med klar majoritet. En seger för oss som gillar frihet och rättvisa (remember kids, rättvisan kommer från höger!) men på vänstersidan gråter man förstås krokodiltårar. Och på typiskt vänstermanér kommer de patetiska förlorarargumenten fram.

Frankrike var inte moget för en kvinnlig president” tätt följt av “ett bakslag för jämställdheten”. Skitsnack. Ojämställt hade varit om Royale hade vunnit för att hon är kvinna (eller Sarkozy för att han är man), snarare än på sin politik. När en kvinnlig kandidat tar sig till slutspurten och får 47 procent av väljarstödet kan man knappast med någon trovärdighet hävda att hon förlorade för att hon är kvinna. Nej, hon förlorade för att hon är en socialist.

Sarkozy kallade franska ungdomar för slödder“. Sant, med en rättelse: han kallade franska ungdomar som ställde till med upplopp, brände hus och bilar och misshandlade oskyldiga för slödder, samt föreslog att man skulle bekämpa dem med vattenkanoner. Jag tycker det låter väldigt snällt. De som protesterar politiska beslut med våldshandlingar är inte bara slödder, de borde ur lagens synpunkt betraktas som terrorister. Gas och blykulor, inte vatten, är passande medel mot sådana.

Det är för övrigt notervärt att vänsteranhängare i flera franska städer ställde till med våldsamt upplopp när det stod klart att Royale hade förlorat. Här i Sverige är vänstern för det mesta betydligt mer väluppfostrad, vilket vi bör vara tacksamma för. Låt hoppas att polisen är redo att skydda medborgarna om desperationen i det röda lägret över nedmonteringen av jantelagen spiller över i våldsamma upplopp även här.

Vi lever tydligen på 1800-talet

Åtminstone känns det så, när två exempel på religiös dårpippi dyker upp i media på samma dag. Men där det ena fallet bara får en att skratta åt dumheterna, är det andra ett exempel på oerhörd grymhet och människoförakt i religionens namn. För att börja med det löjliga: Scandic Hotel backar sitt beslut att ta bort biblarna från hotellrummen. Jag har aldrig störts av att hitta en bibel i byrålådan när jag bor på hotell, men känns inte hela företeelsen väldigt 1800-tal? “Heliga skrifter”, är det inte dags för oss som civilisation att växa ifrån sånt trams snart?

Om någon vill ha en bibel eller någon annan bok med sig på resa är det väl inte svårare än att stoppa den i ryggsäcken innan man åker. Eller läsa den på Internet. Varför man förväntar sig att hotellen skall distribuera biblar är mig helt oförståeligt. I praktiken handlar förstås de religiösas upprördhet egentligen om att man räds den framåtskridande sekulariseringen av samhället. Kyrkan har förlorat sin maktposition och samtidigt flyttar massor av människor från andra kulturer in i landet, vissa av dem djupt religiösa, få av dem kristna, många djupt trötta på allt vad religion heter efter decennier av religiöst förtryck i sina hemländer.

Tyvärr visar det sig att religiöst förtryck inte är något som år 2007 är förbehållet u-länder i mellanöstern. Många länder håller sig fortfarande fast i religiösa lagar som tar ifrån kvinnan rätten att bestämma över sin egen kropp. I Irland vägras en 17-åring göra abort, trots att hon bär på ett icke livsdugligt foster. Hon har också belagts med reseförbud för att hindra henne från att resa till ett land med mer human lagstiftning, såsom England. På vilket sätt är det “guds vilja” att tvinga en tjej att föda ett dött missfall?

Abortlagstiftning måste se till kvinnans (föräldrarnas) rättigheter först och främst. I min mening är det mer ohumant att föda ett barn som kräver ständig vård och passning under hela livet än att göra abort innan fostret är färdigutvecklat. Vi ska förstås inte abortera alla barn som inte är “perfekta” – men valet skall vara föräldrarnas. Ingen ska tvingas bli förälder, oavsett vad kyrkan tycker. Lagar som grundar sig i religion snarare än sunt förnuft hör hemma i det förflutna, och varje försök att bevara eller införa dem måste bekämpas. Så även i Sverige.