Religionsfrihet och barnporr

I eftermiddagstristessen fångade två artiklar mitt intresse: Den här gamla debattartikeln om religionsfrihet och den här färska om barnpornografi. Både tycks ha fångat bloggosfärens intresse då de publicerades, men då var jag tydligen upptagen med annat. Några saker har jag emellertid att säga.

Religionsfriheten först, då. Artikeln, undertecknad av medlemmar och supporters för förbundet Humanisterna, för kort sagt fram budskapet att dagens lagar om religionsfrihet är onödiga, eftersom samma grundläggande rättigheter redan ges av andra, mer grundläggande lagar. Man påpekar också mycket riktigt att vanliga lagar, exempelvis mot djurplågeri, går före religionsfriheten vilket i praktiken gör den meningslös. Tyvärr har artikeln ett gäng logiska och faktamässigahål. Religionsfriheten som sådan avhandlas genom ett par paragrafer i grundlagen och är i sig så självklar att det knappast skulle göra någon nytta om man tog bort den. Som artikelförfattarna konstaterar ger religionsfriheten inte något slags carte blanche att begå brott i religionens namn, vilket annars skulle vara en fullt rimlig invändning mot den.

Det man möjligen kan invända mot är att ovetenskapligt trams i form av uråldriga berättelser om “gudar”, mirakel och annat nonsens har något lagligt skydd över huvud taget. Men religionen är onekligen ganska djupt integrerad i vår kultur, och att förbjuda hela rasket och dra in allt statligt stöd över natten skulle antagligen göra mer skada än nytta. Med tiden kommer antagligen den religiösa andelen av världens befolkning att minska till obetydlighet till förmån för ateister och agnostiker, som funnit att religionen spelat ut sin roll i en tid då kunskap inte längre är något som endast de priviligierade har tillgång till, där “tro” ersatts av vetenskapligt prövade teorier som på ett mer sanningsenligt sätt än någon “helig skrift” förklarar hur universum fungerar. Detta är en process som lär accelerera med tiden.

Vidare så till den mer färska artikeln om barnpornografi. Här menar Tomas Bodström och Helena Karlén, båda tillhörande organisationen ECPAT, att det läggs för lite resurser på att bekämpa barnpornografibrott. Specifikt vill ECPAT att mer resurser tillförs i form av personal för att kunna granska de miljontals barnpornografibilder som beslagtas varje år, samt för att kunna göra tillslag mot konsumenter och producenter av barnpornografi. Det finns ett par feta hål i argumentationen. Det första är att Bodström själv bidragit till att minska andelen resurser till utredning av barnpornografibrott. Som gammal sosse är det förstås kul att kunna sitta och kritisera den nya regeringen för saker man själv i högsta grad varit med och orsakat. Men särskilt trovärdigt är det inte.

Den andra är att det faller på sin egen orimlighet att svensk polis skulle tillföra tillräckligt mycket resurser för att på någon rimlig tid kunna granska de tre miljoner bilder som det enligt artikeln rör sig om. Om en bild tog trettio sekunder att granska skulle det ta tio polistjänster på heltid ett år för att granska samtliga bilder! Och då pratar vi om ett enda, förvisso rekordstort, tillslag. I praktiken tar förstås varje bild mer än 30 sekunder att granska då man också försöker identifiera barnen och pedofilerna på bilderna, samt förmodligen katalogföra varje bild som bevis. Vidare är det inte särskilt svårt att förstå att ingen normalt funtad polisman frivilligt tittar på barnporr åtta timmar per dag, fem dagar i veckan i ett år.

Så hur mycket resurser vill Bodström egentligen tillföra? Övergreppen som visas på bilderna har ju redan skett. Att blotta innehavet av barnpornografi är kriminaliserat är en sak, men att försöka beivra varje sådant brott är i praktiken helt klart omöjligt. Man bör snarare rikta in sig på dem som begår de faktiska övergreppen, ty att våldta barn är olagligt praktiskt taget varhelst i världen det sker, och då oavsett om man spelar in skiten på video eller inte. Man bör dock välja andra utredningsvägar än genom att manuellt granska miljontals barnporrbilder. Att följa distributionsvägarna från konsument till producent direkt torde vara betydligt effektivare, men detta är vanligt polisarbete och det är förstås käckare att lägga slantar på den särskilda “barnpornografigruppen”, vilket är vad Bodström efterfrågar. Det märks att karln är sosse, när han skiter i både vad saker kostar och om det skulle ge resultat.

2 thoughts on “Religionsfrihet och barnporr

Comments are closed.