Stoppa pressarna!

Expressen avslöjar ytterligare ett påstått fel på Sven Otto Littorins CV. Det står “1991” där Expressen anser att det borde stå “1994”. Det hela rör den tid då Littorin studerade vid Lunds Universitet, vilket han gjorde på heltid åren 1989-1991. Men studierna avslutades först 1994, varför Expressen (och en sosse som av någon anledning får komma till tals i artikeln) anser att det bör stå 1994.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Jo, att det jag skrev igår är alldeles sant. Substansen bakom kritiken mot Littorin är exakt noll. Jag undrar vidare om Karl-Johan Karlsson som skrivit artikeln för Expressen inte har något bättre för sig. Finns det inga ambulanser att jaga så här på midsommarafton? Var det fullt i buskarna utanför familjen Reinfelds villa i Täby? Har inte Göran Persson något utedass på sitt torp som du kan snoka under?

Under omständigheterna är det inte så konstigt att Littorin lackade ur på en SVT-reporter som frågade om han ansåg att en bluffexamen var meriterande vid en jobbansökan. Snacka om att sänka ribban. Fri television, mitt arsle.

Fotnot: Jag gillar inte Littorin. Han framstår mer som socialdemokrat än moderat i sitt ständiga kramande av facket. Avgår han och ersätts av någon vettigare person blir jag faktiskt glad. Men då ska han avgå av politiska skäl, inte på grund av slamkryparna på Expressen.

Vänsterns idioti väger tyngre än en låtsasexamen

På sista tiden har det skrivits mycket i bloggvärlden. Alla tycks tyvärr skriva om samma saker, Knuff är sig lik dag efter dag. Dels handlar det om Sven-Otto Littorins “bluffexamen”, dels om Alliansens planer på att sälja ett gäng statligt ägda bolag. Det förstnämnda tycks framför allt vara ett uttryck för ohämmad skadeglädje över att Littorin “åkt fast”, men utan någon vidare substans bakom. Det är ju knappast så att vänsterns politiker i särskilt hög utsträckning ståtar med akademiska examina, snarare motsatsen. Man kan inte heller påstå att Littorin kommit upp sig på falska meriter. Politikerna i regeringen är ju folkvalda, och det finns inget som säger att en arbetsmarknadsminister måste ha en MBA-examen.

Själv skulle jag faktiskt bejubla eventuella insatser för att höja kraven på våra politiker i fråga om akademiska meriter och arbetslivserfarenhet. Sossarna tar faktiskt en poäng här: förre justitieministern Tomas Bodström är ju jurist. Ett allmänt krav på examina eller arbetslivserfarenhet inom relevanta områden för ministrar skulle dock med största säkerhet möta motstånd, inte minst från vänstern, där ju stora delar av politiken och retoriken bygger på idiotargument och vanföreställningar som ingen som levt här ute i verkligheten – rimligtvis – borde gå på.

En sådan vanföreställning gäller utförsäljningar av statliga företag. Här går sossarna så långt som att på fullaste allvar föreslå att statlig egendom skall skyddas från utförsäljning av grundlagen. Tänk er ramaskriet om alliansen skulle försöka skriva in sin egen politik i grundlagen och bakbinda alla framtida regeringar! Förslaget lär aldrig gå igenom, idiotiskt som det är, men det är i alla fall en bra grej att ta upp varje gång vänstern anklagar högern för att brista i sin respekt för demokratin.

Ett annat idiotiskt argument mot utförsäljningar jag hört är att de skulle vara ideologiskt motiverade, snarare än ekonomiskt. Men just nu är knappast ett dåligt tillfälle att sälja, när ekonomin går bra. Och vad är politik, om inte ideologi applicerad på det faktiska samhälle vi lever i? Kan inte någon ideologisk motivation återfinnas bakom de flesta politiska beslut och förslag, höger som vänster?

Att staten just nu inte behöver pengar är inte ett tungt vägande skäl mot att sälja ut.Att staten inte ska äga en massa företag är däremot ett utmärkt skäl för, av anledningar som andra redan har förklarat (varför jag inte orkar repetera alla här). Den tyngsta för mig är att statligt ägande hindrar fri konkurrens, vilket försämrar för oss konsumenter. En annan är den rent empiriska slutsatsen att allt som statligt ägda företag tar sig an tycks ta dubbelt så lång tid, kosta dubbelt så mycket och bli hälften så bra som när det görs av näringslivet. Och i det senare fallet slipper dessutom vi skattebetalare stå för notan!

Förresten är det lite kul att bloggare från vänster till höger är ense om att Reinfeldt gjorde mos av vänstern i partiledardebatten för ett tag sen. Keep up the good work.

Wille ser på film

I brist på bättre att göra ägnade jag helgen åt att se på film. Jag älskar film – problemet är att en typisk rulle tar 2-3 timmar att se igenom, och jag har sällan så mycket fritid (som inte redan är intecknad till viktigare saker). Men sommaren för ju med sig fördelen att man har lite mer tid att ägna åt mindre viktiga saker, och jag har faktiskt hunnit med att se fem långfilmer den här helgen – eller sex, om man räknar misslyckanden. De utvalda:

Ocean’s Eleven – Mästertjuven George Clooney och hans tio kompisar reser till Las Vegas för att utföra århundradets kupp och råna tre kasinon på en kväll. Action med mycket humor och många bra skådisar. Julia Roberts, whoho! Minuspoäng för att man tänjer lite väl mycket på fysikens lagar – inte ens en gymnasieelev med en halv hjärna skulle ha låtit sig luras. Fyra kasinon av fem.

Ocean’s Twelve – Arg kasinoägare söker blodig hämnd på Clooney och hans gäng, och det slutar med att densamme utmanas av “The Night Fox” i syfte att avgöra vem som är världens bäste tjuv. Lika bra skådisar som första filmen men en story som inte kan stå på egna ben och lägger för mycket energi på att förvirra publiken. Tre av fem i betyg.

Next – Nicolas Cage spelar socialt missanpassad trollkarl som kan se in i framtiden på riktigt. Men bara sin egen framtid, och bara två minuter. Fanatisk FBI-agent får nys om hans “gåva” och bestämmer sig för att han skall bistå i en utredning av kärnvapensmuggling, mot sin egen vilja. På flykt från FBI lyckas Cage’s karaktär också hitta sig en söt tjej, som därefter ägnar hela filmen åt att vara damsel in distress. Lagom stereotypt. Popcornfilm utan riktigt slut. Tre av fem atombomber.

Shooter – Framstående men desillusionerad prickskytt i den amerikanska armén blir ombedd att försöka hindra ett mord på presidenten – som slutar med att han själv blir utpekad för mordet på en afrikansk biskop(!). Därefter blir det Enemy of the State för hela slanten. Lysande actionscener och skådespeleri som håller hela vägen till slutet. Om man sväljer bristen på realism i vissa scener är detta en absolut keeper. Fem av fem måltavlor.

Apocalypto – Mayacivilisationen närmar sig sin undergång och de styrande bestämmer sig för att börja offra människor till gudarna i hopp om bättre tider. Den här filmen (som Mel Gibson regisserat) hade jag stora förhoppningar inför, men jag orkade inte ens se hela. Kanske nåt för den som gillar att se blåmålade infödingar få sina inälvor utslitna inför en jublande publik, men jag finner den inte ens värd att ladda ned. Noll poäng.

300 – När det persiska imperiet invaderar Grekland med en slavarmé på över en miljon, tar kung Leonidas av Sparta på sig att försvara sitt land med en armé bestående av blott 300 män. Filmen är baserad på ett riktigt slag vid Thermopylae år 480 före kristus, men den historiska exaktheten ligger inte i fokus – snarare är detta en fantastiskt välgjord actionfilm av det kladdigare slaget. Jag förväntade mig två timmar av glänsande svärd och flygande lösa kroppsdelar och fick ungefär det. Ändå inte en film jag känner för att se om. Tre av fem THIS IS SPARTAAAA!!

Mycket snack och lite hockey

Jag brukar inte skriva inlägg vars enda syfte är att plugga nån annans blogg, men nu är det faktiskt nödvändigt. Johan Ingerö har skrivit ett inlägg som tar hela den svenska vänstern och spöar skiten ur den. Grundligt. Eller vad sägs om följande pärla:

Jämfört med Mona Sahlin är emellertid Östros rena fyrverkeriet. Beslutet att satsa på en bättre begagnad femtioåring som pratar som en fjortis och innehar något slags olympiskt rekord i grenen Mycket snack och lite hockey kan knappast betraktas som det smartaste draget i den så kallade arbetarrörelsens historia.

Ta och läs resten. Nu. Ingerö sammanfattar på ett lysande sätt vad alla med någon uppmärksamhet på politiken har sagt sedan valet: Alliansen levererar vad de gick till val på, till vänsterns stora bestörtning. De senare gnäller ständigt, men har inget eget att komma med och en uppsättning trötta släpankare till partiledare. Den enda som egentligen har en chans i debatt mot Fredrik Reinfeldt är Mona “Mycket snack och lite hockey” Sahlin, men inte ens den bäste partiledare klarar av att föra fram ett parti som inte har någon politik att komma med.

Alla vänsterbloggare som kacklat nöjt över att Alliansens opinionssiffror sett dåligt ut under det senaste halvåret (för alla vet ju hur pålitliga och relevanta opinionsundersökningar 3½ år före ett val är) lär ju för övrigt finna det notervärt att Alliansen går starkt framåt, enligt samma typ av undersökning som man nyss tog för ett bevis på socialdemokratins fullkomlighet. Själv skulle jag bli mycket förvånad om trenden inte fortsätter, förutsatt att regeringen fortsätter att göra sitt jobb. Man fixar inte ett land som misskötts av sossarna i flera decennier över en natt (eller en mandatperiod) – det tar tid innan arbetet bär frukt.

Noterar för övrigt med glädje att högern krossar motståndet även i gamla vänsternästet Frankrike. Liberté, egalité, fraternité. Det är bara att gratulera Sarkozy och company.

Spam, AFA och Hitlerjugend

Akismet har fångat 21,032 spammar sedan installationen.

Det är cirka 60 spam/dag. Det ovanstående meddelandet möter mig varje gång jag går in i administrationspanelen för min blog, fast med ständigt ökande siffror. Ett par spam om dagen brukar också ta sig igenom filtret, dessa får jag radera manuellt. Och det suger. Jag har bättre saker att göra än att radera idiotreklam som ingen vettig människa ändå klickar på.

Att stänga av kommentarerna helt är förstås inget alternativ. En blogg utan kommentarer är inte en blogg. Om man sedan stänger av kommentarerna för att slippa spam eller för att man inte tål svar på tal är mindre relevant. För att minska spamplågan för egen del har jag dock valt att stänga av kommentarer på inlägg äldre än 30 dagar, eller där mer än 30 dagar har förflutit sedan den senaste kommentaren (som inte är spam). Då så gamla inlägg högst sällan får relevanta kommentarer ser jag inte detta som någon större uppoffring. Men det minskar attackytan rejält.

Nu för något intressantare: Extremvänstern och deras ständiga trams. Jag noterar med avsmak hur man på typiskt manér tar till gatstenar (nåja, lysgranater) när argumenten tryter, oavsett om det är mot nazister i Stockholm eller mot politiker i Rostock. I inget av fallen lyckades man uppnå några konstruktiva resultat. Dessutom är taktiken vedervärdig. Vänstern gillar inte nazister, så man sabbar deras parader. Skulle vänstern tycka att det var fair play om nassarna kastade lysgranater på prideparaden? Tänkte väl inte det. Lyckligtvis har vänstern ensidigt fått spö av rättsväsendet, såväl här som i Tyskland. Bra – samhället måste slå hårt och obevekligt mot dem som inte fattar de demokratiska spelreglerna.

Nihonshu säger det bäst: AFA är vår tids Hitlerjugend. Själv skulle jag kalla dem spam. Med den lilla skillnaden att det inte finns tillnärmelsevis lika många av dem.

Abort måste vara en tvåsak

Jag brukar inte ägna skriande extremfeminister någon särskild notis, men Syrran är i en klass för sig. “Män är djur”-retoriken lever och frodas, nu heter det att män inte får diskutera abort. Vissa personer borde tänka lite innan de bloggar. Till att börja med; åsikter är fria. Om Syrran vill tycka att jag i egenskap av man inte får ha åsikter om abort kan jag ju kontra med att hon i egenskap av extremfeminist inte får ha åsikter om män. Så, då var det avklarat. Debatten är över. Eller?

Det enda tillfälle då det kan vara motiverat för en man att diskutera abort är om det rör sig om en specifik graviditet som han har en personlig medverkan i. Och även där är beslutet hennes och bara hennes.

Tyvärr finns det en underliggande fråga som är desto viktigare, och där idiotargument inte för debatten framåt. Vems beslut är det att göra abort? Att skaffa barn handlar om föräldraskap, föräldraskap handlar om ansvar, ett delat ansvar. Med ansvar kommer rättigheter och utan rättigheter inget ansvar, heter det ju så fint, så rimligtvis måste båda parterna i en graviditet ha något att säga till om. Annars måste vi i rimlighetens namn tillåta även mannen att unilateralt avsäga sig faderskapet (så kallad ekonomisk abort). Vilket, misstänker jag, skulle gå väldigt illa hem hos feministerna, där man gärna ser att mannen står helt utan rättigheter men med hela ansvaret.

Det Syrran och hennes kompisar ofta glömmer är att de flesta par faktiskt älskar varandra, vilket innebär att man har ett starkt incentiv att komma överens om en lösning vid oönskad graviditet. Vi är i Sverige välsignade med en synnerligen liberal lagstiftning, som gör det möjligt att komma undan ett oönskat föräldraskap även relativt sent i graviditeten. Därmed finns oftast tid för blivande föräldrar att tänka över sitt val. Valet att göra abort är förstås i slutändan kvinnans, eftersom det är henne själva ingreppet berör; men vägrar hon av någon anledning är mannen fortfarande skyldig att betala underhåll, även om hans faderskap är oönskat. Det finns alltså redan idag stöd i lagen för kvinnor att ensidigt vägra en man att avstå från sitt faderskap.

Denna möjlighet missbrukas sällan, men vi vet att det händer. Således bör man, för att göra lagstiftningen mer jämställd, egentligen göra det möjligt för en blivande fader att göra “ekonomisk abort” under samma tid som kvinnan har rätt att göra en vanlig abort. Detta skulle ge kvinna och man samma skydd mot oönskat föräldraskap, om nu tvist skulle uppstå. Det nuvarande systemet fungerar dock, tack vare det enkla faktum att de flesta par kommer överens tillsammans om huruvida man vill ha barn eller inte. Men den som skriar om att männens rättigheter borde inskränkas i detta avseende träder på jävligt tunn is.

Jag skrev även en kommentar till Syrrans inlägg. Hade varit kul att få svar.