Wille ser på film

I brist på bättre att göra ägnade jag helgen åt att se på film. Jag älskar film – problemet är att en typisk rulle tar 2-3 timmar att se igenom, och jag har sällan så mycket fritid (som inte redan är intecknad till viktigare saker). Men sommaren för ju med sig fördelen att man har lite mer tid att ägna åt mindre viktiga saker, och jag har faktiskt hunnit med att se fem långfilmer den här helgen – eller sex, om man räknar misslyckanden. De utvalda:

Ocean’s Eleven – Mästertjuven George Clooney och hans tio kompisar reser till Las Vegas för att utföra århundradets kupp och råna tre kasinon på en kväll. Action med mycket humor och många bra skådisar. Julia Roberts, whoho! Minuspoäng för att man tänjer lite väl mycket på fysikens lagar – inte ens en gymnasieelev med en halv hjärna skulle ha låtit sig luras. Fyra kasinon av fem.

Ocean’s Twelve – Arg kasinoägare söker blodig hämnd på Clooney och hans gäng, och det slutar med att densamme utmanas av “The Night Fox” i syfte att avgöra vem som är världens bäste tjuv. Lika bra skådisar som första filmen men en story som inte kan stå på egna ben och lägger för mycket energi på att förvirra publiken. Tre av fem i betyg.

Next – Nicolas Cage spelar socialt missanpassad trollkarl som kan se in i framtiden på riktigt. Men bara sin egen framtid, och bara två minuter. Fanatisk FBI-agent får nys om hans “gåva” och bestämmer sig för att han skall bistå i en utredning av kärnvapensmuggling, mot sin egen vilja. På flykt från FBI lyckas Cage’s karaktär också hitta sig en söt tjej, som därefter ägnar hela filmen åt att vara damsel in distress. Lagom stereotypt. Popcornfilm utan riktigt slut. Tre av fem atombomber.

Shooter – Framstående men desillusionerad prickskytt i den amerikanska armén blir ombedd att försöka hindra ett mord på presidenten – som slutar med att han själv blir utpekad för mordet på en afrikansk biskop(!). Därefter blir det Enemy of the State för hela slanten. Lysande actionscener och skådespeleri som håller hela vägen till slutet. Om man sväljer bristen på realism i vissa scener är detta en absolut keeper. Fem av fem måltavlor.

Apocalypto – Mayacivilisationen närmar sig sin undergång och de styrande bestämmer sig för att börja offra människor till gudarna i hopp om bättre tider. Den här filmen (som Mel Gibson regisserat) hade jag stora förhoppningar inför, men jag orkade inte ens se hela. Kanske nåt för den som gillar att se blåmålade infödingar få sina inälvor utslitna inför en jublande publik, men jag finner den inte ens värd att ladda ned. Noll poäng.

300 – När det persiska imperiet invaderar Grekland med en slavarmé på över en miljon, tar kung Leonidas av Sparta på sig att försvara sitt land med en armé bestående av blott 300 män. Filmen är baserad på ett riktigt slag vid Thermopylae år 480 före kristus, men den historiska exaktheten ligger inte i fokus – snarare är detta en fantastiskt välgjord actionfilm av det kladdigare slaget. Jag förväntade mig två timmar av glänsande svärd och flygande lösa kroppsdelar och fick ungefär det. Ändå inte en film jag känner för att se om. Tre av fem THIS IS SPARTAAAA!!