En saga om en tant på ICA

Jag skriver som bekant mest träiga politiska inlägg, men för att bevisa att jag också har ett liv (nähä!) tänkte jag, för omväxlingens skull, berätta om något kul som hände idag. Lite spänning i vardagen, skulle man kunna säga. Alltså återigen dags för en liten saga!

Söndag. Klockan är två. Wilhelm fordrar eftermiddagsfika och bestämmer sig därför för att besöka den lokala ICA-butiken. Butiken är liten och trång, gångarna rymmer bara en person i bredd och Wilhelm förvånas därför över att se en kvinna, till synes i fyrtioplusårsåldern, pressandes en enorm barnvagn in genom butikens dörrar. Vagnen innehåller en för tillfället sovande knodd, men ser ut att ha utrymme för minst två-tre likadana till. Wilhelm väntar tålmodigt på att ekipaget skall ta sig in i butiken och lämna plats vid kakhyllan. Efter en stunds inspektion av utbudet finner Wilhelm sina favoritkakor, plockar två paket och beger sig till kassan.

Vid kassan är det, liksom i resten av butiken, trångt. Barnvagnstanten har just betalat och är i farten med att plocka ned sina varor i en påse. Framför Wilhelm i kön står en ung man med bland annat en flaska kolsyrad apelsinläsk i händerna. Han ställer varorna, däribland flaskan, upprätt på kassans rullband och väntar på sin tur. Kassörskan startar bandet och flaskan faller, mycket förutsägbart, ned på sidan med en dov duns. Denna påfrestning visar sig emellertid snabbt ha varit för stor för flaskan, som med ett lätt pysande börjar lämna ifrån sig sitt innehåll i en stadigt växande pöl.

Kassörskan, som förmodligen varit med om detta förut, agerar med blixtens hastighet. Hon lokaliserar det mikroskopiska hålet, sätter sitt finger över för att stoppa läckan och ropar på en medarbetare för att omhänderta flaskan och fixa en ny. ICA-person nummer två anländer och tar emot flaskan från kassörskan. När hon tar bort sitt finger från hålet skjuter en synålstunn stråle ut och prickar barnvagnstanten, som fortfarande står och plockar med sina varor. ICA-person nummer två försvinner som en fransk soldat med rabattkupong på cigarretter. Kassörskan vänder sig generat till barnvagnstanten och försöker be om ursäkt.

En lugn och sansad person hade i detta läge fiskat upp en näsduk ur fickan, gett ICA-personalen ett överseende leende och gått vidare ut i det svenska solskenet. Så ej barnvagnstanten. Istället far hon ut i en eskalerande tirad om hur otrevligt det är att få läsk på sig, hur hon nu måste tvätta alla sina kläder, hur saker “alltid går fel” när hon går till ICA och hur hon minsann aldrig skall besöka den här butiken igen. Hennes röst går upp i falsett. Knodden i vagnen har vaknat och glor på sin mamma med gapande mun och ögon som tefat. Ungefär samma ansiktsutryck har hela (den nu ganska långa) kön till kassan.

Wilhelm blir irriterad. Han fångar den ylande tantens blick. Med sin snällaste röst (och bara en liten, bulldozersubtil kryddning av sarkasm) säger han välmenande: “Du överlever säkert.”

Djävulen själv tar barnvagnstanten i besittning. Hennes förvridna anlete blir mörkrött. Hon skriker: “HÅLL KÄFTEN” så att glasburkarna i hyllorna skallrar och gubbarna som röker utanför butiken förvånat tittar in genom den (stängda) dörren. Tanten tar tag i sin atlantångare till barnvagn och sätter av i maximal hastighet ut ur butiken. Ungen i vagnen sitter fortfarande som paralyserad och stirrar rakt framför sig. Under yttrande av diverse förebråelser försvinner ekipaget ut genom dörren, och lugnet infinner sig åter i den lilla ICA-butiken.

Elöverkänslighet finns inte

Sedan “elallergi” respektive “elöverkänslighet” dök upp som begrepp i slutet av 80-talet – intressant nog långt efter det att människan börjat använda fältalstrande elektrisk utrustning (typ hårtorkar och dammsugare) i stor utsträckning – har intelligenta personer ifrågasatt huruvida det är möjligt att människor kan uppfatta och rent av må illa av svaga elektriska fält. Trots att inga vetenskapliga studier har kunnat visa på att detta skulle vara sant har argumentet använts av diverse knäppskallar i försök att motarbeta allt från 3G-mobilmaster till “störande” grannar.

Nu visar emellertid ytterligare en studie, utförd av forskare vid University of Essex, att elöverkänslighet är ett helt psykosomatiskt tillstånd. Kort och gott: Elöverkänslighet orsakas inte av elektriska fält av något slag. Den orsakas av att de “elöverkänsliga” inbillat sig själva att de är elöverkänsliga. “Elallergi” är alltså inte en allergi, utan snarare en fobi, och går således antagligen att bota med vanlig hederlig psykvård. Svårigheten blir förmodligen att övertyga de “elöverkänsliga” om detta, ty det är antagligen lättare att fortsätta skylla på “elaka teleoperatörer”, “diskriminering” och samhället i allmänhet än att inse att allt inte står rätt till i knoppen.

Varför bryr jag mig då om detta? Elöverkänsliga kan ju trots allt erfara verkliga symtom, även om de orsakas av fobi snarare än allergi. Jo, för att de påstått elöverkänsliga hindrar utvecklingen. Som (nästan färdig) civilingenjör och tekniskt intresserad sätter jag ett stort värde på en fortsatt teknisk utveckling, och det funkar helt enkelt inte om en liten grupp antiintellektuella människor skall hålla på och gnälla varje gång man försöker sätta upp en mobilmast i närheten av bebyggelse. Man tar knappast hänsyn till folk med spindelallergi när man planterar skog (där ju spindlar bor) eller till folk med torgskräck när man bygger torg – själva tanken är absurd. Men så fort det handlar om strålning blir folk som inte hängde med på fysiklektionerna (ganska många) plötsligt förfärade och beter sig som idioter.

Mindre antiintellektualism och mer hänsyn till fakta, tack!

För övrigt skall det påpekas att Dagens Nyheter är en pisstidning.

Sluta understödja en dödsdömd bransch

Det är lätt att kalla dem som fildelar för snyltare och tjuvar. Att man inte vill betala för sig. Det är naturligtvis inte sant; många är vi som gärna betalar för oss när det finns något rimligt alternativ till att ladda ned. Att sådana alternativ i många fall saknas talar man inte så mycket om i den fildelningsdebatt som förs i media. Inte heller bland politiker. Det borde man göra. Musik- och filmindustrierna ligger hopplöst efter när det handlar om att använda den moderna tekniken till att göra sina produkter mer tillgängliga och leverera kundnytta. Istället har man fokuserat på att använda tekniken till begränsa kundernas möjligheter att använda deras produkter. Bara att köpa en CD-skiva är fortfarande inte trivialt. Sagoberättardags!

Wilhelm är ett fan av Robyn. Wilhelm har tidigare ägt hennes album “My Truth“, en i hans tycke utmärkt platta. Då denna CD under åren spårlöst försvunnit ur hans samling, vallfärdar han en dag till den Stora Skivbutiken för att köpa en ny. Icke! I hela butiken finner han en enda Robyn-skiva, och det är inte den han söker. Skivor med “kända från Idol-artister” finns det däremot gott om. Av den framhävda exponeringen drar han slutsatsen att skivorna antingen är extremt populära, eller extremt svårsålda … han är praktiskt taget ensam kund i butiken, fastän köpcentret är fullt med folk. Tidsåtgång: Fyrtiofem minuter.

Wilhelm far till Stora Matbutiken för att handla mjölk och finner till sin förvåning att butiken har en kollektion av CD-skivor som är nära tre gånger större än Stora Skivbutikens. Sorteringen på hyllorna är inte lika bra, men han gräver sig ivrigt ned i högarna. Priserna hos Stora Matbutiken är betydligt lägre än i Stora Skivbutiken. Här finns det dessutom gott om Robyn, men “My Truth” lyser med sin frånvaro. Wilhelm tröttnar på att leta. Han köper sin mjölk och åker hem. Tidsåtgång: En och en halv timme.

Väl hemma öppnar Wilhelm sin webbläsare och går in på den Stora Nätbutikens hemsida. Här finner han snabbt albumet han sökt efter, men priset är en smula högt eftersom butiken tar ut en fraktkostnad. Dessutom är det lång leveranstid. Wilhelm suckar och klickar på “Köp”. Han välkomnas av en ruta som frågar om han är kund. Han klickar nej, och möts av ett formulär där han uppmanas mata in en massa personuppgifter, tacka ja eller nej till att motta fem(!) olika nyhetsbrev och godta sajtens omfattande användningsvillkor. Wilhelm surnar och stänger webbläsaren. Tidsåtgång: Trettio minuter.

I slutändan köpte Wilhelm, dvs jag, “My Truth” begagnad på Tradera, till ett pris motsvarande ungefär hälften av vad den Stora Nätbutiken skulle ha. Det fina med optiska media såsom CD och DVD är ju att de inte åldras, bara man inte repar skivorna för mycket. Poängen med historien är emellertid att jag hade haft hela albumet på femton minuter, gratis, utan kopieringsskydd om jag hade nöjt mig med en “oäkta” kopia, som alltjämt hade låtit lika bra som originalet. Den “äkta” kopian tog en halv dag att få tag i, exklusive leveranstid. Musikindustrins distributionskanaler är ineffektiva, långsamma och oflexibla jämfört med fildelningsnätverken. Nätbutiker är snäppet bättre, men där finns jobbiga registreringar, fraktkostnader – och man får fortfarande sin musik på en CD. Antagligen med DRM.

Detta är förstås helt värdelöst. Vem som helst med en gnutta hjärna måste inse att detta är idiotiskt. Borde det inte vara lättare att få tag i en CD om man är villig att betala (dyrt) för sig? En bransch som misslyckats så här fullständigt med att hänga med i utvecklingen förtjänar att dö ut. Våra politiker ska inte klappa musik- och filmjättarna på huvudet när de gnäller om fildelning – de ska jobba på att förkorta upphovsrätten till en rimlig tidsperiod (säg 10 år) och legalisera ickekommersiell fildelning. Detta skulle inte förändra dagens situation, ty upphovsrätt åtnjuter exakt noll respekt på Internet och fildelningen flödar fritt. Men det skulle ge branschen en chans att överleva genom att tvinga den att gilla läget och börja anpassa sig.

Det går nämligen inte att stoppa fildelning utan att stänga av hela Internet som vi känner det idag. Kopieringsskydd, även kallade DRM (Digital Restrictions Management), är universellt hatade och dessutom triviala att kringgå (jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg). Dessutom är det demokratiskt mycket tvivelaktigt att något som flera miljoner svenskar ägnar sig åt, och inte ser något moraliskt fel i, är brottsligt. Förslaget som ligger på remiss just nu kommer förmodligen att avslås, det är för integritetskränkande. Dessutom är det inte rättssäkert. Men det är definitivt på tiden att vi ser lite politik föras i motsatt riktning. Det vore, om inte annat, ett bra sätt för vår nuvarande regering att förbättra sina opinionssiffror en smula.

Man tar sig för pannan och suckar

Att göra en facepalm, att slå sig för pannan, är något jag gör rent symboliskt när jag läser något idiotiskt på nätet. Inte helt sällan flera gånger om dagen. Tur att jag har en blogg så att jag får skriva av mig ibland. Den som håller koll på flödet har säkert noterat Malin Wollins kolumn, en text så packad av idiotier att jag nästan borde återuppleva min gamla följetong “Aftonbladet suger” bara för hennes skull. Kolumnen är ett svar på en tidigare, betydligt mer välskriven kolumn av fyra sexsäljare där man propagerade för att köp av sexuella tjänster skulle avkriminaliseras, då den nuvarande sexköpslagen gör mer skada än nytta. Wollin misslyckas emellertid helt med att forma en övertygande kolumn, då hon uteslutande använder sig att argument som slagits i spillror för länge sedan. Det spelar ingen roll vems dotter som blir prostituerad. Problemet är att samhället behandlar prostituerade illa, istället för att hjälpa dem (vilket torde vara syftet). När till och med Syrran sågar kolumnen är det inte svårt att förstå att det är läge för Wollin att sitta ned, hålla käften och läsa tills hon lärt sig något.

Ändå var det inte få som postade uppmuntrande kommentarer på Wollins blogg och berömde kolumnen. Det är klart, den vardagsfeministiska pöbeln är förstås emot allt som har med prostitution att göra, inklusive de prostituterade själva, eftersom ett försök att sätta sig in i situationen skulle distrahera allt för mycket från senaste Femina. Suck. Jag försökte faktiskt ta diskussionen med en av knäppisarna som berömde kolumen i sin anonyma blogg, varpå jag fick de mest underliga svar. Eller vad sägs om följande, med sköna 1940-talsvibbar:

Jag: “Slutligen ber jag att få påpeka att vad DU skulle vara beredd att göra respektive inte göra är helt ointressant. Jag skulle heller inte vilja prostituera mig. Men i ett fritt samhälle måste man respektera att människor är olika.”

Knäppis: “i ett fritt samhälle så måste vi inte acceptera någonting. det är det som är det fria. i ett samhälle som förtrycker vissa grupper och människor får vi acceptera att sådant sker.”

Nu Godwin:ade jag visserligen mig själv, men det skiter jag i. Jag har valt att inte länka till knäppisens blogg, den som vill och är utrustad med Googles välsignelse hittar den säkert, och vår spännande diskussion.

Förresten, apropå Syrrans kommentar om att idioter i de egna leden är värre än kompetenta motståndare kan jag inte annat än hålla med angående Mats Johanssons kommentarer om upphovsrätt och yttrandefrihet i Almedalen. Varför måste sådana idioter företräda partiet jag röstade på i senaste valet?

iPhone dubbelt krossad

Noterar att marknadsföringskampanjen Will It Blend? fortfarande lever och frodas. Kampanjen går ut på att krossa saker i en matmixer och visa upp resultatet på Internet. I senaste utgåvan gör man mos av en iPhone, vilket väl får betraktas som ett av de bättre sätten att använda en dylik, usel och överprisad som den är. Jag har avsiktligt försökt att inte skriva så mycket om iPhone, mest för att jag egentligen ville vänta tills den kommer ut på svenska marknaden, men också för att det inte är så intressant att sparka på någon som redan ligger. iPhone är kass. Överprisad. Operatörslåst som standard och saknar funktioner som borde vara självklara på en telefon för 600 dollar. 3G? GPS? Möjlighet att byta batteri utan att skicka telefonen på service?

Att sagda skräp har kallats 2007 års snyggaste mobiltelefon bevisar dock att Apples förmåga att genom marknadsföring få skit att framstå som pärlor från himmelriket åtminstone inte har försämrats. Inom marknaden för persondatorer har ju Apple som bekant aldrig rönt några större framgångar – där är folk mer tekniskt sinnade och vet oftast att skilja marknadsföring från verklighet. När det gäller MP3-spelare och mobiltelefoner är kunderna mer ute efter en glassig yta och då är det förstås inte konstigt att Apples produkter säljer bra. Nu går dessutom rykten om en billigare iPhone. Frågan är, vad skall de ta bort? Redan i 600-dollarsvarianten är iPhone inte mer än ett tunt skal kring en iPod med pekskärm, en sunkig kamera och lite hafsig mjukvara.

“Men” – säger nu den kritiske läsaren – “om jag vill ha en telefon som ser bra ut, kan spela musik, har pekskärm, webbläsare och allt annat som iPhone är bra på, vad ska jag då köpa?” Tja, åtskilliga tillverkare har sålt telefoner med alla dessa finesser i säkert tio år. Populärast just nu är telefoner från HTC, du har säkert sett dem om du har varit inne i en mobiltelefonbutik nyligen. Den närmaste motsvarigheten till iPhone heter HTC Touch. En utmärkt och mycket snygg liten telefon som kostar betydligt mindre men har ett minst lika bra användargränssnitt (mer välbekant för den som kör Windows hemma), lägre vikt men betydligt fler finesser. Den har liknande tekniska begränsningar som iPhone (ej 3G, halvbra kamera, få snabbknappar) men den går att köpa idag och du behöver inte betala 600 kronor för att byta batteri.

Det går förresten att köpa resterna av en krossad iPhone på eBay. Just nu är budet uppe i över 200 dollar. Väl spenderade pengar.

Starta ett eget parti så vi slipper er

Medlemmarna av den abortkritiska falangen i Kristdemokraterna tycks nu vara inställda på att starta ett nytt parti efter att ha fått sina idiotier fullkomligt mosade på Kd:s kongress, vilket uppmärksammats såväl i bloggar som i media. Personligen välkomnar jag detta och hoppas att det nya partiet bildas omgående, så att de töntar som härbärgerar dessa åsikter exponeras och försvinner ur den borgerliga alliansen. Det finns ju nämligen ingen som helst chans att ett sådant här parti skulle komma med i alliansen, än mindre i riksdagen. Som mest lär de skrapa ihop några promille av rösterna från ultrareligiösa pensionärer, islamister och andra som inte fattat det där med kvinnors rättigheter.

Det är nämligen fullständigt meningslöst hur många fosterbilder man spikar upp, hur många hemska ord man använder eller hur väl man preparerar sina argument. En människas rätt att själv bestämma över sin egen kropp och välja bort ett oönskat föräldraskap övertrumfar nämligen med god marginal den eventuella “rätt” som abortmotståndarna tillskriver knappt livsdugliga ägg och spermier, till synes från befruktningsögonblicket. Vidare anser de sig veta bättre än de berörda kvinnorna hur traumatiskt det är att göra abort gentemot att bära på och föda ett oönskat barn, som kanske är resultatet av en våldtäkt.

Jag påstår mig förvisso inte heller vara någon expert på känslomässiga trauman eller aborter, därför menar jag att det skall vara upp till det ofödda barnets mor (och far) om och när man skall göra abort. Staten och kyrkan skall hålla sig utanför.