Sluta understödja en dödsdömd bransch

Det är lätt att kalla dem som fildelar för snyltare och tjuvar. Att man inte vill betala för sig. Det är naturligtvis inte sant; många är vi som gärna betalar för oss när det finns något rimligt alternativ till att ladda ned. Att sådana alternativ i många fall saknas talar man inte så mycket om i den fildelningsdebatt som förs i media. Inte heller bland politiker. Det borde man göra. Musik- och filmindustrierna ligger hopplöst efter när det handlar om att använda den moderna tekniken till att göra sina produkter mer tillgängliga och leverera kundnytta. Istället har man fokuserat på att använda tekniken till begränsa kundernas möjligheter att använda deras produkter. Bara att köpa en CD-skiva är fortfarande inte trivialt. Sagoberättardags!

Wilhelm är ett fan av Robyn. Wilhelm har tidigare ägt hennes album “My Truth“, en i hans tycke utmärkt platta. Då denna CD under åren spårlöst försvunnit ur hans samling, vallfärdar han en dag till den Stora Skivbutiken för att köpa en ny. Icke! I hela butiken finner han en enda Robyn-skiva, och det är inte den han söker. Skivor med “kända från Idol-artister” finns det däremot gott om. Av den framhävda exponeringen drar han slutsatsen att skivorna antingen är extremt populära, eller extremt svårsålda … han är praktiskt taget ensam kund i butiken, fastän köpcentret är fullt med folk. Tidsåtgång: Fyrtiofem minuter.

Wilhelm far till Stora Matbutiken för att handla mjölk och finner till sin förvåning att butiken har en kollektion av CD-skivor som är nära tre gånger större än Stora Skivbutikens. Sorteringen på hyllorna är inte lika bra, men han gräver sig ivrigt ned i högarna. Priserna hos Stora Matbutiken är betydligt lägre än i Stora Skivbutiken. Här finns det dessutom gott om Robyn, men “My Truth” lyser med sin frånvaro. Wilhelm tröttnar på att leta. Han köper sin mjölk och åker hem. Tidsåtgång: En och en halv timme.

Väl hemma öppnar Wilhelm sin webbläsare och går in på den Stora Nätbutikens hemsida. Här finner han snabbt albumet han sökt efter, men priset är en smula högt eftersom butiken tar ut en fraktkostnad. Dessutom är det lång leveranstid. Wilhelm suckar och klickar på “Köp”. Han välkomnas av en ruta som frågar om han är kund. Han klickar nej, och möts av ett formulär där han uppmanas mata in en massa personuppgifter, tacka ja eller nej till att motta fem(!) olika nyhetsbrev och godta sajtens omfattande användningsvillkor. Wilhelm surnar och stänger webbläsaren. Tidsåtgång: Trettio minuter.

I slutändan köpte Wilhelm, dvs jag, “My Truth” begagnad på Tradera, till ett pris motsvarande ungefär hälften av vad den Stora Nätbutiken skulle ha. Det fina med optiska media såsom CD och DVD är ju att de inte åldras, bara man inte repar skivorna för mycket. Poängen med historien är emellertid att jag hade haft hela albumet på femton minuter, gratis, utan kopieringsskydd om jag hade nöjt mig med en “oäkta” kopia, som alltjämt hade låtit lika bra som originalet. Den “äkta” kopian tog en halv dag att få tag i, exklusive leveranstid. Musikindustrins distributionskanaler är ineffektiva, långsamma och oflexibla jämfört med fildelningsnätverken. Nätbutiker är snäppet bättre, men där finns jobbiga registreringar, fraktkostnader – och man får fortfarande sin musik på en CD. Antagligen med DRM.

Detta är förstås helt värdelöst. Vem som helst med en gnutta hjärna måste inse att detta är idiotiskt. Borde det inte vara lättare att få tag i en CD om man är villig att betala (dyrt) för sig? En bransch som misslyckats så här fullständigt med att hänga med i utvecklingen förtjänar att dö ut. Våra politiker ska inte klappa musik- och filmjättarna på huvudet när de gnäller om fildelning – de ska jobba på att förkorta upphovsrätten till en rimlig tidsperiod (säg 10 år) och legalisera ickekommersiell fildelning. Detta skulle inte förändra dagens situation, ty upphovsrätt åtnjuter exakt noll respekt på Internet och fildelningen flödar fritt. Men det skulle ge branschen en chans att överleva genom att tvinga den att gilla läget och börja anpassa sig.

Det går nämligen inte att stoppa fildelning utan att stänga av hela Internet som vi känner det idag. Kopieringsskydd, även kallade DRM (Digital Restrictions Management), är universellt hatade och dessutom triviala att kringgå (jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg). Dessutom är det demokratiskt mycket tvivelaktigt att något som flera miljoner svenskar ägnar sig åt, och inte ser något moraliskt fel i, är brottsligt. Förslaget som ligger på remiss just nu kommer förmodligen att avslås, det är för integritetskränkande. Dessutom är det inte rättssäkert. Men det är definitivt på tiden att vi ser lite politik föras i motsatt riktning. Det vore, om inte annat, ett bra sätt för vår nuvarande regering att förbättra sina opinionssiffror en smula.

10 thoughts on “Sluta understödja en dödsdömd bransch

  1. ‘Wilhelm har tidigare ägt hennes album “My Truth“, en i hans tycke utmärkt platta’

    Mem du hade ju Wilhelm redan köpt licensen för detta verk, han hade redan betalat för den upphovsrätt som förelåg.

    Varför då betala EN GÅNG TILL?

  2. Helt korrekt. För mig är det, förutom ovan berättade argument om idiotiska distributionskanaler och -media, även en integritetsfråga. Flera förslag har i tysthet gått igenom, bland annat att Statens radioanstalt numera får avlyssna internationell datatrafik. Den kan mer än noll vet att datortrafik knappast bryr sig om geografiska gränser och därmed får SRA i princip alla svenskars datorkommunkation.

    Jag har inget att dölja, jag är villig att betala produkter levererade i nya underbara lösningar, men staten ska ge fan i Storebror-mentaliteten som .UK redan gått för långt i.

    Och seriöst – betala två gånger om ens skiva går sönder/försvinner/blir ospelbar? nu ville ju Wilhelm ha fodralet, but yet, finns många som inte vill betala för en produkt två gånger.

  3. För mig är det OK att betala två gånger för en fysisk produkt om man har sönder eller förbrukar den första man köpte. Så är det trots allt för allting, kläder, böcker, toapapper. Att tillverka ett album (med fodral och allt) är inte gratis.

    När det gäller digital information, t ex den som är lagrad på CD:n, är förstås saken en annan. Den digitala informationen må ha kostat pengar att producera, men att kopiera den kostar ingenting. Det är INTE okej att man med olika tekniska lösningar försöker hindra kunden från att ta en backup av en CD eller DVD.

    Alltså: Ta gärna betalt för en ny fysisk CD, men hindra mig inte från att ta en säkerhetskopia, tack.

  4. För mig går det på 15 minuter att ladda hem Robyns “My truth” från iTunes. 90 procent av den tiden väntar jag på låtarna att ladda upp på min hårddisk medan jag lutar mig bakåt och vilar. Registreringen som krävdes för att gå med i iTunes var ungefär lika tidskrävande och besvärlig som det var för mig att få DC++ att fungera.

    För övrigt så tycker jag att du verkar lite sliskig, okänslig och småelak. Men sedan så var du ju moderat också.

  5. Kapad, enjoy your DRM. iTunes skulle jag aldrig drömma om att installera, dels för att det är en uselt kodad Apple-produkt, dels för att jag inte vill ge pengar till företag som tror att det är OK med musik i en paketering som begränsar hur jag får lyssna på den. För fler anledningar, se mitt tidigare blogginlägg om iTunes.

  6. Det finns även DRM-fri musik på iTunes. Jag köpte senast ett par stycken sådana låtar. Men visst, jag förstår hur du menar. Jag köper inte musik därifrån längre av samma anledning. Köper hellre på CD då. Men ibland kan det kännas bekvämt att dra hem en låt ganska snabbt sådär.

    Kom även ihåg att det inte bara är iTunes/Apple du ska beskylla för detta, de stora skivbolagen är nog de största bovarna i krångleriet. De skulle aldrig gått med på att sälja musiken utan DRM. Det var inte Steve Jobs påhitt.

    I övrigt så håller jag med om att skivindustrin är korkad, men jag tycker ändå inte att piratparasatism är OK för det.

  7. Jag tycker det är skitbra att iTunes börjat erbjuda DRM-fri musik. Ett steg i rätt riktning. Men ännu så länge är – om jag förstått saken rätt – mängden DRM-fri musik på iTunes försumbar i förhållande till mängden som har DRM i någon form.

    I det här fallet är jämförelsen med iTunes emellertid inte så relevant eftersom det jag var ute efter i mitt blogginlägg var att få tag i ett album jag redan ägt, men tappat bort. I det läget är jag beredd att betala för ett nytt fodral (eftersom Robyn är min favoritartist) men INTE för att bara få nya kopior av låtarna.

Comments are closed.