Våga ställa de svåra frågorna

I senaste Ny Teknik (29 augusti) finns en intressant kolumn om diskriminering. Johanna Kronlid, chefredaktör på tidningen Lag & Avtal, förtäljer historien om en palestinier som söker ett rektorsjobb i Sverige. Han är kvalificerad för jobbet och kallas till intervju. Men väl på intervjun frågas han ut av en facklig representant om sin kvinnosyn – man vill veta om han klarar av att jobba med kvinnor. Frågor som han vägrar besvara eftersom han finner dem kränkande.

Arbetsgivaren DO-anmäls, men anmälan avskrivs eftersom det var fackets representant och inte arbetsgivaren som ställde frågorna. Det prövas därför inte huruvida frågorna var diskriminerande. I sin kolumn försöker Johanna Kronlid göra gällande att så var fallet, att frågor till en muslim om hans kvinnosyn är jämförbara med att fråga en romsk kvinna om hon smugglar meloner under kjolen, en finländare om han brukar hamna i knivslagsmål och ett gäng andra löjliga fördomar.

Här måste emellertid en vän av sunt förnuft be att få stopp för tramset. Det är inte en fördom att det finns en sjuk kvinnosyn i flera muslimska länder – den har nämligen stöd i Islam. Just palestina tillhör världens sämsta länder när det gäller att respektera mänskliga rättigheter för kvinnor. I en omfattande undersökning, där bland annat olika länders respekt för kvinnors rättigheter graderats på en skala från 1 till 5, hamnade Palestina i den sämsta gruppen. Bara Saudiarabien var anmärkningsvärt sämre.

Att en rektor – eller någon annan chef – i Sverige inte skall ha en unken kvinnosyn är självklart. En fråga om jämställdhet på intervjun känns därför motiverad, egentligen oavsett den sökandes identitet. Men när personen kommer från ett land eller en kultur där diskriminering av kvinnor är lag är frågan extra motiverad. Om den intervjuade känner sig kränkt av frågan ställs den förmodligen på fel sätt. Han skall självklart inte behöva känna sig utpekad.

På den här skolan är en stor del av personalen, X% faktiskt, kvinnor. Anser du att kvinnor och män skall vara helt jämställda på arbetet, eller är kvinnans plats i hemmet?

Anser den intervjuade att en fråga som ställs på detta vis är kränkande, bör han absolut inte få jobbet. Då kan skolan nämligen vänta sig en rektor som får raseriutbrott och slår sönder inredning första gången någon elev klottrat “rektorn luktar fis” på väggen. Människor med ansvar för rekrytering av tunga positioner får aldrig backa för att ställa svåra frågor. Det gäller ändå att hålla isär fördomar och fakta. “Alla muslimer har en dålig kvinnosyn” är ett typiskt exempel på en fördom. Men att det finns en rutten kvinnosyn i många muslimska länder – det är fakta.

Arga muslimer, ert tåg har gått

Såväl DN som SvD skriver om en demonstration mot tidningen Nerikes Allehanda, som publicerat en av Lars Vilks’ teckningar av Mohammed som rondellhund. NA själva har också ett TV-inslag från händelsen på sin webbplats, som ger en tydligare bild än de korta referaten i DN/SvD. Demonstranterna anser att de tar personlig skada av att deras profet “kränks”. I det brev som överlämnades till NA går att läsa:

Ingen av oss är emot konst eller yttrandefrihet. Men när blev kränkning, och inte enbart personlig kränkning utan att man kränker en religions värderingar och kultur, när blev det konst?

Denna mening åskådliggör effektivt den djupa klyftan mellan dessa människors syn på världen och den i vårt demokratiska samhälle rådande synen. För dem är religionen viktigare än det egna jaget. För oss är det tvärtom – likafullt som jag kan rita en nidbild av Pippi Långstrump eller skriva en negativ recension av ett TV-spel kan jag kritisera Islam eller rita en bild på en hund med skägg och påstå att det är Mohammed. Alltsammans är ju bara sagor, det finns ingen person att “kränka”. Att en massa människor lider av något slags masspsykos där man fått för sig att en viss religion faktiskt har något med världens sanning att göra kan man inte ta hänsyn till i sammanhanget. Det är deras problem, på samma sätt som rabida Apple-fanatiker spräcker ett blodkärl varje gång jag skriver något negativt om iPhone.

När det gäller faktiska kränkningar av faktiska personer har vi ganska bra lagar på plats i Sverige, såsom lagen mot förtal. Och även där görs ganska stora eftergifter då det rör sig om en person som rimligtvis kan utsättas för ganska kraftig kritik. Om jag exempelvis satte upp en webbplats vars enda syfte var att framställa Mona Sahlin som en inkompetent politiker skulle jag antagligen inte bli anmäld för det (dels är det sådan kritik som politiker förväntas ta, dels är det sant, vilket faktiskt har betydelse i lagens mening). Om sajten däremot syftade till att spekulera kring hennes sexuella läggning och publicera fejkade porrbilder (hemska tanke!) skulle jag antagligen bli fälld så det visslade om det. Några som helst planer på en sådan sajt har jag naturligtvis inte.

Desperata annonsörer vill blockera Firefox

I ett tidigare inlägg berättade jag hur du kan surfa snabbare, säkrare och utan störande reklam med webbläsaren Firefox, ett alternativ till Internet Explorer. Kärnan i det hela är Adblock Plus, ett tillägg till Firefox som blockerar reklam. De positiva effekterna av detta är uppenbara – du slipper störas av en massa ointressant skräp på sidorna, och ditt surfande går snabbare eftersom din dator inte behöver rita upp reklamen på skärmen (om du vill behöver du inte ens ladda ned den).

Det finns tyvärr alldeles för många sidor som bygger hela sin verksamhet på att folk ska titta på reklam. Det är en modell som uppenbarligen fungerar: Om du förpackar något en människa vill ha i något hon inte vill ha (reklam) och erbjuder paketet gratis, kommer hon förmodligen stå ut med det otrevliga för att slippa betala. Men det blir förstås mycket trevligare om man kan kringgå den otrevliga reklamen helt och hållet! Dessutom leder det kanske till att fler företag anammar affärsmodeller som inte går ut på att irritera sina kunder.

Firefox-användare är ofta ganska datorkunniga, och därmed är chansen att en Firefox-användare klickar på reklam ganska liten – vi vet helt enkelt bättre. Många använder förstås Adblock eller något motsvarande för att slippa se reklam helt och hållet. Detta har retat upp vissa annonsörer till en sådan grad att det nu har startats en webbplats där man uppmanar ägare till webbplatser att blockera Firefox. På grund av Adblock. Att blockera reklam är “stöld”, påstås det. Man tar sig för pannan – är det “stöld” att åka buss utan att titta på reklamskyltarna också?

Lyckligtvis är blockeringen av Firefox inte bara en utomordentligt korkad idé – blockerar man Firefox förlorar man automatiskt cirka 10-50% av sina besökare (läs: kunder) – det är också extremt enkelt att kringgå blockeringen. Eller helt enkelt blockera reklamen i Internet Explorer, eller vilken annan webbläsare som helst.

Om man vill komma in på en webbplats som blockerar Firefox kan man installera tilläggsprogrammet User Agent Switcher som utvecklaren Chris Pederick har knåpat ihop. Det är kompakt, enkelt och gör sitt jobb perfekt. Med detta program kan du helt enkelt välja om Firefox skall utge sig för att vara Firefox, Internet Explorer, Opera, Netscape eller egentligen vilken webbläsare du vill. Och det finns inget sätt för en webbplats att upptäcka att en webbläsare “fejkar” sin identitet.

Om du inte använder Firefox och inte kan eller vill byta till Firefox kan du ändå blockera reklam genom att skaffa ett program som heter AdMuncher. Det fungerar ungefär som AdBlocker, men fungerar med alla webbläsare, även Internet Explorer. AdMuncher är gratis i 30 dagar, sedan kostar det ungefär 165 kronor att fortsätta använda. Vadå, vill du ha något som blockerar reklam gratis? Skaffa Firefox!

Fotnot: Om du är intresserad av vad din webbläsare skickar för identifierande information till webbplatser du besöker kan du titta in på WhatIsMyUserAgent.com.

Provkörd: Toyota Aygo

aygo.jpg

Aygo. Smaka på ordet. Namnet, som skulle kunna tillhöra en japansk robotleksak, påstås härröra till ‘I go’ och skall frambringa en känsla av frihet. Men hur fri kan man egentligen känna sig i en bil som är trång, obekväm och knappt kan hålla normal svensk motorvägstakt? Kan det ungdomsvänliga priset och den udda designen måhända kompensera för bilens övriga brister?

Toyota Aygo är ett samarbete mellan Toyota, Citroën och Peugeot, tre tillverkare vars bilar normalt inte har så jättemycket gemensamt (förutom de billiga plastpanelerna). Syftet med Aygo-samarbetet var att med gemensamma resurser ta fram en ungdomlig kompaktbil till lägsta möjliga pris. Resultatet kan sedan en tid tillbaka beskådas på svenska vägar i form av tre bilmodeller som under ytan är exakt likadana, men som beroende på var de köpts bär olika logotyper. Syftet är förstås att fånga upp “inbitna” köpare, läs fransmän, som helst köper en bil av franskt märke. Den bil jag provade var förstås Toyotas version, som åtminstone i Sverige är den överlägset mest populära.

Vad finns då under huven? Aygo finns med två patetiska motorer, där den jag provat är en bensindriven trecylinder på 67 hästkrafter (50 kW), kombinerad med världens sladdrigaste fempetade växellåda. Tack vare en ganska låg utväxling kommer Aygon fort upp i fart, om än under ett fasligt oväsen – motorns traktorlika skorrande dämpas föga av den nästintill obefintliga isoleringen mellan förare och motorrum – men så fort man kommer över 70 km/h undrar man vart resten av växlarna tog vägen. Om man kommer så långt, alltså – växellådan har så usla lägen att en av testförarna i Team Högerkonspiration hade stora problem med att hitta rätt växel, trots att han kör manuellt till vardags.

Den usla prestandan leder också till vissa besvär på motorväg. Maxhastigheten är angiven till 157 km/h, men om vägen sluttar det minsta i fel riktning får man kämpa för att komma upp till ens 110 km/h. Att köra “momsat” eller köra om andra bilar är bara att drömma om. Till Aygons fördel skall dock nämnas att den även i hög fart – tänk blyfot, medvind, nedförsbacke och hemlängtan – är mycket kursstabil och beter sig förutsägbart och tryggt. Den mikroskopiska motorn gör att bilen faktiskt räknas som miljöbil; Toyota hävdar att Aygo bara drar 0,46 liter/mil vid blandad körning.

Komfortmässigt är Aygo att jämföra med en köksstol. Stolarna är platta och ganska hårda, inställningsmöjligheterna är få, riktiga nackstöd saknas och fjädring som dämpar eventuella ojämnheter och skarvar saknas nästan. Det här är en bil för staden och välunderhållna riksvägar. Att köra på skogsväg är dock tokroligt – en stund. Vid första känslan av “oj, jag undrar om nånting just lossnade” vill man bara tillbaka till asfalten igen. Återigen har Aygon faktiskt en mycket positiv egenskap när det gäller innerutrymmena: baksätet är förvånansvärt rymligt. Fyra normalstora vuxna får faktiskt plats i en Aygo.

Den Aygo jag körde var en så kallad Aygo+, med extrautrustning såsom centrallås, AC, fönsterhissar (fram – bak går fönstren inte att veva ned alls) och “exklusivt mörkgrå” instrumentpanel. En helt OK utrustningsnivå givet förutsättningarna, men att standardutrustningen inte inkluderar centrallås säger en del om ambitionsnivån. Klimatanläggningen arbetar klumpigt men effektivt och radion klarar av att överrösta motorn även i hög fart. Pluspaketet lägger på 13 700 kr utöver grundpriset på 95 400 kr för en bensindriven tredörrars Aygo. Jag betraktar det som ett nödvändigt tillval.

Vem ska ha en Aygo? Inte jag, det är då ett som är säkert. Vill man ha en billig citybil kan man med fördel köpa något begagnat med bättre komfort och prestanda till ett lägre pris. Fördelen med Aygo är att den räknas som miljöbil, även med bensinmotor: bränsleförbrukningen är otroligt låg, trots blidgalna förare med “plattan i mattan” som regel snarare än undantag lyckades vi bara elda upp 11,8 liter 95-oktan på 205 km. Det ger en snittförbrukning på 0,58 liter/mil. Ett annat stort plus är förmodat utmärkt driftsäkerhet – dels är det en Toyota, dels finns det helt enkelt inte så mycket som kan gå sönder.

Plus: Billig i inköp och drift, bra miljöval, godkänd utrustningsnivå (Aygo+).
Minus: Noll körglädje. Noll komfort. Noll prestanda. Noll bagageutrymme.

No jokes please, we’re leftists

Min polare och standup-comedy-expert P skickade mig den här länken till en intervju där SSU-ordföranden i Örebro, Emma Lindell konfronterar Peter Wahlbeck, stå-upp-komikern som hon körde ut från SSUs kongress eftersom hon “kände sig kränkt” av att han drog skämt om feminister. Intervjun är rätt kul – Lindell blir fullständigt krossad av Wahlbeck, som faktiskt lyckas vara ganska rolig på samma gång (han liknar bland annat Lindell vid en självmordsbombare). Emma Lindells bästa replik:

“Jag är tränad i … jag är feminist och jag är tränad i att jag ska säga ifrån när jag upplever att nånting är kränkande.”

Skaffa lite jävla självdistans! Om jag vore feminist skulle jag känna mig jävligt kränkt av att Lindell får alla feminister att framstå som PK-töntar utan humor. Olika sossar har intressant nog väldigt olika uppfattning om hur rolig Wahlbeck var, och hur många det var som kände sig “kränkta”. Någon nämnde hälften, vilket jag finner fullständigt orealistiskt eftersom Wahlbeck utan tvekan hade märkt det – det rörde sig om över 600 personer totalt på kongressen. Siffror som 10 och 20 har nämnts i flera bloggar. Följande skriver en SSU:are som kommenterar Politikerbloggen:

“Vadå “folk strömmade ut från festlokalen”? Var det tio som gick ut? Man får väl för f-n ha lite självdistans. Ska vi i SSU agera som en samling alltid politiskt korrekta torrbollar och moralkärringar så lär vi inte få många nya medlemmar. Tvärtom! F-n vad pinsamt det var när Emma Lidells fick sitt utbrott.”

Jag förutspår härmed att underhållningen på nästa SSU-kongress kommer att bestå av småbarnsmammor ur etniska minoriter som turas om att dra vitsar om vita höginkomsttagare. Vidare kommer alla skämt komma från en i förväg preparerad lista som varje deltagare på kongressen har fått en månad i förväg, i syfte att filtrera ut allt som kan vara “kränkande” för någon religion, etnicitet, könstillhörighet, sexuell läggning, inkomstgrupp eller politisk inriktning. Utom kristna vita heterosexuella män med höga inkomster som inte röstar på vänstern.

OBS: Länken till inslaget i SR kräver Real Player, ett insticksprogram till webbläsaren. Du finner det här. Ibland frågar SR:s sida vilken spelare man vill använda, men när man fyllt i det så hamnar man ibland på fel radioprogram! Om det händer, öppna samma länk igen.

Upprörande!

En jobbig sak när man har en blogg är att en massa av ens vänner (och även folk man aldrig har träffat) plötsligt börjar förvänta sig att jag skall skriva om en massa saker som händer i världen. Inte för att jag har något emot uppmärksamheten. Nädå. Men slutet av Juli har varit ganska hektiskt, med tjafs på jobbet, idel fester, mycket att göra hemma och till råga på allt har jag blivit sjuk. Jag tänkte ändå göra ett sammandrag av ett par saker som åtminstone fångat mitt intresse den senaste veckan… Håll till godo!

Inga skämt om feminister på SSU:s kongress. I torsdags (9/8) hade SSU stor kongress i Örebro. För att lätta upp stämningen lite mellan allt torrt vänstersnack – jag ser framför mig hisnande diskussioner om feminism och klasskamp här – hade man bjudit in ståuppkomikern Peter Wahlbeck. När Wahlbeck råkade dra några skämt om feminister slog det emellertid slint i Emma Lindell, ordförande för SSU i Malmö. Med mikrofonen i högsta hugg avbröt hon framträdandet och bad Wahlbeck lämna scenen. Tydligt är att det bara är skämt om rika vita män som är tillåtna på ungvänsterns mässor. Många var dock missnöjda med Lindells agerande och tyckte inte att hon skulle ha avbrutit föreställningen. Kul att SSU:arna inte misslyckas med att göra bort sig även nu när deras största stjärna har lämnat scenen!

Min hemkommun har blivit röd. Attans. Jag ska inte säga att mitt val att flytta till Sundbyberg berodde på att det var en moderatstyrd kommun – men det hjälpte absolut. Jag har emellertid inte varit särskilt imponerad av mina kommunpolitikers beslut under det senaste året – det enda positiva jag märkt av från moderaterna är en massa prat om skattelättnader (Sumpan har löjligt hög kommunalskatt). Jag tror det kan vara nyttigt för dem att skakas om lite. Däremot ser jag mycket negativt på det faktum att man de två som gick över till Socialdemokraterna inte omedelbart ställde sina platser till förfogande. Sundbybergsborna har trots allt demokratiskt valt moderaterna till att leda kommunen! Om politiker som valts för att representera ett parti plötsligt kan byta sida till ett annat parti och behålla sina mandat är något otroligt fel.

När ett rött fack börjar se ljuset kommer ett annat att gnälla desto högre. Nu är det Transport som tycker att fackliga blockader ligger helt i tiden och att man behöver starkare vapen mot arbetsgivarna. Detta är naturligtvis skitsnack. Vad det handlar om är att transportarbetarna inte tål konkurrens från utländska företag. Ett sådant här utspel var emellertid inte helt oväntat efter Maud Olofssons utmärkta uttalande där hon efterlyste de begränsningar i konflikträtten som liberala bloggare talat om länge – exempelvis ett förbud mot blockader mot arbetsplatser där facket inte har några medlemmar. Tyvärr är regeringen i helhet inte med på noterna. Antagligen beror det på att Littorin är en fjant som inte vågar (eller vill) ta upp kampen mot fackmaffian.

Sist men inte minst: Karl Sigfrid (m) vill avskaffa upphovsrätten. Åtminstone i dagens form. Det är bara att applådera! Som jag konstaterat tidigare åtnjuter ju upphovsrätten inte längre någon vidare respekt, särskilt inte bland oss under 30, där drygt 75% är fildelare. Den anses som otidsenlig, orättfärdig och som ett verktyg som missbrukas i allt för stor utsträckning. Karl Sigfrid har dessutom förnuftet att underbygga sin ståndpunkt med riktigt bra argument:

Den som bedriver affärsverksamhet måste ha en affärsmodell som fungerar i den tid man lever och som är förenlig med den tekniska utvecklingen. […] Jag kan absolut hålla med om att de steg som tagits inte varit teknikvänliga utan snarare motarbetat den tekniska utvecklingen. Det finns en klyfta mellan vad politker säger för att vinna stöd och vad de sen faktiskt gör.

Amen! Tyvärr inget officiellt svar från moderpartiet ännu, fast Fredrik Reinfeldt uttryckte sig ju måttligt positivt om fildelning. Före valet.

Skrev du utan att tänka, Hanna?

Det händer inte helt sällan att det dyker upp något som jag vill kommentera, men där jag inte riktigt orkar skriva ett helt eget blogginlägg om det. En vanlig lösning är då att skriva i någon annans blogg. En snabb titt på Knuff avslöjar ju oftast minst tiotalet bloggar som skriver om en given nyhet, varpå jag kan slinka in med ett muntert instämmande eller ett ilsket mothugg.

Just en kommentar av den senare typen blev det när välkända vänsterbloggaren Hanna Löfqvist hade skrivit ett inlägg apropå att en tidigare frikänd våldtäktsman, tillika stureplansprofil och krogägare, blivit misstänkt för en ny våldtäkt. Jag är rätt van vid att vänsterbloggare helt sonika raderar kommentarer från meningsmotståndare, så jag tar numera alltid en skärmdump av inlägget och min kommentar.

Blogginlägget som försvann

I just det här fallet visade det sig ju vara tursamt eftersom Hanna tog bort sitt eget inlägg (och min kommentar med det) bara några timmar senare. Nu tror jag förvisso inte att detta var en reaktion på min kommentar (även om jag kan hoppas!) men det är ändå lite kul att se en extremfeminist frivilligt käka upp sina ord. Kan jag åtminstone få nära ett stilla hopp om att det inte är första eller sista gången?

Förresten, angående själva sakfrågan: Jag tycker att alla våldsbrott är vidriga, och jag är efter att ha läst domen från den första våldtäktsrättegången mot den man som även nu är misstänkt rätt säker på att han är en mycket, mycket elak jävel som borde sitta bakom lås och bom. Jag hoppas innerligt att han blir dömd denna gång. Samtidigt är det lite med våldtäkter som med kriget i Irak: oproportionerligt många spaltmeter. Det mesta våldet i samhället är fortfarande män som slår män. Det är därför där de mesta resurserna borde läggas.