Home » Fordon och trafik » Provkörd: Toyota Aygo

Provkörd: Toyota Aygo

aygo.jpg

Aygo. Smaka på ordet. Namnet, som skulle kunna tillhöra en japansk robotleksak, påstås härröra till ‘I go’ och skall frambringa en känsla av frihet. Men hur fri kan man egentligen känna sig i en bil som är trång, obekväm och knappt kan hålla normal svensk motorvägstakt? Kan det ungdomsvänliga priset och den udda designen måhända kompensera för bilens övriga brister?

Toyota Aygo är ett samarbete mellan Toyota, Citroën och Peugeot, tre tillverkare vars bilar normalt inte har så jättemycket gemensamt (förutom de billiga plastpanelerna). Syftet med Aygo-samarbetet var att med gemensamma resurser ta fram en ungdomlig kompaktbil till lägsta möjliga pris. Resultatet kan sedan en tid tillbaka beskådas på svenska vägar i form av tre bilmodeller som under ytan är exakt likadana, men som beroende på var de köpts bär olika logotyper. Syftet är förstås att fånga upp “inbitna” köpare, läs fransmän, som helst köper en bil av franskt märke. Den bil jag provade var förstås Toyotas version, som åtminstone i Sverige är den överlägset mest populära.

Vad finns då under huven? Aygo finns med två patetiska motorer, där den jag provat är en bensindriven trecylinder på 67 hästkrafter (50 kW), kombinerad med världens sladdrigaste fempetade växellåda. Tack vare en ganska låg utväxling kommer Aygon fort upp i fart, om än under ett fasligt oväsen – motorns traktorlika skorrande dämpas föga av den nästintill obefintliga isoleringen mellan förare och motorrum – men så fort man kommer över 70 km/h undrar man vart resten av växlarna tog vägen. Om man kommer så långt, alltså – växellådan har så usla lägen att en av testförarna i Team Högerkonspiration hade stora problem med att hitta rätt växel, trots att han kör manuellt till vardags.

Den usla prestandan leder också till vissa besvär på motorväg. Maxhastigheten är angiven till 157 km/h, men om vägen sluttar det minsta i fel riktning får man kämpa för att komma upp till ens 110 km/h. Att köra “momsat” eller köra om andra bilar är bara att drömma om. Till Aygons fördel skall dock nämnas att den även i hög fart – tänk blyfot, medvind, nedförsbacke och hemlängtan – är mycket kursstabil och beter sig förutsägbart och tryggt. Den mikroskopiska motorn gör att bilen faktiskt räknas som miljöbil; Toyota hävdar att Aygo bara drar 0,46 liter/mil vid blandad körning.

Komfortmässigt är Aygo att jämföra med en köksstol. Stolarna är platta och ganska hårda, inställningsmöjligheterna är få, riktiga nackstöd saknas och fjädring som dämpar eventuella ojämnheter och skarvar saknas nästan. Det här är en bil för staden och välunderhållna riksvägar. Att köra på skogsväg är dock tokroligt – en stund. Vid första känslan av “oj, jag undrar om nånting just lossnade” vill man bara tillbaka till asfalten igen. Återigen har Aygon faktiskt en mycket positiv egenskap när det gäller innerutrymmena: baksätet är förvånansvärt rymligt. Fyra normalstora vuxna får faktiskt plats i en Aygo.

Den Aygo jag körde var en så kallad Aygo+, med extrautrustning såsom centrallås, AC, fönsterhissar (fram – bak går fönstren inte att veva ned alls) och “exklusivt mörkgrå” instrumentpanel. En helt OK utrustningsnivå givet förutsättningarna, men att standardutrustningen inte inkluderar centrallås säger en del om ambitionsnivån. Klimatanläggningen arbetar klumpigt men effektivt och radion klarar av att överrösta motorn även i hög fart. Pluspaketet lägger på 13 700 kr utöver grundpriset på 95 400 kr för en bensindriven tredörrars Aygo. Jag betraktar det som ett nödvändigt tillval.

Vem ska ha en Aygo? Inte jag, det är då ett som är säkert. Vill man ha en billig citybil kan man med fördel köpa något begagnat med bättre komfort och prestanda till ett lägre pris. Fördelen med Aygo är att den räknas som miljöbil, även med bensinmotor: bränsleförbrukningen är otroligt låg, trots blidgalna förare med “plattan i mattan” som regel snarare än undantag lyckades vi bara elda upp 11,8 liter 95-oktan på 205 km. Det ger en snittförbrukning på 0,58 liter/mil. Ett annat stort plus är förmodat utmärkt driftsäkerhet – dels är det en Toyota, dels finns det helt enkelt inte så mycket som kan gå sönder.

Plus: Billig i inköp och drift, bra miljöval, godkänd utrustningsnivå (Aygo+).
Minus: Noll körglädje. Noll komfort. Noll prestanda. Noll bagageutrymme.