Alliansen har inget att be om ursäkt för

Det var strålande sol över Norrmalmstorg igår när Alliansveckan drog igång. Torget var fullt av folk, många med alliansens knapp på bröstet, stämningen var nästan som upprymd. Partiledarna höll tal. Av de fyra tror jag att jag gillar Jan Björklund bäst. Det är föredömligt raka rör, klockrena salvor mot vänsterkanten och en grundinställning om skolpolitiken som jag kan skriva under på till 100 procent: Ribban skall höjas, inte sänkas eller tas bort. Att vissa kommer att misslyckas är självklart, men lösningen på det är inte att sänka ribban så mycket att alla “lyckas”. Då har man inte uppnått någonting.

Liknelsen vid höjdhopp ovan tog jag faktiskt från Björklunds tal, men han gjorde den bättre, så att den framkallade spontana skratt och applåder från publiken. Den mannen kan lyfta folkpartiet till nya höjder. Bredvid honom ser Reinfeldt ganska tråkig ut. På det hela taget var det dock en till synes lycklig grupp partiledare som höll tal igår. Maud Olofsson gjorde tydligt att man inte låter sig påverkas av opinionsundersökningar: om tre år är det dags att bedöma om alliansen skall fortsätta regera, inte förr. Och om man väntar sig att allt skall bli perfekt när den borgerliga kvartetten haft blott ett år på sig att sudda ut årtionden av destruktiv socialdemokratisk skitpolitik, är det nog läge att skruva ned förhoppningarna en smula.

På tal om de röda, förresten: jag noterade också något halvdussin SSU:are i torgets ena hörn. De stod och såg sura ut. Lyckligtvis höll de käften och roade sig istället med att hålla upp plakat, vars budskap (“Stoppa privatiseringen!”) nog inte nådde fram till särskilt många. SvDs artikel noterar för övrigt att ynglingen som sprang runt ivrigt viftandes med skylten “Var ska jag bo” faktiskt har någonstans att bo. Så, öh, vem är det som saknar bostad egentligen? Jag kanske har ovanligt tursamma vänner, men i min studerande bekantskapskrets tycks åtminstone inte råda någon bostadsbrist att tala om. Kanske för att vi hellre skaffar jobb än ligger hemma och hoppas på allmosor från staten.