Sluta låtsas att någon -vill- vara handikappad

Jag har med stort intresse följt SvDs artikelserie om hur dövfödda barn kan kan få nästan fullt fungerande hörsel med hjälp av så kallade Cochlea-implantat. När dessa introducerades på 90-talet ledde det till ramaskri från bland andra Dövas riksförbund: man kom bland annat med det idiotiska kravet att endast personer över 18 år skulle få implantatet. Trots att bra resultat endast kan uppnås om implantatet sätts in före ett års ålder. Lyckligtvis ignorerades dessa puckon som knappast hade barnens bästa för ögonen – numera får den absoluta majoriteten av alla dövfödda barn implantat och kan därmed höra, om än inte lika bra som en naturligt hörande person.

Tekniken fungerar också i viss mån på vuxna. Alltjämt under ett visst tandagnissel från de dövas organisationer, vilket framgår tydligt i SvD:s artiklar. Som om dövhet är en “kultur” som behöver skyddas. Är det bara den svenska missunsamheten, eller har dessa personer verkligen intalat sig att deras handikapp är något som bör skyddas och bevaras, istället för att botas? I en av artiklarna berättas det att en del föräldrar fått ta emot kritik från vuxna döva för att föräldrarna vill unna sina barn att kunna höra. För mig är det obegripligt. Undantaget möjligen synen är hörseln det jag absolut helst inte skulle vilja leva utan.

Som på beställning kommer då denna skogstokiga debattartikel där en matematikprofessor (som borde veta bättre) hävdar att sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (fp) vill införa en “nyfascistisk” bortrensning av “icke önskvärda människor” i fosterstadiet. Jag har inte lyckats hitta någon sådan motion i möteshandlingarna till det aktuella mötet, men läser man vad Svante Linusson skrivit lite längre ned i sin artikel finner man att det egentligen handlar om en ganska trivial grej:

Ett alldeles nytt prov, kallat KUB, kan i dag snabbt avgöra sannolikheten för att ett ofött barn har Downs syndrom. Downs syndrom innebär att man utvecklas intellektuellt och motoriskt långsammare än andra. (…) Detta KUB-test, och dess föregångare NUPP-testet, har folkpartiets Birgitta Rydberg arbetat hårt för att man ska storsatsa på i Stockholms läns landsting. Från nästa år ska det ges massiv information till alla blivande mödrar om att testet finns.

Alla gravida kvinnor skall alltså få information om att det existerar ett test som kan visa om barnet i magen har Downs syndrom. Det framgår ingenstans att mödrarna skall uppmanas att ta testet. Framför allt är klivet mellan att informera om att testet finns och att “rensa bort icke önskvärda människor” flera ljusår långt! Ingen vettig människa kan göra den kopplingen. Utom kanske någon som intalat sig att någon enda människa, någonstans, föredrar ett handikappat framför ett normalt liv. Förvisso är det troligt att fler barn med medfödda sjukdomar såsom Downs syndrom kommer att aborteras som en följd av att testerna blir bättre och enklare. De som ser något fint och speciellt i att bli född med nedsatt kognitiv förmåga, dövhet eller något annat svårt handikapp blir säkert upprörda av detta. Men rätt ställe att rikta sin vrede är ju då mot föräldrarna som väljer att utföra aborterna, inte mot politiker som bara gör sitt jobb.

Med risk för att bli filosofisk: Ett test kan bara ta fram fakta, som inte i sig är “ond” eller “god”. Sanningen är sanningen och förblir så oberoende av mänskliga värderingar. Det är hur man utnyttjar den information man får som är intressant. Ett test för Downs syndrom kan alltså inte vara dåligt. Däremot står det förstås var och en fritt att tycka att man inte bör abortera foster med svåra handikapp, även om jag själv inte tycker så. I slutändan är – och skall – beslutet vara föräldrarnas, för deras liv är viktigare än barnets när det ännu inte är fött. Märk väl att jag på intet sätt menar att handikappade på något vis är mindre värda som människor. När barnet väl är fött förtjänar det all hjälp, allt stöd och all vård som omgivningen kan ge det för att det skall kunna leva ett fullgott liv trots handikapp. Men jag ser bara fördelar med att i största möjliga mån arbeta för att dessa sjukdomar försvinner ut i marginalen. För ingen vill vara handikappad.

Läs även Germanias kloka inlägg. Birger Schlaug skriar förvirrat om rashygien och lyckas sänka sig själv via Godwins lag. Flera kristna jubelpuckon passar på att gnälla utan att ha förstått debatten. Argumentum ad Ignorantiam delar med sig av sina egna erfarenheter av att jobba som vårdare av personer med Downs syndrom.

Telefonkatalogen, en relik som förtjänar att dö

Årets telefonkataloger har kommit sedan en tid tillbaka, inte helt oväntat tycks 50%+ fortfarande ligga kvar där de lämnades. Varför bryr sig Eniro om att skicka ut dem längre? Rimligtvis kostar tillverkning och transport av telefonkataloger enorma pengar, som bättre kunde läggas på något annat. För att inte tala om miljöpåverkan. Idag fick jag reda på att man kan avbeställa telefonkatalogen. Frågan kvarstår dock, varför skickas den alls ut om man inte begärt den? Det är ju uppenbart för vem som helst att den som har Internet snabbare och enklare hittar den/det man söker där. Och Internet finns snart i varje svenskt hushåll, pensionärer och insnöade miljöpartister möjligen undantagna.

Kort sagt: Stoppa slöseriet, avbeställ din katalog. Och se till att alla du känner gör detsamma.

Handikapp-OS i Grotescos tolkning

Jag har nog inte skrattat så mycket på länge, som jag gjorde när jag förstod vad som menas med “handikapp-OS” i Grotesco avsnitt fyra. Detta avsnitt var utan tvekan det bästa hittills – det sägs ju att varje avsnitt i serien skall vara anpassat för tittare med en viss slags humor, så då var väl detta mitt avsnitt, och de återstående fyra kan bara vara sämre … eller? Den som tittar får se.

För den som inte fattat det så vore det i det närmaste kriminellt att missa Grotesco avsnitt fyra. Se det, det finns på SVT:s webbplats.

Dagens hånskratt

Läser i SvD att vänsterpartiet har strukit kravet på sex timmars arbetsdag ur sitt partiprogram och ersatt den med en vag formulering om att “normalarbetstiden skall kortas”.  Ali Esbati, känd terroristkramare som leder arbetsgruppen inom (v) kör den klassiska händerna-för-öronen-manövern och menar att det inte är fråga om en “reträtt” – trots att inte ens mörkröda fackförbund som Kommunal längre driver krav på sextimmarsdag. Bosse Strömbäck, ledamot i vänsterpartiets styrelse, står dock för ett riktigt roligt uttalande, ur artikeln:

Bosse Strömbäck är övertygad om att omformuleringen kommer att ses som en ambitionssänkning bland de som förespråkar arbetstidsförkortning. Dessutom, vilket han menar är allvarligare, lär många göra tolkningen att partiet inte längre tror att en sextimmarsdag är realistisk.

Att (v) insett vad resten av Sverige vetat i decennier, är det mycket allvarligt det? Jag antar att herr Strömbäck skulle spränga en säkring om någon berättade för honom att många faktiskt jobbar betydligt mer än åtta timmar per dag, helt frivilligt. Varför? För att vi har roliga jobb och kan få högre lön, naturligtvis! Betrakta också, kära läsare, en av de uppenbara effekterna av att korta arbetsdagen: allting blir dyrare eftersom företagen måste anställa mer personal för samma jobb. Hur går det då för de fattiga, som vänstern påstår sig värna?

Om Salem, vänstervandalism och att bomba i ett gott syfte

Man vet att det börjar närma sig den 9 december när väggar och golv på offentliga platser plötsligt pryds av fula klisterlappar från random vänsterextrem organisation om att det nu minsann är dags för “kamp” igen. Det vänstern menar med “kamp” är som bekant att åka på stryk av polisen, så man kan fråga sig vilket intresse vanligt folk har av detta.  Själva ämnet för demonstrationen har väl de flesta redan glömt bort – det handlar om ett (rasistiskt?) mord som ägde rum i betongförorten Salem, och som sedan dess har åtnjutit årlig uppmärksamhet av nazistiska och främlingsfientliga grupper eftersom mordoffret var svensk men mördarna invandrare. Vänsterpacket missar förstås aldrig en ursäkt att ställa till med våldsamt upplopp, så Salem blir ett slagfält en gång om året.

Personligen gillar jag inte rasism, oavsett vilka grupper den riktar sig mot eller om de utsatta är i majoritet eller minoritet. Det är också ett skäl till att jag avskyr vänstern. Deras “klasskamp” och försök att skapa klyftor i samhället baserade på inkomst (eller är det utbildning?) är i sig ett slags rasism. Eller klassism, om man så vill. Jag kan därför lätt konstatera att jag i kriget om Salem önskar båda sidor lika mycket ont. Kan vi inte evakuera civilbefolkningen samt polisen och skicka dit en lagom stor kryssningsmissil vid precis rätt tillfälle?

Jag tror det skulle gynna alla inblandade…

Vänstern har det oförtjänt lätt

Att ligga i opposition är uppenbarligen något vänstern gillar och frodas i – trots brist på en alternativ politik värt namnet och en PR-taktik som går ut på att devalvera orden “solidaritet” och “rättvisa” till maximum går det bra för vänstern i opinionsundersökningarna. Tur att det är val först om tre år – det  finns gott om tid för den blå sidan att jobba med PR och få svenska folket att se hur värdelös oppositionen är när det handlar om att styra landet.

Trots de usla siffrorna (som dock inte är statistiskt säkerställda) finns det dock en del ljuspunkter: Vänsterpartiet är fortfarande minst omtyckt (av riksdagspartierna) och miljöpartiet får stryk av alla borgerliga partier utom (kd). Det röda blocket har bara sossarna att tacka för de fina siffrorna.

Alla som kan läsa bör förresten kolla in Per Gudmunsons excellenta kolumn i gårdagens SvD.

Inkompetens är ingen ursäkt!

Många andra bloggare har redan skrivit klokt om Carl-Johan Bonniers debattinlägg i (Bonnierägda) Dagens Nyheter. Som så ofta när en representant för den bransch som kallas “gammelmedia” yttrar sig så är det samma gamla trams som papegojas. I princip varje argument som Bonnier framför har redan bemötts och krossats i småbitar. Fildelarna har vunnit debatten sedan länge; nu väntar vi ju egentligen bara på att politikerna skall göra något åt det otidsenliga monster som upphovsrätten är.

Bonnier skriver:

I de fall som debatt kring internet förekommer så är ofta tekniken den huvudsakliga utgångspunkten. De som inte besitter de tekniska kunskaperna känner sig diskvalificerade från samtalet. Det tolkningsföreträde som det tekniska perspektivet fått i debatten har gjort att många skyggar för att hävda upphovsrätten på nätet för att undvika att betraktas som omoderna.

Konstigt, själv tycker jag att upphovsrätt och fildelning ganska ofta diskuteras ur ett icketekniskt perspektiv. Även på Slashdot, det kanske nördtätaste diskussionsforumet på nätet, kommer diskussioner om fildelning rätt ofta in på de moraliska och ekonomiska aspekterna av fildelning. Om Carl-Johan Bonnier ändå tycker att debatten utgår ifrån tekniken så är det kanske snarare så att han inte besitter kunskapen som krävs för att förstå debatten! Är den persons åsikter särskilt intressanta som inte ens brytt sig om att skaffa insikt i ämnet han diskuterar?

Carl-Johan Bonnier menar vidare att Sverige “ligger efter”, med vilket han menar att svenska lagar inte tillåter den typ av privatlivskränkning och nätfiltrering som han och andra upphovsrättsdinosaurier vill se. Jag skulle snarare påstå att vi inte ligger tillräckligt långt före. När politikerna sätter ner sina tunga fötter och meddelar att kopiering för ickekommersiellt bruk är tillåten, då är vi ett steg närmare målet och ljusår före resten av världen (om inget land har kört om oss innan dess).

Den moraliska aspekten då? Det är vid det här laget allmänt känt att de flesta svenskar inte ser det som moraliskt fel att fildela, och majoriteten tycker att upphovsrätten som den ser ut idag är dålig. Min ståndpunkt är att hela grundidén med upphovsrätt, att den som skapar ett verk äger något slags naturlig rätt att kontrollera all distribution av verket i 50-70 år, är felaktig. Det finns ingen sådan rätt. Samhället i stort skulle tjäna mycket på att begränsa upphovsrätten till kanske fem år efter att verket skapats, och ta bort allt förbud mot icke-kommersiell kopiering.

Det enda skälet till att ett skydd behövs över huvud taget är för att vissa verk kräver mycket stora mängder pengar att framställa, och utan någon chans att få tillbaka investeringen skulle ingen vilja åta sig det arbetet. Det är alltså en rent praktisk, snarare än en moralisk, fråga. Det kan handla om komplicerad programvara eller läkemedel. Men knappast böcker, film eller musik. Någon gjorde en bra analogi med sport: Även om inga professionella fotbollsspelare fanns skulle folk fortfarande tävla mot varandra för skojs skull. På samma sätt kommer det fortfarande finnas ett oändligt utbud av bra musik om “musikindustrin” går under.

Se även: Beatrice Ask säger nej till .. ja, vad? och DVD-skivor beskattas hårdare än sprit. Tur att man köper sina tomma skivor från butiker utanför riksgränsen.

iPhone i UK en gigantisk flopp

Såväl IT-magasinet The Register som flera bloggare rapporterar idag att lanseringen av iPhone i Storbritannien, som ägde rum i fredags, misslyckades kapitalt med att dra till sig den förväntade mängden köpare. Bortsett från en grupp om tio till femton fanatiker som köade utanför en Apple-butik i London har återförsäljarna inte märkt av större försäljning än vanligt. Butikskedjor som tagit in över ett tusen man i extrapersonal för att hantera den förväntade tillströmningen har inte sålt ens hälften av den förväntade mängden telefoner. Även i USA minskar försäljningen, vilket bland annat skylls på dåligt kundbemötande från återförsäljarna.

Varför sålde iPhone så bra i USA? Därför att mobiltelefonerna i USA ligger ungefär ett halvt decennium bakom de i Europa i fråga om teknik. Där är iPhone en cool telefon. Här är den en överprisad, överhypad och överdesignad leksak som saknar kritisk funktionalitet, vilken konkurrerande telefoner har haft i åratal. iPhone är ingen äkta “smartphone” eftersom man bara kan installera Apple-välsignad programvara på den (inte ens enkla Java-applikationer stöds). Dessutom säljs den enbart operatörslåst och är trots det svindyr. Europeiska konsumenter har länge kunnat köpa bättre telefoner till kraftigt subventionerade priser, med ett fritt val av operatör.

Apple är ett företag som byggt ett stort varumärke och tjänar stora pengar på att sälja halvdana produkter till ofta hutlösa priser, uppbackade av en massiv PR-apparat. Det är skönt att se att konsumenterna inte lät sig luras den här gången.