Mediernas senaste offer

Jag har hittills avsiktligt avstått från att kommentera hela Schenström-affären, främst därför att hela skiten blåsts upp till så orimligt stora proportioner av media att jag inte ville bidra till att blåsa upp det ytterligare. Emellertid vill jag skriva några rader för att senare kunna hänvisa till dem: detta är ett utmärkt exempel på hur en total icke-händelse blåses upp till en “kris” av knarkarslen till journalister på jakt efter något sensationellt att skriva om. För egentligen, vad är det som har hänt? Schenström gick ut på krogen och drack vin med en TV4-journalist när hon hade jour. Hon svarade i telefon flera gånger under kvällen och kom till jobbet dagen därefter som vanligt. Det följer att hon inte kan ha varit överdrivet berusad, åtminstone inte på Anna Sjödin-nivå. Visst är det olämpligt att någon som förväntas ligga i beredskap dricker alkohol till att börja med.

Men värt att avgå för? Knappast. Dessutom visste 99% av sveriges befolkning inte ens vem Ulrica Schenström var, före den här händelsen. Vinklingen som media har valt är således att sätta press på Fredrik Reinfeldt, vars enda “brott” tycks ha varit att försöka försvara sin vän från mediedrevet, genom att vänta med att avslöja alla detaljer tills han hade haft tillfälle att prata igenom saken ordentligt och komma till ett (helt onödigt) beslut för att hejda idiotin: Schenström fick gå. Att han hade oförnuftet att ta en nära kollega och vän på orden har han sedan fått enorma mängder skit av från i huvudsak politiker och bloggare långt till vänster, samma pack som brukar predika solidaritet när vinden blåser åt andra hållet. Allt vänstern har att säga i frågan kan som bäst räknas som humoristiska sidospår. Att inte ta varje tillfälle i akt att kasta skit på den borgerliga regeringen vore i det närmaste tjänstefel för en troende socialist. Någon riktig politik har de ju, som bekant, inte.

När allt kommer till kritan och stormen bedarrat kan egentligen bara konstateras en sak: Att “gammelmedia” återigen visat sin makt genom att avsätta en politiker på en hög position. Det har hänt förr, såväl i början av nuvarande mandatperiod som flera gånger under den förra. En del saker kan emellertid konstateras: där socialdemokratiska politiker som gjort bort sig på riktigt (Anna Sjödin, Laila Freivalds och Lars Danielsson för att nämna tre) envist bet sig fast vid sina höga poster in i det längsta, har moderaterna som råkat ut för dylika “kriser” rakryggat tagit sitt ansvar och avgått. Trots att ingen av dem egentligen gjort något större fel. Förtroendet för regeringen är alltjämt orubbat, oavsett vad vänstern (som väl knappast har något förtroende för Reinfeldt & co till att börja med!) säger.

Läs även Ledarbloggen, Johan Ingerö (igen), opassande och en ganska rolig teori.