Jag blev just sugen på indiskt!

SvD:s ledarsida och flera liberala bloggare rapporterar att radikala fackförbundet SAC Syndikalisterna bestämt sig för att göra en Wild’n’Fresh, fast på om möjligt ännu lösare grunder. Här handlar det inte om något så enkelt som kollektivavtal. En anställd på restaurangen Lilla Karachi, av många ansedd som en av de bättre indiska restaurangerna i Stockholm, anser att restaurangen är skyldig honom pengar. Nu vill han ha 80 000 kronor. SAC har spätt på med ett eget krav på 10 000 kronor till.

När krögaren av uppenbara skäl vägrade – inga bevis på att skulden finns verkar existera, det är ord mot ord – gick SAC ut i s k “indrivningsblockad”. Man går alltså in för att störa restaurangens verksamhet och trakassera gästerna tills dess krögaren betalar. Helt lagligt, dessutom. Hells Angels och Bandidos, om ni läser detta är det dags att börja kalla er fackförbund. De kommer bevisligen undan med sådant som “vanliga” kriminella gäng får skaka galler för.

Problemet här är egentligen inte huruvida skulden verkligen existerar. Om den gör det borde krögaren naturligtvis betala den. Att undanhålla någon pengar man är skyldig är inte bara omoraliskt, det är också brottsligt. Således kan man tycka att den f.d. anställde helt enkelt borde gå till domstolen med sitt krav. Att han istället valt att ringa de tuffa grabbarna i facket betyder en av två saker: antingen är skulden påhittad, eller så har han inga som helst bevis för den. I det senare fallet är det visserligen tragiskt, men knappast krögarens fel.

Problemet är att en fristående organisation, oavsett om den kallas fackförbund, kyrka eller motorcykelgäng, tar sig rätten att sabotera ett företags verksamhet på grund av en skuld som inte går att belägga. Detta är oacceptabelt. Var och en är oskyldig tills motsatsen bevisats. I annat fall skulle jag ju kunna starta ett “fackförbund” med enda syfte att bedriva laglig utpressning. Synd att SAC kom på den utmärkta idén först. Deras metoder gör dem till simpla gängbusar som bedriver utpressning och sabotage, samtidigt som polisen inte kan göra annat än se på.

SAC hävdar (förstås) att deras blockad är berättigad eftersom krögaren vägrar förhandla, men om deras villkor är “ge oss 90 000 kronor eller dö” finns det ju inte så mycket utrymme för förhandling. Om rättvisa och sunt förnuft, snarare än en blind tro på den “osvenska modellen”, fick styra skulle syndikalisterna pepparsprejas, handbojas och dunkas ned i asfalten. I brist på det kan man ju stödäta på Lilla Karachi. Det känns åtminstone extremt lockande för mig den kommande helgen. Ses vi där?

Bert Karlsson förkroppsligar industrins undergång

Fast som jag var i en bilkö häromdagen gjorde jag ett litet räkneexempel i mitt huvud, avseende hur fildelning har revolutionerat musikdistributionen. Jag kom fram till att en enda privatperson, med relativt modesta medel (en dator och en internetuppkoppling) och relativt lite tid (mindre än en dag) kan producera och distribuera tillräckligt många perfekta kopior av ett album i digitalt format för att tillgodose hela sveriges befolkning. Kostnaden för produktion och distribution är approximativt 0,00 kr per kopia. Klimatpåverkan per kopia är lika obefintlig.

Samtidigt vill Bert Karlsson och andra idioter att vi skall betala 200 kr för ett album, tryckt på en skiva av pressad plast som det krävs ett helt nätverk av producenter, distributörer och säljare för att efter många turer (via kostsam marknadsföring) få ut till konsumenterna. Som i många fall går direkt hem, trycker in CD:n i datorn och rippar den till MP3 efter att ha kringgått kopieringsskyddet. Sedan hamnar CD:n på närmaste sopberg, trots att den redan gett upphov till stora utsläpp från produktionen, transporter med lastbil, butiker, osv.

CD:n är död. Fildelningen vann för tio år sedan, först nu verkar musikindustrin fatta att de har förlorat. Att skivaffärer och skivbolag går under är bara att applådera. Det är den oövervinnerliga teknikens framsteg i aktion. Den som vägrar anpassa sig skall lida en välförtjänt undergång.

Jag uppmanar alla att se debatten mellan Peter Sunde och Bert Karlsson på TV4:s webb-tv. Den som fortfarande har någon sympati för musikindustrins pågående undergång lär fort bli kvitt den. Sällan har jag sett någon begå självmord så spektakulärt inför rullande kameror.

Apropå LO-reklamen

“Styrka” …

…är det att vidta stridsåtgärder mot försvarslösa småföretag och tvinga dem i konkurs när de vägrar betala fackets “beskyddaravgifter”?

“Trygghet” …

…är det att du, tack vare LAS, garanterat får sparken före idioten de anställde veckan innan dig, oavsett hur mycket mer kompetent du är?

“Rättvisa” …

…är det när facket anser att svensk lag skall anpassas efter deras vilja – en vilja som inte delas av en majoritet av sveriges befolkning – och hotar med storstrejker om så ej sker?

Åt helvete med LO!

Den som ger sig in i leken…

I tidningen står det att ett trettiotal ungnazister gjort ovälkommet besök på ett Ung vänster-seminarium. Inget våld förekom, polisen tillkallades dock för att skingra nazisterna. Från vänsterhåll sparar man naturligtvis inte på överorden, man gråter om hatbrott och hot mot demokratin. (Trots att brott mot grupper som enbart definieras utifrån politisk tillhörighet inte omfattas av kategorin hatbrott.)

Det är förstås aldrig acceptabelt att det förekommer politiskt motiverat våld i Sverige, oavsett vem som utför det och oavsett om “våldet” är riktigt sådant eller bara att man stör motståndarnas möten. Jag har emellertid mycket svårt att känna någon som helst sympati för Ung vänster i det här fallet. Extremvänster eller nazister är sak samma, bägge sidor är vidriga och förtjänar att förlora. Ingendera är stark nog att besegra den andra. Här måste det civiliserade samhället träda in och dra gränser, för vi vill inte att extremisterna ska få leka inbördeskrig på våra gator.

När företrädare för en organisation som Ung vänster tar ord som “demokratiskt problem” i bruk är det nästan lite komiskt. Ung vänster och deras kompisar i AFA (m fl) är själva ett hot mot demokratin och samhällets väl, för de utövar politiskt våld. Extremvänsterns anhängare är dessutom fler och mer utspridda än nazisternas. När Ung vänster själva börjar följa demokratiska spelregler, och tar skarpt avstånd från dem som inte gör det, har de rätt att få gehör för sina klagomål.

Den som ger sig in i leken får leken tåla.

Önskedrömmar

Det här tycker jag är fruktansvärt roligt. En undersökning utförd vid Göteborgs Universitet har kommit fram till att en person som är politiskt kunnig tenderar att rösta på (m) eller (fp), men att en person som inte riktigt vet vad han eller hon röstar på tenderar att välja (s). De som tar sig tid att lära sig vad de olika alternativen innebär röstar borgerligt, men sossarnas väljare är en skock okunniga idioter! Om det ändå vore så enkelt!

Varenda påläst högerväljare som någonsin försökt sig på att argumentera sakligt och rationellt med en vänsternisse kan förvisso intyga att det onekligen brukar kännas lite som att förklara linjär algebra i flera variabler för en sjuåring. Många av dem gillar visserligen att ge sina dumheter akademiskt klingande namn, t ex “könsmaktsordning”. Men det är samma trams under ytan. Massor av känsloargument och retoriskt nonsens som faller baklänges vid minsta möjliga kontakt med sunt förnuft.

Förresten håller jag med stationsvakt om att ett medborgarkörkort vore en bra idé. Bara de som kan sin politik ska få vara med och rösta. Problemet är förstås att enas om vilka frågor som ska komma på provet…

Billiga känsloargument är vänsterns enda “politik”

Jag lyssnade på några utdrag ur partiledardebatten på radion, överlag verkar det ha gått ganska lungt till. Alliansen behöver förvisso inte säga så mycket för att plocka poäng i min bok – jag ser hellre på resultaten av deras politik och drar mina slutsatser därefter. Det är vad vänsterns företrädare, med Mona Sahlin i spetsen, säger som är intressant, eller skulle kunna vara. (Er som är urledsna på den där filmsnutten om Mona ber jag härmed om ursäkt.) Faktum är emellertid att vänstern fortfarande inte har något att komma med annat än samma gamla unkna känsloargument, domedagstal, halmgubbar och försök att uppmana till “klasskamp” där ingen finns, eller borde finnas, förutsatt att man köper vänsterns uppdelning av samhället i “klasser” till att börja med, vilket ingen vettig människa som tänkt igenom det hela gör (en diskussion för ett annat blogginlägg).

Problemet är förekomsten av gråzoner. Naturligtvis inget lätt ämne att beröra för vänstern, som lever i en värld av absoluta svarta och vita zoner, indelade i “sådant som hjälper socialdemokraterna att ta/behålla makten”, alltså “gott”, respektive sådant som inte gör det, alltså “ont”. Denna underströmning är pinsamt tydlig i alla deras uttalanden. Att media ens bryr sig om att låta vänsterpolitiker komma till tals i frågor som rör regeringens politik är meningslöst, om än inte förvånande. Man vet ju på förhand vad de kommer att säga, så varför är det intressant att rapportera om det? “Regeringen har beslutat X. Oppositionen rasar” är numera en nyhetsrubrik på nivå med “Dokusåpadeltagarens nakenchock” i yeah-whatever-faktor. Vädret på Sydpolen är intressantare än vad Måååååna har att säga om regeringens senaste försök att städa efter många år av sossigt vanstyre.

En sak Sahlin sade som tycks ha imponerat på journalisterna till sådan grad att det återfinns i de flesta reportage om debatten var följande, angående det faktum att privata aktörer i större utsträckning får vara med och erbjuda sjuka människor vård:

Alliansregeringen bryter ned den allmänna och solidariskt finansierade sjukvården och för Sverige allt närmare ett tudelat vårdsystem. 2008 kanske blir året då fabriksarbetarens dotter och direktörens son slutar dela väntrum på sjukhuset.

Att den allmänna sjukvården bryts ned just av ökad privatisering ställer jag mig tvivlande till. Att privata alternativ får komma fram avslöjar snarare hur väl den allmänna sjukvården lyckats med att bryta ned sig själv. Sahlin vill inte ge människor valfrihet, alla ska ha samma vård, oavsett vad folk själva vill. Varför, frågar jag mig – att privata aktörer får erbjuda vård innebär ju inte automatiskt att den statliga vården får mindre resurser per patient, snarare tvärtom, om många patienter går till privata alternativ. Är inte fabriksarbetarens dotter glad att slippa se direktörens son i väntrummet? Det är ju en person färre som står före henne i kön till att träffa läkaren.

Det handlar inte om att dem som har mycket pengar ska kunna köpa sig bra vård. Alla ska ha bra vård. Men den som är villig att betala extra för ett sjukhus som kanske satsat lite mer på inredning, där läkarna är ostressade och välbetalda, väntetiderna korta och stolarna snäppet bekvämare, ska inte han eller hon få göra det? Det innebär ju inte att alla andra automatiskt får sämre vård. Men blotta vetskapen om att möjligheten finns där är förstås tillräckligt för att väcka den klassiska svenska avundsjukan vid liv. Sånt är vänstern dessutom väldigt duktiga på. Att slå in kilar mellan grupper av människor som åtskiljs av inkomst, kön, etnicitet eller religion ger stora poäng i det röda lägret. Vi liberaler ser hellre att folk kommer överens, att man respekterar varandras rätt att välja. Även om alla inte kan få allt.

Idiotmoderater

Jag skrev igår att riksdagsledamöter är som folk är mest, idag verkar det som om jag får äta upp mina ord. Nu har nio moderata riksdagsledamöter skrivit en osedvanligt korkad artikel där de går till angrepp mot fildelning, reform av upphovsrätten, sunt förnuft och sina egna partikamrater. Oscar Swartz har skrivit en våldsamt bra sågning av hela artikeln. Ett stycke måste jag dock själv kommentera:

Sanningen är att Sverige ligger ­efter i kampen mot nätpiraterna. I Nord­en och allt fler EU-länder skärps lagstiftningen till skydd för upphovsrätten. De är inga efterblivna polisstater utan kultur- och kunskapsnationer, ofta borgerligt styrda, som i god liberal anda värnar den intellektuella äganderätten. 

Att säga att “Sverige ligger efter i kampen mot nätpiraterna” är ungefär som att säga att “Kina ligger efter i kampen mot mänskliga rättigheter”. Lyckligtvis har Sverige varken resurser eller folkligt stöd för att bedriva något som helst “kamp” mot fildelare, vilket ju redan har konstaterats. Vidare så vill jag invända mot själva uttrycket “den intellektuella äganderätten”. Något sådant finns inte i svensk lag. Äganderätten gäller enbart materiella ting. Upphovsrätten motverkar äganderätten. Också detta är gammal skåpmat för den som läst några bloggar, och ingen ur upphovsrättsindustrin har kunnat bemöta det hittills.

Se även en annan lysande sågning från Copyriot av en artikel i Expressen där en bunt icke-namn från huvudsakligen filmindustrin ondgör sig över upphovsrättens (förhoppningsvis) stundande undergång.

Varför är det inte värt 70 spänn?

DN rapporterar att de stora statliga museerna sett sina besökssiffror rasa kraftigt under det senaste året, vilket tillskrivs det faktum att dessa museum inte längre erbjuder fri entré för alla, vilket de gjorde 2005 och 2006. Exempelvis Naturhistoriska Riksmuséet har tappat drygt 400 000 besökare. Detta vinklas, helt oväntat (fast inte), av vänsterbloggarna som ett fruktansvärt bakslag för kulturen och ett ytterligare bevis på att Fredrik Reinfeldt äter barn.

Jag måste emellertid fråga dessa bloggare: Varför tycker ni det är OK att hela Sverige skattevägen skall bekosta stockholmarnas och stockholmsturisternas underhållning (för de flesta av statens museer ligger i Stockholm) och varför tror ni att så många människor inte är beredda att betala de småsummor det rör sig om? En vuxenbiljett till Naturhistoriska kostar 70 spänn. Det räcker knappt till en vettig lunch (alltså snäppet finare än McDonalds) i Stockholm city. De flesta tvekar inte att lägga fram motsvarande summa för att se en film på bio.

Man kan också fråga sig varför Tekniska Museet redovisar en ökning av besökssiffrorna med 60% under det gångna året, trots slopandet av den fria entrén. Kan det vara så att vissa klarar av att anpassa sig till nya förhållanden bättre än andra? Att Tekniska, till skillnad från de andra statliga museerna, klarar av att motivera besökarna utan att behöva bjuda på biljetten?

Jag tycker inte att staten skall sälja museerna, men det finns det å andra sidan inga tecken på att de tänker göra. Det finns ett egenvärde i att bevara och sprida kultur och vetande från förr, men det är antagligen ganska svårt att tjäna pengar på det. Därmed finns det en poäng i att skattemedel används för att bevara och berika kulturen. Att helsubventionera biljetterna är emellertid orättvist mot dem som sällan eller aldrig går på museum, antagligen på grund av ointresse eller för att man helt enkelt inte bor i en storstad.

En gratis öl till var och en av dessa hederskvinnor och -män!

Att vara upphovsrättskramare i Sverige idag måste svida. Efter att debatten om fildelning åter fick liv tack vare det utmärkta inlägg som sju moderater skrev i Expressen för en vecka sedan har debattens vågor gått höga, både i bloggvärlden och i tidningarna. Detta resulterade småningom i att Horace Engdahl, en i vanliga fall respektabel person, blev knuffad i ryggen av en bunt ruttnande pampar från upphovsrättsindustrin och publicerade ett svar. Som snavade redan i ingressen. Kanske blir det 2007 års mest sågade artikel, vad vet jag. Piratpartisten Rick Falkvinge var inte sen att plocka isär Horace. Idag blev det de sju moderaternas tur. Men nu har de blivit tretton!

Moderater

De är (i ordning som på bilden) Anders Hansson, Margareta Cederfelt, Ulf Berg, Lena Asplund, Karl Sigfrid, Lisbeth Grönfeldt Bergman, Staffan Appelros, Göran Montan, Ann-Charlotte Hammar Johnsson, Marie Weibull Kornias, Finn Bengtsson, Jeppe Johnsson och Sven Yngve Persson.

Att så många som tretton ordinarie riksdagsledamöter undertecknat inlägget är lite häftigt i sig. Man får onekligen leta rätt länge i pressens debattsidor innan man hittar artiklar som så många är villiga att sätta sina namn på. Det kan ha sin förklaring i att riksdagsledamötet, när allt kommer omkring, är som folk är mest: en stor andel av dem fildelar antagligen själva. Flera av dem, särskilt Karl Sigfrid, har länge gjort sina röster hörda till stöd för fildelning. Deras svar till Horace Engdahl och hans kompisar i DRM-maffian är förstås välskrivet, men ekar i övrigt vad alla har kunnat läsa i bloggosfären den senaste veckan. Följande snutt var dock ny för mig:

Något som tycks komma som en nyhet för Horace Engdahl och hans allierade fildelningsmotståndare är att moderaterna värnar yttrande- och informationsfriheten. Om de gjort sin hemläxa hade de vetat att vi gick till val på att avkriminalisera fildelningen. Följande gick att läsa på moderaternas hemsida: “Dagens hårda lagstiftning har plötsligt gjort miljoner svenskar till brottslingar. Sådana lagar kan man givetvis inte acceptera! Har riksdagen tagit en lag som inte fungerar i verkligheten får man inte vara rädd att ändra lagen.”

Hoppla! Jag har bevisligen inte gjort min hemläxa, för jag trodde att moderaternas – och Reinfeldts – snack om fildelning före valet 2006 var röstfiske utan substans. Ändå röstade jag på dem, godtrogen  som jag är. Men det är alltså ett officiellt vallöfte från regeringens största parti att avkriminalisera fildelningen! Ytterligare ett bevis på att Sverige ligger miltals före resten av den industrialiserade världen när det gäller att anpassa upphovsrätten till dagens teknik och verklighet (det kan förvisso hävdas att upphovsrätten varit ur fas med verkligheten i flera hundra år, men det är en annan diskussion).

En annan mumsig fildelningskaramell som ramlat ned är att åklagaren grävt ned stridsyxan i rättegången där en Linköpingsbo står anklagad för fildelning. Bevisningen visade sig vara helt värdelös, så nu måste rättegången tas om från början. Dock utan kammaråklagaren, som klokt konstaterar att det krävs oacceptabla mängder resurser för att ens försöka stävja fildelning genom rättegångar. Och då skall man ha i åtanke att detta bara gäller ett enda fall, av relativt små proportioner (den åtalade påstås ha delat ut 30-talet filmer och 23 000 låter). Skulle man lägga nödvändig mängd av statens resurser på att utreda alla miljoner filmer och låtar som delas ut av svenska hem under ett typiskt dygn är det snabbt konstaterat att en hel del mördare, rånare och våldtäktsmän skulle få gå fria istället.

Det verkar inte som en bra idé.

Horace Engdahl

Andra har redan sågat Horace Engdahl mer utförligt och obarmhärtigt än vad jag orkar med, men lite mer pisk kan ju inte skada, karln är uppenbarligen ute på hal is när han gör kapitalfel redan i första stycket av sitt “svar” på de sju moderaterna som förespråkade fildelning. Äganderätt är inte upphovsrätt, tvärtom. Upphovsrätt är en begränsning av äganderätten, vilket jag konstaterade i mitt förra inlägg. Äger jag ett föremål får jag normalt göra kopior av det och sälja dem utan att riskera straff. Men äger jag en CD-skiva eller något annat som innehåller immateriell data som omfattas av upphovsrätten, begränsas min äganderätt, för jag får inte kopiera och sälja CD-skivan jag äger.

Att Horace Engdahls inlägg dessutom undertecknas av ytterligare sex personer – företrädare för IFPI, filmdistributörer med flera – som själva står att förlora stora summor pengar på grund av att deras branscher inte kan konkurrera med fildelningen, men som själva inte är artister, ger knappast artikeln någon trovärdighet. Snarare framstår den som något slags långsam dödskamp, de sista dinosauriernas försök att klamra sig kvar vid en värld som redan sagt i otvetydiga ordalag att de är oönskade. Att många artister, särskilt dem som inte redan är etablerade och mainstream, är positiva till fildelning pratas det mycket litet om.

Det fina med denna dödskamp är förstås att den får så mycket utrymme i mainstream-media. De flesta inser förmodligen att Rick Falkvinge har rätt och upphovsrättsindustrins pampar har fel. Om inte annat talar statistiken sitt tydliga språk: allt fler fildelar och försäljningen av CD-skivor dalar kraftigt. Dinosaurierna ylar ännu, men i takt med att kassakistorna sinar och trycket blir högre kommer nog en annan ton fram. En bön om förlåtelse och nåd. Då kan vi börja diskutera hur upphovsrätten borde fungera i ett modernt samhälle. Vi väntar…