Jag lyssnade på några utdrag ur partiledardebatten på radion, överlag verkar det ha gått ganska lungt till. Alliansen behöver förvisso inte säga så mycket för att plocka poäng i min bok – jag ser hellre på resultaten av deras politik och drar mina slutsatser därefter. Det är vad vänsterns företrädare, med Mona Sahlin i spetsen, säger som är intressant, eller skulle kunna vara. (Er som är urledsna på den där filmsnutten om Mona ber jag härmed om ursäkt.) Faktum är emellertid att vänstern fortfarande inte har något att komma med annat än samma gamla unkna känsloargument, domedagstal, halmgubbar och försök att uppmana till “klasskamp” där ingen finns, eller borde finnas, förutsatt att man köper vänsterns uppdelning av samhället i “klasser” till att börja med, vilket ingen vettig människa som tänkt igenom det hela gör (en diskussion för ett annat blogginlägg).

Problemet är förekomsten av gråzoner. Naturligtvis inget lätt ämne att beröra för vänstern, som lever i en värld av absoluta svarta och vita zoner, indelade i “sådant som hjälper socialdemokraterna att ta/behålla makten”, alltså “gott”, respektive sådant som inte gör det, alltså “ont”. Denna underströmning är pinsamt tydlig i alla deras uttalanden. Att media ens bryr sig om att låta vänsterpolitiker komma till tals i frågor som rör regeringens politik är meningslöst, om än inte förvånande. Man vet ju på förhand vad de kommer att säga, så varför är det intressant att rapportera om det? “Regeringen har beslutat X. Oppositionen rasar” är numera en nyhetsrubrik på nivå med “Dokusåpadeltagarens nakenchock” i yeah-whatever-faktor. Vädret på Sydpolen är intressantare än vad Måååååna har att säga om regeringens senaste försök att städa efter många år av sossigt vanstyre.

En sak Sahlin sade som tycks ha imponerat på journalisterna till sådan grad att det återfinns i de flesta reportage om debatten var följande, angående det faktum att privata aktörer i större utsträckning får vara med och erbjuda sjuka människor vård:

Alliansregeringen bryter ned den allmänna och solidariskt finansierade sjukvården och för Sverige allt närmare ett tudelat vårdsystem. 2008 kanske blir året då fabriksarbetarens dotter och direktörens son slutar dela väntrum på sjukhuset.

Att den allmänna sjukvården bryts ned just av ökad privatisering ställer jag mig tvivlande till. Att privata alternativ får komma fram avslöjar snarare hur väl den allmänna sjukvården lyckats med att bryta ned sig själv. Sahlin vill inte ge människor valfrihet, alla ska ha samma vård, oavsett vad folk själva vill. Varför, frågar jag mig – att privata aktörer får erbjuda vård innebär ju inte automatiskt att den statliga vården får mindre resurser per patient, snarare tvärtom, om många patienter går till privata alternativ. Är inte fabriksarbetarens dotter glad att slippa se direktörens son i väntrummet? Det är ju en person färre som står före henne i kön till att träffa läkaren.

Det handlar inte om att dem som har mycket pengar ska kunna köpa sig bra vård. Alla ska ha bra vård. Men den som är villig att betala extra för ett sjukhus som kanske satsat lite mer på inredning, där läkarna är ostressade och välbetalda, väntetiderna korta och stolarna snäppet bekvämare, ska inte han eller hon få göra det? Det innebär ju inte att alla andra automatiskt får sämre vård. Men blotta vetskapen om att möjligheten finns där är förstås tillräckligt för att väcka den klassiska svenska avundsjukan vid liv. Sånt är vänstern dessutom väldigt duktiga på. Att slå in kilar mellan grupper av människor som åtskiljs av inkomst, kön, etnicitet eller religion ger stora poäng i det röda lägret. Vi liberaler ser hellre att folk kommer överens, att man respekterar varandras rätt att välja. Även om alla inte kan få allt.

DN rapporterar att de stora statliga museerna sett sina besökssiffror rasa kraftigt under det senaste året, vilket tillskrivs det faktum att dessa museum inte längre erbjuder fri entré för alla, vilket de gjorde 2005 och 2006. Exempelvis Naturhistoriska Riksmuséet har tappat drygt 400 000 besökare. Detta vinklas, helt oväntat (fast inte), av vänsterbloggarna som ett fruktansvärt bakslag för kulturen och ett ytterligare bevis på att Fredrik Reinfeldt äter barn.

Jag måste emellertid fråga dessa bloggare: Varför tycker ni det är OK att hela Sverige skattevägen skall bekosta stockholmarnas och stockholmsturisternas underhållning (för de flesta av statens museer ligger i Stockholm) och varför tror ni att så många människor inte är beredda att betala de småsummor det rör sig om? En vuxenbiljett till Naturhistoriska kostar 70 spänn. Det räcker knappt till en vettig lunch (alltså snäppet finare än McDonalds) i Stockholm city. De flesta tvekar inte att lägga fram motsvarande summa för att se en film på bio.

Man kan också fråga sig varför Tekniska Museet redovisar en ökning av besökssiffrorna med 60% under det gångna året, trots slopandet av den fria entrén. Kan det vara så att vissa klarar av att anpassa sig till nya förhållanden bättre än andra? Att Tekniska, till skillnad från de andra statliga museerna, klarar av att motivera besökarna utan att behöva bjuda på biljetten?

Jag tycker inte att staten skall sälja museerna, men det finns det å andra sidan inga tecken på att de tänker göra. Det finns ett egenvärde i att bevara och sprida kultur och vetande från förr, men det är antagligen ganska svårt att tjäna pengar på det. Därmed finns det en poäng i att skattemedel används för att bevara och berika kulturen. Att helsubventionera biljetterna är emellertid orättvist mot dem som sällan eller aldrig går på museum, antagligen på grund av ointresse eller för att man helt enkelt inte bor i en storstad.