Ingen äganderätt på idéer

Det blev en del diskussion efter mitt senaste inlägg om fildelning, tyvärr inte i bloggens kommentarsfält. Ett argument dök emellertid upp som jag hade lite svårt att svara på till att börja med (parafraserat):

Varför skall artisterna inte få bestämma licensieringsformen för sina verk? Det finns ju gratis musik, fildela den om ni vill, men låt de artister som vill ta betalt få göra det.

Det är ju mycket riktigt att fildelning ifråntar upphovsmannen hans eller hennes rätt att kontrollera distributionen av sitt verk. Det är ju det som är upphovsrätt. Man kan onekligen tycka att fildelare är snåla jävlar som helt enkelt inte vill betala för sig, att fildelning är detsamma som stöld. Men det är fel.

Det finns ingen äganderätt på immateriella ting och har aldrig funnits. Man kan inte stjäla det som inte är materiellt. Därför är fildelning inte stöld.

Om jag köper en kökskniv på ICA är den min för evigt, om jag inte frivilligt ger bort den eller säljer den. Äganderätten är nästan absolut enligt svensk lag. Men den omfattar bara materiella föremål. Det finns ingen äganderätt på immateriella föremål, exempelvis idéer. Jag får inte bara sälja kökskniven, jag får också starta en fabrik som gör exakta kopior och säljer dem. Det är lagligt även om kökskniven jag kopierar inte är min. Själva kniven går att äga, kunskapen om hur man tillverkar en kökskniv tillhör alla.

Det finns ett undantag från detta, så kallade patent. Ett patent är en tidsbegränsad ensamrätt till en idé. Syftet är detsamma som upphovsrätten – att den som kommer på något bra skall få ensamrätt till att utnyttja den uppfinningen för kommersiell vinning är ett incentiv för att skapa fler och bättre uppfinningar. Till skillnad från upphovsrätten finns emellertid stränga begränsningar. Ett patent gäller i maximalt 20 år (upphovsrätt: 70 år efter upphovsmannens död). Man måste söka patent i varje land separat, man får dem inte automatiskt. Patent måste vara nyskapande. Inget av dessa krav gäller för upphovsrätt.

Musiken på en CD-skiva är inte materiell, så normalt sett går det inte att äga den. Har jag köpt en CD-skiva är den min, men musiken på den kan inte ägas i vanlig mening. Immateriella verk uppfyller inte de krav som ställs på en uppfinning för att kunna skyddas med patent, för de kan aldrig betraktas som nyskapande ur ett tekniskt perspektiv. Alltså borde musiken inte gå att äga. Samtidigt har vi redan konstaterat att det är rimligt att en artist skall kunna få ersättning för sitt arbete. Här kommer upphovsrätten in.

Upphovsrätten är en överenskommelse mellan dem som skapar artistiska verk och dem som konsumerar dem.

Överenskommelsen medger att artisterna får kontrollera distributionen av sina verk – ett slags “ägande” – under en begränsad tid, som incentiv för att skapa fler och bättre verk. Problemet är att överenskommelsen har brutits, av “upphovsrättsindustrin”, alltså film- och musikindustrierna, med flera. De stora företag som kontrollerar distributionen har köpt sig lagar så att tidsbegränsningen nu är i princip obegränsad eftersom den effektiva tiden är längre än en människas normala livslängd. Ironiskt nog är det en annan grupp storföretag, IT-industrin, som gjort tekniken för att kringgå upphovsrätten billig, effektiv och populär.

När den ena parten bryter ett ingånget avtal, är det naturligtvis fullt naturligt att den andra parten gör det också! Upphovsrätten har redan förlorat nästan all respekt hos gemene man. Problemet just nu är att lagarna släpar efter. För att lagen skall stämma överens med verkligheten måste upphovsrätten byggas om. En bra början är att avkriminalisera fildelningen.