Ibland är det OK att strejka

Det kan knappast komma som en nyhet för någon att jag inte tycker om fackliga stridsåtgärder, men just i sjuksköterskornas fall kan det tyckas ganska berättigat. Det har ju varit allmänt känt sedan urminnes tider att sjuksköterska är ett sånt där jobb till vilket man kan plugga som en galning i flera år, ha brutalt mycket ansvar över andra människors liv och samtidigt tjäna ungefär som en burkplockande 16-åring. Samtidigt ägnar fetton som jag fem år åt att supa oss fulla under KTH:s stolta banér för att sedan tjäna sisådär 35 kkr/mån (vid examen, dvs) på att sitta framför en dator och hälla i oss espresso.

Det är svårt att se något förnuft i detta. Rättvisa, kanske – sjuksköterskorna har trots allt valt sina jobb helt frivilligt, i full vetskap om vad som komma skall – men inte förnuft. Samtidigt är jag böjd att hålla med Nihonshu på de flesta punkter. Väljer man att bortse från de delar av hans blogginlägg som utgörs av ointelligent nyliberal-bashing är det återstående rätt förnuftigt. Sjuksköterskornas lönesituation är ett typexempel på vad som händer när marknadsekonomin och lagarna om utbud och efterfrågan sätts ur spel genom politisk inblandning.

Lösningen är privatisering, men där är vi inte riktigt ännu, och det hjälper naturligtvis inte ett skit att sitta och predika kapitalism för de statligt anställda sjuksköterskor som just nu finner sig underbetalda och ouppskattade. Att flytta utomlands eller ta jobb inom den privata vården är inte ett kortsiktigt alternativ, men det är just en kortsiktig lösning som behövs, eftersom den långsiktiga (privatisering) sakta men säkert är på väg. Att då strejka för att få upp lönerna är helt korrekt, så länge det inte utgör en direkt fara för samhället, men det finns lyckligtvis lagar som ser till att så ej är fallet.

Som liberal* tycker jag förstås att det är rätt trevligt att se de återstående delarna av det gamla, ruttna socialistiska samhället – stora arga fackförbund och dysfunktionella statliga företag – långsamt ta död på varandra och därmed skynda på samhällets oundvikliga(?) färd mot ljusare tider. Enda problemet är att oskyldiga människor hamnar i kläm på vägen. Jag hoppas bara att sjuksköterskornas krav på högre löner kan mötas utan att det skär alltför djupt i något annat. Det är framför allt viktigt att det totala skattetrycket kan fortsätta sjunka. Själv kommer jag att fortsätta använda mig av vård i privat regi när jag behöver den.

* Fotnot: För övrigt gillar jag inte ordet “nyliberalism”. Jag önskar att åtminstone liberala bloggare slutade använda det. För det första tycks alla från sossarna och vänsterut ha börjat använda “nyliberal” som övergripande term för “saker vi inte gillar” (läs: inte förstår), oavsett huruvida ämnet i fråga har något med liberalism att göra. Vidare är de “nyliberala” idéerna i princip hämtade ur den flera hundra år gamla klassiska liberalismen, varför prefixet “ny” är felaktigt. Lustigt nog är “klassisk liberalism” och “nyliberalism” synonymer enligt Wikipedia.