Mindre bullshit om FRA, tack

Kan ingen skriva om något vettigare än FRA-lagen och alla idiotiska karusellturer i vad som från början varit en idiotisk debatt? Jag vill ha det gamla Knuff tillbaka, där folk skrev om vettiga saker! Försöker Henrik Alexandersson slå något slags rekord som årets mest mediekåta person? Ta och skärp er nån gång! Man har inte automatiskt rätt bara för att man skriver 10 000 blogginlägg om samma sak! Det finns för fan viktigare saker i världen än en lag som ger FRA rätt att göra vad de bevisligen redan har ägnat sig åt i decennium, uppenbarligen utan att någon farit särskilt illa av det.

Nej, jag tycker inte att FRA-lagen var någon bra idé. Men nej-sidans representation i bloggvärlden ser alltmer ut som en hoper skriande extremistkukun utan någon som helst kontakt med verkligheten. Det råder en akut brist på rationella argument och ett akut överskott av foliehattar. Säger någon från FRA eller regeringen något så är det automatiskt lögn och förbannad lögn. Om så Reinfeldt gick ut och bad om förlåtelse imorrn skulle förmodligen 74% av idioterna där ute anta att det är en ny konspiration för att förgöra allt vad personlig integritet, frihet och mellanmjölk heter.

Egentligen finns det bara två ställningstaganden. Antingen så tror man på vad alla med någon som helst makt avseende FRA har sagt, nämligen att man inte kommer att spionera på svenska medborgares trafik där man inte redan innan har säkerställt att personen i fråga har något riktigt fuffens för sig. Eller så väljer man att inte tro på det. Gör man inte det så innebär det ju att en stor skara ledande politiker och beslutsfattare blåljuger. Givetvis måste ett sådant fantastiskt påstående ledas i bevis. Så var är bevisen? Det kan naturligtvis inte finnas några, för lagen har ju inte trätt i kraft ännu. Istället kommer man med en massa nebulösa argument om att det är “tekniskt omöjligt” att filtrera trafiken så pass noga. Återigen ett påstående som skriar om fakta. Gifv!

Om man istället antar att FRA inte kommer att spionera på “oskyldig” trafik så bubblar hela debatten ner till ett liberalt principargument, nämligen huruvida det är rätt av staten att lägga sig i sina medborgares trafik över huvud taget. Här är jag av den bestämda avsikten att det inte är det. Men detta har ju FRA pysslat med i decennier. Var fanns alla dagens skrikhalsar då? Eller när en massa internetoperatörer tvingades införa filter mot “barnporrsajter” enligt en lista som inte är offentlig, och som man inte kan begära utträde ifrån? Visst blev det några blogginlägg, men inget emot tsunamin som ödelagt alla försök till informerat samtal den senaste månaden.

Så kom med fakta, sluta idiotifiera diskussionen (för det är ju egentligen en rätt viktig diskussion) eller lägg ner. Nu.

Damn kids, get off my camping!

SvD berättar i två artiklar om att vissa campingplatser bannlyser besökare under 25. Jag ser, till skillnad från en del andra bloggare, inte något större problem i detta. Visst är det surt om man är en skötsam 20nånting-åring som känner sig ihopgrupperad med dreglande idioter, AFA-glin eller whatever som inget vill annat än att supa och slåss på semestern – men det finns faktiskt flera campingplatser. Jag anser att en privat näringsidkare har rätt att välja sina kunder. Om han sedan vill utesluta alla under 25, eller alla svarta människor, eller alla judar, anser jag att det är hans problem – hans kundkrets kommer ju att minska drastiskt.

Personligen skulle jag (och säkert många med mig) av principskäl förstås inte gå till en campingplats (eller någon annan inrättning) som bannlyste människor på grund av hudfärg eller religion. Jag drar gränsen när det är staten som försöker bannlysa vissa grupper av människor från vissa aktiviteter, för till skillnad från exempelvis en campingplats har den enskilde inget val. Privata näringsidkare däremot får diskriminera så mycket de vill, om de tror att de gör någon nytta. På en fri marknad kommer den som försöker filtrera sina kunder att straffas per automatik. Det behövs inga fjantiga lagar, som i dagens Sverige.

Så varför är det okej med åldersgränser då? I princip tycker jag väl inte att det är det, eller snarare, jag tycker inte att man behöver stänga ute folk som är under en viss ålder. Däremot är det mycket vettigt att differentiera olika åldersgrupper, alltså att exempelvis avdela en del av campingen för ungdomar och en annan för gamla lik som helst vill sitta under husvagnsmarkisen och ta det lugnt. Det är vad Kneippbyn på Gotland har gjort, med stor framgång.

Den enkla anledningen till varför dessa åtgärder är nödvändiga är den gamla slitna frasen: “för allas trevnad”. Samtidigt som jag i egenskap av 25-åring är otroligt road av högljutt festande in på småtimmarna inser jag förstås att detta knappast gäller småbarnsfamiljer. Att försöka klämma ihop människor som har helt olika värderingar av hur en bra campingsemester ser ut på samma fläck är därför inte till glädje för någon. Att då införa åldersgränser, eller dela upp folk, är helt klart det bättre alternativet, oavsett om någon fjant med kränkthetskomplex känner sig “diskriminerad” av det.

Lina Inverse är tillbaka!

Jag gillar anime, likt ganska många andra i och kring min generation, men det är rätt sällan jag skriver om det här på bloggen. Detta förtjänar dock en blänkare: för första gången på sju år (elva år om man bara räknar TV-serierna) har det gjorts en ny utgåva av superklassikern Slayers. Slayers är en av de bästa och mest långlivade manga/anime-serierna någonsin, varför en ny utgåva varit hett efterlängtad. Slayers Revolution, som den nya TV-serien heter, ser dessutom ut att förvalta arvet utomordentligt väl. Jag har inte sett några engelsktextade releaser av första avsnittet på nätet ännu, men väl japanska i hög kvalitet. Det räcker långt för oss nördar. ^_^

Föräldrar, sunt förnuft om jag får be

SvD konstaterar att det finns kraftigt skiftande åsikter i frågan om var, när och hur det är okej med småbarn ute i de delar av samhället där de nödvändigtvis måste umgås med vuxna som varken är deras föräldrar, barnskötare eller har något intresse av att vara någotdera. De flesta av åsikterna som ventileras i undersökningen och de påföljande kommentarerna är rätt förutsägbara; från dem som anser att barn skall behandlas och respekteras som vuxna, oavsett hur de beter sig, till dem som anser att småbarnsföräldrar bör avskilja all kontakt med omvärlden och offra sina liv för att stanna hemma och uppfostra barn på heltid.

Jag är rätt kluven i frågan. Å ena sidan höjer jag volymen på min MP3-spelare minst fem snäpp så fort jag ser småbarn på tunnelbanan; skrikande barn (samt även tonåringar och fyllon) är en av de starkaste skälen för mig att ta bilen närhelst jag kan och undvika kollektivtrafiken. Jag ser också med fasa på hur många småbarnsföräldrar inte gör ett dugg för att hindra sina små älsklingars störande beteende. De ser det väl som sin revansch på oss barnfria, som får sova på nätterna, slipper torka bajs från soffan två gånger om dagen och kan gå ut och supa med vännerna när vi känner för det.

Hur som helst, även om jag respekterar att även småbarnsföräldrar måste ha rätt att leva sina liv finns det inget som därmed ursäktar dem från ansvaret att ta hand om ett barn, eller från vanliga, förnuftiga regler för hyfs och vett mot andra människor. Man tar inte med barn på kollektivtrafiken, om de inte klarar av att sitta tyst och stilla. Man tar inte med barn på restauranger över McDonaldsnivå om de riskerar att störa de andra gästerna. Man bokar absolut inte in sig i den “tysta” kupén på tåget om man tänker ta med barn. Man byter heller inte blöja offentligt, korkar inte igen små butiker med barnvagnar, tar inte med sig barn in i barnovänliga miljöer med förväntan att alla andra ska anpassa sig … och så vidare.

Men allt detta är faktiskt bara sunt förnuft. Ingen som klarar av att läsa detta behöver rimligtvis varje punkt upprabblad för sig. Ändå ser man det varje dag. Så vad är det för fel på “folk”?

Icke godkänt, Dell

En vän till mig som jobbar med juridik hade ett problem häromdagen. Hennes nästan splitternya Dell-dator ville inte starta; istället gnällde den om hårdvarufel. Då jag hjälper henne en del med IT-relaterade göromål ringde hon naturligtvis mig och bad om hjälp. Inga problem, tänkte jag – datorn omfattas ju av garanti. Ett snabbt e-mail senare skulle hjälpen vara på väg, så jag skrev en ingående beskrivning av problemet, att jag misstänkte fel på en RAM-minnesmodul och att datorn var nästan ny. Allt för att underlätta hanteringen.

Knappt en dag senare kom ett svar på formen: “För att kunna boka delar och skicka en tekniker måste vi först utesluta fel på moderkortet. Stäng av datorn, dra ur alla sladdar, öppna lådan och arrangera om minnesmodulerna på följande sätt: (...16 olika kombinationer…) Efter varje byte, prova det här (…) och skriv ned eventuella felmeddelanden.

Totalt jävla underkänt. Om Dell åtar sig att göra garantireparationer på plats hos kund måste de rimligtvis också ta på sig att lista ut vad som är fel, utöver vad kunden kan bidra med. Men jag hade ju gett en väldigt teknisk felbeskrivning; kanske antog Dell-supporten att de hade med en överdrivet teknisk kund att göra, varför de kunde spara lite tid genom att lasta över felsökningen på mig? Jag skrev ett svar där jag förklarade att jag inte själv hade direkt tillgång till datorn och att kunden knappast hade datorvana nog att följa deras instruktioner.

Det bör här noteras att detta var något av en understatement of the year, då min vän med den trasiga datorn, trots en hög intelligens och ett akademiskt lagt sinne, bara knappt bemästrar avancerade IT-koncept såsom filändelser. Ett av de göromål jag hjälper henne med är att köra Windows Update.

Dell ville dock inte backa. Jag kunde gott föra vidare deras 16-punkters datorbyggarövning till kunden, tyckte de. Först efter mycket om och men gick de med på att hoppa över den – mot att de fick byta i princip hela datorns innandöme. Varför deras servicetekniker inte kan köra Memtest86 kan man fråga sig. När vi väl kommit så långt i tjafsandet var det dock för sent; när mailet ramlade ned i inkorgen hade jag redan suttit med deras diagnosrutin i 45 minuter, för min vän kunde inte göra sitt jobb utan datorn. Två timmar och en kvart senare var den strejkande komponenten identifierad: en minnesmodul som troligen kostar Dell mindre än vad det kostade mig att parkera på Regeringsgatan i tre timmar. Och Dell hade förvandlat en nöjd kund till en missnöjd.

Att Dell vill ha en ingående felbeskrivning av kunden innan de skickar en tekniker är jag helt överens med. Däremot är det nog ytterst få i Dells kundkrets som känner sig bekväma med att helt fräckt sticka ned fingrarna i ett stycke elektronisk utrustning för 20 lax och börja pilla runt. Risken att en lekman har sönder mer än han lagar är minst sagt överhängande. Dessutom är det förbannat dåligt mot kunden. Tänk er motsvarande bemötande från en bilhandlare:

– Ursäkta, bilen ni sålde mig för två veckor sedan startar inte och det ryker under motorhuven.
– Jaha, men innan vi kan bärga den måste du byta kamkedjespännaren för att utesluta det som en möjlig felkälla.

Tyvärr var denna upplevelse inte tillräcklig för att skrämma bort mig från Dell. Deras hårdvara knäcker fortfarande konkurrensen, de har bra säljare, de skräpar inte ner Windows med en massa värdelösa program; och jag dränker mig hellre i frätande syra än köper Apple. Nu vet jag ju dessutom att supporten så småningom ger med sig efter tillräcklig bearbetning. Alla mina supportärenden till Dell kommer från och med idag vara på formen “datan funkar inte, skärmen e ba svart typ“. Hoppas det var vad de ville uppnå.