Provkörd: (Nya) Fiat 500

Eftersom jag själv kör en bil som är en nytolkning av en gammal klassiker blev jag nyfiken när Fiat lanserade sin nya 500, en småbil som åtminstone enligt marknadsföringen skulle vara för Fiat vad Mini var för .. öh, BMW? En liten, rolig bil med fokus på design och körglädje. Precis sånt jag vill ha, alltså! Det var därför med vissa förväntningar som jag begav mig till närmaste Fiat-handlare för en provtur.

Det bra: Designmässigt är bilen klockren. Den är “söt” och härligt nyretro men saknar kanske det “tuffa” jag ser i MINI Cooper. Däremot är den mycket mer intressant att titta på än t ex Toyota Aygo med vänner, som ju spelar i samma prisklass. Även interiören är helt OK, trots uppenbart billiga material känns den välbyggd och avgjort mindre billig än vad man får i den ovannämnda Aygo. Huvudinstrumentet påminner om det i nya Honda Civic, all information kombineras på en relativt liten yta utan att för den sakens skull bli otydlig. Dessutom är Fiat 500 en mycket billig bil, grundpriset med största motorn är knappt 150 000 kronor.

Fiat 500 är dessutom fullastad med tekniska leksaker, som till skillnad från många andra märken inte kostar skjortan. Det finns två utrustningspaket att välja på utöver grundutförandet: “Lounge” och “Sport”. Gissningsvis lär mycket få köpa bilen i grundutförande eftersom man då tvingas klara sig utan livsnödvändiga funktioner såsom AC och radio. I båda paketen ingår Bluetooth och USB-ingång för anslutning av musikspelare, med röststyrning(!) och “Lounge”-paketet innehåller även glastak.

Det dåliga: Om det är körgläde du är ute efter ska du inte ha en Fiat 500. För det första sitter man alldeles för högt upp, precis som i en Smart. Första kurvan jag försökte ta på “MINI-vis” krängde bilen så mycket att jag blev orolig för att den skulle välta. Vidare saknar Fiat 500 den precision i ratt, pedaler och växelspak som krävs för att ge en sportig körkänsla – växelspaken tycks vara ansluten till lådan med gummiband och även om styrservot tar i för kung och fosterland när det krävs så sker det osofistikerat, utan någon feedback till föraren.

Fiat 500 bjuder heller inte på någon som helst prestanda – den största motorn som finns just nu är en skrikig bensinfyra på 1,4 liter och 100 hästar. Trots den låga volymen och effekten räknas den inte som miljöbil – för det måste man välja en ännu klenare motor, antingen bensinaren på 1,2 liter (69 hk) eller dieseln på 1,3 liter (75 hk). Den senare har åtminstone turbo och därmed lite bättre vrid än bensinalternativen. Miljöfrämjande finesser såsom start/stopp-automatik, bromskraftsåtervinning och dylikt saknas dock helt.

Vem ska ha en Fiat 500? Du som sneglat på en Toyota Aygo, Citroen C1, Peugeot 107 eller Smart men vill ha en bil som du inte behöver skämmas för att bli sedd i. Du som gillar cool design och tekniska leksaker men egentligen inte bryr dig mer om körglädje än att du helst kommer från punkt A till B på rimlig tid.

Vi MINI-ägare kan emellertid ta det lugnt. Fiat 500 är ingen konkurrent – ännu. Det finns visserligen en mer racemässig variant i faggorna, under namnet Abarth, men den sägs inte komma till Sverige. Själv skulle jag hellre se en modell med eldrift som inte bara var en utställningsprodukt, men den som lever får se.

Plus: Billig, förhållandevis välutrustad, utmärkt exteriör och interiör design, relativt god kvalitetskänsla trots priset.
Minus: Motorerna är mer underdimensionerade än miljövänliga, körglädje saknas, osäkert om designen håller sig fräsch.