Odubbade vinterdäck är skit!

Då har så äntligen Det Stora Snökaoset infunnit sig, med stora krigsrubriker som bevisar att ja, för vissa som bor i detta avgjort jävligt kalla land kommer vintern som en stor överraskning varje år. Nu föll den första snön här i Stockholm inte på en vardag, vilket mildrade effekten något. Gick faktiskt helt okej för mig att åka Sundbyberg-Hammarby med bil idag, trafiken var oerhört gles och ingen verkade ha fastnat, antagligen en kombination av att folk undvek bilen på grund av rubrikerna och att vi som faktiskt var ute och körde var väl förberedda.

För allvarligt talat, vad tänker folk med som inte krängt på vinterdäcken ännu fastän det är november? I helgen såg jag en gubbe som i värsta snökaoset stod och bytte däck på sitt gamla vrak, mitt på gatan. Av åldern att döma måste han ha upplevt 50-60 vintrar redan. Varför då avsiktligt göra det svårt för sig genom att vänta till sista stund? Då var han ändå inte en av de idioter som ger sig ut på vägarna med sommardäck, eller nästan lika illa, odubbade vinterdäck. Dessa livsfarliga skräpdäck har på sistone haussats till skyarna av bland annat Vägverket, som menar att vi som hellre kör på vägen än brevid den är elaka miljöbovar.

Testerna talar varje år sitt tydliga språk: Skillnaden mellan dubbdäck och dubbfria vinterdäck är avgörande när det gäller att undvika en olycka. Även om man skiter i vad biltidningarna trycker råder det ingen brist på forumtrådar som den här där skillnaden bekräftas. Visst, dubbdäck är bullriga. Visst, på torr eller välplogad asfalt är det ingen skillnad. Men gissa vad, det är inte på torr eller välplogad asfalt som olyckorna sker! Det är på is och tätpackad snö, och där är friktionsdäck fullständigt värdelösa!

På tal om miljöpåverkan, förresten; det räcker med att en enda idiot med fel sorts däck skall sladda in i mitträcket på Essingeleden en snöig eftermiddag för att trafiken skall bli stående. Tiotusentals bilar som går på tomgång, timme efter timme. Det kan man kalla miljöpåverkan!

Forskningen stöder inte upphovsrättsindustrin

I sina debattartiklar brukar företrädare för upphovsrättsindustrin – med det menar jag dem som tjänar pengar på att ta betalt för att göra kopior, alltså skivbolag och förläggare, bland andra – påstå att deras försäljning kraftigt har minskat på grund av (olovlig) fildelning. Men detta påstående finns det inget stöd för i oberoende forskning. Fildelning snarare ökar skivförsäljningen, vilket är logiskt om man inser att det är mycket lättare för oss musikälskare att utforska nya artister och genrer när vi inte behöver betala för varje enskild låt, inte behöver oroa oss för att en viss låt eller skiva skall vara ur tryck eller vara utgiven av “fel” distributör.

Istället är det, enligt forskarna, skivbranschens totala oförmåga att ta till sig den nya tekniken som gör att de upplever fildelningen som ett hot. När det stod tydligt att många hellre laddade ner en MP3:a än köpte CD-skivor så gjorde man helt fel sak: man försämrade sin produkt kraftigt genom att lägga på olika typer av DRM, i ett från början dödsdömt försök att försvåra kopieringen. Samtidigt gick priserna upp, rimligtvis därför att DRM-teknik kostar en massa pengar att utveckla. Resultatet blev att skivindustrin, än idag, bokstavligen driver sina kunder till fildelning. Även vi som är beredda att betala för oss ser fildelning som det överlägsna alternativet.

Som om detta inte vore nog, har upphovsrättsindustrin dessutom lyckats placera sig själva ett snäpp lägre än satan i det allmänna rättsmedvetandet. Detta då man, i sin iver att “avskräcka” folk från att fildela, ägnat sig åt grovt juridiskt missbruk, av vilket mycket finns dokumenterat hos advokaten Ray Beckerman. I USA har skivindustrin under en längre period ägnat sig åt att bokstavligen “spamma” ut stämningsansökningar mot människor som i många fall varit fullständigt oskyldiga. Naturligtvis med helt orimliga ersättningskrav där man antar att varje nedladdad låt (för att inte tala om de uppladdade) utgör en förlorad CD-försäljning. Även det en lögn.

Nu ser vi en liknande utveckling i Danmark, där IPRED-direktivet redan finns i lag. Skumraskadvokater anlitade av skivindustrin skickar utpressarbrev på formen “Vi tror att du är en fildelare. Betala x kronor inom 10 dagar eller så stämmer vi dig på 2x kronor, och vi har fler advokater, så du kommer att förlora oavsett vad”. Dessa lagens stolta väktare har även ägnat sig åt att försöka koppla ihop kända fildelningssajter med barnporr i syfte att misstänkliggöra dem.

Allt detta, för vad? Tror någon verkligen att den tekniska utvecklingen kan hejdas? För att dra en parallell, antag att tillverkare av kulramar skulle kräva särlagstiftning för att skydda dem mot den fruktansvärda konkurrens som miniräknare och datorer utgör – skulle någon ta dem på allvar? Och även om man antar ståndpunkten att fildelning är ett brott snarare än en milstolpe inom mediadistribution, är det då ett brott av sådan tyngd att samhället bör lägga stora resurser på att bekämpa det? Svaren på dessa frågor är välkända och underbyggda av forskning. De talar tillsammans sitt tydliga språk: skrota IPRED och legalisera ickekommersiell fildelning.

Rätt men fel om “kommersiell” fildelning

Införandet av IPRED i svensk lag möts, föga förvånansvärt, av en bloggbävning inte helt olik den kring FRA-förslaget. Måna om att inte få ett till FRA-fiasko på halsen (särskilt nu när det ser bättre ut i opinionen) har Alliansen varit snabba med att tydliggöra att man kan tänka sig inskränkningar i förslaget, till exempel genom att begränsa det till att omfatta “kommersiell” fildelning, alltså då man bryter mot upphovsrätten i syfte att tjäna pengar. Jag skulle kunna ställa mig positiv till ett sådant förslag.

Kommersiell fildelning, alltså då man helt enkelt säljer piratkopior till intet ont anande konsumenter, är i mina ögon inte försvarbart på samma sätt som att helt enkelt dela med sig till andra utan egen förtjänst. Dessutom är det lätt hänt (om inte direkt avsiktligt) att köparna luras att tro att de köper äkta vara. Jag har till och med råkat ut för detta själv.

Tyvärr är det fortfarande många allianspolitiker som inte riktigt har koll på begreppen eller ens grundläggande fakta kring fildelning. Eller vad “kommersiell” betyder. Här ett citat av Hans Rothenberg (m), om förslaget att begränsa lagen till kommersiell fildelning (alltså fildelning i vinstsyfte):

“Jag skulle mycket väl önska att det går att få till ett förnuftigt sådant resonemang, och det är inte omöjligt. Frågan är bara hur man drar gränsen. Säg att du laddar ned en låt. Alternativet är att köpa skivan eller betala för en legal nedladdning, då är det egentligen så att du laddar ned för ett kommersiellt syfte.”

Själva konceptet att varje nedladdat musikstycke i själva verket är en förlorad försäljning har krossats till pulvermos sedan länge. Vetenskapliga studier har funnit att kanske en eller två nedladdningar av tio skulle ha kunnat leda till ett köp; jag misstänker att siffran i själva verket är betydligt lägre om man dessutom tar med gratistjänster såsom Spotify eller TheSixtyOne i beräkningarna.

Vad politikerna måste inse är att musikindustrins nuvarande distributionsmodell, baserad på en “okränkbar” upphovsrätt, är döende och saknar bevarandevärde. I en avvägning mot den personliga integriteten hos miljoner bredbandskunder och fildelande ungdomar, för att inte tala om den stora nytta som fildelning gör för samhället, måste den offras. Det är definitivt på tiden.

Facket i lala-land igen…

Volvo Powertrain är fackbossarna arga, när man nu tvingas avskeda en knapp femtedel av sina anställda för att klara de hårdare tiderna. Inget konstigt i det; det är ju i det närmaste fackets syfte att gå runt och vara arga på reella eller inbillade oförrätter som påverkar medlemmarna. Bortsett från en del som gillar att barrikadera oskyldiga näringsidkare bara för att man känner för det. Men nu vill jag lägga fokus på ett litet citat av metallordföranden Lars Ask, som är upprörd över situationen på Volvo:

“Löftet från 1999 har man tydligen förträngt […] Då skakade vi hand på att om en liknande situation skulle uppstå, var varsel den absolut sista utvägen.”

Fråga: Hur tusan kan man vara så naiv och dum att man tror att ett muntligt löfte från 1999 spelar någon som helst roll idag? VD:n då kan ju inte rimligtvis ha vetat hur situationen för hans företag skulle se ut nio år senare. Företag skapar inte jobb ur tomma intet. För att kunna anställa och behålla personal krävs dels att personalen gör rätt jobb till rätt pris, dels att efterfrågan förblir konstant eller ökar.

Men i fackförbundens värld är jobb en oändlig naturresurs som helst pumpas upp ur myllan av Farbror Staten, snarare än något som skapas av framgångsrika människor utifrån faktiska behov och som bara kan existera så länge intänkterna överstiger utgifterna.

Utmärkt förslag om vigselrätten

Jag kan inte annat än hålla med om vad som skrivs i dagens SvD Opinion – låt staten, och staten ensam, äga den juridiska vigselrätten. Kyrkan, oavsett om det är Svenska Kyrkan eller FSM, ska inte ha något med saken att göra om de som gifter sig inte vill det. Inte heller ska något religiöst samfund ha monopol på generella termer såsom “äktenskap” eller tvinga fram lösningar där parternas kön avgör vad de får sätta för namn på sin relation.

Det är en lösning som ger jämlikhet både mellan religioner och mellan sexuella läggningar. Först går man till tingsrätten och skriver på pappret, sedan kan man gå och yla åt ett skäggo bland molnen om man tror att det gör någon skillnad. Eller så festar man loss i trygg förvissning att om det mot förmodan finns en gud (eller flera) så är han (eller hon) förmodligen dödstrött på böner och predikningar vid det här laget.

Som “kompromiss” åt de böghatande sandarslenas håll kan jag tycka att det är rimligt att religiösa samfund, och/eller enskilda präster, själva skall få välja vilka de vill ta emot och viga. Man kan inte gärna kräva att en stackars gammal prälle, som tycker att homosexualitet är hädelse, utan protester skall viga ett samkönat par. Det vore ju djurplågeri, typ.

På tal om djurplågeri kläckte en anonym kommentator den här sköna hårbollen i SvD:s kommentarsfält:

Vad är det för livsåskådning som humanister föreslår? Att man ordnar en civilvigsel ändrar ju inte någonting! Det är samma Gud (skapare) som i kyrkan man ropar efter ändå för att han skulle välsigna äktenskapet! Det att man håller vigselakten på ett annat ställe och inte tror på någonting – blir ju bara teater!

Om det är något som är teater är det väl att göra sig till för en låtsasgubbe i “himlen”… eller? Och sedan när ingår det någon form av “välsignelse” i en borgerlig vigsel? Suck…