Facket i lala-land igen…

Volvo Powertrain är fackbossarna arga, när man nu tvingas avskeda en knapp femtedel av sina anställda för att klara de hårdare tiderna. Inget konstigt i det; det är ju i det närmaste fackets syfte att gå runt och vara arga på reella eller inbillade oförrätter som påverkar medlemmarna. Bortsett från en del som gillar att barrikadera oskyldiga näringsidkare bara för att man känner för det. Men nu vill jag lägga fokus på ett litet citat av metallordföranden Lars Ask, som är upprörd över situationen på Volvo:

“Löftet från 1999 har man tydligen förträngt […] Då skakade vi hand på att om en liknande situation skulle uppstå, var varsel den absolut sista utvägen.”

Fråga: Hur tusan kan man vara så naiv och dum att man tror att ett muntligt löfte från 1999 spelar någon som helst roll idag? VD:n då kan ju inte rimligtvis ha vetat hur situationen för hans företag skulle se ut nio år senare. Företag skapar inte jobb ur tomma intet. För att kunna anställa och behålla personal krävs dels att personalen gör rätt jobb till rätt pris, dels att efterfrågan förblir konstant eller ökar.

Men i fackförbundens värld är jobb en oändlig naturresurs som helst pumpas upp ur myllan av Farbror Staten, snarare än något som skapas av framgångsrika människor utifrån faktiska behov och som bara kan existera så länge intänkterna överstiger utgifterna.