Rätt men fel om “kommersiell” fildelning

Införandet av IPRED i svensk lag möts, föga förvånansvärt, av en bloggbävning inte helt olik den kring FRA-förslaget. Måna om att inte få ett till FRA-fiasko på halsen (särskilt nu när det ser bättre ut i opinionen) har Alliansen varit snabba med att tydliggöra att man kan tänka sig inskränkningar i förslaget, till exempel genom att begränsa det till att omfatta “kommersiell” fildelning, alltså då man bryter mot upphovsrätten i syfte att tjäna pengar. Jag skulle kunna ställa mig positiv till ett sådant förslag.

Kommersiell fildelning, alltså då man helt enkelt säljer piratkopior till intet ont anande konsumenter, är i mina ögon inte försvarbart på samma sätt som att helt enkelt dela med sig till andra utan egen förtjänst. Dessutom är det lätt hänt (om inte direkt avsiktligt) att köparna luras att tro att de köper äkta vara. Jag har till och med råkat ut för detta själv.

Tyvärr är det fortfarande många allianspolitiker som inte riktigt har koll på begreppen eller ens grundläggande fakta kring fildelning. Eller vad “kommersiell” betyder. Här ett citat av Hans Rothenberg (m), om förslaget att begränsa lagen till kommersiell fildelning (alltså fildelning i vinstsyfte):

“Jag skulle mycket väl önska att det går att få till ett förnuftigt sådant resonemang, och det är inte omöjligt. Frågan är bara hur man drar gränsen. Säg att du laddar ned en låt. Alternativet är att köpa skivan eller betala för en legal nedladdning, då är det egentligen så att du laddar ned för ett kommersiellt syfte.”

Själva konceptet att varje nedladdat musikstycke i själva verket är en förlorad försäljning har krossats till pulvermos sedan länge. Vetenskapliga studier har funnit att kanske en eller två nedladdningar av tio skulle ha kunnat leda till ett köp; jag misstänker att siffran i själva verket är betydligt lägre om man dessutom tar med gratistjänster såsom Spotify eller TheSixtyOne i beräkningarna.

Vad politikerna måste inse är att musikindustrins nuvarande distributionsmodell, baserad på en “okränkbar” upphovsrätt, är döende och saknar bevarandevärde. I en avvägning mot den personliga integriteten hos miljoner bredbandskunder och fildelande ungdomar, för att inte tala om den stora nytta som fildelning gör för samhället, måste den offras. Det är definitivt på tiden.

4 thoughts on “Rätt men fel om “kommersiell” fildelning

  1. Precis!

    Det som är farligt är om musik- och filmindustrin med sina horder av advokater utnyttjar “kommersiellt syfte” till vad Hans Rothenberg definierar det till.

    Låter ytterst farligt att en politiker i nyckelposition har gått på deras propaganda före vetenskaplig forskning.

  2. Vad kan man förvänta sig när vi har en infrastrukturminister som är socionom och som vid tillträdet sade “Jag använder inte Internet för jag vill arbeta effektivt”…

Comments are closed.