Spotify är ingen frizon från gammelmedias idiotier

Musiktjänsten Spotify har idag meddelat att man tar bort tusentals låtar ur sitt utbud och inför omfattande begränsningar avseende vilka musikstycken som finns tillgängliga beroende på var i världen man bor. Anledningen är avtalen med de skivbolag som publicerar sin musik på Spotify, vars restriktioner man av någon anledning tidigare inte behövt respektera. Men nu är tiden ute. Av reaktionerna att döma är användarna delade i två läger: dem som förlorat alla sina favoritartister och därför lämnar tjänsten, och dem som knappt märkt någon skillnad.

Själv tillhör jag den senare kategorin. Jag är premium-användare, vilket innebär att jag betalar 99 kr/mån för tjänsten, men slipper reklam. Personligen tycker jag att Spotify är den bästa musiktjänsten någonsin. Lösningar där man betalar per spår, såsom iTunes, eller för en godtycklig ihopsättning låtar varav en eller två är bra och resten skit, som med konventionella album, är totalt förlegad. “All you can eat” är det som gäller. Men då måste utbudet vara bra, och där har Spotify precis fått sig en törn. Hur bra gränssnittet än är, hur många låtar som än finns, hur billigt det än är måste den musik som jag vill lyssna på finnas där.

Hur tänker egentligen skivbolagen? Att om en Spotify-användare inte hittar låten där så kommer han att köpa den på CD? Knappast troligt. Jag kan förstås bara tala för mig själv, men hittar jag inte vad jag söker så är nästa stopp The Pirate Bay. Annars måste jag leta upp en “laglig” nätbutik som har låten jag vill ha, skapa ett konto där, tjafsa med betalkortsuppgifter, osv – bara för att förhoppningsvis, långt senare, få låten i ett DRM-tyngt format som jag inte kan lägga in i mina andra spellistor eftersom de ligger på Spotify allihop.

Kort och gott: Finns musiken inte på Spotify så kommer jag inte att betala för den. Om skivbolagen vill sälja mig musik måste de släppa sina stenåldersfasoner såsom regionala begränsningar och “releasefönster”. All musik. Överallt. När som helst. Utan att jag behöver installera suspekta saker på datorn. Då betalar jag gärna.

Jag betalar för mitt Spotify-konto per månad, fastän man sparar pengar på att betala per år. Det är säkrast så; även om jag litar på Spotify när de säger att de inte planerar att behöva ta bort någon mer musik så vet jag att det i själva verket inte är deras beslut, utan skivbolagens – dessa retarderade stenåldersföretag som varken förstår sig på Internet eller hur människor vill konsumera musik år 2009. Tyvärr bidrar jag ju på sätt och vis till dem genom att använda Spotify. Men det är OK, för jag kan, åtminstone i teorin, lyssna dygnet runt på musik jag tycker om för priset av en mellantallrik sushi varje månad. Win-win liksom.

Tillägg: I dag ser jag att det skrivits lite mer i frågan.

För övrigt har jag sisådär 20 inbjudningar till Spotify (gratisvarianten med reklam) liggandes. Skriv in din e-postadress och be lagom snällt om du vill ha.

ICA-äventyr med Mari Jungstedt

Visst är jag smart, genom att skriva Mari Jungstedt i titeln kommer det här blogginlägget att hittas av en massa Googlesökningar! Om jag hade haft annonser hade de fått jättemånga klick nu! (Skrattar elakt)

Jag har som bekant en viss kärlek till ICA som matvaruhandel; dels har jag jobbat där (fast på lagret, inte i butiken) för en massa år sedan, dels har jag sedan unga år i princip aldrig handlat någon annanstans frivilligt. Kortare exkursioner till Coop (hmm…), Vi (usch), Lidl (bläää) eller Netto (urk) har aldrig gett mig anledning att tvivla på det förnuftiga i denna preferens, snarare tvärtom. Även om jag råkat ut för en del bisarra händelser i samband med ICA-besök har de snarare berott på att jag just då råkat dela butik med någon född i den grunda delen av genpoolen.

Kvällens ICA-besök var emellertid något utöver det vanliga. Min vana trogen vallfärdade jag i min bil till ICA Maxi Solna i syfte att inhandla råvarorna till veckans måltider. Väl inne i butiken fångades min blick dock snabbt av en enorm låda full med pocketböcker, strategiskt utplacerad och med ett lockande köp-3-betala-2-erbjudande utskrivet i enorm röd text på sidan. Eftersom jag precis läst ut en utmärkt bok av Mari JungstedtDen Döende Dandyn – och hungrade efter mer, blev jag glad när jag hittade en bok av just Jungstedt överst i högen. Att hitta två andra böcker att komplettera erbjudandet med var inte svårt, varefter jag snabbt plockade resten av mina varor.

Så långt en väldigt normal inköpsrunda, men fortsätt läsa: underligheterna började i kassan. När jag skulle betala visade det sig att rabattkupongen jag klippt ut några veckor tidigare hade slutat att gälla dagen innan. Kassörskan visade dock medlidande med mig och gav mig rabatten ändå, värd ungefär 50 kr, en i sammanhanget anmärkningsvärd summa. Nöjd tog jag min kasse och började gå mot bilen, slentrianmässigt läsandes kvittot på vägen.

Då såg jag den: Den fruktansvärda, ödesmättade missen. 3-för-2-erbjudandet på pocketböckerna hade tydligen passerat obemärkt förbi kassan, för någon rabatt stod inte att finna. Normalt hade jag struntat i en sådan sak – det brukar trots allt inte röra sig om några större summor – men i detta fall skiljde det 60 kronor (en billig lunch, eller två minuters parkeringstid på Östermalm!) Jag kunde givetvis inte låta denna skandal passera, varför jag begav mig till informationsdisken. Där fick jag reda på att Jungstedt-boken inte ingick i 3-för-2-erbjudandet.

Nähä. Men jag insisterade; den hade ju faktiskt legat i lådan med de andra lågpris-pocketarna. Detta fick infodisk-killen att plocka upp en telefon och ringa någon ansvarig person långt borta, som strax därefter teleporterade in på plats och bad mig visa var jag hittat boken. Efter en kortare arkeologisk expedition ner i bokberget kunde vi konstatera att jo, den låg där den låg, fastän datorn sa att den inte borde göra det.

I detta läge hade det varit klart försvarligt om personalen helt enkelt erbjudit mig att byta ut Jungstedt-boken mot en av de böcker som faktiskt ingick i erbjudandet. Att ett par pocketböcker hamnar fel är trots allt ett ganska förståeligt misstag. Så gjorde man dock inte. Istället fick jag boken gratis, plus 25 kronor ytterligare tillbaka som plåster på såren för att jag fått vänta i infodisken (fem minuter eller så). Det är vad jag kallar kundservice!

Vad är då lärdomen av denna historia? Ett – att alla företag begår misstag; det är hur man hanterar dem som skiljer de bra företagen från de dåliga. Två – kolla alltid kvittot, även datorer gör misstag. Tre – insistera på din rätt som konsument, men utan att vara otrevlig eller påstridig. Butikspersonal är också människor. (Eller hur, Pau?)

Vad synd det är om parasiterna!

Bland andra SvD och DN skriver idag om en småskalig undersökning som gjorts av fusket med A-kassan, specifikt att arbetslösa säger till A-kassan att de söker jobb de egentligen inte har sökt. Enligt undersökningen ägnar sig så mycket som 25% av de arbetslösa åt denna typ av fusk. Leif Tallskog, chef för arbetslöshetsförsäkringen på Arbetsförmedlingen, menar att fler stickprovskontroller är lösningen. En åsikt som delas av såväl mig som av den rapport som BRÅ (Brottsförebyggande Rådet) lade fram i våras.

Inte helt oväntat har vänstern en annan syn på saken. Stockholmsvänstern skriver:

Kanske är det så att det är de höga kraven på att man ska söka jobb som är för hårda. Kanske är det så att de som sitter i den jobbiga situation arbetslöshet är ibland faktiskt inte orkar söka exakt det jobb som den här dagen sticks under näsan från arbetsförmedlaren.

Jag blev lite ilsken på det korkade resonemanget och svarade i kommentarsfältet:

“Krav?” Ja, tacka f*n för att det skall ställas krav på dem som lever på andras skattepengar istället för att hjälpa till och betala skatt som alla andra.

Är man sjuk, funktionshindrad eller har någon annan legitim anledning att stå utanför arbetsmarknaden så må det vara hänt. Sådana människor ska naturligtvis få hjälp av det offentliga utan större krav på motprestation än vad personen klarar av.

Men om man faktiskt är arbetsförmögen, ändå skiter i att söka jobb, men ljuger för att få gratis pengar, då är man en bedragare och en parasit som bör behandlas därefter.

Ni i vänstern får gärna förklara – ni pratar ofta om solidaritet med sina medmänniskor, att alla ska hjälpas åt. Men när det fuskas i våra välfärdssystem så att vissa kniper åt sig oförtjänt mycket av de gemensamma resurserna, då ska de av någon anledning inte lastas för det? Att göra så är väl höjden av osolidariskt beteende?

Den som är uppmärksam märker snabbt mitt misstag – de arbetslösa lever naturligtvis på A-kassan, inte huvudsakligen på skattepengar. Men principen är exakt densamma, att man parasiterar på ett system som bygger på att så många som möjligt tillsammans skall bidra med pengar.

Naturligtvis fick jag snabbt mothugg av ivriga vänsternissar. “Esteban” skriver:

Något som skulle minska arbetslösheten mer än något annat vore om Arbetsförmedlingen faktiskt började förmedla arbeten istället för att stjälpa över allt ansvar på de arbetslösa, som på egen hand förväntas hitta oannonserade jobb i branscher de inte vet något om och samtidigt hålla modet och hoppet uppe vecka efter vecka.

Men ansvaret är helt och fullt på de arbetslösa. Arbetsförmedlingen kan hjälpa till, men har absolut inget ansvar att se till att folk får anställningar. Själv har jag bara vid ett tillfälle fått jobb via arbetsförmedlingen (inte mitt nuvarande), och då var det genom att själv ringa på en annons för ett jobb som jag tyckte såg trevligt ut. Och även om man anser att arbetsförmedlingen ska ansvara för att ge folk anställningar – hur exakt skulle det gå till? Personen måste ju vilja själv och vara lämpad för jobbet, annars funkar det inte.

En annan kommentator, “Camilla”, visar prov på sällsamt dålig läsförståelse:

Däremot kan man ifrågasätta en undersökning av enbart 30 personer! Detta kan i sin höjd peka på att man borde göra en större undersökning, och då gärna ta reda på orsakerna till ljuget. För att inte bara utöka straff och övervakning, som ju är högerns vanliga melodi.

Som tur är för “Camilla” så har en sådan undersökning redan gjorts! BRÅ undersökte 2007 omfattningen och orsakerna till fusket i A-kassan, vilket även omnämndes i tidningsartiklarna. Men sedan när har något så simpelt som fakta hindrat någon från att ha en korkad åsikt?

Tyvärr har ännu ingen svarat på min fråga – hur det kommer sig att vänstern är så förlåtande och undfallande mot dem som utan hänsyn eller solidaritet med sina medmänniskor missbrukar de gemensamma välfärdssystemen, som vänstern så ofta och kraftfullt säger sig värna. Någon läsare av denna blogg som vill förklara det för mig?

Läs även Scaber Nestor på samma ämne.

Sexköpsdebatten och Godwins Lag

Eftersom frågan om sexköpslagens vara eller icke vara är i princip tabubelagd på politisk nivå är den inte heller särskilt aktiv i bloggosfären. Då och då dyker någon artikel upp som genererar de vanliga argumenten från såväl ja- som nejsägare. Nu har SvD, en tidning jag normalt respekterar, publicerat en synnerligen vinklad och osaklig artikel om sexhandeln i Danmark. Såväl HAX som Hanna Wagenius gör knockout på den i varsitt blogginlägg. Jag läser också en rad enkla och uppenbara sakargument mot sexköpslagen i ett lite längre inlägg av Hans Engnell. Mycket läsvärt och jag kan inte annat än hålla med. Men vad gör det? Läser man nej-sägarnas inlägg så slås man av hur låg nivån är på diskussionen. Det är som om man inte ens läst argumenten för eller emot, inte vill eller orkar ta reda på fakta utan faller pladask på sin egen okunskap.

Det finns ett gammalt och väl omskrivet talesätt kallat Godwins Lag som brukar appliceras på diskussioner över Internet. Lagen lyder ungefär: “ju längre en diskussion pågår, desto större är chansen att någon gör en liknelse med nazister och/eller Hitler”. Poängen är att detta är en logisk felaktighet. Jämförelser med nazism/Hitler är sällan relevanta och leder ofta till att en diskussion spårar ur. En mer sentida tolkning av lagen är: “den som först blandar in nazister och/eller Hitler i en diskussion som inte har något med dem att göra har automatiskt förlorat”. Kort och gott: ett så desperat och omoget grepp visar att man har slut på vettiga argument och därför kan man utan vidare diskvalificeras från vidare diskussion.

Jag skulle nu vilja föreslå något liknande denna senare tolkning, fast gällande diskussioner om sexhandel, sexarbetare, den svenska sexköpslagen, etc. Den som använder sig av någon av följande uppenbart idiotiska liknelser eller argument gör bäst i att helt enkelt låta bli att delta i debatten:

1. Uttryck av typen “sälja sin kropp”, “köpa/sälja människor”

Det torde vara uppenbart för var och en att givet tolkningen att en människa som använder sin kropp för att utföra en tjänst åt någon annan därmed “säljer sin kropp” eller “säljer sig själv” så ägnar vi oss alla åt detta. En programmerare, snickare, massör, politiker eller telefonist “säljer sin kropp” i precis samma utsträckning som en prostituerad. Enda skillnaden är vilka kroppsdelar som är involverade. Användandet av detta uttryck sätter likhetstecken mellan prostitution och livegendom, vilket är en uppenbar felaktighet.

2. All prostitution är människohandel

Att det finns ett mycket stort antal prostituerade som säljer sexuella tjänster helt frivilligt råder det ingen dispyt om, annat än av dem som anser att sagda kvinnor och män är så mentalt förstörda att de själva inte inser vad de vill. Det otroligt nedlåtande och sexistiska (för oftast handlar dessa argument bara om kvinnor) i dessa påståenden torde vara uppenbart. Inom logiken kallar man denna typ av fel för ett överväldigande undantag. I flera länder, bl a Danmark och Thailand, har sexarbetare till och med regelrätta fackförbund.

3. Alla hallickar är onda slavdrivare

I Sverige är prostitution som bekant lagligt, med ett signifikant undantag: koppleri, alltså att ta emot pengar som härrör från handel med sexuella tjänster. Denna lag har “lustiga” bieffekter såsom att prostituerade inte kan hjälpa varanda ekonomiskt och inte kan ha sambos. Idén är tydligen att ingen ska kunna tjäna pengar på den prostituerade, t ex genom att driva en bordell. Men frågar man faktiska prostituerade så visar det sig att en hallick eller anställning vid en bordell är precis vad många av dem vill ha. Då slipper de ju jaga kunder utan kan ägna sig åt den relevanta (och lönsamma) delen av jobbet! Naturligtvis finns undantag – men då är vi återigen tillbaka på slaveri och människohandel, vilket är olagligt oavsett om sexuella tjänster är inblandade eller inte!

4. Alla prostitutionsförespråkare är (potentiella) sexköpare

Bortsett från att detta argument är ett solklart ad hominem så finns det en oerhörd dumhet i att tro att någon inte kan förespråka något utifrån sina egna principer. En grundläggande liberal sådan är att samhället inte ska lägga sig i frivilliga överenskommelser mellan myndiga människor. Bara givet denna princip så är det självklart att handel med sexuella tjänster skall vara tillåten. Vidare behöver man faktiskt inte besöka prostituerade för att ha en åsikt om prostitution. Alla studier, forskning, intervjuer och såklart de prostituerades egna bloggar finns på nätet.

5. “Skulle du tycka det var OK om din dotter prostituerade sig?”

Det här argumentet sågades sönder och samman när det dök upp i en Aftonbladet-kolumn skriven av Maria Wollin för något år sedan. Hon fick stryk av ungefär hela bloggosfären, inklusive extremfeministen Syrran. Ändå dyker det upp igen. Jag kan bara svara – “Nej, men jag skulle å andra sidan inte tycka att det var OK om hon blev städare, sophämtare, brevbärare eller servitris heller.” Det beror inte på att jag har något emot serviceyrken, utan för att jag skulle föredra att mina eventuella framtida barn fick jobb med lite bättre karriärutsikter, naturligtvis med en akademisk utbildning i botten. Dessutom skulle jag oroa mig för att andra skulle se ned på henne för hennes yrkesval.

Eftersom sexköpslagen som sagt är tabubelagd bland politiker så tvivlar jag tyvärr på att någon förändring kommer att ske inom de närmaste åren, trots alla goda argument mot lagen, där det främsta är att den helt enkelt är ineffektiv (Socialstyrelsens rapport från 2007 visar att prostitutionen ökar i Sverige). Hoppet står till att organisationer som SANS får göra sina röster hörda. Internet är en utmärkt plattform för det, och med ökad kunskap kommer tabuerna och vanföreställningarna så småningom att släppa.

Propagandakriget

Gaza City, 8 januari 2009

Har man inte redan bestämt sig för vem som är ond och vem som är god i kriget på Gazaremsan är det onekligen rätt svårt att veta vem man skall heja på. Propagandan, krigsrubrikerna och värdeorden duggar tätt; extremvänstern tjuter “folkmord” fastän antalet civila döda bara räknas i hundratal (hur vet man att den siffran stämmer?). På andra sidan hör vi att “Israel har rätt att försvara sig”. Ja, naturligtvis. Men hur hårt får man ta i när man försvarar sig, egentligen? Och har Israel nåt slags förpliktelse att vara extra snälla mot Hamas bara för att de senare inte har något annat än slarvigt byggda raketer att kriga med?

Problemet är att Gaza är ett extremt tättbefolkat område. Sex miljoner(?) människor trängs på en yta lika stor som Åland. Det är liksom omöjligt att föra krig där utan att civila stryker med. Således borde man ge fan i att kriga där, kan man tycka. Men det betyder inte att Israel är ensamt ansvarigt för de civila döda. Kriget hade ju lätt (nåja) kunnat undvikas om befolkningen på Gaza hade låtit bli att välja Hamas som ledare – det kan väl inte ha undgått någon att de är ett gäng terrorister vars uttalade mål är att förinta Israel? Vad trodde man egentligen skulle bli konsekvenserna när man gav makten till en sådan grupp?

Hamas har själva inte gjort ett skit för att minska det “egna” folkets lidande. Istället för att bevara vapenvilan bröt man den. Hamas lägger stora resurser på att skjuta patetiska små raketer in i Israel som inte gör särskilt mycket skada, men som får bomblarmen att gå och skrämmer civilbefolkningen. Man gömmer terrorister/soldater bland civila, inuti sjukhus, skolor, moskéer, inuti privata bostäder. Sedan rapporterar världspressen snällt att “Israel bombar sjukhus och skolor”. Som om man hade något alternativ. Visst hade Israel kunnat strunta i att gå in i Gaza och helt enkelt tillgodosett Hamas’ krav på öppna gränser – men vad hade resultatet blivit? Hamas anser sig ju religiöst bundna att utplåna Israel. Vad exakt har Israel att tjäna på att gå en sådan organisation till mötes?

Oavsett hur synd det är om Gazas innevånare så måste man dra slutsatsen att Israels regering trots allt gör vad de kan för att skydda sitt eget folk. Hamas däremot tycks inte vara särskilt intresserade av sitt eget folks bästa. Israel har nu förutsatt sig att rota ut Hamas så att attackerna mot israeliskt territorium upphör. Fler civila kommer att dö. Men oavsett vad vi tycker om det så kan vi inte göra mycket mer än att titta på. Att demonstrera om saken är meningslöst. Vi kan bara konstatera att så länge religiös extremism och rasism tillåts frodas och rekrytera anhängare så kommer vi att fortsätta se sådana här konflikter, där vissa grupper anser sig ha “rätt” att utplåna varandra. Låt hoppas att vi går en ljusare framtid till mötes.

Socialdemokratin går av på mitten

Det socialdemokratiska partiet har med tiden växt sig så stort att det numera innefattar ett brett spektrum av åsikter – från nästan-socialister till nästan-moderater och förmodligen en hel del knäppgökar på utkanten. Denna inbyggda splittring är på sätt och vis sossarnas styrka; nästan vem som helst med åsikter från mitten och vänsterut kan hitta något att gilla i deras politik. Dessutom har partiets högerfalang länge haft ett visst övertag, vilket cementerades ytterligare när Mona Sahlin blev partiledare. Till vänsterfalangens förtret, kan man lätt förstå. Sagda vänsterfalang var den som skrek högst och gällast när Mona gjorde klart att ett samarbete med Vänsterpartiet inte var aktuellt – således är det inte konstigt att samma människor nu vädrar morgonluft när det ändå blev ett samarbete med (v) till slut.

Som blå väljare är det förstås inte svårt att dra på smilbanden åt nyhetsrapporteringen – Socialdemokraterna håller bokstavligen på att gå av på mitten. De som vill ha en ansvarstagande ekonomisk politik i linje med den nuvarande regeringen drar åt höger; de som vill höja våra redan groteskt höga skatter för att kunna slösa bort ännu mer pengar på verksamheter som borde ha privatiserats eller lagt ned för länge sedan drar åt andra hållet. Väljarna reagerar naturligtvis med att lägga benen på ryggen, ty för en högersosse är vänsterpartiets ekonomiska politik lika skrämmande som en avflummad skola är för den mot betyg och ordning allergiska vänstern. När valet 2010 närmar sig och väljarna börjar kräva besked så kommer sossarnas förmåga att laga – eller förtiga – splittringen att bli avgörande.

Man får heller inte glömma bort Miljöpartiet. Samtidigt som Vänsterpartiet drar sossarna åt vänster drar Miljöpartiet åt höger, och i sin egen bisarra riktning i en del andra frågor. I det glesbyggda Sverige, där tillgång till bil är en nödvändighet, marginalerna är små och varje höjning av bränslepriserna leder till högljudda morrningar kommer Socialdemokraterna snabbt att tappa i popularitet om man låter bilhatarna i (mp) vara med och bestämma.

De socialdemokratiska väljare som flyr högerut har lyckligtvis ett solklart alternativ, med bevisad regeringsduglighet och förmågan att komma överens internt och hitta lösningar även där man har vitt skilda åsikter. Men det visste vi väl redan?

Espresso Martini

Alla bloggar vi på lite olika sätt. Pauline, exempelvis, skriver otroligt långa inlägg som huvudsakligen består av bilder. Inte mig emot, särskilt inte när ämnena är intressanta. Nu är hon precis hemflugen från Bali och Hong Kong, så givetvis finns det två rejäla fotoreportage därifrån. Inte bara “titta vilken skön semester jag haft, pilutta er!” heller, utan lite lagom med diss av det som förtjänar att dissas. Såsom påträngande gatuförsäljare. Läs!

För att nu visa att jag minsann också kan posta inlägg med femtioelva (nåja) foton i så tänkte jag göra något nytt, nämligen ett drinkrecept. Detta hittade jag i den utmärkta boken Kaffe av Rasmus Kjaer och Jens Henrik Thomsen. Receptet återfinnes också lite varstans på nätet, fast med lite olika ingredienser och tillagningssätt.

Espresso Martini

3 cl vodka
1 cl kaffelikör
6 cl espresso
is
shaker

Ta den vodka och kaffelikör du har hemma, jag använde Smirnoff och Kahlúa. Alkoholhalten på den färdiga drinken blir 10-12%. Vill du ha den sötare/beskare eller svagare/starkare är det bara att justera ingredienserna. Drinkblandning är en konst!

Espresso Martini, steg 1

Fyll shakern med is (den behöver inte bli helt full).

Espresso Martini, steg 2

Brygg en espresso.

Espresso Martini, steg 3

Häll den över isen.

Espresso Margini, steg 4

Mät upp och tillsätt vodkan.

Espresso Martini, steg 5

Dito för kaffelikören (ja, det är lite drygt 1 cl på bilden).

Espresso Martini, steg 6

Tryck fast locket på shakern och skaka intensivt en stund.

Espresso Martini, steg 7

Häll upp i ett snyggt glas. Det blir mycket skum, se till att få ut det ur shakern! Dock ska ingen is följa med.

Espresso Martini, steg 8

Klart! Bör avnjutas medan den fortfarande är iskall. Glaset kan placeras i frysen en stund i förväg så håller drinken sig kall längre.

Gott nytt år!

Nu fuskar jag lite genom att skriva det här inlägget fyra och en halv timme för tidigt, men vad gör man inte för konstens skull! Som sagt – gott nytt år till er allihopa. 2008 har varit ett grymt år och jag tror att 2009 har alla förutsättningar att toppa det. Finanskris? Vem fan bryr sig? Jag kör på som vanligt, ända in i kaklet! Det är roligast så!

Tack för i år!