Roger Wallis!

Plantering från Interflora

Även om jag inte skrivit så mycket om den pågående rättegången mot The Pirate Bay så följer jag den slaviskt via Piratpartiets utmärkta portal. I dag var det särskilt intressant när Professor Roger Wallis från KTH förhördes angående hans forskning, vilken tydligt visar att fildelningen inte har orsakat upphovsrättsindustrin någon skada. Detta gjorde han med bravur. Innan honom var det Kristoffer Schollin, som också gjorde ett utmärkt jobb. SvD har referat av båda förhören här och här. Att särskilt Wallis retade gallfeber på Pontén och andra antipirater visade sig tydligt när de senare istället för att bemöta Wallis’ forskning i sak siktade in sig på att ifrågasätta hans personliga meriter. Wallis visade sig dock vara en smula mer än vad de kunde hantera:

Pontén: Vi fick inte fram ett komplett CV på dig, på institutionen svarar man att du är gästprofessor.

Wallis: Vet du hur man använder Google? Där får man fram ett CV till mig.

Pontén: Fanns det fler sökande?

Wallis: Jag gick igenom samma urvalsmetod som alla professorer på KTH. Tre professorer, två internationella experter som tyckte jag skulle ha det här. Fanns det fler? Jag vet inte.

Pontén: Vilka undersökningar finns som är relevanta för svenska förhållanden?

Wallis: Om vad? Vilken fråga?

Pontén: Hur det drabbar industrin?

Wallis: Hur det påverkar industrin; det finns många…

Jag vet inte om erfarna jurister är mer garvade avseende sådant här beteende, men hade jag varit domare hade jag idiotförklarat Pontén där och visat ut honom. Givetvis efter att ha visat den fina sajten Let Me Google That For You. Nu har ett stort antal bloggare och pirater skickat blommor till Wallis’ fru, eftersom han önskade sig det istället för den sedvanliga ersättningen från rätten för sin medverkan. Jag skickade själv ett blommogram av den billigare sorten, i form av den fina planteringen som syns ovan, givetvis laddad med seeds!

Av sajten Vi som tackat Wallis! att döma kommer det att landa en lastbilslast med blommor, choklad och andra tackkort hemma hos honom i morgon. Någon borde vara där med en kamera, helst en dagstidning eller fler. (Oj, det gick fort!)

Såg förresten en artikel i Computer Sweden idag där en skivbolagsdirektör (från Sony, tror jag) åmade sig över att de minsann börjar “komma ifatt” den tekniska utvecklingen tack vare tjänster som Spotify. Det är ju bra att någon inom upphovsrättsindustrin inser att de ligger efter, åtminstone. Men anser de sig vara i närheten av att hinna ikapp utvecklingen? Om jag kunde hitta lika många låtar på Spotify som på ett fildelningsverk och ladda hem dem, utan DRM och oberoende av var i världen jag befann mig, så vore det ett steg på vägen. Men dit har musikmaffian långt kvar.

Nej, Saab/Sahlin kommer inte att ro hem det här

Eftersom jag i min bekantskapskrets är känd som något av en bilnörd har jag flera gånger den senaste tiden fått frågan om hur jag tror att det kommer att gå med Saab. Mitt svar är att det inte är ett dugg förvånande att Saab håller på att gå omkull nu – det som däremot förvånar mig är att det inte hände redan för fem år sedan. Saab har under de senaste tio åren inte haft en enda modell i sitt utbud som varit klassledande, eller ens särskilt konkurrenskraftig som bil betraktad. Saabs bilar är visserligen nära toppen av sin klass på en punkt – säkerhet – ett område som, symptomatiskt nog, aldrig givits någon som helst fokus i deras marknadsföring.

Nej, istället för att fokusera på de områden där Saabs bilar faktiskt har en chans att hävda sig i konkurrensen har man försökt spela på sin (snällt sagt avlägsna) relation till stridsflygplansindustrin. Knappast en bransch man förknippar med säkerhet i första hand. Snarare extrema prestanda, vilket i en bil kanske skulle kunna kopplas till sportighet, men Saabs bilar är inte heller särskilt sportiga. Den värsta motorn du kan få in i en ny Saab 9-5 når knappt upp till mellanklass i en BMW, Mercedes eller Audi. Saabar är komfortabla snarare än sportiga, vilket förvisso alltid gått bra hem i Sverige (tack vare de långa avstånden och ofta halvsunkiga vägarna) men inte heller på detta område har man lyckats nischa in sig i marknadsföringen.

Sedan var det modellprogrammet. Under de senaste tio åren har Saab lyckats lansera TVÅ egna modeller, med de otroligt fantasifulla namnen 9-3 och 9-5. Jämfört med nästan vilket konkurrerande bilmärke som helst inser man snabbt hur patetiskt det är. Ser man till marknadsföringen, prisbilden (före rabatter) och hur märket behandlas i biltidningar skulle man kunna tro att Saab konkurrerade i samma liga som Volvo och de ovannämnda tyskarna. Men då duger det inte att ha ett modellprogram som består av två ungefär likadana kombi/sedaner (plus en tyvärr ganska bortglömd cab) – det är nya modeller som ger blickar, får tidningsartiklar skrivna, gör folk medvetna om att ett märke är kapabelt att utvecklas. Räkna bara på hur många nya modeller Volvo har släppt sedan år 2000, om jämförelsen med de stora tyska premiummärkena känns orättvis.

Den uppmärksamme noterar kanske att jag skrev två egna modeller ovan. När GM år 2005 skulle utöka modellprogrammet med en SUV och en mindre sportmodell gjorde man på det i bilvärlden avgjort sämsta sättet: man tog helt enkelt två existerande modeller från andra märken, hängde på lite Saab-inspirerad styling och sålde dem rakt av. I Saabs fall var den mindre sportmodellen 9-2X, eller Subaru Impreza, en billig plåtburk som visserligen är ganska rolig att köra men totalt berövad alla Saab-typiska egenskaper – de folk faktiskt vill ha, alltså – såsom komfort och säkerhet. SUVen var om möjligt ännu värre: 9-7X, eller Chevrolet Trailblazer, ett stenåldersbygge, “USA-komfortabel” (läs: svajigt slagskepp) vars främsta egenskap är att den slukar enorma mängder bensin. Det bästa med dessa två modeller var att de inte lanserades i Sverige, där bara nyheten om de två “nya” modellerna förmodligen gjorde tillräckligt för att skada Saabs image.

Kort sagt: Att någon skulle vilja köpa en Saab, eller företaget Saab Automobile, som det ser ut idag är mig fullständigt oförståeligt. Läggs företaget ned så friställs ju den kompetens man eventuellt har kvar bland de anställda, varpå mer välskötta företag kan ta över den. Saab har varken producerat konkurrenskraftiga fordon eller uppvisat konsekvent svarta siffror på 10-15 år, lite beroende på vem man frågar och hur man räknar. Varumärket kanske fortfarande kan räddas, om man får en ny ägare som skyndsamt reparerar den skada som GM gjort under det senaste decenniet. Men frågan är om man då inte hellre lägger sina pengar på något nytt märke, som inte bär på Saabs bagage?

Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson inser det här. Jag tror att största delen av svenska folket inser det också, för av opinionen att döma belönas regeringen för sin kompetenta hantering av finanskrisen i stort, där Saabs undergång väl får anses vara det som fokus hamnat mest på för svensk del. Frågan är om detta blir sista spiken i kistan för Mona Sahlin? Opinionsundersökningar i all ära, men av någon anledning tycks de tas på större allvar än de förtjänar av såväl bloggare som politiker. Kan Sahlin sitta kvar om alliansen går om de rödgröna redan så här långt före valet?

Bortfall

Viktkurva

Trogna läsare av den här bloggen minns kanske att jag började med LCHF strax före jul. I början märkte jag inte så stor skillnad, men det dröjde inte särskilt länge innan byxorna passade märkbart bättre än förut! Jag var tvungen att köpa en våg för att kunna följa nedgången (eller bristen därpå) – resultatet synes ovan. På grund av, öh, “lokala avvikelser” är viktkurvan inte särskilt kurvartad, men den nedåtgående trenden syns tydligt. Med tanke på att jag vägde drygt 104 kilo i mitten av januari vågar jag knappt tänka på vad jag måste ha vägt när jag började LCHF:a i mitten av december. Kanske var det faktiskt på tiden att jag började med lite nyttigare kost?!

Min brorsa, som pluggar något som har med idrott att göra (jag har glömt vad) och därför Kan Sånt Där Med Hälsa, har sagt till mig att jag borde väga någonstans kring 80-85 kilo. Fair enough, dit är det inte sådär otroligt långt kvar. Frågan är väl om jag kan börja käka pannkakor och glass igen när jag kommer dit, eller om jag måste fortsätta köra stenhårt på LCHF för att hålla vikten? Klart värt det i sådant fall. Under den ovan dokumenterade viktnedgången har jag festat på sådana saker som Chicken Royal, massor av rejäla köttstycken med smaskig sås och lyxiga sallader. Fyller man inte magen med en massa basmat får man ju plats med så mycket mer av det goda!

Notervärt i sammanhanget är att jag inte följt LCHF särskilt slaviskt. Jag dricker exempelvis fortfarande mängder av öl (eftersom öl är gott!), likaså en del sockerhaltiga drycker, och kan inte hålla mig från en godisbit då och då. Den huvudsakliga skillnaden jag gjort i min kost är att eliminera de stora källorna till kolhydrater – alla rätter med stora inslag av ris, potatis, spannmål eller majs har gått bort. Mycket mer noga än så har jag inte orkat bry mig om att vara – en del chips och även en pizza då och då har slunkit ned (äter man inte kanterna är det väl ok, eller?) Ändå har resultaten inte låtit vänta på sig. Frågan är väl hur mycket snabbare viktnedgången skulle vara om jag följde LCHF slaviskt och inte unnade mig den minsta godisbit; men hur länge orkar man med en kosthållning som inte ger något utrymme för fusk alls?

Vill ni inte ha mina pengar så behåller jag dem!

Lost Tracks on Spotify

Jag trodde att min musiksamling var förskonad från skivbolagens härjningar på Spotify, men i går visade det sig att så inte var fallet. Efter den senaste “uppdateringen” av katalogen, som Spotify själva kallar det, rök i runda slängar 60% av mina spellistor. Jag har därför stängt av de återkommande betalningarna på mitt premiumkonto; det är helt enkelt inte värt det längre. Dessutom känns det som ett fett svek att locka mig med ett stort utbud av musik för att sedan införa regionala begränsningar och annat stenåldersskit som gör musiken jag redan betalar för otillgänglig. Även om det egentligen är skivbolagens fel att musiken inte är tillgänglig via Spotify så påstås det ju att dessa begränsningar har funnits i avtalen hela tiden. Därmed lägger jag också ett stort ansvar på Spotify själva för att man inte informerat om dessa begränsningar i tid, eller gjort mer för att motverka att de infördes.

Själv skiter jag naturligtvis högaktningsfullt i musikindustrins patetiska försök att begränsa vad jag lyssnar på – vill de inte ha mina pengar så behåller jag dem gladeligen för mig själv. Efter en stunds aktivt sökande och tankande är jag på god väg att återskapa åtminstone merparten av låtarna jag förlorat. Som en bieffekt av detta har jag nu inte längre särskilt mycket av min favoritmusik i Spotify-listor, så jag lär använda Spotify betydligt mindre i framtiden (särskilt när mitt premiumkonto går ut och reklamen drar igång igen). Från win-win till lose-lose, bara sådär. So long, Spotify! Det var kul så länge det varade.

Det tragiska i sammanhanget är att jag faktiskt är en sån som gärna betalar för mig, så länge någon faktiskt vill sälja mig det jag vill ha till ett rimligt pris. I förrgår köpte jag exempelvis Grand Theft Auto IV över Steam, trots att det har funnits piratkopior ute sedan länge. Steam är en riktigt bra tjänst; den är snygg, lättanvänd, inte nedlusad med reklam, att köpa spel går snabbt och smärtfritt, de laddas ned direkt till datorn och man kan ha dem på flera datorer samtidigt utan problem, eftersom spelen är länkade till ens användarkonto snarare än till en viss fysisk dator eller DVD-skiva. Dessutom är jag hyfsat säker på att Steam inte kommer att göra en Spotify och plötsligt radera GTA från min dator med hänvisning till regionala begränsningar. Hela tanken är ju absurd, och borde vara det även vad gäller musik om det inte vore så att musikindustrin levde i la-la-land.

På tal om datorspel så har jag också köpt mig en ny mus. Min gamla Razer Copperhead har varit mig trogen länge – säkert tre-fyra år, jag minns faktiskt inte hur länge jag har haft den – men hade på senare tid drabbats av såväl flagnande ytskikt som slumpmässiga frånkopplingar (klara dödsryckningar när det gäller en trådbunden mus!) och kraftigt försämrad precision. Eftersom Copperhead-råttan också varit en av de bästa möss jag någonsin använt föll valet av ny mus naturligt på en Razer Lachesis – på många sätt en naturlig efterföljare till Copperhead. Såväl formen som känslan känns definitivt igen, designen är mer avskalad men fortfarande 100% funktionell och skönare att hålla i än tidigare eftersom de utstickande gummilisterna på sidorna är borta.

Den som är uppmärksam kanske noterar att jag länkade FZ för Copperhead-recensionen men SweClockers för testet av Lachesis – det beror på att jag inte alls håller med FZ:s jämförelse mellan Lachesis och Logitech G9. All respekt för Tomas personliga åsikter, men G9:an är ett under av usel, assymetrisk design, ful som stryk och ligger som en jäst köttfärsbiff i handen, bred och kort istället för långsmal som möss ska vara. Dessutom är den överprisad. Jag är visserligen aningen partisk i det att jag aldrig kunnat komma överens med Logitech-möss över huvud taget; det är Microsoft eller Razer som gäller på mina skrivbord, punkt slut. På jobbet har jag en ergonomisk MS-råtta som jag inte skulle vilja byta mot någonting. Den ser visserligen ut som ett bouleklot, men ger en annorlunda handställning som är väldigt behaglig när man sitter framför datorn många timmar utan avbrott.

Det här blev ett väldigt långt och spretigt inlägg. Peace out!

Digitalisera dina kråkor!

Detta måste fanimej vara det coolaste jag stött på i webbväg sedan rätt lång tid tillbaka – en webbplats som låter dig skapa en egen font genom att ladda ner ett formulär, fylla i, scanna och ladda upp resultatet. Otroligt enkelt, utan påträngande reklam och underligt nog helt kostnadsfritt. Fonten är i vanligt TrueType-format och funkar därför i de flesta operativsystem utan problem.

Användningsområdena för en personlig font är, som alla säkert inser, fullständigt obegränsade. Tänk om jag hade hittat den här tjänsten tidigare – den hade varit guld värd i grundskolan när lärare till vänster och höger krävde att man skulle lämna in långa rapporter skrivna “för hand”, troligen förfasade över att datoriserade ordbehandlare skulle ta död på den ädla skrivkonsten. Själv är jag begåvad med en handstil som funkar perfekt (nåja) att exempelvis koda PHP eller skriva SQL-frågor i. Eller som en enkel form av kryptografi. Observera dessa högst autentiska skärmdumpar (klicka för att förstora):

OpenOffice

SQLyog

phpED

Om du känner ett oemotstridligt behov av att se dina egna kråkor digitaliseras, eller vill kunna skriva ut dokument som bara du kan läsa, prova på. Och nej, jag har inte fått eller begärt någon typ av ersättning för att skriva det här, så det så!

På allmän begäran (eller inte) så har jag lagt upp min egen handstil för nedladdning. Kom ihåg barn, förfalskning är brottsligt!