Nej, Saab/Sahlin kommer inte att ro hem det här

Eftersom jag i min bekantskapskrets är känd som något av en bilnörd har jag flera gånger den senaste tiden fått frågan om hur jag tror att det kommer att gå med Saab. Mitt svar är att det inte är ett dugg förvånande att Saab håller på att gå omkull nu – det som däremot förvånar mig är att det inte hände redan för fem år sedan. Saab har under de senaste tio åren inte haft en enda modell i sitt utbud som varit klassledande, eller ens särskilt konkurrenskraftig som bil betraktad. Saabs bilar är visserligen nära toppen av sin klass på en punkt – säkerhet – ett område som, symptomatiskt nog, aldrig givits någon som helst fokus i deras marknadsföring.

Nej, istället för att fokusera på de områden där Saabs bilar faktiskt har en chans att hävda sig i konkurrensen har man försökt spela på sin (snällt sagt avlägsna) relation till stridsflygplansindustrin. Knappast en bransch man förknippar med säkerhet i första hand. Snarare extrema prestanda, vilket i en bil kanske skulle kunna kopplas till sportighet, men Saabs bilar är inte heller särskilt sportiga. Den värsta motorn du kan få in i en ny Saab 9-5 når knappt upp till mellanklass i en BMW, Mercedes eller Audi. Saabar är komfortabla snarare än sportiga, vilket förvisso alltid gått bra hem i Sverige (tack vare de långa avstånden och ofta halvsunkiga vägarna) men inte heller på detta område har man lyckats nischa in sig i marknadsföringen.

Sedan var det modellprogrammet. Under de senaste tio åren har Saab lyckats lansera TVÅ egna modeller, med de otroligt fantasifulla namnen 9-3 och 9-5. Jämfört med nästan vilket konkurrerande bilmärke som helst inser man snabbt hur patetiskt det är. Ser man till marknadsföringen, prisbilden (före rabatter) och hur märket behandlas i biltidningar skulle man kunna tro att Saab konkurrerade i samma liga som Volvo och de ovannämnda tyskarna. Men då duger det inte att ha ett modellprogram som består av två ungefär likadana kombi/sedaner (plus en tyvärr ganska bortglömd cab) – det är nya modeller som ger blickar, får tidningsartiklar skrivna, gör folk medvetna om att ett märke är kapabelt att utvecklas. Räkna bara på hur många nya modeller Volvo har släppt sedan år 2000, om jämförelsen med de stora tyska premiummärkena känns orättvis.

Den uppmärksamme noterar kanske att jag skrev två egna modeller ovan. När GM år 2005 skulle utöka modellprogrammet med en SUV och en mindre sportmodell gjorde man på det i bilvärlden avgjort sämsta sättet: man tog helt enkelt två existerande modeller från andra märken, hängde på lite Saab-inspirerad styling och sålde dem rakt av. I Saabs fall var den mindre sportmodellen 9-2X, eller Subaru Impreza, en billig plåtburk som visserligen är ganska rolig att köra men totalt berövad alla Saab-typiska egenskaper – de folk faktiskt vill ha, alltså – såsom komfort och säkerhet. SUVen var om möjligt ännu värre: 9-7X, eller Chevrolet Trailblazer, ett stenåldersbygge, “USA-komfortabel” (läs: svajigt slagskepp) vars främsta egenskap är att den slukar enorma mängder bensin. Det bästa med dessa två modeller var att de inte lanserades i Sverige, där bara nyheten om de två “nya” modellerna förmodligen gjorde tillräckligt för att skada Saabs image.

Kort sagt: Att någon skulle vilja köpa en Saab, eller företaget Saab Automobile, som det ser ut idag är mig fullständigt oförståeligt. Läggs företaget ned så friställs ju den kompetens man eventuellt har kvar bland de anställda, varpå mer välskötta företag kan ta över den. Saab har varken producerat konkurrenskraftiga fordon eller uppvisat konsekvent svarta siffror på 10-15 år, lite beroende på vem man frågar och hur man räknar. Varumärket kanske fortfarande kan räddas, om man får en ny ägare som skyndsamt reparerar den skada som GM gjort under det senaste decenniet. Men frågan är om man då inte hellre lägger sina pengar på något nytt märke, som inte bär på Saabs bagage?

Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson inser det här. Jag tror att största delen av svenska folket inser det också, för av opinionen att döma belönas regeringen för sin kompetenta hantering av finanskrisen i stort, där Saabs undergång väl får anses vara det som fokus hamnat mest på för svensk del. Frågan är om detta blir sista spiken i kistan för Mona Sahlin? Opinionsundersökningar i all ära, men av någon anledning tycks de tas på större allvar än de förtjänar av såväl bloggare som politiker. Kan Sahlin sitta kvar om alliansen går om de rödgröna redan så här långt före valet?