Sahlin och självbedrägeriet

Mona Sahlin, PR-bild

Min ställning är stark“, säger Mona Sahlin och stirrar tomt in i kameran. Visserligen är det en för politiker praktisk egenskap att kunna stå upp när det blåser hård motvind. Men steg två av en sådan strategi måste ändå vara att leverera besked och åtgärder som vänder trenden, för efter motvinden kommer snöstorm. Några sådana planer tycks Sahlin dock inte ha. När SvD frågar vilket ansvar hon själv anser sig bära för de fallande opinionstalen blir svaret klichéartat och ounderbyggt:

Jag är partiledare och har förstås en stor del av ansvaret. Då kan man säga så här: om jag vore en partiledare som känner att jag vågar inte fatta beslut som är jobbiga, svåra eller kontroversiella då är jag en dålig partiledare. De beslut och steg vi har tagit har varit helt nödvändiga även om de har haft ett pris kortsiktigt i opinionen.

Men Mona, vad har du och ditt parti egentligen gjort det senaste året? Man har med ett quartzurs noggrannhet kunnat förutse alla socialdemokratiska utspel sedan maktskiftet: så fort regeringen har sagt eller gjort något har Thomas Östros eller någon annan sossetönt gått ut i våldsamt angrepp mot att regeringen inte slösar bort tillräckligt med skattepengar. That’s it vad gäller socialdemokratisk politik, bortsett några clownartade inslag om “fem festmåltider per år åt gamla” och liknande. Sahlin medger att sossarna kommit att uppfattas som gnälliga. Alltid nåt.

Även om 49% av socialdemokraternas väljare numera saknar förtroende för Mona Sahlin har hon givetvis en del försvarare. Monica Green är en, Veronica Palm en annan; läs gärna Johan Ingerös förträffliga svar på den senares inlägg. Roligast är dock Jan-Inge Flücht, som skyller på SvD:s “politiska bildbehandling” av Sahlin:

Sahlin ser ut som en blandning mellan en huggorm och en gycklare. Och bildredaktörerna på SvD är inga dumhuvuden, en sak som nu gjort dem till dumhuvuden. Bilden är utvald utifrån något slags politisk agenda och det är – skämmigt. Bilden bör ses i tidningen!

Humor! Det ska dock noteras att “Jinge” normalt inte tillhör Sahlins fanclub.

Tillägg 28/4: Höll på att missa att Svensson också har ett bra inlägg på detta ämne, med perspektiv från den yttersta vänsterkanten.

3 thoughts on “Sahlin och självbedrägeriet

  1. Huggormsbiten kanske är resultatet av borgerlig bildmanipulation, men gycklardelen tror jag nog är en originalföreteelse. Bra att Sahlin tappat greppet, i alla fall, det borde betyda att vi antingen slipper en röd-grön regering, eller i alla fall slipper en med henne i spetsen.

  2. Ärligt talat förstår jag inte hur socialdemokratin tänker. Man har helt avväpnats när regeringen egentligen har anammat den politik som socialdemokratin hade under Göran Perssons tid och fått den att framstå som traditionell borgerlig politik (vilket den förstås är i mina ögon, men den uppfattningen dels säkerligen inte av alla).

    Min uppfattning är ju då att socialdemokratin för att kontra detta inte kan gå åt höger eller lägga sig på en politik som väljarna inser är densamma som alliansens. Utan man måste gå åt vänster och profilera sig (naturligtvis också en risk). Det hel hade varit lättare med vänsterpartiet utanför alliansen. Då hade detta parti kunnat agera missnöjesparti på vänsterkanten och dra en del väljare och på så sätt hindra tappet högerut. men det funkar förstås inte i nuvarande läge. Andra kan förstås tycka annorlunda.

Comments are closed.