Vadå “svepskäl”?

DN rapporterar att arbetsgivare använder finanskrisen som “svepskäl” för att avskeda underpresterande anställda:

När företagen varslar får fler gå än vad som är motiverat av ekonomiska skäl. Vanligast är det i medel­stora företag med mellan 26 och 49 anställda. Yngre chefer är mer benägna än äldre att använda lågkonjunkturen som ett svepskäl för att säga upp dem som inte bidrar tillräckligt till produktionen.

Jag letar desperat efter “Hela denna artikel är en annons från Landsorganisationen” men jag hittar inget. Hur unket indoktorinerat kan det bli? Att en arbetsgivare inte är fri att när som helst säga upp en anställd som kostar företaget mer än han/hon presterar är fullständigt barockt och en av de tyngsta anledningarna till att jag röstar på Centerpartiet – där finns Alliansens starkaste kritiker mot LAS, och så länge Moderaterna fortsätter att bete sig som något slags light-sossar när det gäller arbetsrätten har jag mycket svårt att rösta på dem, hur bra deras politik än är i övrigt.

Jag har varit i situationer där enskilda anställda på ett företag tagit enorma resurser i anspråk av kollegor och chefer, producerat näst intill ingenting och ändå fått behålla sina jobb därför att bristen på personer med den rätta erfarenheten och utbildningen är stor, rekryteringsprocesserna är långa och dyra, har man väl anställt någon är det bäst att den personen är perfekt, annars har man slösat bort enorma summor och har man råkat anställa någon mer efteråt så blir det ett helvete att bli kvitt rötägget några månader senare. Dubbelt så om han/hon är fackligt aktiv. Vilket talande nog ofta är fallet…

Självklart blir de som från början är “osäkra kort” – ungdomar, invandrare, kvinnor i barnafödande ålder – än mer iskalla under dessa omständigheter. Samtidigt kliar sig politikerna i huvudet och undrar varför vi har så hög ungdomsarbetslöshet. Kolla på Nederländerna eller Danmark. Har de LAS? Nej – däremot har de låg ungdomsarbetslöshet. Idioter som hävdar att en friare arbetsmarknad leder till “osäkra anställningar” har inget förstått. Utan LAS så kan man vara trygg i förhoppningen att om man presterar bra på sitt jobb så riskerar man inte att få sparken bara för att man anställdes sist, samtidigt som betonghäckarna som haft samma jobb i 30 år ägnar dagarna åt fika och fackmöten. Det är äkta trygghet.

Tryggheten som LAS ger är falsk och tillkommer endast de lata och inkompetenta. Samtidigt straffar LAS den som är ung och ambitiös, som byter jobb ofta eller har en annan bakgrund än den typiskt svenska. Är det så vi vill ha det?

19 thoughts on “Vadå “svepskäl”?

  1. De anställda på företagen måste ju uppenbarligen prestera tillräckligt bra eftersom att de går med vinst. Men det är ju klart, har man möjlighet att öka exploateringsgraden ännu lite till är det klart att man som kapitalist tar den. Något annat vore ju mot dessa “människors” natur.

  2. Haninge: Naturligtvis, för jobben uppstår ju ur tomma intet och arbetsgivaren har aldrig bidragit med det minsta i form av egen tid, arbetsinsats eller kapital för att få företaget att gå runt.

    Försök driva ett företag själv så får du se hur lätt det är. Särskilt när de anställda är otacksamma kräk som anser att du “exploaterar” dem.

  3. Jag vet inte riktigt vad det är du argumenterar emot, Svenselius. Det är väl ingen som påstått att arbetsköpare inte skulle ha jobbat, eller lagt ner tid och kapital?

    Men det är egentligen irrelevant om arbetsköparen är snäll eller elak, och om han jobbar mycket eller bara äger företaget och håvar in vinsten gm. en anställd Vd. Om vi ska förstå varför näringslivet ständigt försöker att pressa ner lönerna och göra tillvaron osäkrare för de anställde måste vi 1) förstå konkurrensen under kapitalismen, 2) ha ett klassbegrepp.

    Det är ju trots allt så att alla företag konkurrerar med varandra på en marknad, vilket gör att de som inte ständigt ökar sina vinstandelar i förhållande till de andra och håller jämna steg med konkurrenterna slås ut – de tvingas till konkurs. Denna lag gör sig gällande oavsett vem som äger företagen, eller hur driftigt och godhjärtad denna människa är. En arbetsköpare kan givetvis skänka stora summor till Rädda barnen samtidigt som han förstör barns liv genom att göra deras föräldrar inkomstlösa. Det är en logisk konsekvens av det kapitalistiska produktionsförhållandet.

    Men det innebär förstås att arbetsköparens intresse (att ackumulera sitt kapital) står i motsättning till arbetarnas (att få ett bättre liv), och det är därför försök att skaffa sig konkurrensfördelar också blir en klasskampshandling.

    När jag upprörs över att inte bara jag ska leva ett prekärt liv, utan också mina föräldrar handlar det inte om otacksamhet. Det är självbevarelsedrift.

  4. Att företag konkurrerar på en marknad är inte ett hinder för goda anställningsvillkor, utan en förutsättning. På en marknad utan konkurrens behöver (den enda) arbetsgivaren inte anstränga sig för att rekrytera och behålla sina anställda, för de har ändå ingen annanstans att ta vägen. På en konkurrensutsatt marknad kan arbetstagaren välja den arbetsgivare som passar honom/henne bäst, oavsett om det är hög lön, lång semester eller något annat man är ute efter.

    Därmed står arbetsgivarens intresse inte heller i motsats till arbetstagarnas. Nej, självklart vill ingen arbetsgivare betala mer i lön än nödvändigt. Men så länge min arbetsgivare tjänar mer på att ha mig anställd än att avskeda mig så kommer jag att ha ett jobb. Och så länge jag känner att min arbetsgivare behandlar mig väl och betalar bra för mitt arbete så kommer jag inte att säga upp mig. Men på grund av LAS så kan arbetsgivaren tvingas att säga upp mig även om jag gör ett bra jobb, vilket absolut inte ger mig någon trygghet.

    Men det är klart, väljer man arbetsgivaren till en fiende så gör man det omedelbart oändligt mycket svårare för sig!

  5. Den enda IDIOTEN på denna webbsida är skribenten själv som påstår sig gynna arbetaren genom att ta ifrån denna arbetare sina få rättigheter denna arbetare fortfarande har.Förmodligen skrivet av en Hitler kopia , förlåt Alliansanhängare.

  6. Kom igen Svenselius. Bara en grabb från Danderyd kan på allvar beskriva en anställning som ett avtal ingått mellan två jämbördiga parter. Så länge produktionsmedlen är centrerade hos en klass kommer försäljningen av arbetskraft att ske av tvång.

  7. Du skulle ha en poäng, om din marxistiska världsmodell hade någon som helst koppling till verkligheten, vilket jag starkt ifrågasätter. “Produktionsmedlen” i klassisk mening avser ju saker som industrimaskiner och naturresurser, men i dagens allt mer tjänsteorienterade samhälle behöver man inget sådant för att ackumulera kapital. Det är därför moderna läror talar om produktionsFAKTORER, vilket även inkluderar humankapital, exempelvis utbildning, som i dagens Sverige tillkommer alla oberoende av inkomstnivå, bostadsort, eller “klass” om man vill använda det begreppet.

    Visst, i små bruksorter ute på vischan där det finns en enda stor arbetsgivare vars välvilja är kritisk för hela ortens överlevnad kanske ni marxister har något att komma med. Där kan man som arbetstagare med rätta uppleva att man har väldigt få alternativ bortsett från att starta eget på en obefintlig marknad, och då finns kanske ett behov av saker som fackförbund för att stärka gemene mans förhandlingsposition jämfört med arbetsgivaren.

    Men så ser det inte ut överallt – särskilt inte i storstäderna – och den sortens jobb är ändå på väg bort, antingen till länder där arbetskraften inte är så satans kräsen eller eftersom jobben ersätts av maskiner, som enbart behöver skötas av tekniker. Åter till humankapitalet alltså. Så att anamma en marxistisk förklaringsmodell med en homogen “arbetarklass” som exploateras av “överklassen” faller i småbitar innan du hinner säga “proletariat” tio gånger baklänges.

  8. Det intressanta är ju att även företag skyller finanskrisen för underprestationer. Ja, finanskrisen gör att det går sämre men det är ju inte orsaken till att det går dåligt för de flesta. se bara saab och volvo, som redan innan gick uselt. Bra företag kan använda en lågkonjunktur för att stärka sin ställning. Har precis läst Jim Collins senaste bok om företag som går på pumpen och de som ser en lågkonjunktur som ANLEDNINGEN till en kris är i riskgruppen för att gå på putten. De ursäktar sitt usla ledarskap med lågkonjunkur.Sen finns det givetvis företag i brancher där alla går dåligt i en sådan här kris, men det är långt ifrån sanningen för alla.

  9. Jag vet inte vilken teoretiker du låtar dig på, men mig veterligen använde klassikerna (från Smith, via Riccardo till Marx)produktionsmedel som benämningen på de materiella medel som utgör en förutsättning för att man ska kunna producera. Det innebär alltså att begreppet har en betydligt större omfattning än “industrimaskiner och naturresurser”. Begreppet lämpar sig också för tjänsteproduktion. Ta en mataffär, du kommer att behöva allt från svindyra kassapparater till lokal o.s.v. Trots den imaginära liberalismens härliga samhälle är realliberalismen fortfarande en trist värld där social rörlighet inte sträcker sig längre än till undantagsfall.

    Det är inte som att Marx eller någon marxist brukar underdriva arbetskraftens betydelse i produktionsprocessen. Det är trots allt den som enligt arbetsvärdeläran är värdeskapande. Men att behandla den som humankapital är bara ett sätt att dölja den politiska innebörden i att (tvingas) sälja sin arbetskraft.

    Om du vill läsa mer om arbetsvärdelärans koherens (trots postindustrialismen) rekomenderar jag följande texter:
    http://reality.gn.apc.org/econ/DZ_article1.pdf
    http://homepage.newschool.edu/~AShaikh/labthvalue.pdf
    http://reality.gn.apc.org/econ/Zachariah_LabourValue.pdf

  10. Haninge:

    Vad jag var ute efter att påpeka är väl att man när man snackar om produktionsmedel missar just de ICKE-materiella medlen, såsom erfarenhet och utbildning, vilka är betydligt viktigare än lokaler och kassapparater i många typer av tjänsteproduktion. Mitt yrke som systemutvecklare kan göras med en enkel dator sittandes hemma och lite enkel programvara som till största delen kan laddas hem från Internet.

    Nu påstår jag inte att alla jobb är sådana; däremot att andelen sådana jobb bara kommer att öka allt eftersom vi finner sätt att få maskiner att göra saker åt oss, samtidigt som kostnaden för arbetskraft ökar. Denna aspekt har jag aldrig hört någon till vänster seriöst diskutera, men det leder ju i praktiken till en kraftig DEcentralisering av “produktionsmedlen”.

    Jag ska titta lite på PDFerna du länkade när jag får tid.

  11. Varför skulle kostnaden för arbetskraft öka (relativt kostnaden för maskiner etc.)?
    Ju mer maskiner som “gör saker åt oss”, desto färre anställd och därmed också fler arbetslösa och större press på lönerna (och härav profitkvotens tendens till fall).

    Frilansande “tjänsteskapare” som äger sina egna produktionsmedel i form av datorer är väl en rätt begränsad marknad (dessutom en riskfylld sådan, med ett knapert socialt skyddsnät). Man kan ju också ifrågasätta i vilken mån man verkligen är “sin egen” om man enbart kontrakteras av en eller ett fåtal uppdragsgivare och är helt beroende av dem för sin försörjning, det ligger ju nära till hands att istället se det som att förändringen som skett bara är att arbetsköparen skjutit över sitt arbetsköparansvar på arbetarna.

    Satt i ett större sammanhang så är ju den genomgående tendensen att befolkningsandelen självägande småborgare som producerar direkt för en marknad minskade kraftigt, från över 30% av arbetskraften 1930 till under 10% idag.

    De tjänste-sektorer som vuxit kraftigast på senare år har istället varit olika former av “industrialiserad” tjänsteproduktion, som t.ex. callcenters och bemanningsföretag.

    Så att andelen folk som sitter hemma framför datorn och egenföretagar i sprudlande enreprenörsanda är ju inte mycket mer än en nyliberal spekulation/drömbild.

    Det immateriella arbetets (=kunskapsbaserad tjänsteproduktion etc.) utbredning är ju fö. en av huvudområdena för t.ex. Antonio Negri (vars “imperiet” är en av de vänsterböcker som haft störst genomslag på 2000talet)
    några snabbt uppgooglade länkar:
    http://kollamag.se/2008/09/30/recension-hardt-negri-multituden/
    http://motkraft.net/text/251

  12. Antalet jobb minskar inte nödvändigtvis sett över hela arbetsmarknaden; visst, en maskin kanske kan erästta ett stort antal anställda på fabriksgolvet; men någon måste konstruera maskinen, skriva dess programvara, testa den, sälja den, köpa den, installera den och sköta om den, och så vidare. Detta kräver ett stort antal individer fördelade på ett antal företag, där varje företag också ska ha en ekonomiavdelning, en IT-avdelning, och så vidare. Så antalet arbetsplatser torde knappast minska, kanske tvärtom. Vidare kan vi anta att eftersom dessa jobb kräver utbildning så kräver de anställda högre löner än vad fabriksarbetarna de indirekt ersätter hade.

    Sen tror jag du misstolkade mig lite. Bara för att jag tekniskt sett kan göra mitt jobb på frilans sittandes hemma betyder inte att jag gör det. Faktum är att jag sitter på ett kontor med tusen andra anställda. Jobbet äger datorn jag använder, men jag vet inte om jag skulle kalla den för ett “produktionsmedel” – den är mer av ett verktyg och dessutom var mans egendom. Så jag menade inte alla ska bli egenföretagare. Bara att vi i allt större utsträckning kommer ha jobb där det är kompetens på individnivå, inte tillgång till “produktionsmedel”, som är avgörande.

    Sedan hindrar det ju inte att en och annan källarnörd sitter hemma och egenföretagar, men vem blir ledsen av det? :) Jag har provat det själv, och det är helt okej. Men jag föredrar att ha en fast anställning.

  13. Wilhelm,

    du får kalla din dator för vad du vill men det underlättar inte direkt diskussionen att du hittar på egna definitioner av begrepp (produktionsmedel = “industrimaskiner och naturresurser”). Vad gäller immateriellt arbete så är det något som i allra högsta grad diskuteras inom vänstern. Okej att du missat det, men du argumenterar utifrån antaganden som inte stämmer. Och du verkar ju trots allt intresserad av att föra en saklig diskussion, så vänligen undvik det.

  14. Snatterskan: Okej, men rätta mig om jag har fel, själva grunden i vänsterns läror är:

    1. “Produktionsmedlen” är centraliserade hos en liten grupp, “överklassen”
    2. Eftersom produktionsmedlen krävs för att skapa värde så kan bara överklassen skapa värde
    3. Därmed kan överklassen exploatera dem som inte kontrollerar produktionsmedlen, “arbetarna”
    4. Detta är dåligt och lösningen är att produktionsmedlen ska tillhöra “alla”

    Sedan skiljer det sig i kraftigt i detaljerna mellan olika grupper, t ex dem som anser att våld är ett acceptabelt sätt att uppnå (4) och dem som inte gör det. Men låtsas nu (för jag påstår verkligen inte att så är fallet NU) – att de viktigaste produktionsmedlen är mänskliga resurser, i form av personal, utbildning och erfarenhet.

    Då är ju inte längre produktionsmedlen centraliserade hos en viss grupp och plötsligt faller hela tornet samman, för plötsligt finns inget behov av ett stort företag eller stora summor kapital för att börja skapa värde. Och jag anser att vi är på väg i den här riktningen, och att vi inom vissa branscher (t ex IT) redan är där, men att utvecklingen hindras av lagstiftning som utgår ifrån att alla anställda är offer, vilket försämrar flexibiliteten och därmed villkoren för alla som INTE är offer.

  15. Första stycket är rätt, andra stycket också i stort sett, beroende på vad du menar med “viktiga produktionsmedel”. Det mesta arbetet i vårt samhälle är tjänster, på det sättet är det viktigast. Det betyder helt enkelt att vi har ett teknologiskt samhälle där vi har tid att ägna oss åt tjänster eftersom inte hela befolkningen behövs till jordbruk och annat direkt livsuppehållande.Och all industri och barnpassning och städning är en direkt förutsättning för alla IT-jobb.
    De som jobbar med IT eller har högutbildade specialistjobb innehar ett visst kapital, kunskapskapital, något som inte alls är jämt fördelat. Det är det som menas med “medelklass” (medelklass är också arbetare) på ett eller annat sätt. Din släkts yrken, området du bor i osv. formar din person så att vissa får starka förutsättningar i pengar och/eller i erfarenhet och bevandring med vetenskap, ekonomi osv osv. Klassamhället fördelar även kunskap olika, och det är en effekt av yrkesuppdelningen som inte löser upp sig själv.
    Och även om du “demokratiskt” kan tjäna bra med pengar på lite programmeringsskills idag (eller?) så hårdnar utbildningskonkurrensen över hela världen – så det finns i längden ingenting som hindrar att lönerna pressas neråt förutom kollektivt motstånd i fackförbund (gäller även er programmerare, ledsen).

  16. Plan & Wilhelm, en kort fråga:

    vad menar ni egentligen när ni säger att “det mesta arbeter i vårt samhälle är tjänster” resp. att vi är på väg i den riktningen/befinner oss där inom vissa branscher? I mångt och mycket handlar det väl snarare om att produktionen flyttas.

    Wilhelms sammanfattning av vänstern stämmer väl kanske någelunda… det är inte “överklassen” (den ägande klassen) som skapar värde, men skitsamma. Vi vill ta över produktionen, det stämmer ju i alla fall. :)

    Jag kan svara längre vid tillfälle… och btw, jag kommenterade dina inlägg här http://vardagspussel.wordpress.com/2009/06/01/chefer-forstar-ingenting/ också om du är intresserad, Wilhelm.

  17. Snatterskan:

    Så här är det (väl?): I ett kapitalistiskt, marknadsekonomiskt samhälle flyttar företagen arbetet dit det är billigast. Än så länge finns det låglöneländer, och då försöker man outsourca dit i den mån man tjänar på det. Resultatet blir att de länder som har hög levnadsstandard och höga löner i allt större utsträckning får sälja tjänster, som antingen måste utföras på plats eller som är beroende av specifik kompetens. Detta ser vi redan, även i Sverige.

    Dock visar det sig ju att när en massa företag investerar i ett fattigt land så ökar levnadsstandarden, lönerna går upp och plötsligt är det inte så lätt att göra stora vinster där längre. Så företagen går vidare, och lämnar efter sig ett land som är i mycket bättre skick än innan (tag Indien som ett utmärkt exempel, eller varför inte Kina). Plötsligt är även dessa länder fulla av civilingenjörer.

    Men det finns bara så många “låglöneländer” och några nya uppstår i princip inte. Dessutom är det problematiskt att bedriva verksamhet långt bort från företagets hemland – det blir problem med kommunikation, lokala lagar och annat som kostar pengar. Så i längden kanske jobben som outsourcas kunde göras billigare på hemmaplan, eller så kan man bygga en tokdyr maskin som producerar varorna istället för att förlita sig på billig arbetskraft. Och pengarna flyttar hem igen.

    Utopin: En värld som tack vare kapitalismen inte längre har någon fattigdom eller svält, där teknologin ersätter kroppsarbete och där en fri marknad balanserar tillgång och efterfrågan så att alla har tillgång till alla varor och tjänster. Ja, jag inser att detta är huvudet-bland-molnen så det skriker om det. Men jag ser egentligen ingen anledning till att inte sträva åt det hållet.

    Tack för svaret på Vardagspussel. Jag tänkte inte svara på det, tycker du avrundade diskussionen ganska bra.

  18. Fan vad långt det där blev, det var inte meningen, men ett litet tillägg: Innan ni påpekar det vill jag säga att det förstås inte ingår i min utopi att det ni kallar “klassklyftor” ska försvinna. Jag ser dem nämligen inte som ett problem, så länge även de som har relativt låga inkomster har en acceptabel levnadsstandard, och det finns möjlighet för vem som helst att skaffa en bra utbildning och göra en “klassresa”, även till samhällets absoluta toppar.

    Jag vill inte ha ett samhälle där staten håller alla “lagom lyckliga”, utan ett där var och en är sin egen lyckas smed. Hm, var kan jag ha fått det ifrån?

Comments are closed.