LAS tvingar Älvsbyhus stänga fabrik

I Vålberg har VDn på Älvsbyhus ställts inför ett svårt beslut. Han kunde lägga ned fabriken – eller hålla den igång med reducerad personalstyrka. Det fanns bara ett problem: enligt reglerna i LAS fick han inte välja vilka han skulle avskeda. Hade han drivit fabriken vidare hade han varit tvungen att stå ut med “ruttna kvistar” som inte skötte sina jobb. För att ge dem en chans att inte utsätta sina kamrater för uppsägning erbjöd han dem att säga upp sig frivilligt. De nekade, så fabriken läggs ned, 21 personer mister sina jobb.

Den ovanstående paragrafen är medvetet vinklad. Naturligtvis kan man också se det som att VDn var en tyrann som ville bli av med anställda som var “jobbiga” eftersom de var fackligt aktiva. När det inte gick lade han helt enkelt ned fabriken hellre än att fortsätta betala deras lön. Det är tolkningen som socialdemokratiska Aftonbladet gör, liksom (föga förvånande) en hel rad bloggare på vänsterkanten. I deras värld är arbetsgivaren definitionsmässigt ond och arbetstagarna definitionsmässigt goda.

Nu påstår jag inte att det nödvändigtvis är tvärtom. Men en sak är säker – ingen kompetent arbetsgivare avskedar duktiga anställda om han inte absolut måste. Det finns flera möjliga skäl. Ett är arbetsbrist, förståeligt i rådande lågkonjunktur. Ett annat skäl är att han tvingas avskeda duktiga anställda för att turordningsreglerna i LAS tvingar honom att avskeda de duktiga och behålla de dåliga, bara på grund av att den sistnämnda gruppen har varit anställda längre. Särskilt i ett litet företag som fabriken i Älvsbyhus räcker det med några enstaka rötägg för att dra hela fabriken ner i röda siffror.

Den som gör ett bra jobb och är stolt över det har all anledning att hata LAS. I branscher där arbetsmoralen generellt sett är hög och individens kompetens värderas högt – t ex IT-branschen – är den fackliga aktiviteten extremt låg, fastän arbetsvillkoren inte alltid är de bästa (övertidsersättning? vad är det?) Det beror på att det är de inkompetenta och lata som attraheras av LAS och starka fackförbund. Det ger dem en falsk “trygghet” att veta att så länge LAS finns sitter de säkert. Och får de ändå sparken kan de peka på sina fackliga uppdrag och med krokodiltårarna strömmande tjuta: “Titta! Jag får sparken för att jag är fackligt aktiv!”

Patetiskt.

Avveckla LAS nu, eller inför åtminstone generösa undantag från turordningsreglerna för små och medelstora företag. Mitt hopp står till Maud!

De rödgröna vill ha våra pengar

Så kom det till slut; de rödgrönas enda konkreta budskap, åtminstone så här långt (men håll inte andan) är att de vill höja skatten. Okej, i rättvisans namn skall nämnas att de faktiskt vill några andra saker också, men det handlar om så luddiga och verklighetsfrämmande idéer att de inte förtjänar att nämnas. Den som ändå är intresserad kan läsa den här ledaren i Expressen. Jag rekommenderar även (som alltid) Johan Ingerös kommentarer.

För att symbolisera sitt nyfunna(?) kamratskap har de rödgröna partiledarna gett sig ut på en tågturné. Alliansens ledare borde känna sig stolta, jag har hört att imitation är den högsta formen av smicker! Symboliskt nog inleddes tågturnén med att SL:s bokningssystem gick ned i sex timmar. Det är inte utan att man ser en viss parallell mellan det haveriet och de rödgrönas så kallade “politik”.

Men, åter till ämnet. Mona Sahlin och hennes kamrater vill alltså höja skatten. Trots att vi redan har det näst högsta skatteuttaget bland OECD-länderna (och OECD anser även att vi bör fortsätta att sänka skatten så som Alliansen gjort under sin mandatperiod). Varför ska vi betala 48% av allt vi tjänar till staten? Uppenbarligen finns det gott om pengar kvar att spara, eftersom andra länder klarar att ge sina medborgare lika bra, eller i många fall bättre, service med ett skattetryck runt 30-40%.

Ger man människor mer pengar att leva för ökar dessutom välståndet. Därför är den opinionsfråga som de rödgröna baserar sin utpressningspolitik på helt fel. Frågan borde snarare formuleras: “Är det okej om Alliansen både sänker skatten och förbättrar välfärden, eller vill du hellre att Mona Sahlin ska höja skatten och slösa bort pengarna?” Fast det är klart, då skulle svaren kanske bli en smula enformiga.

Jag kan inte riktigt förstå hur någon tänker sig att rösta på sossarna idag. De har inte ens några löften att komma med, bara floskler om att “återställa rättvisan” som inte ens bygger på en korrekt definition av ordet “rättvisa” (vänsterns definition är som bekant att ge mer till dem som gjort minst för att förtjäna det). Då har jag betydligt större förståelse för dem som röstar på Vänsterpartiet, eller “Arbetarinitiativet”, eller något annat parti som är mer renodlade socialister. De har åtminstone en ideologi (rimmar på idiokrati) att luta sig mot och kan argumentera envist för den, även fast alla vet att den i praktisk applikation alltid slutar i elände.

Jag hoppas att de som i opinionsundersökningarna hävdar att de tänker rösta på de rödgröna tar en rejäl funderare på vad de egentligen får. Sahlin har inte sagt hur mycket hon vill höja skatten – men en rimlig gissning är väl att hon river upp jobbskatteavdraget. Det handlar alltså om flera tusen kronor – av din lön, varje månad – som hon vill slösa bort på fan vet vad. Istället för att använda det redan enorma skatteuttaget mer effektivt. Är det någon som verkligen tycker att det är OK?

When pets attack

Jag har noterat en underlig förändring i min attityd till djur på sistone. Det började nog någon gång efter att jag skaffade mig en katt. Innan betraktade jag katter som lömska, oberäkneliga djur, vars syn på människor låg någonstans mellan “ovanligt korkat byte” och “interaktiv klösbräda”. Den attityden har inte förändrats av mitt kattägarskap. Det som tillkommit är snarare en total orädsla för allt vad sylvassa klor och glänsande vita huggtänder är, samt ett instinktivt behov av att kela med alla fyrbenta pälsbollar som visar mig något som helst intresse. För de är ju så sööööta!

Det här har fungerat ganska bra så länge mitt kattumgänge begränsat sig till min egen lilla kelkatt, samt i enstaka fall brorsans (även den ett under av kattlig charm och gosighet). Men dagens händelser kan för första gången ha fått mig att på allvar ifrågasätta huruvida samma attityd fungerar i längden.

Stig är en hankatt modell äldre tillhörande en av mina arbetskamrater. På lunchvisit hos sagda arbetskamrat, vars namn jag inte törs förtälja här, möter jag Stig ute på gräsmattan. Han plirar på mig med sitt ena öga (det andra förlorade han tydligen i slagsmål med grannkatten). Han gäspar stort – ett sätt på vilket katter signalerar fredliga avsikter vars budskap kanske grumlas något av de centimeterlånga, gula huggtänder som därmed blottas för himlens ljus. Sedan lunkar han mot mig, jamande på ett sätt som utan särskilt mycket fantasi kan tolkas som “ge mig mat eller DÖ, klena människa!”

Korkad som jag är böjer jag mig ned i den klassiska katthälsningspositionen. Stig låter sig snällt klappas och stryker sig mjukt mot mitt ben, varpå han rullar över på rygg. Den som är van vid hundar kan lätt få för sig att detta är en underkastelsesignal, men den som ägt en katt mer än fem minuter vet att det betyder “försök klappa mig på magen om du törs“, varpå försök till sagda aktivitet omedelbart innebär att man har fyra uppsättningar klor och fyra grova betar stadigt begravda i handens mjuka vävnader.

Så vad gör jag? Klappar katten på magen, naturligtvis. Vad som hände sedan kan vem som helst räkna ut. Men jag kom undan med alla mjuka vävnader i behåll, kanske för att en enögd katt har ganska dåligt djupseende. Lärde jag mig något? Vi får väl se hur det går nästa gång jag träffar Paulines katt. Den har stereosyn, så prognosen är inget vidare…

Tyst, jag äter!

Jag har startat en till blogg. Fast inte en blogg egentligen, utan snarare en receptsamling för mitt privata bruk som bara råkar vara öppen för allmänheten. Efter att ha ägnat flera år åt att förvara mina recept ömsom i pappersform, som textfiler i datorn och som sidor på nätet kändes det som om en mer centraliserad och beständig samlingsplats vore lämpligt, och eftersom jag redan är van vid WordPress kändes det naturligt att helt enkelt slänga upp en blogg till. Något smartarsle kommer säkert tycka att jag borde ha gjort en Wiki istället, men syftet är faktiskt inte att vem som helst ska kunna lägga till eller redigera recept – tvärtom, faktiskt. Dessutom är det en plåga att redigera wikisidor jämfört med det föredömligt enkla och kraftfulla WYSIWYG-gränssnittet i WordPress.

Varför inte bara publicera recepten på den här bloggen? Dels för att jag inte vill skräpa ner den med en massa recept, dels för att jag inte vill skräpa ned receptsamlingen med en massa inlägg om IT, bilar och politik. Det blir liksom en smula lättare att hitta rätt recept om en sökning på “mögel” inte matchar både ädelostpaj och detaljerade utläggningar om vad som försiggår mellan öronen på Per Nuder. Ahem. Receptbloggen har också en helt annan kommentarspolicy: där jag här på Högerkonspiration sagt ungefär att “anything goes” så är det i receptsamlingen tyst i klassen som gäller. Konstruktiva tillägg och positiva synpunkter tas emot, allt annat raderas. Detta för att undvika diskussioner, klotter och distraktionsmoment i vad som i första hand skall vara en online-receptbok för mitt eget bruk.

Jag har börjat med att lägga ut en handfull recept, fler kommer i mån av tid och ork. Eftersom jag äter enligt LCHF kommer flertalet recept av uppenbara skäl vara anpassade därefter.

We now return you to your regular programming…

Reclaim Västra Hamnen ett fiasko

Jag är glad att de farhågor jag hade inför extremvänsterns planerade “gatufest” i Malmö inte gick i uppfyllelse. Polisen tycks ha gjort ett bra jobb med att förhindra skadegörelse genom att hålla aktivisterna borta från privat egendom och effektivt omhänderta våldsverkare. När Reclaim the Streets skulle hålla sina tal möttes de av burop och ett medborgargarde som de boende själva organiserat för att skydda sig, i den mån polisens insatser skulle visa sig otillräckliga. Nu blev så inte vara fallet, men det var fortfarande beundransvärt och tar effektivt kål på vänsterns försök att måla upp de boende i Västra Skogen som “rika svin” som lever i en “köpt trygghet” – bevisligen finns det gott om hederliga människor som är beredda till aktivt motstånd mot vänsterns hat och förstörelse när omständigheterna kräver det.

Förutom massmedias rapportering har jag också försökt se vänsterns perspektiv på det hela. Svensson menar att det hela gick lugnt till och att alla rapporter om våld var överdrivna, samt att våld och skadegörelse som eventuellt förekom förmodligen var polisens(!) fel. Kort sagt, “Nothing to see here, move along” – en inte särskilt konstig inställning med tanke på att demonstrationen var patetiskt liten, inte lyckades ta sig fram dit det var planerat och bar ett budskap av hat mot vanliga, arbetande människor som knappast motsvarar den bild av vänstern som de mer seriösa tyckarna – de som ser en poäng i att vinna val – vill projicera mot resten av Sverige.

Vänsterbloggen Röda Malmö har en del intressanta reflektioner:

Jag kanske inte skulle använt ordet “rika svin” om de som bor i det exklusiva området. Dock handlar det om medelklass, välbeställda, högutbildade människor med relativt höga inkomster (varierar naturligtvis) som röstar på moderaterna (över 40 %) och folkpartiet (ca 20 %). De njuter frukterna av den förda orättvisa högerpolitiken, men det är knappast de som är ansvariga för de politiska besluten.

Man medger alltså att de boende i Västra Hamnen inte är “rika” utan snarare “medelklass” och att inkomsterna “naturligtvis varierar”. Men det är ändå i någon mån okej att gå till våldsamt angrepp mot dem eftersom de röstar på borgerliga partier. Va!? Bortsett den uppenbara hjärnrötan ser vi en uppenbar mildring av hetsretoriken jämfört med exempelvis det tidigare pressmeddelandet, och det är ju bra.

Röda Malmö menar även att upplopp av den här typen är ett uttryck för en arbetarrörelse i förfall:

Situationen präglas av passivitet därför att den gamla arbetarrörelsen har somnat in och någon ny har inte framträtt. Inte än. Det är i detta lägesom de anarkistiska och autonoma grupperingarna opererar och försöker fylla tomrummet. Ärligt och uppriktigt så tycker jag de lyckas mindre bra. Mina sympatier finns där, för deras kritik mot borgarsamhället och för dessa unga människors ilska – den är högst berättigad. Men bakom de autonoma står vuxna människor med mycket förvirrade idéer och uppfattningar om hur politik ska bedrivas.

Här kan jag inte annat än hålla med, annat än om att ilskan som brinner inom extremvänstern på något vis skulle vara “berättigad”. Det handlar snarare om ett intensivt självförakt, en övertygelse om att det är de som utgör samhällets bottenskikt som har rätt (verkligheten till trots!), och att man själv tillhör detta bottenskikt. Detta får sin manifestation i utåtriktad aggression mot dem som har det bättre, oavsett om det är välförtjänt eller inte – man gör ingen skillnad på den som ärvt sina pengar eller tjänat ihop dem från noll, för det passar inte in i den svartvita bilden av “klassamhället” som krävs för att göda hatet.

Någon ny “arbetarrörelse” kommer inte att träda fram, annat än till namnet. Den har nämligen spelat ut sin roll. Därför kommer vi fortsätta att se den här typen av desperata grupper som vill förändra samhället med våld. I ett demokratiskt land är det varje medborgares plikt att se till att de inte lyckas. Men oroa er inte, vänner – så länge vänstern fokuserar sin energi på att hetsa mot israeliska tennisspelare och klistra upp fula lappar i tunnelbanan är det ingen större fara för demokratin.

Vänsterns “gatufester” är terror mot vanliga människor

Så var det dags igen. Den här gången är det området Västra Hamnen i Malmö som ska utsättas för en av extremvänsterns “gatufester” – eller vandalism, skadegörelse och våldsamt upplopp, som de mer juridiskt korrekta benämningarna ju är. Arrangörerna vill “sätta de rikas köpta trygghet i gungning”. Tja, de är åtminstone plågsamt ärliga med att de är ute efter att terrorisera vanliga, hårt arbetande människor. För några rika knösar är det inte tal om. “Aktivisterna” i Reclaim the Streets skriver själva:

Västra Hamnen är det område i staden som ges högsta prioritet när det gäller utbyggnad. Det skall byggas 6000 km2 kontor och ca 500 nya bostäder som förväntas stå klara år 2011. Hälften av dem är dyra hyresrätter och andra hälften är ännu dyrare bostadsrätter. En lägenhet med havsutsikt kostar 50 000 kr/m2. Där kommer vi aldrig någonsin ha råd att bo. Det är absurt att det sker samtidigt som andra delar av vår stad förfaller. Det är politikerna som bestämmer vart resurserna skall satsas. Det är deras beslut som tas utan att någonsin gynna oss.

Om vi antar att priset på 50 000 kr/m2 stämmer så är detta rent skrattretande. Det betyder att en normalstor tvåa ligger på knappt tre miljoner kronor i inköp – och detta om man prompt måste ha havsutsikt. En snabb sökning på Hemnet finner tonvis med bostadsrätter till salu i Västra Hamnen, där de flesta är betydligt billigare. Mängder av dem ligger gott och väl inom gränserna för vad en normal kille/tjej med månadsinkomst runt 25 tusen kr före skatt (typisk lön för någon med en nytagen universitetsexamen) klarar av att betala alldeles själv – för att inte tala om ifall man är två som delar på avgiften och låneräntorna! Visst, det finns tokdyra lägenheter också, men att snacka om Västra Hamnen som ett område bara för de rika är fullständigt idiotiskt. Vem som helst som duschar regelbundet och inte knarkade bort hela sin skolgång har möjlighet att bo där. Av “aktivisternas” meddelande får man väl dock anta att det inte är landets skarpaste snillen som gjort beräkningarna.

Så vad handlar det då om? Jag vet allvarligt talat inte. Jag kan inte se hur någon enda person, inom vänstern eller annorstädes, skulle kunna tro att frontalangrepp på vanliga, hederliga människor och småföretagare är bra PR, väcker sympati för dem som saknar bostad eller är till någon nytta över huvud taget. Den seriösa vänstern borde ta kraftigt avstånd från hela evenemanget, och även den oseriösa vänstern borde inse att man knappast gör sig själva en tjänst. Snarare tvingar man fram hårdare tag från resten av samhället med fler inmurade bostadsområden och fler poliser, för alla människor vill i första hand känna sig trygga. Tilltag som detta och andra kända vänsterspektakel ger ofelbart en mediebild som kopplar ihop även de relativt seriösa förespråkarna för vänsterns idéer med våldsamma ligister och skriande vettvillingar som går lösa på skyltfönster, utemöbler och gatubeläggningar i något slags förvirrad blodsgång mot verkligheten.

Jag hoppas att Polisen är uppgiften mogen att skydda de boende och företagarna i Västra Hamnen (de gjorde ju ett hyfsat jobb med Davis Cup-matchen). Förhoppningsvis kan upploppet hindras och skadorna på vanliga människors egendom minimeras. Men mina förhoppningar är inte höga. Och hur det än går så är det de boende i Västra Hamnen som får ta skiten.

Läs noga nu

Vi accepterar inte att avlyssnas av staten. Människor börjar förstå att staten inte alltid är god.

You preach it good, brother! Citatet är Rick Falkvinges och nådde mig via Johan Norberg. Jag när ett stilla hopp om att Piratpartiet med tiden kan utvecklas till ett parti med klassiskt liberala värderingar över hela spektrat av politiska sakfrågor, som kan delta i Alliansens episka kamp mot ondskan. Givet, naturligtvis, att Reinfeldt och company skärper till sig i frågor om integritet, medborgarrätt och fildelning. Där har vi som är Alliansens väljare ett ansvar att trycka på i rätt riktning, så att Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna (om det nu finns något hopp för dem) inser att de måste tänka om sin politik på dessa områden.

Riktigt. Gott. Öl.

Nils Oscar Saison

Det har blivit till ett slags tradition att jag tar med några flaskor öl varje gång jag hälsar på mina föräldrar i Linköping. De, liksom jag, uppskattar verkligen ett gott öl och tycker om att prova sorter som inte hör till standardutbudet på “en stor stark”-krogarna. Ingen av oss är någon ölkännare – jag har visserligen gått på några ölprovningar och läst en del på nätet, men kunskapsluckorna är stora och jag är betydligt mer intresserad av hur ölet smakar än var och hur det är gjort, eller om det passar in i mallen för hur en viss öltyp “ska” smaka.

Nu i helgen var jag hur som helst på besök hos föräldrarna. Utöver Zeunerts Ale (som, tvärtom vad en del näsan-i-vädret-tyckare anser, är riktigt god!) Erdinger Weissbier, Zlatopramen Premium (okej, den kanske du hittar även på pisskrogar, men den är jävligt god för att vara en ljus lager!) och Innis & Gunn drack vi och njöt av en flaska Nils Oscar Saison, en öl som jag köpte mest för den speciella flaskans skull och för att Nils Oscars öl brukar vara väldigt bra i allmänhet.

Det var först senare som jag lade märke till att Saison är en begränsad utgåva som endast finns till försäljning i 4200 flaskor, systembolag och restauranger sammanräknade. Detta förklarar till viss del priset, som är ganska högt (99 kr/75 cl). Därför var jag, väl hemkommen från Linköping, tvungen att åka raka vägen till Systembolaget i Sundbyberg och köpa fyra flaskor till, som nu hamnat i min mörkaste, svalaste garderob där de får lagras ifred till något riktigt bra tillfälle. Riktigt, riktigt god är den! Jag lärde mig också att “Saison” inte bara är namnet på den här ölen, utan en egen öltyp. Sydsvenskan förklarar:

Saison har sitt ursprung i de franskspråkiga delarna av Belgien, med särskilt högsäte i trakten kring Hainaut. De är typiska törstsläckare, men med lite mer komplex karaktär än genomsnittet. De tenderar att vara syrliga, pepparkryddiga och ganska fylliga; alkoholstyrkan ligger åtminstone en bit över fem procent, men kan dra sig upp mot åtta. Ändå är de nästan alltid friska, vilket förklaras av ett delikat samspel mellan syrlig jäst och hyggliga mängder humle.

Texten på flaskan förklarar lite mer vad just denna Saison är bryggd av:

En inspirerande resa i Kalifornien väckte lusten att göra ett öl med andra ingredienser än de vanligaste. Ett öl som stammar från det gamla lanthushållet då varje gård gjorde sitt eget öl. En handfull ölentusiaster provsmakade ölet och gensvaret manade oss att brygga mer och därför framställde vi 4200 flaskor i en strikt begränsad upplaga. Nils Oscar Saison är överjäst och ofiltrerat. Det innehåller kornmalt och vetemalt, russin och oraffinerat socker från ön Mauritius. Förutom humlesorterna Saaz, Amarillo och Styrian Goldings, är det kryddat med timjan och vitpeppar. Nils Oscar Saison kan med fördel lagras och får då en torrare karaktär.

Även ölbloggarna verkar vara hyfsat förtjusta i det här ölet, men jag bryr mig som sagt inte mycket. Huvudsaken är att jag nu har fyra flaskor öl på lagring att njuta vid några väl utvalda tillfällen framöver. När Alliansen vinner riksdagsvalet 2010, kanske. Högerns (och Piratpartiets!) framgångar i EU-valet är naturligtvis också skäl att fira, men jag drack ju en flaska redan i lördags, så det får väl betraktas som avklarat.

Skål!

Piratpartiet riskerar göra mer skada än nytta

Förstå mig rätt nu – jag tycker det är otroligt bra om Piratpartiet kommer in i EU-parlamentet. Bara deras närvaro kommer att introducera en välbehövlig röst i debatten om upphovsrättens framtid, om integritet och frihet på Internet och om fildelning. Frågor som de andra partierna i stort sett har övergett, eller där man går åt fel håll – även om det finns ljusglimtar, särskilt i ungdomsförbunden. Men mitt intresse för politik sträcker sig utanför piraternas kärnfrågor. Om Moderaterna tycker som jag i 9 av 10 frågor röstar jag självklart på dem, även om den tionde frågan råkar vara IPRED. Detta tycks inte vara fallet för deras väljare, som verkar vara helt okej med att man genom en röst på Piratpartiet inte riktigt vet vad man får:

Vår strategi är att vi går in i en partigrupp och tar över deras inställning, medan de tar över vår i andra frågor. Vi kommer att bli tvungna att rösta med dem – då blir det den inställning till kärnkraft som partigruppen har.

Citatet kommer från Amelia Andersdotter, 21-årig studerande och andra namn på Piratpartiets valsedel. Notera: jag har egentligen inget mot denna inställning. Är man inte politiskt intresserad annat än vad gäller just frågor som integritet och fildelning är det ganska självklart att rösta på ett enfrågeparti som fokuserar på just de frågorna. Därför hoppas jag också att Piratpartiet väljer att ansluta sig till Liberala gruppen (ALDE) i EU. Förmodligen får de mer inflytande på det sättet. Men det innebär också att alla ni tusentals människor som röstar lila förutom att ha gjort en kraftig markering för piratåsikter också kommer att ha tagit ställning för en bättre, mer liberal politik i hela EU. Vilket naturligtvis är till nytta för alla, inte bara vi som lever stora delar av våra liv på Internet.

Den gröna gruppen som enligt Christian Engström är det andra alternativet är ett sämre val av flera orsaker. Dels har den mycket mindre inflytande. Dels består den av ett gäng gräsätande puckon som har helt vrickade uppfattningar inom viktiga ämnen som kärnkraft, försvars- och flyktingpolitik. Går Piratpartiet med där riskerar skadan att bli stor på dessa områden. Så Piratpartiet, gå med i ALDE är ni snälla! Och du som inte har röstat ännu, gå och gör det! Gärna på Piratpartiet – men bara om du är säker på att du är okej med vad du än får i slutet.

Jag röstar på Christofer Fjellner (m)

Efter en del eftertanke har jag så bestämt mig – det blir Moderaterna i EU-parlamentsvalet, närmare bestämt Christofer Fjellner. Länge funderade jag på Piratpartiet, som en nödvändig motvikt till alla betonghäckar där nere som inte förstår vikten av frihet och integritet på nätet. Samtidigt ville jag inte riskera att ge mitt stöd till (pp) om de skulle komma att rösta mot allianspartierna nere i Bryssel. Nåväl, nu slipper jag det problemet!

Varför då Fjellner? Han är ung, kraftigt för frihandel, liberal, och har en bra inställning i integritetsfrågor. Han har en rolig hemsida (“Alla politiker vill ha uppmärksamhet. Christofer Fjellner är inget undantag.”). Dessutom är EU så mycket mer än bara Internet och fildelning. Johan Ingerö, vars blogg är mitt husorgan när det gäller politisk kommentar från höger, har kommit till samma slutsats. Mattias Svensson också. Så nu jävlar ser vi till att Moderaterna blir största parti i EU-valet! Glöm inte att rösta senast på söndag!

Kollar man på vänsterbloggarna handlar fler inlägg om varför man inte ska rösta på Alliansen än om varför man ska rösta på något rödgrönt parti. Det säger något om bristen på trovärdighet, alternativ politik och den allmänna uselhet som socialdemokratin och dess underhuggare står för.