When pets attack

Jag har noterat en underlig förändring i min attityd till djur på sistone. Det började nog någon gång efter att jag skaffade mig en katt. Innan betraktade jag katter som lömska, oberäkneliga djur, vars syn på människor låg någonstans mellan “ovanligt korkat byte” och “interaktiv klösbräda”. Den attityden har inte förändrats av mitt kattägarskap. Det som tillkommit är snarare en total orädsla för allt vad sylvassa klor och glänsande vita huggtänder är, samt ett instinktivt behov av att kela med alla fyrbenta pälsbollar som visar mig något som helst intresse. För de är ju så sööööta!

Det här har fungerat ganska bra så länge mitt kattumgänge begränsat sig till min egen lilla kelkatt, samt i enstaka fall brorsans (även den ett under av kattlig charm och gosighet). Men dagens händelser kan för första gången ha fått mig att på allvar ifrågasätta huruvida samma attityd fungerar i längden.

Stig är en hankatt modell äldre tillhörande en av mina arbetskamrater. På lunchvisit hos sagda arbetskamrat, vars namn jag inte törs förtälja här, möter jag Stig ute på gräsmattan. Han plirar på mig med sitt ena öga (det andra förlorade han tydligen i slagsmål med grannkatten). Han gäspar stort – ett sätt på vilket katter signalerar fredliga avsikter vars budskap kanske grumlas något av de centimeterlånga, gula huggtänder som därmed blottas för himlens ljus. Sedan lunkar han mot mig, jamande på ett sätt som utan särskilt mycket fantasi kan tolkas som “ge mig mat eller DÖ, klena människa!”

Korkad som jag är böjer jag mig ned i den klassiska katthälsningspositionen. Stig låter sig snällt klappas och stryker sig mjukt mot mitt ben, varpå han rullar över på rygg. Den som är van vid hundar kan lätt få för sig att detta är en underkastelsesignal, men den som ägt en katt mer än fem minuter vet att det betyder “försök klappa mig på magen om du törs“, varpå försök till sagda aktivitet omedelbart innebär att man har fyra uppsättningar klor och fyra grova betar stadigt begravda i handens mjuka vävnader.

Så vad gör jag? Klappar katten på magen, naturligtvis. Vad som hände sedan kan vem som helst räkna ut. Men jag kom undan med alla mjuka vävnader i behåll, kanske för att en enögd katt har ganska dåligt djupseende. Lärde jag mig något? Vi får väl se hur det går nästa gång jag träffar Paulines katt. Den har stereosyn, så prognosen är inget vidare…

One thought on “When pets attack

  1. Du får hemskt gärna campa på balkongen och skåda det tvåögda rovdjurets jaktmetoder. Solkatterna kommer alltid undan, ett evigt mysterium.

Comments are closed.