Tänker Apple lätta på censuren för Spotify?

Spotify meddelar på sin blogg att man har lämnat in en version av sin musikspelare för iPhone till Apple, i hopp om att få programmet publicerat i Apples butik – det enda sättet att ladda hem program till en iPhone om man inte först hackar den för att bli kvitt Apples godtyckliga restriktioner. Kul för iPhone-ägare, säger jag. Skulle förvisso hellre ha sett en version för Windows Mobile – där finns inga konkurrenshämmande begränsningar som tvingas på utvecklare, så det borde ha varit enklare att utveckla klienten där först.

Den stora frågan är om Apple kommer att godkänna Spotify-applikationen. Apple har inte precis gjort sig kända för att ge konkurrenters applikationer en rättvis bedömning – något som Google fick känna på när man försökte framställa en version av GPS-programvaran Latitude för iPhone. Och då handlade det om en gratisapplikation – Spotify vill naturligtvis tjäna pengar på sin musikspelare, som bara kommer att vara tillgänglig för iPhone om man är Spotify premium-medlem. Om en jätte som Google inte kan få sin applikation genom Apple-censuren, vad är då oddsen för Spotify?

Ett annat problem är att iPhone är nedlåst så att man inte kan köra flera program samtidigt. För att spara batteritid, påstås det – ändå fixar ju varenda smartphone med Windows Mobile eller Android detta sedan lång, lång tid tillbaka utan att för den sakens skull ha en kortare livslängd än Apples glansiga leksak. Och hur kul är det med en musikspelare i telefonen om man inte kan göra andra saker samtidigt – surfa på nätet, exempelvis?

När jag läser kommentarerna på Spotifys tillkännagörande ser jag flera som utropar att de tänker köpa iPhones enbart för möjligheten att köra Spotify i mobilen. Vänta lite, föreslår jag – Spotify jobbar också på en version för Android, och en Windows Mobile-version är (förhoppningsvis) inte heller långt borta. Även om vi antar att Apple godkänner Spotify till iPhone så kommer en mindre nedlåst plattform förmodligen att ge en överlägsen upplevelse. Inte minst för att man slipper lägga massor av pengar på en telefon som inte är bra på särskilt mycket annat än att se snygg ut på bild.

Min dröm är att kunna spela musik från Spotify i min bil samtidigt som jag använder telefonen som GPS-navigator. Eller att sitta på bussen/tåget/flyget och lyssna på Spotify samtidigt som jag bloggar eller läser nyheterna. Apple har i sin oändliga vishet beslutat att iPhone-användare inte ska kunna göra sådant, såvida inte Spotify får något slags dispans (och det vore den första i sitt slag). Så jag ställler mitt hopp till en Windows Mobile-klient. Fast det förstås, Palm Pre ser också förbaskat lockande ut…

Reseblogg från Kroatien, 458 foton!

Något är fel på den här gränden...

Jag tog inte med mig någon kamera på min Kroatientripp, vilket så här i efterhand måste betraktas som något av ett misstag. Kroatien är otroligt vackert, och då snackar jag inte bara om naturen. Bara det faktum att alla byggnader har en finish av vit sten snarare än den rödbruna puts som är standard i så många svenska förorter gör att man blir lite gladare!

Trots mitt kamerahandikapp lyckades jag bärga hem en hel del bilder från min semester, dels tagna av min reskamrat Lukas, dels tagna med min (relativt usla) mobilkamera. Samtliga 458 foton som passerat censuren ligger nu uppe i mitt bildgalleri för allmän beskådan. Håll till godo!

Alla inlägg i resebloggen finns samlade här.

Reseblogg från Kroatien, 16-18 juli

Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.

Toppen av Sv Jure

Jag på Sv Jure

Torsdagen den 16 juli

Eftersom vi fortfarande hade vår klena men tappra hyrbil att leka med styrde vi mot Biokovo, en nationalpark några mil söder om Makarska. Där körde vi upp på Sv Jure, en bergstopp inte mindre än 1 762 meter över havet, med asfalterad kostig hela vägen upp! På toppen hittade vi, inte helt oväntat, en kyrka (och en TV-mast). Kroaterna tycks ha en egenhet för att placera kyrkor precis överallt. Förutom kyrkan på toppen hittade vi en på vägen upp också, vilket med tanke på bergets totala obeboddhet torde ge ett högre antal kyrkor än människor per km2! Toppen av Sv Jure var fantastisk, otrolig utsikt åt alla håll och hisnande branta sluttningar nedåt. Riktigt kallt var det också, bara 25 grader mot över 30 nere vid havsnivån! Klättrade småningom ned för berget och gav oss ut på jakt efter lunch, lättare sagt än gjort skulle det visa sig då alla restauranger vi kom till var stängda. Gav till slut upp och köpte yoghurt på snabbköpet istället. Tog det lugnt hela kvällen, delade en jättemixgrilltallrik på restaurang Riva och avslutade med en Pina Colada (till mig – Lukas var nykterist) på en hotellbar när mörkret hade lagt sig.

Lukas på Sv Jure

Jag på Sv Jures utsiktsplats

Fredagen den 17 juli

Sista heldagen i Makarska och Kroatien. Vi tog en utflyktsbåt till Hvar – den gick snuskigt tidigt (8:25) men vi kunde åtminstone skrocka och nicka menande åt alla som inte hade lika häftiga båtar som vi. Kom fram till Jelsa och traskade runt ett tag i den mysiga lilla staden. En linblond hippie på en flakmoppe ville sälja sprit till oss, men vi lyckades fly. Åt glass istället, vilket visade sig vara fruktansvärt otaktiskt eftersom lunch (grillad fisk och kyckling med sallad och vitt vin på tapp!) serverades så fort vi steg på båten igen. Förutom lunchen serverades även 95-oktan från petflaska som tydligen föreställde hemmagjort brännvin, Rakija. Mumsigt! Rädda för att bränslet inte skulle räcka hela vägen hem till Makarska tog vi bara varsitt glas.

Staden Jelsa på Hvar

Efter Hvar åkte båten över till Bol och Zlatni Rat, mysigt trots att vi varit där veckan innan. Kommer jag tillbaka till Brač på semester ligger Bol högt på listan över ställen där jag kan tänka mig att bo! Vi softade på stranden i ett par timmar, sedan tog vi båten hem igen. På grund av den tidiga morgonen blev vi hungriga tidigt och åt vår sista middag på en restaurang vid stranden. Servitören måste ha fattat att det var vår sista kväll, för han bjöd på både likör och dessert på maten! Synnerligen trevligt. Gick för att ta en barrunda men vi fastnade redan på andra stället, en liten beachbar invid Hotel Park där vi drack starka drinkar till dånet av rysligt bra musik. Kunde nog ha fortsatt festa om inte klockan och den kommande avfärden gjort oss tvungna att komma i säng tidigt. Lyckades trots detta festa upp precis varenda kroatisk kuna innan vi gav upp! Dock med viss hjälp av bartendern som anpassade priserna efter hur mycket pengar vi hade kvar och slängde in ett par extra shots på köpet!Helt klart en ofantligt lyckad sista dag av semestern.

Lukas på utflyktsbåt

Lukas i Jelsa

Lördagen den 18 juli

Vaknade 05:20 med huvudvärk. Ugh. Lyckades mot förmodan ta oss till bussen, men därefter var det nära att vi inte kom längre – busseländet var inte riktigt med på noterna och vi fick stanna två gånger på vägen för att chauffören skulle gå bak och “mecka”. Roade mig med att försöka tolka de kulörta varningslamporna på instrumentbrädan under tiden. Trots dessa intermezzon kom vi fram till flyget i tid och därmed slutar jag reseblogga för denna gång; om telefonen jag skrivit detta på hittas i ett flygplansvrak så må eftervärlden åtminstone veta att jag hade roligt mina två veckor i Kroatien.

På väg till flygplatsen

För övrigt … att resa runt i Kroatien är förhållandevis smärtfritt. En reseguide jag läste påstod att bussnätet fungerade “hjälpligt” – tvärtom var bussarna ett under av pålitlighet de gånger vi använde oss av dem (bussen till flygplatsen sista dagen var en charterbuss, så jag räknar inte den tillsammans med bussarna som gick på tidtabell). För ungefär 50 kr (35 kn) åkte man från ena sidan av Brač till den andra, sittandes bekvämt med luftkonditionering. Även färjorna (Jadrolinija) mellan öarna och fastlandet fungerade prickfritt, även om standarden var lite varierande (på en färja hade bara en av sex toaletter fungerande lås, en annan såg ut att vara helt ny). Jag rekommenderar inte att åka taxi. Dels kör förarna som … tja, taxiförare, dels är det inte speciellt billigt, ens med svenska mått mätt. Att hyra bil kostar också ungefär som i Sverige, vår Opel Corsa gick lös på €51 per dag med full försäkring.

Vad gäller själva resan till och från Kroatien så fungerade det alldeles utmärkt att flyga från Arlanda till flygplatsen i Split. Flygplatsen är väldigt fräsch och modern men lider av en smula växtvärk, så köerna kan bli långa och trängseln stor. Var på plats i tid! Taxfreeutbudet är begränsat men man hittar lokala sprit- och vinsorter även där, om man missat att handla tidigare. Flygplanen som SAS använder på linjen Arlanda-Split är av typen Boeing 737-800, åker man på ekonomibiljett så är det ganska trångt och obekvämt. Flighten tar cirka två  timmar och 45 minuter. Undvik att flyga till Zagreb om du ska bo söderut. Tågresan Zagreb-Split tar nästan sex timmar.

Tänker tidningarna gå samma väg som musikindustrin?

Ett kort avbrott från resebloggandet för att kommentera den pågående diskussionen om huruvida tidningar måste börja ta betalt för sitt innehåll på nätet för att överleva. Argumentet är i princip att annonsering inte ger tillräckligt mycket flis för att tidningarna ska ha råd att fortsätta publicera sitt innehåll på nätet. Istället vill man ta betalt direkt av läsarna. Så varför gör man inte det redan? Många har försökt, även tidningar med betydligt större läsarkrets än de svenska dags- och kvällstidningarna, men utan att de åtråvärda intäkterna har uppenbarat sig. Problemet är helt enkelt att dussinnyheterna, typ allt som kommer via TT med mera, helt enkelt går att läsa gratis någon annanstans. Om exempelvis skulle DN börja ta betalt för det ger de bort alla sina webbläsare till konkurrensen, och vice versa.

Att få alla Sveriges nyhetstidningar att gå över till betalmodeller samtidigt är förmodligen omöjligt. Och så har vi bloggosfären. Nyheter bakom betalväggar kommer aldrig bli länkade och därmed kommer tidningarna inte att få någon trafik den vägen – och det är mycket trafik vi pratar om. I dag är min inkörsport till nästan samtliga svenska nyhetssajter Knuff.se, vilket innebär att jag förmodligen aldrig kommer att läsa en tidningsartikel om inte någon bloggare har länkat till den först. Tidningarna kan således lägga upp hur mycket smaskigt material som helst bakom sina kassasystem, och jag kommer aldrig att bry mig om att leta efter det.

Men …

En del typer av material är jag beredd att betala för, nämligen sådant som inte går att läsa var som helst. Opinionsartiklarna på SvD håller mycket hög kvalitet och jag skulle förmodligen betala för en SvD-prenumeration om det var det enda sättet att få läsa dem online. Jag betalade för att få ladda hem ett diskmaskinstest ur Råd & Rön för ett tag sedan och det visade sig vara värt varenda krona. En vän tipsade mig om Aftonbladets reseguider till Kroatien och om han inte hade varit vänlig nog att skicka mig PDF:erna som han redan hade hemma så hade jag utan tvekan betalat för dem. I båda fallen handlar det om material som kräver solid bakomliggande research. Kanske kan jag samla ihop lejonparten genom att googla runt själv, men tiden det skulle ta är värd mer än vad ett plusmedlemskap på Aftonbladet kostar.

Vill tidningarna ta betalt för sitt material torde lösningen således vara att erbjuda någonting utöver slit-och-slängnyheterna, istället för försöka ta betalt för sådant som alla redan har vant sig vid att få gratis. Om detta inte går ihop kostnadsmässigt så är det kanske läge att slimma organisationen. Ingen har trots allt gett tidningsföretagen en garanti för att deras gamla affärsmodeller skall hålla i all evighet. På det sättet är deras situation väldigt lik musikindustrins.

Om tidningarna är lite smarta kan de faktiskt få mina pengar utan att behöva skriva massor av tidskrävande, djuplodande reportage – exempelvis genom att leverera nyheterna på ett bekvämare sätt, som är anpassat till mina önskemål. Om jag kunde få SvD.se precis som den är idag, men utan reklam och med möjligheten att filtrera bort respektive prioritera upp vissa typer av nyheter, skulle jag gladeligen betala per månad för det. Jag skiter exempelvis fullständigt i sport, kändisliv och “fråga doktorn”-artiklar men är väldigt intresserad av politik, bilar och IT. Mig veterligen finns det ingen svensk dagstidning som låter mig anpassa deras förstasida efter de preferenserna, eller ens något i närheten.

Precis som musikindustrin gillar tidningsutgivarna att dingla med hotet om att deras produkt kommer att försvinna om de inte kan få som de vill. Men vi vet att så inte är fallet. Om snarorna dras åt alltför hårt så dyker oundvikligen nya alternativ upp – lagliga eller icke! – som tvingar de gamla dinosaurierna att anpassa sig eller dö. Musikindustrin har redan ägnat mer än 10 år åt att utkämpa en lång, dödsdömd och synnerligen pinsam kamp mot den oundvikliga utvecklingen. Tänker tidningsutgivarna gå samma väg?

Reseblogg från Kroatien, 14-15 juli

Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.

Lukas på Srd, Dubrovnik i bakgrunden

En brant gränd i Dubrovnik

Tisdagen den 14 juli

Mr Hyrbil (även känd som Drazen) levererade en skitig men pigg Opel Corsa-diesel när vi fortfarande satt på terrassen och åt frukost (kroatiska pikanta korvar och stekta ägg, för övrigt). Vi drog omgående på oss byxorna och styrde mot Dubrovnik, 15 mil söderut längs smala serpentinvägar (det finns en motorväg, men den går bara typ halvvägs och inte via Makarska!) I Kroatien kör alla minst 20 km/h för fort, precis som i Sverige, men vägarna är smalare! Åkte förbi sjuttielva småbyar på vägen varav majoriteten inte fanns på kartan, vi roade oss med att vråla namnen, som hejaramsor eller svordomar – Kroatiska är ett flexibelt språk, särskilt när man inte kan det!

Gödda av “goda råd” och skräckhistorier från andra turister väntade vi oss spanska inkvisitionen eller värre vid bosniska gränsen, men möttes av en handviftning: kör på bara. Vilket antiklimax! Blev så förvånade att vi glömde bordershoppa. Väl framme i Dubrovnik slängde vi av väskorna i vår övernattningslägenhet, åt lunch på en flott restaurang med kalkstenslejon som bordsgrannar och tog buss 6 från Babin Kuk (ja, stadsdelen heter så) till Gamla Dubrovnik, ett stycke romerskt fort som får Visbys ringmjaur att se fånig ut (förlåt, gotlänningar, men ni har i alla fall snyggare tjejer.) Klättrade runt på stenarna och tittade i butiker fram till kvällen, sedan åkte vi tillbaka till lägenheten för lite siesta innan middagen.

Gick ned till hamnen och avnjöt middag på en terrass med brutalt fin utsikt; maten var också mycket god och vinet räckte läääänge. Gick hem och kastade ut världens största tusenfoting ur rummet (ledsen, djurvänner – den träffade en mur på vägen ut.) Kröp till sängs mätta, belåtna och fullständigt utmattade.

Fort Imperial, på toppen av Srd

Onsdagen den 15 juli

Bestämde oss för att ta en promenad innan hemresan så vi gick runt “babiankuken”, alltså udden Babin Kuk, till fots. Inte en jättebra ide skulle det visa sig eftersom massor av hotell och villor hade lagt beslag på delar av kusten som vi därmed var tvungna att gå runt. Genomsvettiga och trötta satte vi oss i bilen, ställde ACn på max och körde upp på Srđ, en bergstopp med en fästning på (Fort Imperial) som tydligen stått obesegrad under Hemlandskriget 1991-1995. Inte svårt att förstå varför – det var branta backar (26% lutning enligt trafikskylten) och vår stackars Sopel fick jobba som en bergsget för att komma upp.

Fortet var synnerligen välbehållet och ombyggt till museum över den kroatiska armens tappra och hjältemodiga kamp. Massor av fina gamla vapen med vilka kroaterna drivit ut inkräktarna fanns också att se. Nöjda och indoktorinerade rullade vi ned för Srđ igen och styrde kosan norrut. Rullade återigen genom Bosnien utan några som helst besvär. Stannade på en marknad längs vägen och handlade mumsiga drycker i mängder av byborna, det mesta i väldigt anonyma flaskor. 5% eller 55%? Who knows? Och vem bryr sig, förutom tullen?

Strax därefter blev vi hungriga och rullade in i någon ort vars namn vi inte kunde uttala – Grgrgricivici eller nåt – och hittade en otroligt fin liten restaurang nere vid stranden. Satt där i säkert två timmar, mumsandes läckert käk under noga studie av fiskarna som simmade under våra fötter. Så småningom lyckades vi slita oss och körde hem till Makarska, där vi åt middag och somnade ganska tidigt.

Dubrovnik

Sittandes på muren runt gamla Dubrovnik

För övrigt … var Kroatiska självständighetskriget, eller Hemlandskriget som kroaterna själva kallar det, en i raden av konflikter där folken i kommunistiskt styrda länder sade ifrån på skarpen och började kämpa för självständighet och demokrati. I detta fall med lyckligt resultat, även om kriget tyvärr krävde ett stort antal dödsoffer. Det krävs emellertid inte många timmar i Kroatien för att man ska inse att konflikterna tillhör det förflutna. Liksom kommunismen.

Reseblogg från Kroatien, 12-13 juli

Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.

Jag på restaurang

Lukas på restaurang

Söndagen den 12 juli

Första heldagen i Makarska. Gick ned till stranden, tyvärr något av en besvikelse; överfolkad, dålig botten och skitigt vatten jämfört med Brač. Dessutom ständigt dessa jävla tiggare och försäljare, inte ens när man solar får man vara ifred! Bada skall man uppenbarligen göra ute på öarna. Förstår att turerna härifrån till Bol är populära. Under eftermiddagen gick vi på upptäcksfärd i staden och hittade ett musselmuseum som såg spännande ut, tyvärr var det stängt.

Avslutade dagen (och natten) på Club Deep, en nattklubb byggt inuti en grotta och klipporna runt omkring Makarskas hamn. Lustigt nog finns det ett disco på precis motsatt sida av hamnen, även det inbyggt i en grotta, men det var i princip öde när vi tittade förbi. Inte så konstigt kanske, för Deep bjöd på sjukt bra musik, öl och sällskap! Klockan var fem på morgonen innan vi kom hem till lägenheten igen.

The Deep, Makarska

Måndagen den 13 juli

Testade parasailing för första gången. Otroligt kul. Tjejerna som åkte efter mig missade båten och hamnade i vattnet på vägen ned. Oskillat om jag får säga så! I övrigt en ganska lugn dag, vi gick till musselmuséet igen, den här gången var det öppet. Inte så spännande, typ som ett zoo där alla djuren är döda, men en del av skalen var riktigt coola. Hittade även en utmärkt restaurang, nära stortorget men ändå utanför värsta turist-ghettot. Åt gott grillat och drack husets vin till den kroatiska folkmusik som ett gäng spelemän och dansare tutade ut för kung och fosterland på torget under oss. En bra dag att återhämta sig från gårdagens röjande!

Parasailing i Makarska

Inte så högt som det ser ut

För övrigt … så finns det ett antal inhemska öl att prova när man är i Kroatien. De två populäraste heter Ožujsko och Karlovačko. Båda är lättdruckna ljusa öl av lagertyp och således inte precis något för ölälskaren. Ett annat öl som serveras i princip överallt är Kaltenberg. Det är egentligen inte kroatiskt utan kommer från Tyskland, men bryggs på licens i Split! Även det är en ljus lager. Är man ölälskare och vill ha ett lite godare lokalt öl så rekommenderar jag Tomislav, en mörk lager av mer belgisk karaktär. Jättegod! Dessutom är öl billigt i Kroatien, så man kan njuta mycket och ofta! En halvliter öl kostar från 11 kuna (15 kr) och uppåt ute på stan.

Reseblogg från Kroatien, 10-11 juli

Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.

Vägen till Lovrečina

Skylten till Lovrečina. Tyvärr stod den inte nära vägen...

Fredagen den 10 juli

Hyrde fyrhjuling igen och gav oss av på jakt efter Lovrečina, som påstods vara den enda sandstranden på Brač. Skitsnack visade det sig! Dessutom är sand klart överskattat. Lovrečina var dock en fin strand, undangömd i en vik utan skyltar med en väg där en bil och en fyrhjuling knappt kunde mötas. Vi trodde flera gånger att vi hade kört för långt eller var vilse innan vi kom fram! Väl där lapade vi sol, badade, klappade åsnor och åkte hem igen. På eftermiddagen stack Lukas iväg för en kurs i vindsurfing så jag styrde fyrhjulingen mot Sutivan, en lugn och förvånansvärt avturistad by cirka 6 km från Supetar. Underbara grusvägar längs vattnet, perfekta för bredsladdar. Bara att lätta på häcken och svänga! Blev tillhutad av kroatgubbe med speedos och hängbuk när jag övade snygga sladdar i ett grustag som tydligen klassifierades som strand. Vätskepausade i Sutivan, följde vägen en bit till för att spana på de extravaganta villorna/tjejerna längs stranden och vände sedan hemåt. Lukas okarakteristiskt trött efter surfandet så vi lade oss tidigt.

Lukas lapar sol på Lovrečina

Sumartin

Hamnen i Sumartin

Lördagen den 11 juli

Mon dieu, halva semestern kvar! Väcktes omänskligt tidigt (kvart i åtta) av rabiata städtanter som ville plöja av vår lägenhet. Alla andra hade tydligen lämnat lägenheterna klockan sex. Whups… Snabbpackade och snabbfrullade, tog vår packning och gick ett varv genom staden innan vi satte oss att vänta på bussen mot Sumartin för att där ta färjan mot Makarska. Bortsett oss var det bara trädgårsskötare, solstolsbärare och taxichaffisar vakna. Kom så småningom iväg med rätt buss (efter att den elaka tanten i biljettkuren försökt lura ombord oss på en annan) och hamnade efter en dryg timme i den tråkigaste hålan på Brač, även känd som Sumartin. Där var det dessutom mulet och blåste småspik, så när vi valde ett bord nära vattnet för vår lunchpaus dröjde det inte länge innan orkanvindarna tvingade oss längre inåt lands. Efter lunch gick vi ombord på färjan till Makarska. Kön var låååång och vi som tog oss ombord roade oss kungligt åt den hettade diskussion som uppstod på kajen när en fet gubbe med asien-SUV insåg att han inte skulle få plats. Väl framme i Makarska somnade jag som en klubbad säl. Orkade upp lite senare för upptäcktsfärd och middag. Tyvärr tycks Makarska vara en turistfälla utan dess like med fler lapptiggare än blå linjen.

Färjan till Makarska blev snabbt full

Äntligen, Makarska!

För övrigt … så finns det både för- och nackdelar med att ta sig runt Brač på fyrhjuling. Det går långsammare än med bil, men det handlar ändå inte om några längre sträckor – man täcker med lätthet halva ön, inklusive ett antal stopp, på en dag. Fördelen är att man får närmare kontakt med omgivningen – hör alla ljud och känner alla dofter, vilket inte är fallet annars. Man stannar när- och varhelst man ser något intressant. Fartvinden räcker oftast för att inte göra värmen olidlig. Dessutom kan man ofta ta roliga småvägar som går närmare vattnet eller längre inåt landet, och se mer av Kroatien än vad som syns från den asfalterade vägen! Fyrhjulingen är dessutom mycket billigare än en bil att hyra och drar mindre bensin. Den största nackdelen är egentligen att man bara kan åka två personer per fordon, och redan då går det ganska långsamt i uppförsbackarna. Hyr varsin om ni har möjlighet!

Reseblogg från Kroatien, 8-9 juli

Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.

Postira

Dol

Onsdagen den 8 juli

Lugn dag. Lukas låg på stranden och jag utforskade staden, bland annat den stora kyrkan med tillhörande museum. Fin, men är inte svenska kyrkor ännu finare? Kroatien verkar ha fler kyrkor än matbutiker, varav de flesta är ganska små och skruttiga. Och att det står ett myntinkast framför varenda tavla ger dåliga vibbar. Pluspoäng dock för att entrebiljetten till muséet även fungerade som vykort. På kvällen besökte vi en tvålfabrik – ett pyttelitet rum invid en villa nära Supetar – vars olivtvålar med guldflarn säljs för 103 euro styck i Paris. Den silvriga BMWn utanför vittnade om goda marginaler! Efter tvålfabriken åkte vi taxi till staden Dol där vi åt traditionell kroatisk mat – massor av kött och grönsaker, tillagade i fem timmar under lock inuti en eldstad – och drack enorma mängder vin tillsammans med andra partyglada svenskar (våra grannar från lägenhetsboendet). Kvällen avrundades med drinkar på stranden. Underbart!

Zlatni Rat

Bol

Torsdagen den 9 juli

Vi hade tänkt ta bussen till Bol, hamnade istället i trång taxi med dödsföraktande kvinnlig chaufför som tog oss till stranden på halva tiden. Zlatni Rat – det gyllene hornet – är en skitfin strand men kanske lite för turistig. Vi tog taxibåten tillbaka till staden och gick på långpromenad (se tidigare inlägg för definition av det ordet) istället. Hittade Bols gamla kloster, ett väldigt övergivet hotell och en något mindre sönderturistad strand öster om staden. Och pizza! Kroaterna kan verkligen göra god pizza. Tog bussen hem till Supetar och åt middag på Punta, som vanligt långt över förväntan. Stötte för första gången på kryddstark kroatisk mat, en fröjd efter en vecka av mestadels rätt tillrättalagda (om än goda) måltider. Den kryddiga rätten bestod av en kött- och grönsaksgryta som serverades i rykande gjutjärnspanna. Efter Punta gick vi ner till beachbaren Benny’s som hade liveband. Genre okänd, lät som hiphop-rock-electronic-folk ungefär.  Med franska lyrics. Tur att drinkarna var starka! (Den hemliga ingrediensen i Benny’s hemliga drink är för övrigt grapefrukt.)

Massor av parasoll på Zlatni Rat

För övrigt … Jag måste skriva av mig lite om Sveriges sinnessjuka alkoholpolitik. Här i Kroatien kan man köpa gott (bränn)vin av en gumma på torget för femti spänn, klockan tio en söndagkväll om man så vill. Hon är trevlig, kollar inte leg och man får provsmaka innan man köper. En stor stark kostar 15 kronor – på strandbaren, i snabbköpet är starköl billigare än mjölk och vinutbudet på en större matbutik kan lätt tävla med Systembolaget. Ändå verkar folk här inte fullare än i Sverige – snarare tvärtom. Gränsen för rattfylla här är noll promille. Så vem är det egentligen som tjänar på att svenskar hemma tvingas trängas på systemet med dess höga priser och gestapomässiga kontroller? Vem är det som tjänar på att svenska gårdar inte kan sälja egenkryddat brännvin till turister och andra som är ute efter något mer genuint än vad som står på systemets hyllor?

Reseblogg från Kroatien, 6-7 juli

Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.

Kall dricka, ett måste på stranden

Monsunregn helt plötsligt

Måndagen den 6 juli

Sol och bad-dag, pigga efter att äntligen ha sovit ikapp fredagens nattliga äventyr släntrade vi ned till stranden, beställde två kalla och tog plats i solen. Gick utmärkt tills det började monsunregna (efterhandsnotering: det regnade aldrig mer under vår semester), vi flydde in på beachbaren Benny’s och drack espresso samt spanade på snygga tyska tjejer (skymtas på fotot ovan) tills det slutade. Därefter ägnade vi oss åt livsfarlig flytmadrass-efter-vattenskoteråkning. Lukas något mindre ansträngd av densamma än jag, kanske pga färre 360:s. Tydligen är det att ramla av som är den roligaste biten, men jag tvivlar. Handlade hemmagjort sött rött vin (Prošek – påminner om sherry) av en gumma på torget, femti spänn för en liter och värt varenda spänn. Avslutade dagen med drinkar på “stan”, inget vidare tempo dock.

Split

Restaurang Lvxor i Split

Tisdagen den 7 juli

Vi tog färjan till Split, Kroatiens näst största stad, för ett besök över dagen. Charmig med många fina byggnader i olika stadier av dekorativt förfall som sände tankarna till gamla tiders romarrike. Romerska soldater i full mundering traskade längs gatorna men vi såg ingen Asterix, däremot en hel del turister vars kroppsformer påminde om hans något mer klotformade följeslagare. På eftermiddagen tog vi en promenad norrut längs kusten; lång enligt mig (>500m), kort enligt Lukas (<100km?). Vände tillbaka vid tilltagande kaffesug och gick en sväng längre inåt staden, bort från turiststråken, där vi emellertid snart hamnade ändå. Strandpromenaden i Split har fina gatlyktor men usla restauranger, så vi åt middag på ett mindre flashigt kvartershak en bit från hamnen istället. Lyssnade på en del av en (usel) Arctic Monkeys-konsert, fick efter mycket om och men tag på kaffe, parkerade oss på ett halvöde fik i hamnen och såg krascher i Tour de France på TV tills färjan kom (23:59). Aningen besviken på dagen, trodde Split skulle ha mer att bjuda på, men bortsett “gamla stan” är där inte mycket att se, och stränderna är bättre på Brač.

På en coffeebar i Split

För övrigt … tycker jag att en semesterort är sämre ju mer “turistig” den känns. Hela stadsdelar med bara souvenirbutiker (där alla säljer i princip samma varor), strand- eller hamnpromenader med restauranger vägg i vägg där alla har samma meny och jobbiga inkastare, tjutande minitåg som åker runt lastade med feta familjer spelandes skrikig musik – sådant jagar bort mig direkt, och därför kommer jag förmodligen aldrig åka på semester till de länder som varit turistmål så länge att man inte kan förskonas någonstans. I Kroatien tycker jag att öarna – åtminstone Brač, de andra har jag inte sett tillräckligt av – är hyfsat förskonade från turistplågan. Visst, det finns en del souvenirbutiker i Supetar, men inget jämfört med Split, och Split är i sin tur relativt befriat om man jämför med andra turistmål (or so my friends say). Makarska, däremot, är rena turistfällan. Mer om det i ett senare inlägg.

Just ja, apropå prutandet – i Kroatien prutar man inte. Skit i vad som står i reseguiderna, det är lögn; priset på lappen gäller. Om du mot förmodan känner att du får ett för högt pris så gå till en annan försäljare. Men om du inte är säker så börja inte automatiskt pruta, även om du står på den lokala marknaden. Kroaterna tycker nämligen att det är synnerligen ohyfsat.

Reseblogg från Kroatien, 4-5 juli

Jag och Lukas har varit på semester i Kroatien i två veckor och detta är min reseblogg, som jag skrev på min Windows-mobil men postar i efterhand eftersom nätåtkomsten inte var något vidare under semestern. Se alla inlägg här.

Jag på färjan till Supetar

Lukas posar i Supetars hamn

Lördagen den 4 juli

Avresedagen. Vi började redan på fredag kväll med förfest från 18 till 3 på morgonen. Tyvärr ingen vidare uppslutning, två personer kom, resten var klenisar. Men det gick bra ändå! Uppfann ny(?) espressodrink: 1st dubbel espresso plus 1cl vardera av Kahlua, 43 och vodka. Taxin kom i tid men Arlanda är pisstråkigt kl 4 på morgonen. Flighten gick bra (jag fick sitta bredvid en skrikande unge men så tidigt på morgonen, plus viss alkoholförgiftning, är jag bedövad mot det mesta) men att få ut bagaget i Kroatien tog en timme och resan till Supetar där vårt boende fanns kändes låååång fastän den inte var det. Upptäckte på eftermiddagen att man blir rätt trött av att inte sova ordentligt och däckade som en klubbad säl. Hann dock gå till snabbköpet efter en flaska vin (odlat på grannön), en stunds badande och ett besök på Supetars bästa restaurang, Punta.

På väg över Brac (liten)

Jag på stranden vid Mirca

Söndagen den 5 juli

Hyrde en fyrhjuling och gav oss av för att upptäcka ön. Följde kusten till Splitska, stannade på lunch i Postira (vars namn jag aldrig kom ihåg under själva resan, fuskade här genom att skriva till det i efterhand), körde vidare inåt landet och drack finfint hemmagjort vin i Dol. Där tog vägen slut (Dol ligger längst in i en ravin) så vi fick vända om. Tog den långa vägen hem via en rad småstäder och mer eller mindre turistiga hållpunkter, bland annat ett kalkstensbrott och en djurpark (där man utöver att visa upp traktens djurliv även odlade vissa, erm, mer rekreationella växter). Kändes som mer av det äkta Kroatien än tio restauranger i rad med samma ölparasoll och meny a la hamnpromenaden i Supetar, men är man turist så är man. Sjukt najs dag bortsett från att fyrhjulingen snittade 15 km/h i uppförsbacke och att jag hade glömt solkräma mina fötter. Brännblåsor gör ont.

Lukas på vår fyrhjuling

För övrigt … så reste vi till Kroatien med Kroatienspecialisten, som stod för flyg (via SAS), boende och transfer till/från flygplatsen i Kroatien – resten fixade vi själva. Vi betalade 14 190 kr tillsammans vilket, med tanke på den utmärkta standarden på vårt boende och hjälpsamheten hos resebyråns personal – får betraktas som ett bra pris, även om man säkert kan komma undan billigare med mer eget arbete. Vi bodde i väl utrustade lägenheter med kompletta kök, luftkonditionering, TV, balkong, generöst tilltagna dubbelsängar och gångavstånd till allt. Åker jag till Kroatien igen någon gång i framtiden väljer jag förmodligen samma resebyrå. Kroatien är inte ett dyrt land att turista i – särskilt mat och dryck är billigt jämfört med Sverige.