“I’m sure there’s a good explanation for this…”

Med risk för att förvandla min blogg till en spegel av Digg eller annan “what’s hawt on teh intarwebz”-sajt så kände jag mig tvungen att påvisa den här lilla skillnaden mellan Microsofts amerikanska och polska webbplatser… för att detta stycke näthistoria inte ska gå förlorat för eftervärlden har jag även tagit ett par skärmdumpar, som får ligga kvar tills jag får Microsofts advokater efter mig:

microsoft.com/businessproductivity, USA-versionen

microsoft.com/businessproductivity, Polen-versionen

Lila Windows – för dig som är trygg i din sexualitet.

Hur kan marknadsnissen som photoshoppade in en fetgrinande white boy ha tänkt? Syftet var förmodligen välmenande: de tilltänkta kunderna antas vilja identifiera sig med leendena i annonsen och i Polen är andelen svarta män mycket lägre än i USA. Men sida vid sida ser det bara fel ut, särskilt eftersom det är ganska slarvigt gjort – ljuset på det inklippta ansiktet faller in från fel håll och handen på bordet har fortfarande originalets hudfärg.

Jag vill dock lyfta en upprördhetens lysande pekpinne mot den sanna skandalen med den här bilden, som många tycks ha missat: killen sitter ju uppenbarligen med en Macbook! Även om Microsofts Photoshop-genier uppenbarligen gjort sitt bästa för att dölja den detaljen också. Mig – och säkert er också, kära läsare – gör det riktigt upprörd att se frukthårdvara på vad som förmodligen är ett viktigt affärsmöte. För att i någon mån lindra våra upprörda känslor kan vi anta att han har installerat Vista på den. Så, känns det bättre nu?

För att tillföra åtminstone en gnutta icke-trams till den här bloggposten: det ska sägas att sådana här misstag förmodligen är typiska för när någon som är van vid att jobba i gammelmedia, med sina begränsade distributionsformer, plötsligt ska ut på webben. Många förstår inte omedelbart att allt man lägger ut på nätet kan ses, sparas och förlöjligas av precis vem som helst. För alltid. Marknadsnissen på Microsoft kan måhända känna sig lugnad av Ines Uusmans numera legendariska spådom från 1997 – att det här med Internet, det är nog bara en ovanligt envis fluga.

Regeringen prioriterar rätt!

Fredrik Reinfeldt

Nu är ett sånt där tillfälle då jag är ofantligt glad att Alliansen segrade i valet 2006. Det har onekligen funnits tillfällen då jag undrat om de i själva verket bara är en marginellt snyggare version av socialdemokratin, med idel storebrorsfasoner, konstiga prioriteringar och långsam eller obefintlig reformtakt. Nu vet jag bättre.

Först kom beskedet om att regeringen beslutat att förstärka konkurrenslagen med regler som gör det möjligt att förbjuda kommuner, staten eller landsting från att konkurrera med privat verksamhet på ett oschysst sätt. Denna berättelse visar varför det är viktigt. Samtidigt införs regler som gör det möjligt att förbjuda en kommun, staten eller landsting från att bedriva verksamhet som inte är förenlig med dess kompetens. Jag anser att statligt ägande är ett otyg, just därför att politiker helt enkelt inte är särskilt bra på att driva företag. De som mot förmodan är det kan ju lika gärna starta egna företag vid sidan av sina politiska uppdrag och därmed inte sätta medborgarnas pengar på spel.

Det finns förstås specialfall. En del tjänster är kanske inte kommersiellt gångbara att tillhandahålla, särskilt om vi tänker på små samhällen långt bort i ingenstans där avstånden är långa och kundunderlagen små. Förvisso är det ingen som tvingar någon att bo där. Men Agda (87) i Ångermyggträskby betalar trots allt (eller har betalat) skatt som alla andra och då kan jag tycka att det är okej att staten ser till att hon har ett apoteksombud på någorlunda rimligt avstånd för att kunna hämta sina mediciner. Men varför staten skall ha ett finger i hur eller var vi köper vår alkohol, våra flygresor eller våra bilar har jag svårt att se.

Det andra glädjande beskedet kom inför Fredrik Reinfeldts sommartal i Vaxholm: det blir ett fjärde steg i jobbskatteavdraget, med cirka 200 kronor i månaden extra till alla heltidsarbetande och tusentals nya jobb på sikt. Detta är naturligtvis strålande – inget ger mer äkta frihet och välfärd än mer pengar att leva för och allt som bidrar till att minska det absurt höga skattetrycket vi lever under i dagens Sverige bör välkomnas med öppna armar. Det finns dessutom ett stort folkligt stöd för att sänka skatterna istället för att gödsla pengar över slösaktiga kommuner som prioriterar simhallar över lärare i skolan. Förhoppningsvis innebär det att Alliansens förvånansvärt minimala försprång i opinionen blir större.

Fackföreningarna borde också glädjas av jobbskatteavdraget. Härmed försvinner ju nämligen det påstådda problemet att folk inte har råd att vara med i facket eftersom A-kassan blivit så mycket dyrare samtidigt som avdragsmöjligheten för fackavgiften slopats. Jobbskatteavdraget motsvarar ju redan medlemsavgifterna för två-tre fackförbund och med ytterligare 200 kronor extra i månaden finns det väl ingen ursäkt att inte vara med i facket … om man anser att facket ger någon som helst valuta för pengarna, vill säga. Och det är nog där skon i själva verket klämmer.

Låt Saab dö – andra behöver kompetensen

Det är redan gamla nyheter att Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson säger nej till att låna ut en miljard kronor till Koenigsegg Group. En del anser naturligtvis att detta är jättehemskt. Själv kan jag bara applådera. De senaste 20 åren har Saab varit en enda stor, blödande förlustmaskin som påstår sig tävla med BMW och Audi men som inte ens kan spöa tjeckiska lågprismärket Skoda på hemmaplan. Det finns därmed en positiv sida av att Saab går i konkurs – all den kompetens som eventuellt finns bland de anställda frigörs därmed och kommer mer dugliga företag till gagn. Men hade jag jobbat på Saab och varit någorlunda kompetent i det jobbet så hade jag flytt för länge sedan.

Ett argument som ofta lyfts fram är att det i teorin är billigare för staten att låna ut/köpa upp Saab än att ta konsekvenserna (i form av arbetslöshet, osv) av att Saab går under. Men då ser man ofta bara på den kortsiktiga kostnaden för själva lånet/köpet och ignorerar, eller underskattar, glatt det faktum att ingenting alls tyder på att Saab kommer att börja gå med vinst inom de närmaste seklen. Oavsett vem som blir nästa ägare kommer man antingen att behöva strukturera om företaget från grunden (=avskeda folk) eller räkna med många, många förlustår. Och experterna tvivlar på att Koenigsegg Group har vad som krävs. Förstå mig rätt – jag ser gärna att Saab återuppstår som en framgångsrik biltillverkare i Koeningseggs ägo – men jag skulle inte satsa en spänn av mina egna pengar på projektet.

Jag blir besviken när normalt sett vettiga personer som Alrik SöderlindAuto Motor & Sport (i nr 18, 25 aug 2009 – artikeln ej online) beklagar sig över att regeringen inte häller pengar över Saab när man faktiskt är delägare i andra företag. Alrik menar också att eftersom andra länders regeringar i vissa fall har lagt stora belopp på att rädda inhemsk bilindustri bör Sverige göra detsamma. Men vad den gode Alrik och andra då missar är att det är skillnad på normalt sett välskötta företag som bara fått sig en törn av “krisen”, och företag i bottenligan som inte gjort någon anmärkningsvärd vinst på 20 år, inte visar några tecken på att börja göra det och där lågkonjunkturen bara var ytterligare en spik i kistan.

Så Koeningsegg, köp Saab för era egna pengar eller låt det dö. Det är kanske på tiden.

Mona når bara de redan frälsta

Mona Sahlin har sommartalat i Nacka. Det stora temat var jämställdhet och föga förvånande var åhörarna få, särskilt om man räknar bort aktiva socialdemokrater och medierna som pliktskyldigt bevakade arrangemanget. De charterbussar som beställts för att skjutsa dit åhörare fick stå tomma. Av mediernas bevakning kan jag dra slutsatsen att Mona fortsätter på den inslagna vägen som Alliansens bästa valarbetare. Jämställdhet – dels undrar jag om det verkligen råder sådan brist på den varan att det går att bygga en valrörelse runt det, dels är det pinsamt uppenbart att Mona inte har en aning om vad jämställdhet är när hon börjar tjattra om kvotering i bolagsstyrelser.

När det gäller jämställdhet och arbete tror jag att de flesta kan enas om en sak: det är kompetens, inte kön, som skall avgöra och det finns väldigt få områden där könet i sig utgör en “kompetens”. Bolagsstyrelser är åtminstone inte ett sådant område. När Sahlin vill att minst 40% av alla styrelsemedlemmar skall vara kvinnor är det tyvärr just denna åsikt hon ger uttryck för: att kön är viktigare än kompetens. Så länge minst 40% är kvinnor (eller män) så spelar det ingen roll om det i själva verket fanns en man (eller kvinna) som var mer lämpad för jobbet. Har du rätt kön så är jobbet ditt!

Det hela bubblar förstås ned i den evighetsgamla konflikten om vad som är rättvisa: är det processen som är viktigast, eller utfallet? Jag hävdar att så länge kompetensen avgör så spelar det ingen roll huruvida styrelserna har 80% män eller tvärtom. Sahlin säger tvärtom. I dag kan vi konstatera att män har en viss överrepresentation i bolagsstyrelser. Det är vettigt att fråga sig varför. Men att skylla hela skillnaden på “strukturell” diskriminering är att missa ett grundläggande faktum: en arbetsgivare som utesluter 50% av befolkningen redan innan han/hon börjat samla in CVn är förmodligen inte särskilt bra på sitt jobb. Den som utesluter kvinnorna har en automatisk konkurrensnackdel. Den som gör det kommer helt enkelt inte att ha tillgång till ett lika stort utbud av kompetens.

Givet att man förstår detta är det förstås helt idiotiskt att förespråka kvotering. Den som ändå gör det måste då samtidigt anse att alla kvinnor är viljelösa, inkompetenta hjon som aldrig skulle kunna ro hem ett styrelseuppdrag av egen kraft. Vilken förolämpning mot alla de som faktiskt klarar av det! Och vidare, är detta en “tjänst” som kvinnorna som skulle vara aktuella för sagda styrelseuppdrag faktiskt efterfrågar? Vem vill egentligen bli sedd som “inkvoterad” av sina kollegor?

Jämlikhet i betydelsen “(ungefär) 50% åt vardera könet” låter bra så länge man inte lägger någon som helst tankekraft på att försöka förstå vad det innebär i verkligheten. Monas ord, hur antiintellektuella de än må vara, kanske når fram till en del. Men de är i högsta grad redan övertygade sedan tidigare. Lyckligtvis innefattar denna grupp inte särskilt många faktiska väljare. Mona får, i större utsträckning än någon annan partiledare utom möjligen Lars Ohly, det egna partiets väljare att lägga sig på sofflocket eller fly till något annat parti. På sätt och vis är det synd. Alliansen skulle må bra av lite intelligent motstånd.

Magnus Uggla tjänar som han förtjänar

Flera stora tidningar toppar idag med nyheten att Magnus Uggla tar bort sina låtar från Spotify – eller vad vi andra brukar kalla “den enda lagliga musiktjänsten som inte suger pudelbjällror“. Enligt Ugglan själv beror vredesutbrottet på att:

När jag fick den första avräkningen från Spotify och det visade sig att jag under det första halvåret tjänat lika mycket på sex månader som en halvdan gatumusikant drar in på en dag

Detta kan ju sådär helt utan tillgång till fakta verka vara rätt så lite, men det vore onekligen intressant med faktiska siffror, gärna satta i kontrast mot vad Uggla tjänar på (a) radiospelningar, (b) livespelningar, (c) CD-försäljning under samma period.

Tvärtemot vad vissa av tidningarna tycks ha fått det till så är det emellertid inte Spotify som Magnus Uggla riktar sin ilska mot, utan skivbolagen. Och att sagda skivbolag varken är intresserade av artisternas eller konsumenternas bästa är ju känt sedan långt tidigare. Så Uggla skulle nog ha en poäng, om det inte vore för att andra tongångar hörs på annat håll; Stim, som representerar en stor del av sveriges musiker säger sig vara nöjda med ersättningarna. En alternativ förklaring är att folk som lyssnar på avdankade gamla punkrockare som Magnus Uggla förmodligen inte är sådär otroligt sofistikerade och således inte använder sig av Spotify i någon större utsträckning.

Man kan också fråga sig hur mycket pengar Magnus Uggla egentligen fortfarande förtjänar att tjäna på sin musik, år 2009. En snabb titt i diskografin avslöjar att 15 av hans 22 album gavs ut före 1995. Av de sista sju är två samlingsalbum (läs: gammal skåpmat) och ett en coverplatta. Om vi låtsas att upphovsrättens skyddstid är satt till 15 år efter publicering, en mer rimlig tid än dagens obscena 70 år efter artistens död, har Magnus Uggla alltså gjort fyra album med originellt innehåll som han eventuellt förtjänar att dra in lite stålar på.

Jag törs påstå att det är ungefär vad en halvdan gatumusikant hinner riva av på en dag… Magnus Uggla tjänar således förmodligen ungefär precis så mycket som han förtjänar. Sannolikt mer. Vi som har i högsta grad kreativa arbeten – typ målare, snickare och utvecklare – men som inte har välsignats med speciallagstiftning skulle jubla över möjligheten att utan ansträngning få en inkomst av ett och samma verk livet ut, även om det bara rörde sig om småpengar.

På tal om Spotify: Från och med idag har Spotify slagit på möjligheten att köpa musik i MP3-format, till relativt humana priser, för svenska kunder. Tyvärr verkar utbudet av köpbara låtar vara patetiskt litet. Synd, annars hade jag nog använt tjänsten för att få ut låtar från Spotify till MP3-spelaren i min bil utan att behöva gå omvägen via fildelning.

Självklart anlitar man en resebyrå

Solnedgång över Supetar

Som flitiga läsare av denna blogg säkert vet var jag i Kroatien i juli – en enligt alla relevanta måttstockar mycket lyckad resa, som bara kunde ha gjorts bättre om jag hade haft vett att använda tillräckligt solskydd från början istället för att lära mig det efter ett par dagar (när skadan redan var skedd). Jag och min reskamrat anlitade Kroatienspecialisten, en resebyrå med vilken ingen av hos har eller hade någon affiliation eller tidigare erfarenhet, för att hjälpa oss med flygbiljetter och boende. Men så här i efterhand kan jag konstatera att resan hade blivit helt annorlunda, och på avgörande sätt förmodligen sämre, om vi hade skött allting själva. För mig är det inte ett dugg kul att komma till ett resmål bara för att, med tunga väskor i släp, börja leta boende i förhoppningen om att inte bli lurad (och som turist i ett land där man inte kan språket, inte vet vad saker “borde” kosta och är trött efter resan har man inte världens bästa förhandlingsläge). Dessutom innebär resebyrån att man per automatik har någon med lokalkännedom som man kan fråga när saker och ting tycks ha kört ihop sig, eller om man helt enkelt vill ha ett tips om den bästa strandkrogen i området.

Det är mig således inte ett dugg förvånande att resenärer återvänder till traditionella resebyråer när nymodigheten i att boka över nätet går över. Förvisso gäller undersökningen USA, men det finns inget skäl att tro att samma sak inte sker i andra länder. Bekvämligheten i att använda en resebyrå är ju så uppenbar; om man bokar allting på egen hand så har man ingen som helst möjlighet att få samma bild av ett resmål som ett företag med folk på plats har. Ringer man resebyrån får man förmodligen ett rakt, snabbt svar. Tar man sig tid till en visit så kan man utarbeta sin resplan och få nyttig feedback på varenda punkt. Visst, med energetiskt googlande och/eller de rätta kontakterna kan man komma en bra bit på vägen. Men med tanke på hur små resebyråernas påslag är (de lever ju numera i hård konkurrens med gör-det-självarna) så gäller det då att man värderar sin egen arbetstid till nästan ingenting. Eller har en vääääldigt förstående arbetsgivare som inte gruffar när man ägnar sin arbetstid åt privat surfande. I mitt fall är ingetdera sant.

Med detta sagt finns det naturligtvis tillfällen då en resebyrå är slöseri med tid och pengar. Ska man bara vara borta en helg, eller åker till en plats man redan har god kännedom om, eller där man känner folk, är det förstås onödigt att betala extra för tjänster man inte behöver. Förmodligen vet man då redan var man skall bo, hur mycket en taxi från A till B ska kosta och vad som finns att göra på resmålet. Jag har heller inget till övers för paketresor där man bor på en “turistanläggning”, en liten bubbla där Alla Talar SvenskaTM och man aldrig får se något av landet man faktiskt rest till. Länder och städer som blivit “turistifierade” är nästan lika illa. I Kroatien hade jag mycket trevligare sittande på en okänd restaurang/vingård i Dol, djupt inne i en ravin där det knappt fanns vettiga vägar (eller affärer), än kämpandes genom turistkvarteren i Makarska med plingande minitåg, arméer av tiggare och tjugo restauranger med exakt samma sak på menyn.

Paradoxalt nog är en av funktionerna hos en resebyrå just att hjälpa en att undvika sådana ställen. Eller lotsa en till dem, om det är så man vill ha det. Att resa på utlandssemester är en lyx, och bör hanteras som en sådan. Låt någon annan sköta de jobbiga bitarna!

Elöverkänslighet är i bästa fall en fobi

I dessa dagar av allt hårdare konkurrens om lyssnarna kan man förvisso inte klandra dem som, likt den brittiske musikern Steve Miller, hittar på lite annorlunda sätt att marknadsföra sig. Exempelvis genom att påstå sig vara allergisk mot trådlösa nätverk. Det hela avslöjades förstås rätt fort som marknadsföring för hans kommande album (som passande nog heter Electrosensitivity) men då fanns storyn förstås redan på alla möjliga löpsedlar. Även blogginlägg som detta hjälper väl i viss mån att marknadsföra herr Miller, men jag kan i viss mån tycka att det är välförtjänt:

För det första så gör Steve Miller, som går under artistnamnet Afterlife, helt okej musik (Spotifylänk) som jag förmodligen aldrig hade hittat om jag inte hade läst om hans “allergi”. För det andra så är det ett utmärkt tillfälle att påpeka att “elöverkänslighet”, oavsett om man hävdar allergi mot Wi-Fi, mobiltelefoner eller datorskärmar, är om inte ett PR-trick så i bästa fall en ren inbillingssjukdom.

Problemet är att om man söker på Google så hittar man inte särskilt många som har fattat det. Deprimerande nog är det översta sökresultatet på elallergi faktiskt en sajt som hävdar att:

Många faktorer har föreslagits som orsak till elöverkänslighet. Psykologiska förklaringar var vanliga på 90-talet, men ingen har klarat en konfrontation med verkligheten. Av testade behandlingar fungerar psykologiska metoder sämst. Elöverkänsliga reagerar helt enligt grunderna i elläran …

Påståendet är löjeväckande. Författaren har uppenbarligen varken läst den här studien (2006) eller den här (2007), som visar att personer med påstådd elöverkänslighet reagerar när de tror att de utsätts för strålning, inte när sådan strålning faktiskt förekommer. Därmed inte sagt att symptomen de uppvisar är fejkade – tvärtom. Men att bygga “elsanerade” hus är ett monumentalt slöseri på skattepengar. Psykologiska sjukdomar botas med psykologiska metoder.

Att man även hittar uppgifter om att elallergi minsann finns på riktigt hos sådana reputabla informationskällor som Aftonbladet och S-Info torde väl knappast förvåna någon. Lyckligtvis har FASS och Nationalencyklopedin lite bättre koll på läget:

Inga objektivt påvisbara biologisk-medicinska processer har kunnat knytas till elöverkänslighet.

Punkt slut.