Mona når bara de redan frälsta

Mona Sahlin har sommartalat i Nacka. Det stora temat var jämställdhet och föga förvånande var åhörarna få, särskilt om man räknar bort aktiva socialdemokrater och medierna som pliktskyldigt bevakade arrangemanget. De charterbussar som beställts för att skjutsa dit åhörare fick stå tomma. Av mediernas bevakning kan jag dra slutsatsen att Mona fortsätter på den inslagna vägen som Alliansens bästa valarbetare. Jämställdhet – dels undrar jag om det verkligen råder sådan brist på den varan att det går att bygga en valrörelse runt det, dels är det pinsamt uppenbart att Mona inte har en aning om vad jämställdhet är när hon börjar tjattra om kvotering i bolagsstyrelser.

När det gäller jämställdhet och arbete tror jag att de flesta kan enas om en sak: det är kompetens, inte kön, som skall avgöra och det finns väldigt få områden där könet i sig utgör en “kompetens”. Bolagsstyrelser är åtminstone inte ett sådant område. När Sahlin vill att minst 40% av alla styrelsemedlemmar skall vara kvinnor är det tyvärr just denna åsikt hon ger uttryck för: att kön är viktigare än kompetens. Så länge minst 40% är kvinnor (eller män) så spelar det ingen roll om det i själva verket fanns en man (eller kvinna) som var mer lämpad för jobbet. Har du rätt kön så är jobbet ditt!

Det hela bubblar förstås ned i den evighetsgamla konflikten om vad som är rättvisa: är det processen som är viktigast, eller utfallet? Jag hävdar att så länge kompetensen avgör så spelar det ingen roll huruvida styrelserna har 80% män eller tvärtom. Sahlin säger tvärtom. I dag kan vi konstatera att män har en viss överrepresentation i bolagsstyrelser. Det är vettigt att fråga sig varför. Men att skylla hela skillnaden på “strukturell” diskriminering är att missa ett grundläggande faktum: en arbetsgivare som utesluter 50% av befolkningen redan innan han/hon börjat samla in CVn är förmodligen inte särskilt bra på sitt jobb. Den som utesluter kvinnorna har en automatisk konkurrensnackdel. Den som gör det kommer helt enkelt inte att ha tillgång till ett lika stort utbud av kompetens.

Givet att man förstår detta är det förstås helt idiotiskt att förespråka kvotering. Den som ändå gör det måste då samtidigt anse att alla kvinnor är viljelösa, inkompetenta hjon som aldrig skulle kunna ro hem ett styrelseuppdrag av egen kraft. Vilken förolämpning mot alla de som faktiskt klarar av det! Och vidare, är detta en “tjänst” som kvinnorna som skulle vara aktuella för sagda styrelseuppdrag faktiskt efterfrågar? Vem vill egentligen bli sedd som “inkvoterad” av sina kollegor?

Jämlikhet i betydelsen “(ungefär) 50% åt vardera könet” låter bra så länge man inte lägger någon som helst tankekraft på att försöka förstå vad det innebär i verkligheten. Monas ord, hur antiintellektuella de än må vara, kanske når fram till en del. Men de är i högsta grad redan övertygade sedan tidigare. Lyckligtvis innefattar denna grupp inte särskilt många faktiska väljare. Mona får, i större utsträckning än någon annan partiledare utom möjligen Lars Ohly, det egna partiets väljare att lägga sig på sofflocket eller fly till något annat parti. På sätt och vis är det synd. Alliansen skulle må bra av lite intelligent motstånd.