Spotify och 7digital missar målet med en hårsmån

7digital.com

Det var ett tag sedan jag lade märke till att Spotify introducerat möjligheten att ladda ned låtar i MP3-format via nätbutiken 7digital. Mitt första försök att prova tjänsten resulterade i besvikelse eftersom nästan inga låtar fanns att köpa. Nu har utbudet förbättrats, lite slumpvis klickande i mina spellistor visar att uppskattningsvis 50% av låtarna går att ladda ned. Vilket kanske säger mer om min musiksmak än det faktiska utbudet. Uppenbart är hur som helst att man gjort stora framsteg sedan tjänsten kom för en dryg månad sedan, vilket lovar gott för framtiden.

Jag gillar Madonna, men hennes låt Give It 2 Me i remix av Paul Oakenfold visade sig svår att lägga vantarna på genom piratkanaler, åtminstone så länge jag orkade leta (inte särskilt länge). Genom ett snabbt högerklick i Spotify fann jag att 7digital säljer den för 7 kr på MP3, i hög kvalitet (256 kb/s) och naturligtvis utan något som helst kopieringsskydd. Såld!

Jag har länge hävdat att värdet på varupaketerad musik, såsom CD-skivor eller enstaka nedladdningsbara låtar, är lika med ungefär noll eftersom vem som helst numera kan framställa ett obegränsat antal kopior, men ändå är jag uppenbarligen beredd att betala dels 99 kr/mån för ett Spotifykonto, plus 7 kr för en remixad Madonnalåt. Hur går det ihop? Nyckelordet är tillgänglighet. Ingen piratwebbsajt i världen har ett lika stort, sökbart bibliotek av musik som Spotify, där jag dessutom kan klicka på vilken låt som helst och höra den i mina hörlurar en knapp sekund senare, oavsett var jag är. Den tillgängligheten är värd 99 kr/mån för mig. Jag skulle knappast betala om jag var tvungen att vänta flera minuter på varje låt, eller om jag inte kunde använda mitt konto från vilken dator som helst.

Även för sajter som säljer – eller försöker sälja – enskilda kopior av låtar ser jag därför tillgängligheten som prioritet #1. Det är också här som 7digital har sina största brister. Jag måste registrera mig för att kunna ladda hem låtar – visserligen är merparten av fälten inte obligatoriska, men om jag bara vill ha en låt för sju spänn och skiter i resten av deras tjänster finns det väl ingen mening med att välja lösenord? Betalningen är lyckligtvis smidigare. Här kan jag välja mellan flera olika betalningsalternativ, varav ett är PayPal, där jag redan har ett konto och ett kreditkort registrerat sedan tidigare. Tur det, annars hade jag fått fylla i ytterligare sjuttioelva formulärfält med mina kortuppgifter. Lägg till detta att sidorna laddar långsamt och att sökfunktionen fungerar sådär. Kommer man inte via Spotify är sajten faktiskt ganska plågsam att använda.

Uppenbarligen är samarbetet mellan Spotify och 7digital ganska ytligt. Jag har redan ett konto på Spotify, där mina person- och betalningsuppgifter finns. Varför kan de inte överföras till 7digital? Första gången jag försöker köpa en låt i Spotify borde det komma upp ett meddelande av typen “Är det OK att föra över dina personuppgifter till 7digital?” och sedan borde saken vara klar. Istället för att betala låten separat borde jag få en extra rad på nästa Spotify premium-räkning. Med en enkel bekräftelse från min sida borde det bara krävas ett högerklick och eventuellt en bekräftelse av priset för att låten ska laddas ned till min hårddisk. Där kan vi snacka tillgänglighet!

Men så långt har man tyvärr inte kommit. Som det ser ut nu förblir 7digital ett sistahandsalternativ, något jag tar till om låten jag vill ha inte finns att hitta gratis på annat håll. Men jämfört med tjänsterna som fanns för några år sedan är det fortfarande ett rejält kliv framåt. Nästa logiska steg är ett “guldpremium”-konto på Spotify – med gratis nedladdningar. Jag väntar.

Lobotomerade vänsterbloggare famlar efter (sd)

Dagens stora nyhet i den röda delen av bloggosfären är att Reinfeldt blev irriterad i TV över att för sjuttielfte gången bli tillfrågad av en journalist om samarbete med Sverigedemokraterna kan bli aktuellt efter valet. På detta svarade stadsministern tydligt att nej, Alliansen tänkte inte samarbeta med någon annan än Alliansens partier. När den förvirrade intervjuaren upprepade frågan blev Reinfeldt en smula purken i tonen och framförde teorin att journalister ständigt upprepar frågan eftersom Socialdemokraterna vill det. Vilket ju inte är ett dugg osannolikt egentligen, om än något av en konspirationsteori.

Videoklippet av den relevanta delen av intervjun finns här. För er som inte orkar klicka kommer här ett direkt citat från Reinfeldt:

Våra fyra partier söker fortsatt majoritetsstöd, vi tänker inte samarbeta med någon annan, vi tänker samarbeta med varandra.

Hur man ur detta som vissa bloggare med mer rödfärg i kontaktlinserna än levande materia mellan öronen kan tolka att Moderaterna “inte helt vill stänga dörren för SD” är mig fullständigt ofattbart. Så om vi antar att det inte finns en tyst sammansvärjning mellan vänstervridna journalister och dito politiker att fortsätta försöka få det att låta som om Alliansen vill samarbeta med (sd) så finns det helt enkelt ett stort antal tyckare på vänsterkanten som är fullständigt oförmögna att tolka enkla, tydliga meningar på svenska.

För att verkligen alla ska förstå har jag ritat min egen karta över det svenska politiska landskapet som byter ut den traditionella och högst subjektiva höger-vänsterskalan mot en tvådimensionell rangordning enligt de synnerligen objektiva begreppen irrelevans och idioti. Att ur grafen uttolka sannolikheten för att något av partiblocken skulle samarbeta med Sverigedemokraterna lämnas som en övning åt läsaren.

Politiska Landskapet

Man kan förstås fortfarande fråga sig vad som skulle hända i den hypotetiska situationen att båda blocken får 45% och Sverigedemokraterna sitter där med 6% av rösterna. Men eftersom båda blocken nu har svarat tydligt nej på att samarbeta med (sd) är väl det mest sannolika något slags koalition. Alternativt att någon partiledare sviker sitt ord och sina principer. Där har förstås Mona Sahlin ett tydligt försprång sedan länge

Uppgradera inte till Windows 7 (eller: hur du blir en äkta geek)

Windows RG

Jag blir alltid en smula ledsen när jag stöter på människor som spenderat flera tusen kronor på en utmärkt dator (eller i vissa fall, en pissusel dator som kan bli fullt användbar med några billiga modifikationer) men som inte klarar av att använda den. Ni vet vilka jag menar: samma kategori av människor vars DVD-spelare blinkar “00:00” konstant och som har övertygat sig om att alla popup-rutor, inklusive de som påminner om 947 oinstallerade Windowsuppdateringar, är “virus”.

Dock finns det ett par goda råd som även hyfsat kompetenta datoranvändare lätt glömmer bort, eftersom de kräver en del egen ansträngning att komma igång med, fastän resultatet ofta sparar in den ansträngningen tio gånger om. Ni som likt mig käkar enligt LCHF känner igen principen. Inspirerad av de ofta återkommande men i nio av åtta fall helt meningslösa artiklarna i slaskpressen på samma tema kommer här därför mina tre råd till hur man får sin dator att fungera bättre:

1. Kasta ut Windows XP och gör en ren installation av Windows 7

Windows Vista fick inte något vidare gott mottagande, kanske med all rätt. Men Windows 7, som landar i butiker den 22 oktober (men som alla datornördar med självrespekt förstås redan har provat) är en annan femma. Sedan jag uppgraderade är det en ren plåga för mig att använda en XP-dator. Det är som att jobba med ett trubbigt instrument, där allting tar längre tid och kräver fler handgrepp än det borde. Därför gör det mig ont att se hur vissa klamrar sig fast vid XP som en alkis vid en halvdrucken Arboga 7,2.

Jag kan ägna spaltmeter åt att förklara exakt hur bra Windows 7 är jämfört med alla andra populära OS på marknaden (och några impopulära) men enklast är egentligen om du provar själv. Jag har gjort tillräckligt med obetald reklam för Microsoft redan.

Så varför titeln på detta blogginlägg? Jo, ett vanligt misstag när en ny version av Windows landar är att man stoppar in skivan och klickar på “uppgradera”. Låt bli det. Formatera hårddisken och installera om på nytt. Plötsligt känns datorn minst tio gånger snabbare, du blir av med all skit som ackumulerat under åren och slipper krångla med inkompatibla drivrutiner. Dessutom går en nyinstallation mycket snabbare än en uppgradering. “Alla mina jätteviktiga filer då?” undrar du. Läs vidare:

2. Lagra personliga filer och sådant du inte kan installera om på en separat disk

Att tömma disken och installera om datorn är inte särskilt jobbigt eller tidskrävande. Men om du är den sortens person som lagrar allt under C:\WINDOWS kan du stöta på problem. Genom att lägga alla personliga filer – allt du inte enkelt kan installera om genom att stoppa in en skiva eller ladda hem från Internet – på en separat disk, åstadkommer du två saker. Dels behöver du inte vara orolig för att göra en ren Windows-installation, allt det du vill spara ligger ju separat. Dels blir det mycket lättare att göra säkerhetskopior. (Gör du inte säkerhetskopior? Där har du ett större problem. Åtgärda och fortsätt läsa sen.)

Använd med fördel en extern hårddisk för dina personliga filer. Dels kan du lätt ta den med dig eller stoppa undan den när du ska resa bort. Dels har den säkert inbyggda funktioner för säkerhetskopiering. En variant är att ha två likadana som du synkroniserar en gång i veckan/månaden (det finns många smidiga program för att göra detta). Den ena använder du, den andra låser du in i ett kassaskåp. Växla med jämna mellanrum för att maximera diskarnas livslängd.

3. Köp mer minne och kör ett 64-bitars operativsystem

Precis som många har en irrationell rädsla för att byta bort trygga gamla sunk-XP finns det en rädsla för att köra 64-bitars Windows. Vissa tror att deras datorer inte har 64-bitars processorer eftersom det sällan marknadsförs. Andra tror att 64-bitars Windows inte kan köra 32-bitars program, eller att det sker något slags “emulering” som försämrar prestandan. Ingetdera är sant. Något som däremot är sant är att en dator med ett 64-bitars operativsystem och processor bättre kan utnyttja hårdvarans resurser, blir snabbare (och ofta mer stabil) än samma dator med 32-bitars operativsystem.

En dator med 32-bitars operativsystem kan som mest använda 4 GB internminne (RAM), även om man rent fysiskt kan trycka in mer. Ingen big deal säger du, men ofta är gränsen mycket lägre, beroende på vilken hårdvara som används. Med t ex ett modernt grafikkort kan gränsen bli så låg som 2 GB, vilket är ungefär vad man hittar i en billig laptop. Nu skakar ni som Varit Med Förr på huvudet och konstaterar att det ska till ett fetto-OS som Windows för att kräva mer än 2 GB internminne. Men nej! Det fina i kråksången är att Windows 7 (och Vista) kan utnyttja oanvänt RAM som ett slags dynamisk RAM-disk för att snabbladda program och filer som används ofta. Resultatet är att datorn flyger fram. Dessutom är RAM otroligt billigt. Jag tycker inte att 8 GB är onödigt mycket, och köper man ändå en ny dator är extrakostnaden försumbar.

Sammanfattning

Om det ovanstående verkar för jobbigt eller krångligt för dig, sorry. Du tillhör nog inte målgruppen för den här artikeln. Gå och ställ klockan på din DVD-spelare och se om det känns bättre sedan. Eller sälj din PC till någon som kan använda den och skaffa dig en fruktdator eller ett Nintendo Wii. De är mer lämpade för folk som inte vet hur datorer fungerar. Alternativt kastar du av dig okunnighetens mössa, svär att aldrig lägga pengar på ful vit plast och börjar läsa några wikipedia-artiklar om processorarkitektur. Det är aldrig försent att bli en äkta geek!

Nästa (s)-förslag: Straffskatt på lycka?

Det blev lite stödpengar till kommunerna till slut. Tio miljarder eller så. De rödgröna buar och menar att förslaget var deras. Lustigt, då borde de väl vara glada? Ungefär lika glada som allianspartierna förmodligen är över att det numera bara är i de mörkaste vänstervrårna man seriöst diskuterar att vid ett eventuellt maktövertagande rulla tillbaka någon större delmängd av de reformer som Alliansen genomfört sedan 2006. Undantaget förstås skatten, men där är de rödgröna långt ifrån eniga.

Skatten, ja. Sahlins lysande plan för att finansiera de rödgrönas monsunregn av medborgarnas pengar över ineffektiva statliga verksamheter är enligt överstesossinnan själv att skatta skiten ur de rikaste, samt dem som av någon anledning bor i högt värderade hus. De rent praktiska problemen med detta är två. Dels handlar det, i stadsbudgetmässiga mått mätt, inte om särskilt mycket pengar man skulle skrapa ihop på det här sättet. Dels skulle det leda till att pengarna flyttade utomlands eller stannade där, vilket snarare skulle ha en negativ effekt på skatteflödet.

Förslaget är också vidrigt ur ett moraliskt perspektiv. Denna typ av politik, där man bestraffar människor som i många fall genom stor personlig drivkraft och skicklighet lyckats åstadkomma bra liv för sig och sina nära – att lägga på hårda straffskatter som inte bringar in särskilt mycket pengar men har ett starkt symbolvärde – bör benämnas vid dess rätta namn: avundsjuka. Kanske hoppas Mona och Östros plocka röster genom att tala till folks mörka sidor. Det är en taktik med stor risk för baktändning. Särskilt när det småningom visar sig att även människor med helt vanliga jobb och normala inkomster också måste betraktas som “rika”, och straffbeskattas, eftersom pengarna inte räcker till annars.

För att kunna fortsätta lämna tillbaka pengar till medborgarna i form av sänkta skatter är därför av största vikt att regeringen fortsätter se till att skattepengar används så effektivt som möjligt, t ex genom att fortsätta privatisera sådan verksamhet som näringslivet kan driva med vinst. De historier om dödströg byråkrati, slöseri och arbetsovilja jag hör av mina kollegor med erfarenhet från statliga jobb är skrämmande. Jag tycker mig själv se kvarlevorna av det ibland, eftersom jag jobbar på ett rätt stort och en gång statligt företag. Saker som att det tar flera veckor att fixa fram en kontorsstol, som vilken nolla som helst hade kunnat fixa på 30 minuter genom att springa till närmaste kontorslager. Till mycket lägre kostnad för företaget dessutom. Är det så vi vill att våra pengar ska användas?