Nästa (s)-förslag: Straffskatt på lycka?

Det blev lite stödpengar till kommunerna till slut. Tio miljarder eller så. De rödgröna buar och menar att förslaget var deras. Lustigt, då borde de väl vara glada? Ungefär lika glada som allianspartierna förmodligen är över att det numera bara är i de mörkaste vänstervrårna man seriöst diskuterar att vid ett eventuellt maktövertagande rulla tillbaka någon större delmängd av de reformer som Alliansen genomfört sedan 2006. Undantaget förstås skatten, men där är de rödgröna långt ifrån eniga.

Skatten, ja. Sahlins lysande plan för att finansiera de rödgrönas monsunregn av medborgarnas pengar över ineffektiva statliga verksamheter är enligt överstesossinnan själv att skatta skiten ur de rikaste, samt dem som av någon anledning bor i högt värderade hus. De rent praktiska problemen med detta är två. Dels handlar det, i stadsbudgetmässiga mått mätt, inte om särskilt mycket pengar man skulle skrapa ihop på det här sättet. Dels skulle det leda till att pengarna flyttade utomlands eller stannade där, vilket snarare skulle ha en negativ effekt på skatteflödet.

Förslaget är också vidrigt ur ett moraliskt perspektiv. Denna typ av politik, där man bestraffar människor som i många fall genom stor personlig drivkraft och skicklighet lyckats åstadkomma bra liv för sig och sina nära – att lägga på hårda straffskatter som inte bringar in särskilt mycket pengar men har ett starkt symbolvärde – bör benämnas vid dess rätta namn: avundsjuka. Kanske hoppas Mona och Östros plocka röster genom att tala till folks mörka sidor. Det är en taktik med stor risk för baktändning. Särskilt när det småningom visar sig att även människor med helt vanliga jobb och normala inkomster också måste betraktas som “rika”, och straffbeskattas, eftersom pengarna inte räcker till annars.

För att kunna fortsätta lämna tillbaka pengar till medborgarna i form av sänkta skatter är därför av största vikt att regeringen fortsätter se till att skattepengar används så effektivt som möjligt, t ex genom att fortsätta privatisera sådan verksamhet som näringslivet kan driva med vinst. De historier om dödströg byråkrati, slöseri och arbetsovilja jag hör av mina kollegor med erfarenhet från statliga jobb är skrämmande. Jag tycker mig själv se kvarlevorna av det ibland, eftersom jag jobbar på ett rätt stort och en gång statligt företag. Saker som att det tar flera veckor att fixa fram en kontorsstol, som vilken nolla som helst hade kunnat fixa på 30 minuter genom att springa till närmaste kontorslager. Till mycket lägre kostnad för företaget dessutom. Är det så vi vill att våra pengar ska användas?