“We have met the enemy, and he is (s).”

Mona Sahlin

We have met the enemy, and he is us. Så lyder en ofta citerad rad ur Pogo, en politisk satirserie från mitten av förra seklet. I den ursprungliga seriestrippen var budskapet environmentalistiskt, men det är så användbart att det har förekommit i många olika sammanhang sedan dess. Det dök upp i mina tankar när jag läste rapporteringen kring den pågående socialdemokratiska partikongressen. Men den som uttalar orden i min tankebild är inte, som man kanske skulle kunna tro, en allianspolitiker; utan en sosse, som med fasa ser hur Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti flyttar sin retorik, och sin politik, mer och mer åt höger.

Egentligen är konceptet ganska sunt och en favorit i repris av Alliansens valvinnande strategi från 2006: kopiera väl valda delar av den andra sidans politik, behåll några lättsmälta kärnfrågor att basunera ut över folket såsom representativa för den egna sidan, och gå i koalition med två eller tre mer nischade partier som ett alibi mot kritik från längre höger-/vänsterut. Inte ens vänsterpartiet klarade av att motstå den ljuva doften av regeringsmakt utan inordnade sig snällt under Socialdemokratins paraply, trots att partiet i retoriken (och många av dess väljares åsikter) i själva verket ligger så långt ifrån den “nya” socialdemokratin man kan komma.

Förvisso är det bara svårartat vilseledda människor som fortfarande tror att det idag finns ett vettigt alternativ till kapitalismen, givet att man också vill bevara sådana värdsliga ting som grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Men det är förstås en helt annan diskussion. Faktum kvarstår att de rödgröna, enligt mångas sätt att se på saken, numera är mer blå än röda. Vänsterpartiet hovrar någon procentenhet ovanför 4%-spärren i undersökningarna.

För mig som högerliberal är allt detta naturligtvis strålande. Oavsett vilken sida som vinner valet nästa år kommer Sverige att förbli ett bättre land än det var 2006, efter nästan två decennier av vänsterstyre. Jag hoppas emellertid ändå på en seger för Alliansen, annars riskerar den positiva utvecklingen att avstanna. Hur mycket av Reinfeldts politik Mona än tar efter så är originalet alltid bäst.

Vägen till himlen är kantad av blanketter

Någon gång i somras bestämde jag mig för att det vore kul att pröva på att flyga. Inte med änglavingar eller något sånt, utan i ett flygplan. Inte som passagerare (eller Self-Loading Freight, som yrkespiloter benämner sina kunder, i en anda inte helt olik den hos IT-proffs) utan som pilot. Hyfsat frisk, med för mycket fritid/pengar (nåja…), boendes fem minuter från Bromma flygplats och befriad från allt vad höjdrädsla heter kunde väl förutsättningarna inte tänkas bättre. Risken att mitt breda arsle inte skulle gå in i planet avfärdade jag med lite önsketänkade. Och så står jag så plötsligt en dag på Bromma flygplats, utanför det hemtrevliga skyffe som SAS Flygklubb kallar sitt hem. Vad har jag här att göra?

Vägen till himlen... 2/5

Första flygturen gick faktiskt bra. Jag har inte sett en maskin i så pedantiskt fint skick sedan lumpens mörkblå Volvo 240:or. Och då är ändå SE-GLU den “skruttiga” kärran i klubben, enligt min instruktör. Därmed inte sagt att jag kunde flyga den för fem öre; jämfört med att köra bil så går allting otroligt fort. Då menar jag inte hastigheten över marken, utan alla intryck som väller över en, allt man förväntas reagera på. Flyger planet tillräckligt snabbt? På rätt höjd? Vart pekar nosen? Vart fan är jag? Det finns inga rastplatser, inga vägkanter att stanna vid om man behöver ta en paus. Och att landa är den svåraste biten. Naturligtvis blev jag fast direkt.

Detta var i augusti och sedan dess har jag haft gott om tid att bolla flygfrågan med vänner, familj och slumpmässiga internetmänniskor. Många frågar mig “varför”, men i brist på bättre har jag hittat på nya anledningar varje gång. “För att det är kul” låter liksom inte tillräckligt vuxet. Med tiden har jag listat ut en hel del trovärdiga vuxenanledningar – en vidgad bekantskapskrets, ett alternativt karriärspår, en givande hobby, praktisk nytta i vardagslivet, imponera på kompisar och så vidare – men inget av det är ju liksom hela sanningen. Jag vill lära mig flyga för att det är kul, allt annat är bara bonus. Hallon på gräddtårtan. Eller i potatismoset.

Vägen till himlen... 3/5

Att ta flygcertifikat är inte helt lätt. Eller, rättelse: att börja skola sig till flygcertifikat är inte helt lätt. Bortser vi från den rent ekonomiska biten så är det ett ton med papper att fylla i. Man måste ha tillstånd från Transportstyrelsen. För detta krävs ett personbevis från Skatteverket, en personutredning från Polisen, en läkarundersökning från en godkänd flygläkare och så förstås någonstans att skola sig. Läkarundersökningen är i sig väldigt omfattande – jag gjorde min “medical class 2”, som det heter, på Östermalmshälsan och det inkluderade EKG, urinprov, blodprov, syn- och hörselprov, kontroll av lungfunktion och en hel del annat. Som ett tecken på hur långt medicinvetenskapen har kvar lyckades man inte hitta något fel på mig.

Värre var då personutredningen hos Polisen. Jag vet inte exakt vad en personutredning innebär – ska man tro Google tycks det vara något som förhärdade brottslingar utsätts för – men för att få en utförd på mig själv fick jag lämna in tre blanketter, vilka inte gick att skriva ut från nätet utan fick hämtas(!) på det lokala poliskontoret. Eftersom samma information skulle skrivas på alla tre blanketterna bifogades en liten text där jag vänligt uppmanades att använda karbonpapper för bekvämlighetens skull. Ursäkta, vad för något? Ni vet att det är rätt lång tid sedan 80-talet, va? Vem sjutton har karbonpapper hemma nu för tiden? Hur många födda de senaste 25 åren vet ens vad det är!?

Vägen till himlen... 4/5

Så var det valet av skola. Jag tog som sagt min provlektion på SAS Flygklubb och det är också där jag bestämt mig för att ta mitt certifikat. Det finns “riktiga” flygskolor också, men de är förstås mycket dyrare även om man slipper tvätta planet efter sig. Men om fem svåra år på KTH har lärt mig något så är det att en person som faktiskt har som yrke att praktisera vad han lär ut är att föredra framför en “lärare” i nio fall av tio. Efter nyår börjar såväl flygningen som teorikursen, den senare tar jag på en riktig skola. Just teori är faktiskt teoretikernas bästa gren.

Fortsättning följer!

När vi ändå pratar politik…

Wille klottrar på FB

Det här blogginlägget på Krohniskt har redan fått mig att skriva en text, så det skadar ju inte med en till. Fast jag fuskar lite genom att kopiera en del från Facebook. Ovanstående länk fick nämligen min annars lätt vänstervinklade polare Henrik att svara på ett oväntat sätt:

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här; men i Sverige fungerar just nu inte vänsterblockets taktik för att få fler i arbete (jobbcoacher etc). Jag ska säga att jag har invändningar mot Moderaterna och alliansens politik på sina punkter, men jag har insett en sak:

Vissa personer vill inte ha jobb, så de slutar dalta med dem. Dock hamnar de som VILL ha jobb men inte hittar det i kläm, men det är färre än de som bara skulle gå och suga pengar ur systemet om vi stannade kvar vid politiken vi hade för snart fyra år sedan.

Det bästa sättet att motivera vår ekonomi är att locka med pengar, jag accepterar att jag måste hålla ett lågt femsiffrigt tal i förvar på ett bankkonto ifall skiten träffar fläkten, men det är ett extra huvudbry jag gärna tar med de fördelar jag får när jag jobbar i ett högerstyrt Sverige.

Sen får vi se vad som händer 2010. Just nu ser PP hyffsat bra ut.

Med tanke på att tidningarna idag rapporterar om hur skattesänkningarna för vanliga, arbetande människor nu börjar ge avtryck i opinionen känns Henriks kommentar ganska spot on.

Alliansens politik är inte perfekt, det tycker inte jag heller. Jag uppfattar att många röstar på (pp) för att de inte ser något av blocken som ett alternativ. Men politik handlar om kompromisser, och att rösta (pp) är inte heller något särskilt säkert sätt att få igenom den politik man vill ha. Och vill man hålla Sahlin & co utanför regeringen är det mycket bättre att rösta Alliansen…

Om så bara för att hålla Mona och hennes vänner utanför regeringen.

Jag tror egentligen inte att vänsterblocket är direkt illvilliga med sin politik, men de har en snedvriden moral där de som gör mest för samhället – vanliga människor med vanliga jobb – blir belagda med oerhörda straff i form av skatter och inskräkningar av den personliga friheten. Detta döljs under fina ord som “solidaritet med de svaga”, men samtidigt görs inget för att motivera de svaga att faktiskt ta sig ur sin situation. Jag vill se en politik där man belönas av samhället för att göra rätt för sig. Är man sjuk eller arbetslös ska man pushas att åtgärda det av egen kraft. Inte lämnas helt utan hjälp eller inkomst förstås, men det ska finnas en tydlig och påtaglig skillnad mellan att göra rätt för sig och att inte göra det, oavsett om det senare är självframkallat eller inte.

Detta baserar sig på min outslitliga tro att i princip alla kan göra rätt för sig. Det vill säga att det i princip inte finns några människor som måste vara sjukskrivna hela sina liv. Som måste vara långtidsarbetslösa. Alla kan. Vissa vill inte, men det är en annan femma. De undantag som ändå finns är så extremt få att politiken för folket inte behöver ta hänsyn till dem. Man inser att de är specialfall och hanterar dem enligt egna regler, som det sunda förnuftet kräver.

Så mycket kostar en Rödgrön valseger dig

De Rödgröna har presenterat lite konkreta siffror, där körsbäret i potatismosen är skattehöjningar på 33 miljarder. Dåliga nyheter för alla som har arbete, något annat förväntade jag mig inte, fast det är ju lite konstigt att se så arbetarfientlig politik från självutnämnda “arbetarpartier”. Nåväl, Miljöpartiet kallar sig förvisso inte för arbetarparti, men de är inte mindre knäppa för det. Det (mp) inte kräver i form av höjd inkomstskatt kompenserar de med att istället vilja höja den redan groteska bensinskatten ytterligare, vilket begränsar människors fria rörlighet och gör tillgång till bil ännu mer av en inkomstfråga. Om arbetarfientlig politik är de Rödgrönas tema passar (mp) således in som handen i handsken.

Vinner inte Alliansen valet år 2010 har vi alltså skattehöjningar att vänta. Detta överraskar knappast någon, men man kan inte undgå att bli förbluffad över vilka pengar det handlar om. Bloggen Krohniskt har gjort ett räkneexempel som visar att om alla partiernas förslag vägs samman blir skattehöjningen 3 407 kr per år och person. Billigast kommer vi undan i (mp):s förslag, då stannar notan på knappt tvåtusen spänn. Dyrast är föga förvånande (v), 6 111 kr per år och person anser de att vi kan betala.

3 407 kr per år är knappt 300 kr i månaden. Fast stopp, beräkningen är per person. Det är bara hälften av befolkningen som betalar inkomstskatt, så den faktiska summan blir 6 814 kr per år, eller 568 kr per månad. Det är nästan ett SL-kort, eller ett knippe lunchkuponger. Okej, jag medger att jag tjänar tillräckligt bra för att svälja den skattechocken utan att behöva göra några märkbara neddragningar i min livsstil. Detsamma gäller Mona Sahlin. Men hur är det för en familj med fyra personer och två låga inkomster? Det handlar om en tusenlapp mindre, per månad. Och det är innan vi har räknat med höjd skatt på bensin och höjd kommunalskatt, som också finns med bland de Rödgrönas “löften”.

De Rödgrönas budgetförslag är skrämmande och försöker dessutom vilseleda. De “rika” ska betala, heter det. Men man inser snabbt att “rika” människor omfattar hela Sveriges icke-bidragsberoende befolkning om budgeten ska gå ihop efter ett eventuellt maktövertag. Frågan är om alla de som påstår sig vilja rösta på Socialdemokraterna, Vänster- eller Miljöpartiet har insett det. Om inte så är det kanske dags för lite upplysning.

Framgång är fint, avundsjuka är det inte

ICA Maxi

Jag blir så trött på folk som inte har något bättre att göra med sin tid än att racka ned på dem som har lyckats bra här i livet. Att en obildad knegare kan känna avundsjuka mot chefen som tjänar tre gånger så mycket fastän han “bara sitter bakom ett skrivbord hela dagarna” är förståeligt, om än patetiskt. Av journalister på en stor dagstidning borde man kunna förvänta sig en högre intellektuell standard. Ändå tycker DN att ICA-handlarnas löner är tillräckligt intressanta för att skriva fyra olika artiklar i ämnet.

DNs journalister har varit försiktiga med att inte skriva rakt ut vad artiklarnas syfte är. På sida efter sida räknas tillgångarna upp, samt hur fina bilar och hus handlarna har köpt för sina pengar. Som om detta vore något värt att rapportera om. Rikt illustrerat, för att ingen ska missa poängen. Att flera av bilarna är förhållandevis billiga, flera år gamla och möjliga att finansiera på en förhållandevis låg inkomst är mindre relevant. Börjar namnet på “BMW”, “Audi” eller “Lexus” måste den vara dyr, eller hur? Avundsjukan lyser genom raderna.

“Det finns säkert de som tycker det är tveksamt att tjäna pengar på att sälja mat” svarar en butiksägare när DN pressar honom om hans inkomst. Skitsnack. Att man kan tjäna pengar på att sälja mat är en förutsättning för att vi ska ha ett brett urval av matbutiker med ett brett urval av varor till pressade priser. Dessutom är ICA billigast i Stockholmsområdet; en undersökning utförd i år placerar ICA-butiker på sju av sina topp-10-platser. Så när DN påstår att ICAs framgångar beror på slappa konsumenter är man uppenbarligen ute och cyklar.

ICA-handlarnas höga inkomster kan inte förklaras med girighet eller onödigt höga priser. De är vanliga människor som tjänar stora pengar tack vare att de driver ruskigt effektiva verksamheter vilka bevisligen uppskattas av kunderna. De betalar enorma mängder skatt och ger hundratals eller tusentals människor jobb. Självklart ska de tjäna pengar, ju mer desto bättre. Det skattesystem vi har i Sverige, där höga inkomster bestraffas med procentuellt höjd skatt, är fundamentalt orättvist. Avundsjuka satt i system.

Rätt skall förstås vara rätt. DN är långt ifrån ensamma i att försöka sälja lösnummer på den berömda “svenska avundsjukan”. Slasktidningarnas löp presenterar med jämna mellanrum “de tio dyraste villorna i din kommun” och liknande integritetskränkande blaj med absolut noll nyhetsvärde. Välkommen till sossesverige, där det är okej att bli rik på att spela bingolotto eller springa efter en boll men inte på att ha ett hederligt jobb där man säljer mat billigt och ger arbete åt hundratals människor. Vi har en lång väg kvar att gå.