När vi ändå pratar politik…

Wille klottrar på FB

Det här blogginlägget på Krohniskt har redan fått mig att skriva en text, så det skadar ju inte med en till. Fast jag fuskar lite genom att kopiera en del från Facebook. Ovanstående länk fick nämligen min annars lätt vänstervinklade polare Henrik att svara på ett oväntat sätt:

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här; men i Sverige fungerar just nu inte vänsterblockets taktik för att få fler i arbete (jobbcoacher etc). Jag ska säga att jag har invändningar mot Moderaterna och alliansens politik på sina punkter, men jag har insett en sak:

Vissa personer vill inte ha jobb, så de slutar dalta med dem. Dock hamnar de som VILL ha jobb men inte hittar det i kläm, men det är färre än de som bara skulle gå och suga pengar ur systemet om vi stannade kvar vid politiken vi hade för snart fyra år sedan.

Det bästa sättet att motivera vår ekonomi är att locka med pengar, jag accepterar att jag måste hålla ett lågt femsiffrigt tal i förvar på ett bankkonto ifall skiten träffar fläkten, men det är ett extra huvudbry jag gärna tar med de fördelar jag får när jag jobbar i ett högerstyrt Sverige.

Sen får vi se vad som händer 2010. Just nu ser PP hyffsat bra ut.

Med tanke på att tidningarna idag rapporterar om hur skattesänkningarna för vanliga, arbetande människor nu börjar ge avtryck i opinionen känns Henriks kommentar ganska spot on.

Alliansens politik är inte perfekt, det tycker inte jag heller. Jag uppfattar att många röstar på (pp) för att de inte ser något av blocken som ett alternativ. Men politik handlar om kompromisser, och att rösta (pp) är inte heller något särskilt säkert sätt att få igenom den politik man vill ha. Och vill man hålla Sahlin & co utanför regeringen är det mycket bättre att rösta Alliansen…

Om så bara för att hålla Mona och hennes vänner utanför regeringen.

Jag tror egentligen inte att vänsterblocket är direkt illvilliga med sin politik, men de har en snedvriden moral där de som gör mest för samhället – vanliga människor med vanliga jobb – blir belagda med oerhörda straff i form av skatter och inskräkningar av den personliga friheten. Detta döljs under fina ord som “solidaritet med de svaga”, men samtidigt görs inget för att motivera de svaga att faktiskt ta sig ur sin situation. Jag vill se en politik där man belönas av samhället för att göra rätt för sig. Är man sjuk eller arbetslös ska man pushas att åtgärda det av egen kraft. Inte lämnas helt utan hjälp eller inkomst förstås, men det ska finnas en tydlig och påtaglig skillnad mellan att göra rätt för sig och att inte göra det, oavsett om det senare är självframkallat eller inte.

Detta baserar sig på min outslitliga tro att i princip alla kan göra rätt för sig. Det vill säga att det i princip inte finns några människor som måste vara sjukskrivna hela sina liv. Som måste vara långtidsarbetslösa. Alla kan. Vissa vill inte, men det är en annan femma. De undantag som ändå finns är så extremt få att politiken för folket inte behöver ta hänsyn till dem. Man inser att de är specialfall och hanterar dem enligt egna regler, som det sunda förnuftet kräver.

One thought on “När vi ändå pratar politik…

  1. Skumläste så klart ändå, inga ab-vibbar denna gång, utan bra text om det du anser.

    Fast en sak; “Men politik handlar om kompromisser, och att rösta (pp) är inte heller något särskilt säkert sätt att få igenom den politik man vill ha. ” <– "Man"? som du säger är det en kompromissfråga. Jag tex kompromissar bort att ha just vänsterregering (minst sämsta i mina ögon), till fördel att kunna ha ett privatliv ( vilket ändå failar…). Då är det ju ändå en vettig politik eftersom jag värdesätter privatlivet högre? Byt ut "man" mot "jag" (så det menar dig), så blir det rätt…igare iaf ;-)

Comments are closed.