Vägen till himlen är kantad av blanketter

Någon gång i somras bestämde jag mig för att det vore kul att pröva på att flyga. Inte med änglavingar eller något sånt, utan i ett flygplan. Inte som passagerare (eller Self-Loading Freight, som yrkespiloter benämner sina kunder, i en anda inte helt olik den hos IT-proffs) utan som pilot. Hyfsat frisk, med för mycket fritid/pengar (nåja…), boendes fem minuter från Bromma flygplats och befriad från allt vad höjdrädsla heter kunde väl förutsättningarna inte tänkas bättre. Risken att mitt breda arsle inte skulle gå in i planet avfärdade jag med lite önsketänkade. Och så står jag så plötsligt en dag på Bromma flygplats, utanför det hemtrevliga skyffe som SAS Flygklubb kallar sitt hem. Vad har jag här att göra?

Vägen till himlen... 2/5

Första flygturen gick faktiskt bra. Jag har inte sett en maskin i så pedantiskt fint skick sedan lumpens mörkblå Volvo 240:or. Och då är ändå SE-GLU den “skruttiga” kärran i klubben, enligt min instruktör. Därmed inte sagt att jag kunde flyga den för fem öre; jämfört med att köra bil så går allting otroligt fort. Då menar jag inte hastigheten över marken, utan alla intryck som väller över en, allt man förväntas reagera på. Flyger planet tillräckligt snabbt? På rätt höjd? Vart pekar nosen? Vart fan är jag? Det finns inga rastplatser, inga vägkanter att stanna vid om man behöver ta en paus. Och att landa är den svåraste biten. Naturligtvis blev jag fast direkt.

Detta var i augusti och sedan dess har jag haft gott om tid att bolla flygfrågan med vänner, familj och slumpmässiga internetmänniskor. Många frågar mig “varför”, men i brist på bättre har jag hittat på nya anledningar varje gång. “För att det är kul” låter liksom inte tillräckligt vuxet. Med tiden har jag listat ut en hel del trovärdiga vuxenanledningar – en vidgad bekantskapskrets, ett alternativt karriärspår, en givande hobby, praktisk nytta i vardagslivet, imponera på kompisar och så vidare – men inget av det är ju liksom hela sanningen. Jag vill lära mig flyga för att det är kul, allt annat är bara bonus. Hallon på gräddtårtan. Eller i potatismoset.

Vägen till himlen... 3/5

Att ta flygcertifikat är inte helt lätt. Eller, rättelse: att börja skola sig till flygcertifikat är inte helt lätt. Bortser vi från den rent ekonomiska biten så är det ett ton med papper att fylla i. Man måste ha tillstånd från Transportstyrelsen. För detta krävs ett personbevis från Skatteverket, en personutredning från Polisen, en läkarundersökning från en godkänd flygläkare och så förstås någonstans att skola sig. Läkarundersökningen är i sig väldigt omfattande – jag gjorde min “medical class 2”, som det heter, på Östermalmshälsan och det inkluderade EKG, urinprov, blodprov, syn- och hörselprov, kontroll av lungfunktion och en hel del annat. Som ett tecken på hur långt medicinvetenskapen har kvar lyckades man inte hitta något fel på mig.

Värre var då personutredningen hos Polisen. Jag vet inte exakt vad en personutredning innebär – ska man tro Google tycks det vara något som förhärdade brottslingar utsätts för – men för att få en utförd på mig själv fick jag lämna in tre blanketter, vilka inte gick att skriva ut från nätet utan fick hämtas(!) på det lokala poliskontoret. Eftersom samma information skulle skrivas på alla tre blanketterna bifogades en liten text där jag vänligt uppmanades att använda karbonpapper för bekvämlighetens skull. Ursäkta, vad för något? Ni vet att det är rätt lång tid sedan 80-talet, va? Vem sjutton har karbonpapper hemma nu för tiden? Hur många födda de senaste 25 åren vet ens vad det är!?

Vägen till himlen... 4/5

Så var det valet av skola. Jag tog som sagt min provlektion på SAS Flygklubb och det är också där jag bestämt mig för att ta mitt certifikat. Det finns “riktiga” flygskolor också, men de är förstås mycket dyrare även om man slipper tvätta planet efter sig. Men om fem svåra år på KTH har lärt mig något så är det att en person som faktiskt har som yrke att praktisera vad han lär ut är att föredra framför en “lärare” i nio fall av tio. Efter nyår börjar såväl flygningen som teorikursen, den senare tar jag på en riktig skola. Just teori är faktiskt teoretikernas bästa gren.

Fortsättning följer!

5 thoughts on “Vägen till himlen är kantad av blanketter

  1. det är först när man lär man sig segelflyga som man lär sig flyga bra, alla andra kan ju fuska eftersom de ständigt tillför energi. Alltså är segelflyg mer på riktigt än något annat flyg, det vet du med.

  2. Häftigt! Lite som en barndomsdröm som går i uppfyllelse… Får man fråga vad allt kommer ha kostat när du har flygcertifikatet i näven?

Comments are closed.