Man skaffar sig ett jobb – man “får” det inte

Slaskmegafonen Aftonbladet har inlett en artikelserie om arbetslösheten. Helt oväntat handlar det inte om någon djupsinnig diskussion om exempelvis hur LAS slår mot redan svaga grupper på arbetsmarknaden till förmån för (huvudsakligen) medelålders män; istället handlar det tydligen om att ge spaltutrymme åt folk som ska “gråta ut” för att de är arbetslösa och så ska vi tycka synd om dem och kräva att någon göööööör något.

Inte helt oväntat har skvadroner av vänsterbloggare kravlat upp under respektive stenar och tar nu tillfället i akt att skylla på regeringen. Det där med finanskris tas det ingen hänsyn till. Ej heller att regeringen gjort mer än någon sosseregering i modern tid för att stimulera fram fler jobb, på effektivast möjliga sätt – genom att sänka skatten. Okej, att avskaffa LAS kanske vore effektivare, men så höga förhoppningar har jag inte om vår nuvarande regering. Kanske om några år.

Jag har faktiskt rätt svårt att tycka synd om en 26-årig singeltjej som inte lyckats få något jobb. Föga konstigt det när hon själv säger att hon “ingenting kan“. Hallå, vad har du pysslat med de senaste åtta åren? Tjejer med civilingenjörsexamen är högvilt på arbetsmarknaden och utbildningen är gratis! Alternativt kan man ju flytta någonstans där det finns jobb, men det sitter långt inne för många. Det kan förstås tyckas orimligt att bli “tvingad” att flytta hundra mil för att få jobb, bort från familj och vänner. Men vad är då alternativet?

Arbetstillfällen uppstår inte i ett vakuum. Det måste finnas ett behov och behovet måste motivera kostnaden för att anställa (här kommer skatten in – ju mindre pengar staten tar desto mer finns det över till löner). Det går naturligtvis inte att tvinga arbetsgivare att erbjuda jobb på de orter där det finns särskilt många arbetslösa, dessutom vore det bara att flytta på problemet. Återstår då två alternativ, antingen ska fullt arbetsföra människor gå på bidrag eller så får de ta sig i kragen och flytta dit jobben finns. Vilket är mest realistiskt? Jag frågade en kommunist, men i skrivande stund har jag inte fått något svar. Underligt.

På tal om LAS, förresten…

Skivcentrum är dött, länge leve…?

Estrad

Min rofulla lördagspromenad på flykt från bakfyllan tar plötsligt en oönskad vändning. Vart har mitt favoritfik tagit vägen? Skylten är nedplockad. Ordet “Skivcentrum” kan fortfarande anas i glaset men hela fasaden är täckt av brun byggpapp. Har de slagit igen? Nej, nej, nej! Förvisso finns det väldigt många fik i Sundbyberg varav majoriteten ligger inom behagligt gångavstånd från min lya, men Skivcentrum var liksom speciellt. Min oas. Inte för att jag någonsin köpte en enda skiva där, men de mysiga fåtöljerna, den utmärkta servicen och kaffet från Johan & Nyström fick mig att återvända, helg efter helg. No more.

Lommar besviket tillbaka längs Sturegatan och får syn på en skrikrosa skylt som förkunnar: “Skivcentrum har flyttat.” Logotypen och namnet (estrad? e-strad?) får mig att tänka på något från dotcom-eran, men när jag så småningom hittar en matchande skrikrosa fasad några hus ned på Stationsgatan råder inga tvivel längre. Skylten förkunnar: “café & mp3”. Ett hopp tänds i min (fortfarande ömma) hjärna om en modern skivhandel där digital musikdistribution möter gott kaffe och service med ett leende. Detta måste jag se!

Resolut och fylld av naiv hoppfullhet kliver jag in genom dörren. Allting ser nytt och fräscht ut, stället är fullt av folk som sörplar kaffe i välstoppade fåtöljer. Några mp3:or går dock inte att hitta och kön till kassan är lång. Personalen uppför sig mer som deltagare i ett rollspel om usel gruppdynamik än som serveringspersonal på ett café. I den del av lokalen som är dedikerad till skivförsäljning finns nästan inga kunder men däremot två(!) säljare som står och snackar sinsemellan. Bakom cafédisken springer ett par unga tjejer förvirrat fram och tillbaka. Den ena är uppenbarligen den andras chef. Hon slungar ur sig kommandon med barsk röst och ett rasande tempo i vilket den andra har uppenbara svårigheter att hänga med.

Med växande irritation beskådar jag spektaklet från min plats längst bak i kön. Chef-tjejen blir mer och mer irriterad på sin undersåte, denna tycks å andra sidan ha problem med göromål som kan tyckas extremt grundläggande för en caféanställd, såsom att förflytta grädde från en behållare till en annan. Gordon Ramsay skulle ha ett par saker att säga. Framför mig i kön står dessutom en hoper halvgamla Fru Tält-instanser i lila hattar som trots sin ålder ännu inte har fattat det där med att bestämma vad man vill ha innan man kommer till kassan.

Så småningom ska det sista tältet beställa och hon ber om en sojalatte (alltså en latte gjord på sojamjölk för veganer, eko-tokar och andra stollar). “Du måste göra en latte!” fräser chef-tjejen åt slav-tjejen. “Det kan jag inte” molar hon. “KAN DU INTE GÖRA EN LATTE?” gormar chefen och ser ut som om hon ska spräcka en ådra i pannan. Jag orkar inte mer utan vänder på klacken och går ut. Är detta vad mitt favoritfik har förvandlats till, något slags vuxendagis med tillhörande skivloppis där gamla ruckel dricker låtsaskaffe?

Vill bara gå hem och sura framför datorn, men på vägen fastnar jag utanför Tre Med Café på Fredsgatan. Jag har varit där förut men stället har aldrig fallit mig i smaken. Nu ser det lite halvstängt ut, men dörren är öppen och det tycks finnas folk i lokalen. Kaffesugen som jag är så går jag in. “Det är stängt” – förklarar killen bakom disken. “Butiken har bytt ägare så jag är bara här och städar. Men det finns kaffe om du vill ha, gratis.” Han pekar på en kanna rykande bryggkaffe som står på disken. Två minuter senare är jag tankad med kaffe och lycklig igen. Det finns hopp för Sundbyberg trots allt!

2010-01-10: Denna artikel har en fortsättning. Läs gärna den.

Kärnan

Jag anser att var och en har rätt att frivilligt sluta avtal om utbyte av tjänster och kapital. Så länge denna frivillighet föreligger har jag ingen rätt att lägga mig i vad dessa självständiga vuxna personer tar sig för – det angår helt enkelt inte mig.

Ovanstående rader hittade jag i en diskussion om sexköp (i sig mycket läsvärd), men de summerar faktiskt på ett elegant sätt grunden för rätt många av mina politiska åsikter:

  • Arbetsrätten – gärna kollektivavtal, men den som vill stå utanför ska naturligtvis få göra det, arbetsgivare som arbetstagare.
  • Alkohollagen – varför ska staten bestämma var eller när jag får köpa alkohol, eller när krogen ska stänga på kvällen?
  • Apoteksmonopolet – se ovan, men byt ut alkohol mot medicin och krogen mot apoteket. Lyckligtvis snart ett minne blott!
  • Sexköpslagen – om två människor vill ha sex har politikerna inget att göra med hur eller varför, så länge det är frivilligt.

Och så vidare. Man kan förstås generalisera det hela ytterligare, till något som kommer ännu närmare den liberala grundtanken att staten ska ge fan i allt utom det som är absolut nödvändigt för medborgarnas väl och ve (och mycket av det kan man i sin tur överlåta åt privata aktörer, som gör ett bättre jobb!), men ställer man upp på det ovanstående så är man förmodligen tillräckligt klok för att lista ut resten utan att behöva läsa det på någons blogg.