Spotify för film? Inte ens nära!

Voddler

Video-on-demandtjänsten Voddler poppar upp i bloggar och annan media med jämna mellanrum, men i själva verket tycks utveckligen gå långsamt. Jag provade Voddler först i december, eftersom en generös arbetskamrat (du vet vem du är!) gav mig en invite. De första intrycken är, milt sagt, väldigt långt ifrån vad jag upplevde när jag provade Spotify för första gången. Voddler är krångligt att använda, utbudet är uselt och för många av de filmer som ändå finns måste man betala. Priserna är visserligen bättre än hos konkurrenterna Film2Home och SF Anytime – men vad hjälper det? Precis som med Spotify är konkurrenten man måste spöa inte något företag, utan de alternativ som konsumenterna själva skapat i brist på acceptabla erbjudanden från distributörerna – The Pirate Bay och andra fildelningstjänster.

Voddlers testdialog

Efter att ha installerat Voddler-klienten är det första man möts av en ruta som begär att man testar sin uppkoppling. Testet tar “minst fem minuter” enligt texten – förvisso inte jordens undergång, men långt ifrån Spotify, där man kan installera klienten och börja lyssna på musik inom loppet av ett fåtal sekunder. Dessutom är testet missvisande; på min ena dator rapporterade det att min 100 Mbit-uppkoppling hade otillräcklig kapacitet för att visa film. När jag ignorerade testresultatet och gick vidare funkade förstås tjänsten utmärkt.

När jag väl gått igenom installationen upptäckte jag en ny ikon i mitt aktivitetsfält, som inte försvann trots att jag hade stängt av Voddler-klienten. Voddler installerar tydligen ett program som använder ens uppkoppling och datorkapacitet till att förse andra användare med tjänsten – precis som peer-to-peer-nätverk. Detta har jag principiellt inget emot – exempelvis BitTorrent fungerar likadant – men bara när man faktiskt använder nätverket själv. Voddler däremot finner det lämpligt att förbruka nätverks- och processorkapacitet även när man inte använder tjänsten. Knappast acceptabelt! För att slippa donera kapacitet till Voddler närhelst man har datorn igång måste man själv deaktivera tjänsten manuellt eller avinstallera klienten.

Nåväl, många har säkert kapacitet till övers och är ointresserade av tekniska detaljer. Så hur är själva tjänsten? Rätt okej – om man bortser från pinsamma buggar som ingen tycks ha fixat trots att Voddler faktiskt har funnits ett bra tag nu. Klientprogrammet kan bara köras i fullskärmsläge, okej om man har en dedikerad hemmabio-PC men väldigt störande om man ser på film med sin vanliga dator, vilket de flesta som testar Voddler troligen gör. Det går inte att klicka sig runt i menyerna med musen, man måste använda tangentbordets piltangenter. Man kan inte söka efter filmer, men att sortera listan går bra – så länge man inte försöker sortera den alfabetiskt. Voddler tycks nämligen lida av svår dyslexi och sorterar “The Hunt for Red October” först.

Lista på filmer i Voddler

Utbudet är uppdelat i filmer som kostar pengar och filmer som är gratis att se, med de förvirrande namnen “Premium” och “Recommended”. Vad en film kostar kan man se först om man klickar på den. Priserna varierar från en femma till knappa femtiolappen – till skillnad från Spotify kan man inte välja att stå ut med reklam istället för att betala. Betalfilmerna har man dessutom bara tillgång till under en 24-timmarsperiod, sedan måste man betala igen. Varför är filmindustrin så låst i hyrfilmsmodellen? På vilket sätt är det mer arbete att ge mig filmen att se på när jag vill än att dra tillbaka den efter ett dygn?

Nu var detta aldrig något problem för mig eftersom Voddler erbjuder exakt noll filmer som jag faktiskt vill se på. Utbudet är, milt sagt, patetiskt. Redan vid lanseringen hade Spotify en otrolig mängd musik – även om man fick dra tillbaka en del på grund av fossilerna i musikindustrin – men numera är det svårare att hitta låtar som inte finns på Spotify än tvärtom. Utbudet på Voddler matchar knappt videohörnan i en småsvensk lanthandel. Men nu heter inte konkurrenten Berras Däckverkstad och Videobutik i Falerum, utan The Pirate Bay. Som ett enkelt test kollade jag de tio populäraste filmerna på sagda webbsajt och sökte efter dem på Voddler. Resultatet är slående, 10-0 till piraterna:

Voddler The Pirate Bay
2012 Nej Ja
Zombieland Nej Ja
District 9 Nej Ja
The Invention of Lying Nej Ja
Invictus Nej Ja
Dorian Gray Nej Ja
Law Abiding Citizen Nej Ja
Michael Jackson This Is It Nej Ja
Couples Retreat Nej Ja
Paranormal Activity Nej Ja

För rättvisans skull uteslöt jag filmer som inte släppts på DVD, annars skulle Avatar förstås komma först. Strax därefter gjorde jag motsvarande test på Spotify, med betydligt bättre resultat för de tio populäraste skivorna:

Spotify The Pirate Bay
Lady GaGa – The Fame Ja Ja
Alicia Keys – The Element of Freedom Ja Ja
Black Eyed Peas – The E.N.D. Ja Ja
Michael Bublé – Crazy Love Ja Ja
Shakira – She Wolf Ja Ja
Lady GaGa – Bad Romance (single) Ja Ja
Muse – The Resistance Ja Ja
John Mayer – Battle Studies Ja Ja
Owl City – Ocean Eyes Ja Ja
Metallica – Discography 1983-2008 Nej Ja

10-9 till piraterna, kanske föga förvånande eftersom Metallica-diskografin består av 19 album. Tilläggas skall att på Spotify är var och en av dessa skivor tillgängliga gratis om man är beredd att lyssna på lite reklam. Bortsett från enstaka nysläpp gör Spotify samma musik tillgänglig för såväl betalande som icke-betalande kunder.

Jag förstår om den här artikeln ses som att jag sågar Voddler fullständigt, men så är inte fallet. Man ska komma ihåg att Voddler fortfarande är i ett beta-stadium – även om det inte är särskilt svårt att få tag i en invite så är det tydligt att tjänsten ännu inte är avsedd för allmänt bruk. När så sker kommer säkert utbudet att vara bättre, programvaran mer välutvecklad. Det vore orättvist att fälla ett slutgiltigt omdöme över Voddler redan nu. Däremot finns det skäl för oro. Filmbranschen verkar ovillig att överge sin gamla affärsmodell, trots att den är hopplöst ur tiden. Jag tvivlar på att Voddler, ens vid lanseringen, kommer att kunna erbjuda hela sitt utbud av filmer med enbart reklamfinansiering, eller med ett abbonemang a la Spotify Premium där man kan titta på obegränsat antal filmer mot en fast, låg månadskostnad.

Summa summarum: Voddler är inte Spotify för film. Voddler är en lite bättre videobutik på nätet. Spotify-konceptet, som jag ser det, handlar om att erbjuda ett utbud som kan konkurrera med fildelarnas, gratis för alla men med lite högre kvalitet och utan reklam om man vill betala för sig. Dessutom förmedlat i en snygg, enkel programvara som inte tränger sig på. Voddler har inget av detta. Utbudet är uselt, priserna är fortfarande för höga och programvaran tar de facto över din dator utan att be om lov. Själva programmet kan förstås förbättras, problemet är att filmbranschen fortfarande tycks tro sig kunna bestämma hur människor ska se på film. Det gick inte 2005; år 2010 är det närmast patetiskt. Huruvida Voddler kan överbrygga dessa hinder återstå att se. Det är definitivt ett steg i rätt riktning.

En hobby inte helt utan kostnad

Som jag tidigare bloggat om så är jag i färd med att ta en Private Pilot License (PPL), ett flygcertifikat. Resan påbörjades i augusti när jag tog en provlektion och sedan dess har det gått… långsamt. Än så länge har jag inte loggat en enda flygtimme. Därmed inte sagt att jag suttit passiv; det har varit en rejäl hög med tillstånd, medlemsskap och avgifter att ordna innan jag nu kan börja med det praktiska flygandet. Sedan är november/december kanske inte optimala månader för flygning heller, särskilt inte om man är flygelev. Innan jag har certifikatet, plus några tilläggsbehörigheter under bältet får jag nämligen inte flyga vare sig i dåligt väder eller mörker.

En av de viktigaste förberedelsemomenten har varit att ordna finansieringen, eller enkelt uttryckt, se till att jag har nog med pengar för att lära mig flyga utan att försätta mig själv i personlig konkurs. Jag fick en smärre chock när jag summerade hur mycket pengar som gått åt hittills. Innan jag spenderat ens en timme i luften som flygelev är jag uppe i 25 360 kr:

Provlektion 1 900 kr
Läkarundersökningar 1 100 kr
Avgifter till Transportstyrelsen 2 060 kr
Kursavgift PPL-teori 14 500 kr
Antagnings- och medlemsavgifter SAS FK   5 800 kr

Som synes är största delen kursavgiften till Flygteoriskolan i Barkarby. Kursen pågår i en termin och tar sex timmar per vecka i anspråk. I priset ingår förutom själva lektionerna en inte helt oanmärkningsvärd mängd litteratur, som separat går lös på närmare 4 000 kr. Kostnaden för teorin bleknar dock i jämförelse med själva flygtiden – runt 1 500 kr per timme, och man ska räkna med uppemot 40-50 timmar innan man är klar. Gulp! Sedan återstår “bara” slutproven hos Transportstyrelsen – drygt 10 000 kr till, varav 4 300 kr för själva uppflygningen. Bäst att man klarar sig på första försöket!

Med alla dessa siffror framför sig är det lätt att dra slutsatsen att privatflygning är en hobby enbart för rika. Särskilt i samband med artiklar om hur folk som bor nära Bromma flygplats klagar på bullret brukar det dyka upp arga fåtöljtyckare som gormar om “överklassnöjen”. Sådana kommentarer tyder på en otrolig brist på perspektiv. Visst, 105 000 kr är mycket pengar, men jämfört med många andra hobbies, eller att köra en ny Volvo, är det ingen fantasisumma. Flygcertifikatet har mer gemensamt med ett körkort, vilket de flesta förstår är en investering för livet, som man har både nytta och nöje av. Samt att själva flygningen förstås är en fantastisk upplevelse, relativt få förunnad. För mig känns det självklart värt pengarna!

Efter nyår ska det bli flyga av, fortsättning följer!

Några tankar om klimatet

Lille Havfruen, Köpenhamn

Det har varit dött på bloggen i en månad nu. Jobb och mer jobb tar sin tid, dessutom är jag mitt i förberedelserna för att börja gnugga på mitt pilotcert. Plus att det är jul. Det blir mer att jag postar länkar, med tillhörande cyniska kommentarer, på Facebook eller utsätter mina stackars vänner och arbetskamrater (ni vet vilka ni är!) för halvtimmesrants. Bättre än inget, I suppose, men bloggen är ändå bäst.

Klimatet dominerar medierna tack vare mötet i Köpenhamn. Själva mötet finner jag faktiskt ganska ointressant. Å ena sidan har vi en hög u-länder vars enda intresse av mötet är att sätta sig på tvären så att de ska slippa ta något som helst ansvar för sina utsläpp (eller sin brist på demokrati och mänskliga rättigheter) även fortsättningsvis. Vissa använder mötet för att predika socialism. Å andra sidan har vi EU och USA, två i grunden välmenande bjässar som ställer upp på vissa uppoffringar så länge de inte måste bära hela bördan själva. Till sist Kina, som kombinerar de sämsta sidorna av båda grupperingarna. Vem som helst förstår att det är upplagt för fiasko.

Jag ska inte påstå att jag är någon expert på klimatvetenskap, men jag har läst en del. Att medeltemperaturen för närvarande stiger tycks vara mestadels säkert men huruvida det faktiskt beror på människans koldioxidutsläpp finner jag osäkert. Ibland får man uppfattningen att det råder något slags konsensus inom forskarvärlden, vilket förstås är långtifrån sant. Även bland skeptikerna hittar man stora namn och fina titlar. Givet denna osäkerhet finns det egentligen bara ett argument som håller för att ändå dra ner på utsläppen i mesta möjliga mån, nämligen försiktighetsprincipen. Att släppa ut koldioxid kanske inte skadar miljön, men att inte släppa ut koldioxid gör det säkert inte.

Återstår då bara frågan om vem som ska betala för de nödvändiga samhällsförändringarna. Janne B. Svensson står kanske ut med några kronors högre bensinskatt, men att skippa Thailandresorna varje vinter? Sluta äta importerad mat? Sluta köpa julklappar? Glöm det! Om priset för en mindre uppvärmd planet är att vi måste offra vår civilisation så får planeten bli varmare, så enkelt är det. Det kommer inte att innebära slutet på allt liv, eller att planeten går i bitar – naturen kan själv åstadkomma långt svårare katastrofer än vad människan kan åstadkomma ens med kärnvapen, och ändå frodas livet fortfarande. Kanske stiger havet en smula så att några öar sjunker. Big fucking deal.

I grunden inser de flesta detta. Även om man månar om miljön så är det inte till vilket pris som helst. Jag ser därför ingen risk för att den ekosocialistiska agendan ska vinna särskilt mycket mark i demokratiska länder. Även tokstollarna inser detta och tillämpar därför rent antidemokratiska metoder för att få ut sitt budskap. Men den fria världen står emot. Själv ser jag ingen orsak till oro. Med tiden kommer vi att lösa miljöproblemen; men inte genom att lägga om våra liv, utan genom forskning och smartare teknik. Då kan Birger Schlaug, Michael Moore & co gorma bäst de vill.