Ner kommer man alltid… eller, vänta

I baksätet har man inte roligare än man gör sig!

Jag börjar närma mig tio timmar i pilotsätet nu. Känner mig hyfsat säker på att jag kan få flygplanet att peka dit jag vill och att hitta dit jag ska – trots att luften saknar vägskyltar och GPS räknas som fusk när man skolflyger! Man skulle kunna tro att själva flygningen var den svåra biten av att lära sig hantera ett flygplan, men så är inte fallet. Det svåra är alla manövrar som kräver kontakt med marken: taxning, start och landning. Ett flygplan på marken beter sig ungefär som en pulka i en (förvisso inte särskilt brant) nedförsbacke. Det går att styra, hjälpligt, men att få stopp på planet är tämligen svårt och för enkelhetens skull har vänster och höger hjul olika bromspedaler. Nu på vintern är alla asfalterade ytor glashala vilket innebär att planet, på sina nästan mönsterlösa däck, glider som en tvål genom varenda kurva. Plötsligt blir det väldigt uppenbart varför man kan bromsa vänster eller höger hjul separat. Synd att bromsarna är usla…

Har jag väl lyckats ta mig ut på banan utan att krocka med något är själva starten ganska enkel. Jag pekar nosen längs banans mittlinje, ger full gas och väntar tills hastighetsmätaren visar 60 knop. Sedan är det bara att dra spaken bakåt så bär det iväg! Mitt lilla plan – idag SE-GPN – behöver bara ett par hundra meter av den två kilometer långa banan på Bromma Flygplats. Så fort hjulen lämnar marken förvandlas den rangliga trehjulingen till en graciös metallfågel, som utan större protester går precis dit jag vill. Om vindarna inte är på bushumör är det alltså rätt okomplicerat att stiga till den höjd jag fått av de trevliga pojkarna och flickorna i kontrolltornet och flyga genom den osynliga porten som kallas utpasseringspunkt Svartsjö.

Utsikten är underbar, även när vädret är skit.

Tyvärr måste man så småningom tillbaka ner på marken; landningen är det läskigaste jag vet. För att landa planet måste jag nämligen bringa det i kontakt med marken, vilket alla flygplan som sagt hatar. För att landa måste jag sänka farten, vilket förstås minskar mängden luft som färdas över rodren = roderverkan minskar och planet blir svårkontrollerat. Jag fäller ut klaffarna, två feta roder på vingarna som pekar ned i luftströmmen och ökar flygplanets luftmotstånd något kopiöst. Nosen vill peka uppåt, bort från marken, men jag vill ju ner! I denna bångstyriga plåtburk ska jag nu svänga 180 grader (för allt det ovanstående görs när jag är på väg förbi landningsbanan från “fel” håll) och pricka bantröskeln så gott jag kan.

Höjden och farten måste ta slut samtidigt, annars hamnar jag antingen i skogen eller för långt in på banan (inte så kul på 600 meter gräsfält, försumbart på 2 km asfalt). Tar farten slut före höjden så upphör luftströmmen över vingarna och jag belönas med en ilsken varningssignal – BLÖÖÖÖÖÖP – som mitt väldämpade headset inte hjälper mot eftersom den leds ut i intercom-systemet. Signalen betyder “nu åker du ner, vare sig du vill eller inte” och sisådär en sekund senare landar flygplanet på banan med en rejäl duns. En perfekt landning ger bara en lätt, nästan omärkbar stöt följt av en lite kraftigare när noshjulet tar mark och flygplanet åter förvandlas till en trehjulig pulka. Bara att försöka hålla sig mitt på banan tills farten minskat tillräckligt för att det ska gå att styra eller bromsa…

Sisådär tre sekunder före landning på ESSU.

Men kul är det! Hela tiden!

Fortsättning följer…

Biograferna är stoppklossar

Det var rätt länge sedan jag gick på bio. Dels har jag knappt tid, dels är det för dyrt, dels är upplevelsens kvalitet alltför oförutsägbar. Med detta menar jag att även om filmen mot förmodan är bra så riskerar man fortfarande att hamna i samma salong som någon eller några som medvetet eller omedvetet gör sitt bästa för att förstöra upplevelsen för alla andra.

Jag avnjuter däremot gärna en bra film i hemmets lugna vrå, vid precis den tidpunkt och med precis det sällskap som passar mig. Tyvärr är detta idag inte möjligt utan omfattande användande av fildelningssajter, vilket i praktiken gör att jag tittar på ganska lite film. De lagliga alternativen är som bekant urusla (ja, Voddler också) och har en film inte släppts på DVD går för det mesta även The Pirate Bay bet på att ge mig en version som är värd att se.

Tyvärr har vi ett släpankare som är fastkedjat i nätfilmbutikernas kollektiva anklar: nämligen biografbranschen. Biograferna ska ha ensamrätt i fyra månader på varje ny film och det krävs knappast ett geni för att lista ut att intresset är som störst under den perioden. Fick nätbutikerna konkurrera på lika villkor med biograferna skulle det förmodligen göra underverk mot piratkopieringen. Naturligtvis skulle mängder av biografer få stänga igen, men är inte hela den branschen i behov av en rejäl omstrukturering redan nu? Jag vill hävda att merparten av alla biografer lever på övertid.

Den svenska biografindustrin har nämligen sitt eget släpankare i form av det så kallade Filmavtalet, vilket kräver att 10% av bruttobiljettintäkterna går till “svensk filmproduktion” – ni vet, alla de där filmerna som knappt någon hör talas om och ännu färre faktiskt vill se. Filmavtalet, som i grunden är en 60-talskonstruktion, är idag frivilligt vilket innebär att alla nätbutiker står utanför. Föga förvånande finns det krafter som verkar för att ersätta det frivilliga avtalet med en lag som tvingar alla som säljer film i någon form att donera pengar till svensk filmindustri.

Det hela är naturligtvis fullständigt absurt, oavsett om det rör sig om ett avtal eller en lag. Varför ska en industri som inte klarar av att gå med vinst på egen hand hållas under armarna av staten, eller värre, tilldelas pengar som stulits från fungerande verksamheter? Marknaden – vi konsumenter – ska avgöra vilka filmer som är värda att betala för, inte ett gäng kultursnobbar som avlönas med skattepengar! Jag har förstås inget emot att det görs “smala, konstnärliga” filmer. Däremot anser jag att producenter av dylika får finansiera sina hobbies ur egen ficka, precis som alla vi andra.

Det blir en del att ta in…

I kväll var jag på ytterligare en lektion på Flygteoriskolan, i min pågående strävan att kratta hem ett flygcertifikat. Lektionen handlade om meterologi, men tillfälle togs även att dela ut allt kursmaterial vi ska komma att behöva under de kommande fem månaderna av kvällskurser (2 x 3 timmar/vecka) – låt säga att jag tyckte synd om dem som skulle åka kollektivt hem!

På bordet:

  • Flygningens Grundprinciper
  • Luftfartyg Generellt
  • Luftfartssystemet och Flygoperativa Principer
  • Navigation, Prestanda & Färdplanering inkl. Navanteckningar
  • Människans Förutsättningar och Begränsningar
  • Meterologi
  • Flyghandbok “Civilair Model L1P”
  • Bestämmelser för Raditelefoni
  • Övnings-CD för Radiotelefoni, svenska
  • Övnings-CD för Radiotelefoni, engelska
  • 1000 Frågor med bilaga (övningsfrågor)
  • 1000 Svar
  • Flygkarta 2152 AB Stockholm, skala 1:500k
  • Navskiva och linjal/gradskiva
  • Kurspärm med ytterligare material, bl a utdrag ur regelverk
  • Pilotloggbok
  • Elevtillstånd och medical class 2

Det är alltså en hel del material att läsa in sig på för att lära sig det här med flygning – dessutom räcker inte det som syns på bilden, jag måste skaffa mig en karta i mindre skala också, då 1:500k-kartan inte är så praktisk för lokal navigering. En del dokument, exempelvis POH (Pilot’s Operating Handbook) för Piper PA-28 har jag enbart elektroniskt. Detta är för övrigt en tämligen pyttig liten hög med böcker om man jämför med vad som krävs om man ska gå hela vägen, ta ATPL och bli yrkespilot på ett flygbolag. Några sådana planer har jag dock inte, ännu.

Det blir inte mycket fritid i vår…

Nu kommer den riktiga utmaningen

Efter många turer fram och tillbaka tycks saken nu vara klar – Saab läggs inte ned utan fortsätter att bygga bilar, nu med holländska Spyker som ägare. För alla anställda, leverantörer och fans till Saab måste detta kännas som en lättnad. Vad man dock inte ska glömma är att den stora utmaningen fortfarande återstår; Maud Olofsson sade det bäst:

Nu återstår den stora utmaningen att vända trenden och ta fram bilar som kunderna vill ha.

Spot on. Ägaren GM må ha varit ett av Saabs problem, men i praktiken har bilarna helt enkelt inte motsvarat marknadens krav för de priser man begärt. Man kan faktiskt dra en parallell till Apple, även om såväl Apple- som Saab-fanbois må grilla mig för det. Here goes: Såväl Apple som Saab har byggt, eller försökt bygga, sina varumärken på att vara “annorlunda” och ta extra betalt för det. Detta trots att produkterna man levererat, bedömda på rent tekniska meriter, varit någonstans mellan medelmåttiga och strax däröver. I Apples fall har detta fungerat utmärkt. Effektiv marknadsföring i kombination med ett minimalistiskt formspråk och hektarvis med vit, glansig plast har skapat extremt lojala fans i köpstarka kundgrupper – en formel för massvis med intäkter.

Saab har, milt uttryckt, inte lyckats med samma trick. Lojala fans har man visserligen fått, men för få och inte tillräckligt köpstarka. Där Apple riktat in sig på det högre prissegmentet har Saab alltid varit bilen för lagomsvensson – en marknad som Volvo, Volkswagen och Toyota redan har ringat in varje kubikcentimeter av. Där Apple lanserat nya och i vissa fall ganska innovativa produkter har Saab haft samma två stentråkiga modeller i utbudet sedan 1998. Kommer någon ihåg 1998? Det var innan Volvo levererade C30, S40/V50, S60, S80, XC60, XC70 eller XC90. En V70 såg ut som en mjölkkartong på hjul. Tiden gick, och först 2009 presenterade slutligen Saab en 9-5 som var ny mer än till utseendet. Ändå är det fortfarande bara en ny iteration av samma uttjatade, utkonkurrerade koncept. Och 9-4X, som tillverkas av GM i Mexiko, lär knappast bli någon storsäljare.

Enligt Maud är tanken att Saab nu ska ta fram miljövänligare fordon. Låt hoppas att Spyker kan fullfölja dessa planer. Om man lyckas ta fram en elbil eller plugin-hybrid som fungerar i svenskt klimat, ligger i premiumsegmentet utan att skena iväg fullständigt eller vara för sportig för att vara praktisk, kan man pricka in en nisch som ingen verkar ha hittat till ännu. Det skulle definitivt få mig att överväga en Saab. Kanske kan ett sådant experiment hållas vid liv av intäkter från nya 9-5 och 9-4X tillräckligt länge för att bära frukt. Sannolikt är det redan i full gång; men marknaden är hänsynslös, med all rätt. Världen behöver inte fler biltillverkare som säljer medelmåttiga bilar till höga priser, lika lite som vi behöver fler tillverkare av trista beige datorer. Inget mått av “annorlunda” kan råda bot på den saken.

Miljöpartiet vs vetenskapen

Det räckte visst inte med flumskolan, nu vill vänstern ha mer flum i sjukvården också. Eller ja, citatet från Miljöpartiets budgetförslag för Landstinget säger egentligen det mesta:

Det som anses vara vetenskapligt bevisat begränsas idag till vad vi för tillfället kan beskriva med olika mätmetoder.

Man vill alltså ändra definitionen av vetenskap så att lite vad som helst inryms, oavsett om det går att bevisa eller inte. Låter ju strålande. Istället för att satsa på korrekta diagnoser och behandlingar som har bevisad effekt så ska vi alltså använda oss av yoga, akupunktur eller annan flummig “alternativmedicin” vars effekt i bästa fall är placebo.

Som paradexempel på en sjukdom som medicinvetenskapen idag “avfärdar” såsom inbillad lyfter man fram elöverkänslighet:

Ett aktuellt exempel av växande betydelse är elektromagnetisk strålning eller elektromagnetiska fält. … Alla biologiska system påverkas, även människors hälsa. En ny funktionshindergrupp utgörs nu av personer med ”elöverkänslighet”.

Man kan visserligen hävda att vetenskapen “misslyckats” med att hitta vad som orsakar elöverkänslighet, men då uttrycker man sig klumpigt. I själva verket har flera studier visat att om elöverkänslighet orsakas av någon yttre påverkan, så utgörs påverkan i alla fall inte av elektromagnetisk strålning. Jag har skrivit om detta tidigare.

Det finns ett mycket bra skäl till att alla diagnoser och behandlingsmetoder måste passera en vetenskaplig prövning: felaktiga diagnoser och behandlingar är ett direkt hot mot människors liv. Det finns ett antal kända fall då människor dött på grund av att en okunnig men oftast välmenande omgivning försökt “bota” dem med ex.vis böner, vegetarisk mat eller akupunktur istället för att söka professionell läkarvård.

Nu vill tokstollarna i Miljöpartiet alltså likställa dylikt trams med seriös vetenskap. Låt oss se till att de inte lyckas.

Toys for Flyboys: Lightspeed Zulu

Två saker lärde jag mig i lumpen: Att gamla lastbilar för ett fasligt oväsen och att hörselkåpor är väldigt obekväma att bära flera timmar i sträck. Bullriga motorer är ett gissel var man än befinner sig, men i små flygplan är det särskilt illa – du sitter fyrtio centimeter bakom motorn, i en farkost där all ljudisolering bantats bort för att spara vikt. Avgasrören har inte ens ljuddämpare. Till detta kommer vinddraget, som i över 200 km/h är allt annat än måttligt. Det säger sig självt att man behöver skydda hörseln på något sätt, samtidigt som man förstås inte får avskärma sig från den livsnödvändiga radiokommunikationen med flygledare, vädertjänst och andra piloter.

Varje pilot med någon som helst självbevarelsedrift använder således ett flygheadset, rejäla hörselkåpor med inbyggda högtalare och mikrofon. Marknaden är enorm och vad som egentligen skiljer en modell från en annan är svårt att avgöra. Vill man bara rädda hörseln och prata i radio duger de allra billigaste, som går att låna gratis på varenda flygklubb värd namnet. “Billigaste” är dock en högst relativ term i det här fallet – redan en instegsmodell kan gå lös på 3 000 kronor och letar man sig uppåt i prisklasserna till finare märken med fler finesser kan man lätt få punga ut med mer än det tredubbla.

I min jakt på headset till min PPL-skolning hade jag turen att komma över ett par Lightspeed Zulu – ett headset som, av priset och omdömena att gå efter, är det i princip häftigaste på marknaden just nu (med viss konkurrens av Bose Aviation X). Nypriset i pilotbutiken på Bromma är hisnande 9 200 kr – vilket kan pressas ned om man privatimporterar från landet i väst, men fortfarande betydligt mer än vad en flygelev vill spendera. Pengarna ska ju gå till flygtimmarna! Lyckligtvis stötte jag på en trevlig människa som var villig att skiljas från sina (lätt begagnade) Zulu till ett betydligt vänligare pris. Fortfarande mer än vad ett par nya Peltor 8006 hade betingat, men vafan – prylbögen i mig måste få bestämma ibland!

Vad får man då om man väljer att spendera nästan tio lax på ett par Zulu, och är det verkligen värt prislappen? Efter att ha provat och jämfört mina Zulu med ett par av klubbens headsets (de ovan nämnda 8006:orna) kan jag utan vidare konstatera: värdesätter man komfort så är saken avgjord så fort man satt lurarna på huudet. 8006:orna känns som vilka hörselskydd som helst – inte direkt obekväma, men man glömmer aldrig bort att man har dem på sig. Zulu har komfort som ett par riktigt fina HiFi-lurar av den typ som seriösa audiofiler glider omkring i. Ljudkvaliteten följer i samma spår – Zulu har så bra ljud att de utan vidare kan passera som ett par bättre lurar för hemmabruk. Tydligt är att Lightspeed lagt krut på att reproducera fler än bara de frekvenser som behövs för radiotelefoni.

(Den som tänker använda sina Lightspeed Zulu i ett modernare flygplan bör tänka på att de är inställda på mono som standard – för att få stereoljud får man slå om en liten brytare under batteriluckan. Detta då många flygplan saknar stereo i sina intercomsystem.)

Utöver den överlägsna komforten och ljudkvaliteten bjuder Lightspeed på en del godis för att göra flygningen behagligare. Zulu har både aux-ingång (för exempelvis MP3-spelare) och Bluetooth-anslutning, så man kan svara i mobilen med ett minimum av distraktion från flygningen. Att spela musik över den trådlösa förbindelsen går förstås också bra. Separata volymkontroller finns för öronen och Zulu kan till och med fejka “surroundljud” med hjälp av en funktion som kallas Front Row Center. Onödigt? Definitivt! Men känslan av att ha “extra allt” gör mycket för att plåstra om hålet i plånboken som Zulu lämnar efter sig.

Hur är då ljuddämpningen? Bra – måhända snäppet vassare än klubbheadsetet – men allvarligt talat är skillnaden inte speciellt stor och troligen försumbar ur ett hörselskyddsperspektiv. Det Zulu har som de flesta klubbheadset saknar är ANR, aktiv brusreducering. Fördelen med detta är att låga frekvenser (läs: motorbuller) filtreras bort effektivare. Nackdelen är att funktionen kräver AA-batterier, vilka förstås måste bytas med jämna mellanrum.

Sammanfattningsvis: Lightspeed Zulu är ett headset som står ut ur mängden, främst tack vare alla tekniska finesser. För en flygelev som inte kommit upp i ett tvåsiffrigt antal flygtimmar är de förstås brutalt onödiga, men å andra sidan kommer jag med största sannolikhet att ha glädje av dem i många år framöver. Har man, som i mitt fall, turen att hitta ett par som säljs en bra bit under butikspris är valet självklart. Skall man punga ut över nio tusen spänn gäller det att tänka noga på sina prioriteringar. Ligger fokus på att flyga och inte bli döv på kuppen så är det förmodligen bortkastade pengar. Komforten, ljudkvaliteten, Bluetooth-stödet och den aktiva brusreduceringen är, å andra sidan, tungt vägande skäl för att “go Zulu”.

Tragedi får vänsterbloggare att stänga av hjärnan

En av dagens löpsedelsnyheter är att en 61-årig kvinna tagit livet av sig efter att ha fått ett besked om indragen sjukpenning från försäkringskassan. Detta har (oförvånansvärt) fått ett gäng vänsterbloggare att gå igång så att saliven sprutar. Men om vi för ögonblicket bortser från det osmakliga i att använda en persons självmord för att elda på sitt egna ointelligenta hat så är det naturligtvis helt befängt att hävda att det på något vis var “sjukförsäkringsreglerna” eller “arbetslinjen” som dödade henne. Hon var psykiskt sjuk! Brevet kan ha varit droppen som fick bägaren att rinna över, men en frisk människa hade naturligtvis inte reagerat så.

Är man över huvud taget redo att ta sitt liv oavsett anledning så är man uppenbarligen svårartat rubbad till att börja med. Detta är förstås inget individen skall lastas för – man kan inte rå för att man blir sjuk, åtminstone inte i normala fall – men man kan heller inte skylla på reglerna, eller Försäkringskassan, eller dess handläggare. Allting måste inte ha en förövare och ett offer. Samhället kan givetvis inte fungera så att en myndighet skulle låta bli att tillkännage sina beslut bara för att mottagaren kan gå och ta livet av sig. De flesta människor reagerar inte så, sjuka eller ej. Inte heller tror jag att Försäkringskassan är ute efter att framkalla självmord.

Naturligtvis är det aktuella fallet djupt tragiskt. Dock har det ingen egentlig koppling till sjukförsäkringsreglerna. Problemet tycks ha varit dålig kommunikation mellan sjukvård och försäkringskassa. Det spelar ingen roll vad reglerna säger, om fel information kommer fram blir beslutet naturligtvis också fel. Uppenbarligen hade Mari-Louise också själv missat att det pågick mer än en utredning av hennes fall. Trots att detta tydligt framgår i artiklarna finns en tydlig tendens hos särskilt vänsterbloggare att på ett OCD-liknande vis försöka utmåla precis alla problem i samhället som regeringens (läs Alliansens) fel. Intellektuellt ohederligt och i det här fallet direkt osmakligt.

Läs även Den hälsosamme ekonomisten och Kent Persson i samma ämne.

En liten återupprättelse

eStrad i Sundbyberg

För inte så länge sedan slog mitt favoritcafé igen portarna och flyttade ett kvarter för att återuppstå med det underliga namnet “eStrad café och mp3”, något som möttes med vad som snällt sagt kan kallas begränsad entusiasm från min sida. Emellertid har bristen på bra alternativ (Café Boullan är alltid proppfullt och Milk byggs om) i kombination med den ingenjörsmässiga principen att aldrig dra några slutsatser utifrån endast en datapunkt – fått mig att återvända ett par gånger sedan dess.

Nu har jag därför fått anledning att backa från delar av min tidigare kritik. Mitt första besök möttes jag av en scen som ingen kund ska behöva stå ut med – personal som inte klarade av sina jobb och tjafsade som barnungar bakom disken trots att kunderna stod i lång kö. Jag kom aldrig ens fram till kassan utan klev ur kön och gick. Vid mina följande besök har vuxendagiset varit bortblåst. Personalen bakom kassan har bytts ut och klarar numera av att servera kunderna med ett leende och den effektivitet man kan förvänta sig.

Därmed inte sagt att allt är prima med “eStrad café och mp3”. Namnet är ren lögn, här finns inte en mp3:a så långt ögat når om man inte menar den mikroskopiska skivhörnan, som naturligtvis bara innehåller gamla plastskivor till idiotiska priser. Inredningen pendlar mellan småmysig och schizofren – fåtöljerna i fönstret (som bilden ovan är tagen ifrån) är sköna men observera den chockrosa julgranen som sticker fram i högerkanten och var glad att jag besparar dig att se resten!

Kanske är jag onödigt gnällig. Kanske sörjer jag förlusten av Skivcentrum onödigt mycket. Kanske kommer jag att glömma alltsammans när jag hittar ett nytt favoritfik att frekventera. Jag begär inte mycket: gott kaffe, lugn atmosfär, sköna fåtöljer och trevlig personal. Där Skivcentrum tidigare låg har byggpappen suttit uppe bra länge nu – lite snokande på Google har avslöjat att där ska öppna en italiensk restaurang vid namn Fashion Café:

Italienska restaurangen Fashion Café öppnar snart (Januari 2010)
i Centrala Sundbyberg på shoppinggatan. Vi kommer satsa på vällagad italiensk mat med nytänk. Restaurangen består av 48 sittplatser och har lite lounge känsla över sig.

Låter onekligen lovande. Fortsättning följer!

Flyglektion #1

SE-IUF (PA-28-181)

Äntligen blev det dags för min första flyglektion! “Bara” fyra månader efter min första provlektion har jag lyckats få alla tillstånd i ordning, blivit insläppt i flygklubben, fått ett eget passerkort till grinden på Bromma Flygplats och snackat med tre olika flyginstruktörer om hur man kan trycka in så mycket flygtid som möjligt i ett redan välfyllt schema, för att förhoppningsvis ha min Private Pilot License någon gång i sommar. Ett ambitiöst mål, har jag fått veta. Vissa har sitt cert efter tre månader, andra kan hålla på i åratal utan att ha vad som krävs för att flyga upp. Eftersom min teorikurs tar slut i juni får jag nog räkna med att hålla på i minst sex månader.

Denna gång flög jag inte SE-GLU (“Ludvig Urban”) utan SE-IUF (“Urban Filip”), förvisso ett plan av i princip samma modell – Piper PA-28 Cherokee – men lite fräschare och bättre utrustat (bland annat fanns GPS och skinnsäten!) Vädret var nästan bästa tänkbara, solsken och bara enstaka, högt svävande moln. Temperaturmätaren visade på -16 grader, i kallaste laget för att vara utomhus anser jag, men inne i flygplanet blev det snabbt varmt och skönt!

Själva lektionen gick till ungefär som min provflygning – vi gick ett varv runt flygplanet för att jag skulle lära mig att göra en daglig tillsyn (motsvarande den yttre och inre kontroll man lärde sig på körskolan). Därefter lyfte vi från Bromma, gjorde ett antal övningar under cirka en timmes tid och landade igen. Den största skillnaden var att vi fokuserade mer på några enskilda moment, istället för att snabbt testa igenom en massa olika manövrar som på provflygningen. Jag fick försöka flyga på konstant kurs, höjd och hastighet (lätt), stiga och sjunka till givna höjder (ganska lätt) samt svänga planet utan att påverka höjden (förbaskat svårt!)

Den som inte flugit själv eller läst på om flygning, har förmodligen rätt svårt att förstå hur man bär sig åt för att svänga ett flygplan, men jag ska försöka förklara. Planet har tre roder – skevroder, höjdroder och sidroder – vilka syftar till att rotera planet runt varsin imaginär axel. Men varje rörelse leder också till sidoeffekter, eftersom planet rör sig genom en luftmassa. Dessutom har man en fjärde variabel, hastigheten. Pekar nosen uppåt så kommer planet att stiga, och hastigheten sjunka, eller vice versa. Hastigheten påverkar roderverkan högst påtagligt. Svänger man åt något håll kommer vingen som ligger “utåt” i svängen att ha större roderverkan eftersom den rör sig snabbare genom luften.

För att göra en kontrollerad sväng som inte leder till att flygplanets höjd eller hastighet förändras nämnvärt, och inte gör eventuella passagerare flygsjuka, måste man därför göra koordinerade rörelser med alla tre roder samtidigt så att rodereffekterna tar ut varandra, utom just de man är ute efter. Skev- och höjdroder kontrolleras med ratten, sidroder med pedaler på golvet. Att lära sig svänga koordinerat är synnerligen svårt, men har man väl lärt sig det så sitter det i muskelminnet och går per automatik! Åtminstone hoppas jag innerligt det…

Känslan jag fick efter min första riktiga flyglektion är ungefär samma som efter min provlektion: det här kommer att bli genuint svårt för mig att bemästra, men jag har otroligt kul. Även fast det var länge sedan jag flög sist kom jag ihåg förvånansvärt mycket, dessutom har jag haft tid att läsa på. Ändå vet jag knappt vad knapparna på instrumentbrädan gör, jag fokuserar på att lära mig att få flygplanet att peka dit jag vill. När det är klart återstår att starta och landa, radiokommunikation, navigering, meterologi… men det avskräcker inte. Nästa flyglektion är redan bokad.

Fortsättning följer!

(Jag kommer inte att skriva om varje flyglektion, så för fler detaljer om vad de första lektionerna innehåller och hur övningarna går till rekommenderar jag den här texten på SAS Flygklubbs hemsida.)

Ekoterroristerna slog sönder sin svindyra leksak

Om det är något som upprör mig är det folk som ställer sig över lagen och är beredda att stjäla resurser, förstöra egendom, skada oskyldiga människor – i extrema fall begå mord – för att man har stora illusioner om att förändra samhället men saknar tålamodet – eller kompetensen – att få igenom dessa förändringar med lagliga medel. Det kan vara att införa kommunism/nazism/anarki, hindra svensk vapenexport, hindra folk med “fel” åsikter från att utnyttja sin grundlagsskyddade yttrandefrihet eller olika åtgärder i syfte att “rädda” mindre eller helt oundgängliga delar av planeten vi bor på.

I just det här fallet handlar det om valjakt. Specifikt den som japanska medborgare ägnar sig åt. Valjakten, som sker huvudsakligen i vetenskapligt syfte, är omgiven av viss kontrovers; det finns pågående dispyter mellan bland andra Japan och Australien angående hur mycket valjakt som skall tillåtas och under vilka former. Emellertid åtnjuter valjakten ett starkt folkligt stöd i Japan, köttet är mycket efterfrågat och Japan är långt ifrån det enda land som jagar val – exempelvis Norge gör detsamma, då huvudsakligen i kommersiellt syfte. Inget av detta tycks dock bekymra aktivisterna i Sea Shepherd, ett gäng Greenpeace-rejects som använder våldsamma metoder för att försöka stoppa den japanska valjakten.

Det som nu hänt är att aktivisterna – eller terroristerna, för vad kallar man annars dem som med våld eller hot om våld angriper civila? – fick sin tiomiljonersbåt Ady Gil rammad av ett japanskt valfångsfartyg. Innan sammanstötningen hade aktivisterna försökt sabotera valfångsfartyget genom att kasta ut en lina som skulle fastna i fartygets propeller och roder. Man hade även beskjutit besättningen med grön laser och illaluktande syrabomber. Långt ifrån den “oprovocerade attack” som Paul Watson, ledare för Sea Shepherd, vill få det till.

Man kan även fråga sig hur en toppmodern 50-knops trimaran, till ett värde av nära tio miljoner kronor, kan misslyckas med att hålla sig undan för en gammal skorv från 70-talet. Shonan Maru no.2, det andra fartyget som var inblandat i krocken, har en publicerad maxhastighet på 12 knop! Det är egentligen rätt uppenbart, skeppen kan bara ha kommit så nära varandra eftersom besättningen på Ady Gil genomförde ett våldsamt angrepp på Shonan Maru no.2 – något som dessutom finns dokumenterat i ett flertal filmklipp. Som man bäddar, får man ligga!

Jag har inget specifikt mot, eller för, valjakt. Det är förstås onödigt att utrota hela djurarter men den jakt som sker är knappast så omfattande att det finns någon större risk för det (se Wikipedia). Något jag däremot emotsätter mig kraftigt är små patetiska “aktivister” som tror sig kunna trycka ner sina åsikter i halsen på andra med destruktiva metoder, oavsett om våldet riktar sig mot sak eller person. Dessa aktivister tenderar dessutom att idoliseras av journalister som förmodligen växt upp med Bamse och Stålmannen överst i byrålådan och utan förmåga att särskilja serietidningarnas svartvita moral från verklighetens.

Den här gången kom ingen i Ady Gils besättning till någon större skada. Men terroristernas ledare hotar redan med “upptrappning”. Hur många människoliv är de beredda att offra för en val?