Ner kommer man alltid… eller, vänta

I baksätet har man inte roligare än man gör sig!

Jag börjar närma mig tio timmar i pilotsätet nu. Känner mig hyfsat säker på att jag kan få flygplanet att peka dit jag vill och att hitta dit jag ska – trots att luften saknar vägskyltar och GPS räknas som fusk när man skolflyger! Man skulle kunna tro att själva flygningen var den svåra biten av att lära sig hantera ett flygplan, men så är inte fallet. Det svåra är alla manövrar som kräver kontakt med marken: taxning, start och landning. Ett flygplan på marken beter sig ungefär som en pulka i en (förvisso inte särskilt brant) nedförsbacke. Det går att styra, hjälpligt, men att få stopp på planet är tämligen svårt och för enkelhetens skull har vänster och höger hjul olika bromspedaler. Nu på vintern är alla asfalterade ytor glashala vilket innebär att planet, på sina nästan mönsterlösa däck, glider som en tvål genom varenda kurva. Plötsligt blir det väldigt uppenbart varför man kan bromsa vänster eller höger hjul separat. Synd att bromsarna är usla…

Har jag väl lyckats ta mig ut på banan utan att krocka med något är själva starten ganska enkel. Jag pekar nosen längs banans mittlinje, ger full gas och väntar tills hastighetsmätaren visar 60 knop. Sedan är det bara att dra spaken bakåt så bär det iväg! Mitt lilla plan – idag SE-GPN – behöver bara ett par hundra meter av den två kilometer långa banan på Bromma Flygplats. Så fort hjulen lämnar marken förvandlas den rangliga trehjulingen till en graciös metallfågel, som utan större protester går precis dit jag vill. Om vindarna inte är på bushumör är det alltså rätt okomplicerat att stiga till den höjd jag fått av de trevliga pojkarna och flickorna i kontrolltornet och flyga genom den osynliga porten som kallas utpasseringspunkt Svartsjö.

Utsikten är underbar, även när vädret är skit.

Tyvärr måste man så småningom tillbaka ner på marken; landningen är det läskigaste jag vet. För att landa planet måste jag nämligen bringa det i kontakt med marken, vilket alla flygplan som sagt hatar. För att landa måste jag sänka farten, vilket förstås minskar mängden luft som färdas över rodren = roderverkan minskar och planet blir svårkontrollerat. Jag fäller ut klaffarna, två feta roder på vingarna som pekar ned i luftströmmen och ökar flygplanets luftmotstånd något kopiöst. Nosen vill peka uppåt, bort från marken, men jag vill ju ner! I denna bångstyriga plåtburk ska jag nu svänga 180 grader (för allt det ovanstående görs när jag är på väg förbi landningsbanan från “fel” håll) och pricka bantröskeln så gott jag kan.

Höjden och farten måste ta slut samtidigt, annars hamnar jag antingen i skogen eller för långt in på banan (inte så kul på 600 meter gräsfält, försumbart på 2 km asfalt). Tar farten slut före höjden så upphör luftströmmen över vingarna och jag belönas med en ilsken varningssignal – BLÖÖÖÖÖÖP – som mitt väldämpade headset inte hjälper mot eftersom den leds ut i intercom-systemet. Signalen betyder “nu åker du ner, vare sig du vill eller inte” och sisådär en sekund senare landar flygplanet på banan med en rejäl duns. En perfekt landning ger bara en lätt, nästan omärkbar stöt följt av en lite kraftigare när noshjulet tar mark och flygplanet åter förvandlas till en trehjulig pulka. Bara att försöka hålla sig mitt på banan tills farten minskat tillräckligt för att det ska gå att styra eller bromsa…

Sisådär tre sekunder före landning på ESSU.

Men kul är det! Hela tiden!

Fortsättning följer…

4 thoughts on “Ner kommer man alltid… eller, vänta

Comments are closed.