Klasstänk förstör människor inifrån

Jag har aldrig tyckt om den begreppsmodell, vilken verkar användas både till vänster och höger, där man talar om människor såsom tillhörandes olika “klasser”. Arbetarklass, mellanklass, överklass. Raka, vita linjer dragna rätt över mänskligheten som om vi vore parkeringsplatsen utanför IKEA. Ingen kan heller riktigt förklara var linjerna är dragna. Antingen gör man det lätt för sig genom att bara se på inkomst, som om “alla med en inkomst över 30 000 kr i månaden” vore en homogen grupp. Eller så gör man det ännu lättare för sig och säger att man är den klass man anser sig tillhöra. På så vis kan Mona Sahlin säga sig företräda ett “arbetareparti” trots att hon själv tjänar mer än de flesta VDar och svänger sig med dyra väskor.

Ja, okej, jag vet att marxistisk teori, i vilken både socialdemokratin och kommunismen hämtar sin grund, definierar klasser utifrån produktionsmedlen och vem som har kontrollen över dessa. Problemet är att den sortens tänkande är hopplöst obsolet. Karl Marx hade inte bara fel då, hans teorier är direkt löjeväckande när de appliceras på dagens samhälle. En egenföretagare som jobbar hemifrån på sin egen dator, vad har hon för plats i den maxistiska utopin? Sannolikt elektriska stolen, men poängen är att hur man än vrider på definitionen så finner vi att “arbetarklassen”, som i retoriken påstås vara så hunsad och exploaterad, inte existerar i verkligheten. Och i den mån den existerar i fantasin är det ju var och ens fria val om man vill ingå i den. Så varför gör man det? Är det måhända så att man inte anser sig ha något val?

Bilden av “arbetarklassen” är som sagt synnerligen negativ. Av medierna och vänsterns retorik lär vi oss att en “arbetare” är lågutbildad, osofistikerad, utbränd och att hon behöver såväl statens som fackets hjälp för att med nöd och näppe klara sig hela vägen från vaggan till graven. Denna bild är så inpräntad att den kan hänvisas till utan några som helst belägg, till och med för att motivera sina egna upplevda tillkortakommanden (den länkade artikeln handlar om något helt annat egentligen):

Min man går hemma och är sjukskriven, han är arbetare och har svårt för att prata om känslor och djupare saker. Han brukar prata med sonen – men det blir mest om ”väder och vind”. Jag är också från arbetarklassen och kan inte heller föra några djupare, intressanta diskussioner känns det som.

Att läsa detta gör mig frustrerad. För mig är jantelagens ramsa – du ska inte tro att du är något – ett dåligt försök till svart humor. Tydligen finns det människor där ute för vilka detta är verkligheten. En värld där “klass” avgör vad man kan säga och tänka, snarare än individen själv. Det är bara tragiskt. Tyvärr är det ganska uppenbart hur sådana tankegångar uppstår. Socialdemokratin, som regerat Sverige nästan obrutet under en lång tid, har alltid gjort sitt bästa för att bidra till bilden av en patetisk, förtryckt arbetarklass. En klass som uppmanas att glo avundsjukt på den som vill och kan skapa en bättre tillvaro för sig och sin familj.

Varje människa bär på en gränslös potential. Oavsett kön, ras, föräldrar eller födsloort är vi alla kapabla att utföra stordåd. Mot detta står bara de hinder man lägger på sig själv, och de man tvingas på av omgivningen. Samhället borde vara fokuserat på att undanröja dessa, men istället lever många i ett träsk av avundsjuka och missunnsamhet mot dem som lyckas på egen hand. Trenden är på väg att vända, men det tar tid. Tills dess har vi ett ansvar att se till att de avundsjuka hålls borta från maktens korridorer.

En utveckling att se fram emot

Det borde sakta men säkert sjunka in i vårt kära rättsväsendes murknande hjärnbark – den delen som pysslar med upphovsrätt vill säga, resten har nog förstått det för länge sedan – att den tekniska utvecklingen alltid kommer att ligga fem steg före, utan att ens anstränga sig särskilt mycket. Först lite bakgrund: majoriteten av all fildelning – såväl legal som illegal – sker idag med BitTorrent. Äldre tekniker – från vanliga webbplatser där vem som helst kan surfa in och tanka till program med lustiga namn såsom WinMX, Limewire och Direct Connect – lever kvar och används också flitigt. Alla dessa har funnits länge och bygger på välkänd teknik. Ändå är risken att åka fast för upphovsrättsintrång via fildelning nära noll, särskilt för “vanliga” människor som inte laddar hem särskilt mycket.

Det lustiga i detta är att inget av de fildelningssystem som nu är populära har byggts för att försvåra insyn. Laddar jag hem en fil via BitTorrent kan jag i programfönstret se IP-adresserna till andra som laddar hem samma fil. Åtminstone vissa av dessa går att knyta till verkliga personer – vissa identifierar till och med specifika fysiska datorer på arbetsplatser, universitet eller bibliotek. Ändå är som sagt risken att man åker dit, eller ens får ett argt brev hemskickat, extremt låg. Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att lista ut att ett fildelningsnätverk som faktiskt är konstruerat för att skydda användarnas anonymitet gör alla försök till spaning eller bevissäkring fullständigt omöjliga. Ett antal sådana nätverk finns redan. Att de inte är populärare beror sannolikt på att endast de paranoida egentligen anser sig ha något behov av säkrare fildelning för stunden.

Nu begär Antipiratbyrån en uppdaterad lagstiftning (artikeln är tämligen fattig på detaljer om hur den skulle se ut) för att “kunna skicka varningsbrev direkt till misstänkta fildelare”. Ett sätt att avmaskera IP-adresserna, får vi anta. Utskicken ska ske via en “oberoende organisation”, men för att kunna göra något måste ju även Antipiratbyrån ha tillgång till personens identitet, annars inser ju vem som helst att hotbreven skulle komma att vara fullständigt grundlösa. “Vi vet inte vem du är, men sluta dela våra filer, kthx!” har ju inte riktigt samma tyngd som “Bäste herr Svenselius, om du inte slutar distribuera 2012 (2009) DVDRip XviD-MAXSPEED så kommer Henrik att k****a dig i r***n!!11elva!”. För att ge ett trovärdigt exempel på hur hotbreven skulle kunna vara formulerade.

Till skillnad från vissa andra ser jag ingen större poäng med att gå i taket över upphovsrättsindustrins krav på (ytterligare!) särlagstiftning för att skydda sin döende affärsmodell. Samhällsutvecklingen har inte följt deras taktpinne sedan 80-talet, så varför skulle den börja nu? Det tjafsas en massa om att säkrare fildelning även kan användas av “riktiga” brottslingar för att skydda sina förehavanden, men det argumentet är så trångsynt att jag nästan inte orkar bemöta det. Gissa vad: brev, radiosändare, telefoner, bilar, flygplan, helikoptrar, båtar, hammare, sticksågar, gafflar och flaskpost utgör också utmärkta redskap för kriminella. Ändå är det ingen som kräver en “oberoende organisation” som kan ta svara på vem som satt i en viss bil vid en viss tidpunkt. Precis som med fildelning överväger den potentiella nyttan med bred marginal den potentiella skadan. Vill några elakingar kommunicera utan risk för avlyssning finns det faktiskt ett antal sätt att åstadkomma det redan idag.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Piratkopieringen är inte underhållningsindustrins egentliga problem. Problemet är att de bryr sig mer om hur de själva anser att produkterna ska distribueras och paketeras än om hur kunderna faktiskt vill ha dem. Piraterna däremot utformar sina tjänster för att ge bästa möjliga kundupplevelse. Skit samma om det är gratis – de flesta har faktiskt råd att betala för sin underhållning – men varför ska man få en sämre produkt för att man väljer att göra rätt för sig? Bilden ovanför den här texten illustrerar problemet på ett utmärkt sätt. Klicka på den!

Windows Phone 7 – bättre än iPhone, sämre än Windows Mobile?

Låt mig säga det direkt: jag är inget fan av iPhone. Jag och Steve Jobs har fundamentalt olika åsikter om hur man bygger bra produkter. Den nivå av kontroll som Apple försöker utöva över sina kultmedlemmar kunder är mig motbjudande. iPhone är ett stycke i grunden utmärkt hårdvara, en kraftfull dator med trådlöst internet i var mans hand, som tack vare Apples fanatiska begär att kontrollera varje millimeter av användarupplevelsen reducerats till en hårtork, en plattform för mediokra “appar” á fem spänn stycket. Samtidigt förstår jag att folk köper den. För en normal användare är den trots begränsningarna ett sjumilakliv över det träck som Symbian-användare fått stå ut med i alla år. Dessutom är den, likt alla andra produkter som bär Äpplet, en statussymbol bland folk med mer pengar än förnuft.

Hellre än att knäböja inför äppelguden har mitt val av mobil plattform de senaste åren varit Windows Mobile. Inte för att Windows Mobile egentligen är så värst bra – gränssnittet har inte tagit några större steg framåt på tio år och de flesta telefonerna lämnar en hel del att önska – utan för att det helt enkelt inte har funnits några alternativ. Windows Mobile var fram tills relativt nyligen det enda mobila OS som lät mig använda min telefon på det sätt som jag önskade. Det spelar ingen roll att den medföljande webbläsaren suger gatsten – jag kan ju installera en annan! Med Windows Mobile är det jag som bestämmer vilka program jag vill köra och hur många som ska vara igång samtidigt. Jag kan skriva mina egna program och slänga över dem på telefonen, utan något som helst godkännande från Microsoft.

I dag presenterades så den efterlängtade uppföljaren i form av Windows Phone 7. Det ser onekligen ytterst lovande ut. Gränssnittet är något helt nytt och på sätt och vis revolutionerande. Förmodligen fungerar det också utmärkt på en surfplatta eller e-bokläsare. De som hävdar att Microsoft är oförmöget att tänka i nya banor är härmed motbevisade. En lansering lagom till julhandeln är visserligen senare än vad jag hade hoppats på, men med superlativ marknadsföring och attraktiva modeller från välkända tillverkare kan Microsoft sätta en rejäl ishacka i Apples framgångar, precis som man gjort med Windows 7 mot Mac OS X. Dessutom mår marknaden för smartphones förstås bra av ökad konkurrens. Det finns bara ett problem.

Microsoft har gjort en Apple. Windows Phone 7 är en f#cking hårtork.

Om den information som sipprat ut hittills stämmer även i de färdiga telefonerna så är Windows Phone 7-plattformen precis lika begränsad och nedlåst som iPhone. Ingen multitasking, utom för särskilt välsignade program. Ingen bakåtkompatibilitet (as if!) med program skrivna för Windows Mobile. Inga okontrollerade tredjepartsprogram över huvud taget, allt ska gå via en central “marknadsplats” på samma sätt som App Store. Inget öppet filsystem. Vi kan förmodligen drömma om att webbläsaren eller några andra grundprogram kommer att gå att byta ut. Förmodligen kommer man ändå att kunna skriva program, i någon form. .NET finns säkert med någonstans bakom kulisserna och Microsoft vill nog inte helt stänga ute alla som idag använder Windows Mobile som plattform för sina egenutvecklade verksamhetssystem. Men det öppna, inbjudande ekosystem som Windows Mobile erbjöd oss utvecklare är sannolikt förlorat för alltid.

Tur att det finns alternativ. Jag vet vilken min nästa telefon kommer att bli… (Uppdatering 2010-03-28: OK, det blev inte den, men inte så långt ifrån.)