Tobleronepolitik är inte för arbetare

När som valet börjar närma sig börjar också fler och fler konkreta besked sippra ut om vad vi kan vänta oss om de Rödgröna, som opinionsmätningarna fortfarande antyder, skulle ta makten i höst. Föga förvånande handlar det om enorma statliga projekt, skrytbyggen på skakig grund typ höghastighetståg och naturligtvis ska skattebetalarna stå för notan. Kristdemokraten Mats Odell gjorde en ytterst träffande observation:

Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket.

…vilket naturligtvis fick alla ledande sossar att göra i trosorna. Odell sätter inte bara fingret på kärnan i det Rödgröna alternativet utan också på Mona Sahlins oerhört svaga ställning som stadsministerkandidat. Om förtroendesiffrorna för blockens respektive ledare var utslagsgivande för valet skulle Alliansen ha en 60%:ig majoritet. Att Mona skriker som en stucken gris över att återigen bli påmind om ett 15 år gammalt övertramp lär knappast hjälpa henne. Man kan tycka att hon borde ha vant sig vid det här laget.

Själv kan jag tycka att tobleroneskandalen är tämligen preskriberad, om det inte vore för att Mona Sahlin och hennes blockkamrater inte visar det minsta tecken på att sluta agera som om folkets pengar vore deras egen godiskassa. En sosse jag känner påpekade att också Alliansen tar stora summor ur stadskassan, genom skattesänkningar. Men det är inte en rättvis jämförelse; pengarna är ju folkets till att börja med. Att lämna tillbaka dem är således aldrig fel, så länge staten fortfarande har nog med pengar för att utföra sina uppgifter – och vi vet att det går att åstadkomma med ett långt lägre skattetryck än vad vi har i Sverige, även under Alliansen. Det är bara att se på andra länder.

Vad jag tycker är fantastiskt, att de rödgrönas väljare låter “sina” partier komma undan med, är hur hårt deras förslag slår mot låg- och medelinkomsttagare, trots att dessa grupper är de man i retoriken säger sig värna om. Jag är förmodligen en höginkomsttagare enligt vänsterns definition. Vad gör 49 kr/mån i ökad bensinskatt mig? Inte ett skit, det är felräkningspengar. Jag är kraftigt emot trängselskatten men sedan den infördes har det varit mycket skönare för mig att köra bil i innerstan, eftersom trafiken har flyttat. Vore jag driven av ren egoism – som vänstern ju gillar att påstå om oss liberaler – borde jag gilla trängelskatten.

Bor man ute på landet är man i många fall helt beroende av bilen. Är man förälder är bilen ett viktigt hjälpmedel för att hinna med, om man inte har sådan tur att jobb, dagis och bostad ligger snyggt placerade längs samma buss- eller tunnelbanelinje. För många av dessa svenskar är även en liten merkostnad – att lägga till alla andra skatter som blir nödvändiga för att finansiera de Rödgrönas visioner – högst kännbar, utan att de får ett dugg tillbaka. Alliansen har gett såväl industriarbetare som tjänstemän tusentals kronor mer att leva för och det är en väg man vill fortsätta på. De Rödgröna vill backa bandet och återigen försämra folks möjligheter att lägga ihop livspusslet. Är det politik för “arbetare”?