Där försvann min sista* anledning att tanka MP3:or

Som alla andra älskar jag musik. Oavsett om jag sitter hemma, på jobbet eller i bilen så är det sannolikt en låt som spelar i bakgrunden. I detta är jag naturligtvis långt ifrån ensam, vilket är skälet till att Spotify blivit en sådan succé. På något underligt vis lyckades de få så gott som alla skivbolag med på noterna ungefär samtidigt, plus att de byggde en programvara som är både snygg, snabb och stabil. Tre önskningar på en gång? Men det gååår ju faktiskt inte! Nej, mycket riktigt har även solen sina fläckar. Länge hade jag en mobil för vilken någon Spotify-klient inte gick att finna. Kanske anade man redan då att Windows Mobile tuggade på sin sista lakritspipa.

Min bil, en nästan perfekt vagn för mina behov, klarar inte heller av att tanka hem musik från nätet utan hjälp. BMW erbjuder visserligen ett USB-kit för en oherrans massa pengar men att kunna ha mina mp3:or på flashminne istället för att bränna en ny CD-skiva med jämna mellanrum kändes inte värt stålarna. Det är nämligen att få tag i musikfilerna som är den stora tidsåtgången. Att behöva rota runt på diverse fildelningsnätverk känns helt enkelt som ett monumentalt slöseri med tid när jag redan samlat ihop alla* låtar jag vill höra i Spotify.

Räddningen kom i april när mitt nya jobb erbjöd en chans att skaffa en ny telefon: en HTC Desire med Android 2.1. Bortsett från att vara marknadens bästa smartphone i allt övrigt (du längst bak med en Nexus One – sitt ner och håll käften!) har den också en Spotify-klient. I kombination med min bil, en USB-laddare för cigguttaget (fyrtio spänn inkl frakt) och en ljudsladd jag hade liggande hemma har jag Spotify i bilen, vart jag än må fara. Laddaren eliminerar risken för batteritorsk under resan; jag behöver bara luta mig tillbaka och njuta av ryggmassagen som min subwoofer (effekt blygsamma 1500 watt RMS) står för.

Och kostnaden för allt detta? Inget mer än vad jag redan betalat för telefonen, bilen, baslådan och ett par sladdar. 3G-trafiken ingår i mobilabbonemanget och Spotify tar inget extra för den mobila tjänsten utöver de 99 kr/mån som jag redan betalar. En struntsumma, för övrigt. Om Spotify erbjöd ett dyrare abbonemang skulle jag förmodligen hoppa på det utan vidare, tjänsten är helt enkelt så bra. De som påstod att legala alternativ aldrig skulle kunna konkurrera med “gratis” hade fel. Visserligen krävdes det en uppstickare för att göra det, men ändå. Det där med distribution har ju egentligen aldrig varit skivbolagens starka sida.

* Är då solen numera fläckfri? Nej, inte riktigt. Än så länge begränsas förstås utbudet på Spotify rent praktiskt av skivbolagen och deras förvirrade försök att styra marknaden. Jag måste fortfarande bege mig ut på nätets bakgator för att få tag i Robyns senaste (är videon redan klar måste låten också vara det – så varför släpps den först i juni?!) och mer eller mindre obskyra japanska artister såsom DJ Sharpnel och Kotoko lyser fortfarande med sin frånvaro. Men varje låt som jag inte behöver ladda ner är en seger både för mig och musikindustrin. Därmed borde det bara vara en tidsfråga innan mp3-filen är att betrakta som ännu en IT-antikvitet.

One thought on “Där försvann min sista* anledning att tanka MP3:or

Comments are closed.