Världen är bäst ovanifrån

På väg till Norrköping på FL65

Det var ett bra tag sedan jag skrev något om min mödosamma väg mot ett flygcertifikat, så här kommer en liten uppdatering – våren är här! För en privatflygare är det otroligt goda nyheter. Hela landet är nämligen strösslat av gräsbanor som är i princip obrukbara i slaskiga årstider, men alldeles utmärkta för korta små hopp och övningar när det är torrt i marken. Skå-Edeby (på Färingsö) och Sundbro (norr om Uppsala) för att nämna ett par som ligger på bekvämt avstånd från Stockholm.

En annan fördel med våren är naturligtvis det fantastiska vädret. Från att ha stått ut med att tryckas ner under gråmulna stratustäcken kan jag nu stiga upp på högre höjder, rekordet än så länge är 2000 meter (eller FL65 som det heter på flygspråk). Att flyga högt är fördelaktigt av flera skäl. Luften är lugnare, så man har mer tid att njuta av utsikten istället för att kämpa mot vindarna, vars påverkan kan vara högst påtaglig när man flyger ett litet flygplan. Dessutom breder jorden ut sig som ett konstverk under vingarna. Fascinerande och vackert. Slutligen är det lätt som en plätt att navigera när det inte är någon skillnad i perspektiv mellan marken och kartan!

Blå, blå, himmel och hav :)

För ett par veckor sedan fick jag flyga ensam för första gången, utan en flyglärare i planet med dubbelkommando. Att man får göra det innan man har sitt certifikat, till skillnad från exempelvis körkortet för bil, kan tyckas bakvänt. I själva verket känns det rätt naturligt att man ska öva på att flyga utan någon som sitter och påminner eller korrigerar ens små misstag. Annars finns ju risken att man blir beroende av “skyddsnätet” i högersätet. Dessutom är det en otrolig kick att flyga solo! Att veta att man absolut inte har något annat val än att, helt av egen kraft, flyga och landa utan misstag är en minst sagt intensiv upplevelse.

I mitt förra flyginlägg skrev jag om landningen. Det kommer jag att göra nu också, trots att jag har flugit över 20 timmar sedan dess. Ungefär hälften av flygutbildningen går åt till att lära sig landa, eftersom det är den svåraste biten – mäter man en pilots stressnivå under flygning så ser kurvan ut ungefär som Eiffeltornet på slutet. Jag känner mig ganska säker på det nu, men jag lyckas fortfarande göra bort mig ordentligt ibland, särskilt när det blåser sidvind. Att flyga in snett mot banan för att sedan räta upp planet i sista stund och landa i lutning, med ena huvudhjulet före det andra, är en konst jag ännu inte behärskar. Tur att det är ett tag kvar till uppflygning!

Parkerad utanför flygklubben i Örebro

För den som gillar foton har jag postat en hel del sådana på Facebook, där man kan se dem även om man inte har något konto. Länkar nedan. Bilderna i det här inlägget är dessutom klickbara.


Fortsättning följer!

One thought on “Världen är bäst ovanifrån

Comments are closed.