Pilot In Command

När så nu teorikursen är avklarad har jag haft mer tid över att flyga klart mig inför det stora slutprovet – uppflygningen. Helt enligt planerna jag gjorde upp när jag började flyga är det nu mitt i den svenska sommaren och så gott som varje dag bjuder på enastående flygväder. Så även i fredags morse. Morgonens väderleksrapport lovade molnfria skyar och knappt någon vind, med en kallfront sakta på väg österut, än så länge dock på behörigt avstånd.

Jag hade från början tänkt flyga från Bromma till Västerås, men på min flyglärares initiativ bestämde vi att jag skulle ta en lite längre tur förbi Eskilstuna också. Mitt flygplan för dagen, SE-GLU, är en PA-28-161 som klarar drygt fyra timmars flygning med standardtankning (128 liter). En snabb överslagsräkning gjorde gällande att min lilla sväng skulle ta drygt 1½ timme. Eftersom jag skulle flyga ensam i ett i övrigt olastat flygplan behövde vi alltså inte lägga någon större möda på bränsle- eller lastberäkningar, så jag ringde upp Brommatornet och anmälde min utpassering.

Starten från Bromma gick helt utan konstigheter och jag styrde ut mot Adelsö för att ta mig via Strängnäs upp mot Västerås. SE-GLU saknar moderna nymodigheter som GPS, istället finns två VOR-mottagare – navigeringsinstrument som ger riktningen till radiofyrar på marken. För den här flygningen skulle jag egentligen ha kunnat klara mig helt utan navigeringsutrustning eftersom jag flög i hyfsat välbekanta trakter. Med detta sagt hade jag gärna haft GPS också, som en extra säkerhet!

Hellre än att flyga direkt mot Västerås så följde jag vattenrännan förbi Stallarholmen, fram till Strängnäs och upp via Strängnäsfjärden, som pekar nästan rakt på Västerås flygplats. På väg mot Strängnäs ropade jag upp Stockholm Control på radion för att höra om det fanns någon känd trafik i luftrummet mellan mig och Västerås. De kände inte till någon trafik men upplyste mig om att Västerås flygplats var stängd. Jag blev lite osäker på om de menade att jag skulle ge tusan i att landa där eller om de helt enkelt ville kolla så att jag visste att det inte satt någon i tornet. Eftersom jag hade ringt före start visste jag redan att flygplatsen var stängd, men det utgör normalt inget hinder för att landa där – så länge man inte vill ta sig in eller ut från flygplatsen på marken, vill säga. Idag hade jag emellertid inte för avsikt att göra mer än en “studs” – alltså en landning med omedelbar start.

På väg in mot Västerås kontrollzon (som nu inte var upprättad eftersom tornet var stängt) ropade jag ändå upp tornfrekvensen för att se om den bevakades av någon, men jag fick inget svar. Även på närliggande Johannisbergs flygfälts radiofrekvens var det stendött. Detta förvånade mig en smula då jag hade förväntat mig något liv på Johannisberg – där finns bland annat en väldigt aktiv fallskärmsverksamhet, och jag hade nog trott att de skulle dra nytta av en vacker morgon som denna.

När jag flög in över golfbanan i kontrollzonens ytterkant kunde jag inte se någon aktivitet alls i luften. Vinden var av allt att döma sydlig men nästan försumbar i styrka så jag lade mig i landningsvarvet för bana 19 efter att ha försäkrat mig en extra gång om att ingen annan trafik fanns på eller i närheten av flygplatsen. Landningen gick helt enligt läroboken och jag lyfte igen med lejonparten av den 2 581 meter långa banan fortfarande framför mig. Flög ut över samma golfbana som jag hade sett på vägen in och tog en nästan rakt sydlig kurs ner mot Lindön, som utgör en av inpasseringspunkterna till Eskilstuna.

Om Västerås var öde och tomt ur flygperspektiv så var Eskilstuna desto livligare. Redan innan jag hunnit ropa upp fältfrekvensen för att meddela mina avsikter hörde jag någon annan som var på väg ut för att starta. Lyckligtvis kom han iväg långt innan jag nådde fram till fältet, men det var ändå ett litet stressmoment att behöva ta hänsyn till annan trafik – jag hade ju haft luftrummet helt för mig själv ditintills. Landningen gick återigen smärtfritt och jag taxade in till plattan där flera andra flygplan var parkerade och klubbens dörr stod på vid gavel. Fiket var tydligen öppet!

Ett besök på klubben, en kall läsk och en signatur i gästboken senare noterade jag att molnen började hopa sig på himlen. Detta i kombination med att jag ville vara tillbaka före tolv gjorde att det kändes som läge att styra kosan hemåt. Jag startade flygplanet och meddelade min avsikt att taxa ut, när en okänd röst plötsligt undrade vilken bana jag hade tänkt använda. “18”, svarade jag utan att reflektera särskilt över varför någon frågade. “Bra, då taxar jag bakom dig!” kom det muntra svaret och strax kom ett litet tvåsitsigt flygplan rullande över plattan. Han ville förstås komma iväg fortare genom att starta direkt efter mig istället för att vänta på taxibanan!

Sagt och gjort. Vi taxade ned till bantröskeln i bredd, jag vände och ställde upp för start och den andra piloten ställde sig i något slags väntläge på behörigt avstånd bakom mig. Efter starten hörde jag på radion hur han startade och lämnade området via Lindön, samma punkt jag använde för att passera in. Själv styrde jag sydöst för att komma ordentligt söder om Strängnäs, med siktet inställt på Mariefred. Här lyckades jag för en stund tappa bort mig i röran av små oregelbundna sjöar och småvägar – att vinden hade börjat blåsa till följd av den tilltagande molnigheten hjälpte inte heller. Som tur var kunde jag ratta in VOR-fyren Dunker som bekräftade att jag befann mig ungefär där jag skulle vara. Strax därefter siktade jag de bekanta formerna av Mariefred rakt framöver och stillheten återfann sig.

Den sista sträckan över Mälaren gick helt utan konstigheter och jag lyssnade av Brommas ATIS, som meddelade att man hade bytt bana från 30 till 12 sedan jag startade. Aktiviteten på Bromma var hög och det pratades på tornfrekvensen nästan konstant, vilket gjorde det svårt för mig att få en syl i vädret. Detsamma gällde tornet, som inte lyckades få iväg en landningsklarering till mig förrän jag var 50 ft över bantröskeln. Nåväl, landningen gick i övrigt som den skulle och att komma tillbaka “hem” efter denna soloflygning var en känsla vars like jag aldrig upplevt innan. Jag hade visserligen flugit själv tidigare men inte så långt eller länge. Nu känner jag att jag snart är redo. Jag kan knappt vänta till uppflygningen!

Fortsättning följer!

Bara den roliga biten kvar!

I går blev jag så äntligen klar med teorikursen för mitt flygcert, eller PPL(A) som det heter egentligen. Sista veckan var rätt hektisk – jag bestämde mig, måhända tvärtemot sunt förnuft, att det bästa sättet att bli klar med teorin var att göra alla återstående prov samma vecka (åtta stycken av totalt arton). Det blev inte mycket sömn och många andra göromål fick bli lidande – men klockan 11:15 i morse skrev jag det sista provet (i meterologi) och strax efter halv tolv lämnade jag provsalen, fortfarande småskakig men befriad från sex månaders upplagrad nervositet.

Jag kan för övrigt rekommendera den som tänker läsa teorikursen för flygcertifikat i eller nära Stockholm att göra det på Flygteoriskolan i Barkarby. Jag har gått ett antal år på KTH, så jag har en viss erfarenhet av högre utbildning – jag kan utan vidare konstatera att Flygteoriskolan håller en mycket hög standard på såväl lärare som kursinnehåll (möjligen med reservation för kursmaterialet). Det faktum att jag klarade samtliga arton prov på första försöket borde vara bevis nog för att de kan utföra underverk!

Vad återstår då? Jag är snart uppe i det råa minimiantalet flygtimmar som krävs för att få flyga upp, men tyvärr är det inte så enkelt – det gäller ju att klara uppflygningen också och det kan nog ta en god stund innan jag känner mig säker på det. Lyckligtvis ligger en lång och härlig sommar framför mig. Det går ju faktiskt att flyga även om vädret inte är perfekt – jag hann faktiskt med en snabb sväng till Norrtälje nu under kvällen för att öva landningar på deras korta asfaltbana. Flygplanet blev lite blött men annars gick allting utmärkt, som synes på bilden ovan!

Fortsättning följer!

Om stora och små trender

Jag vill skriva några ord om den stora partisympatiundersökning som SCB nyligen släppte. Eftersom tidningarna ger varenda ny mätning krigsrubriker numera är det inte utan att man blir trött på att läsa om någon procent som flyttat sig hit eller dit. Jag har helt låtit bli att blogga om de senaste mätningarna som visar på flera procents övertag för Alliansen; jag blir visserligen lite glad av att läsa dem, men har de någon inverkan på hur folk kommer att rösta i höst? Nej – statistik fungerar inte så. Att en ögonblicksbild av hur opinionen för en månad sedan såg ut (med en viss felmarginal) säger att det ena eller andra blocket får så eller så många procent säger inte ett dugg om hur folk tycker idag, eller röstar på valdagen, annat än i väldigt grova drag. Just nu kan vi egentligen bara konstatera att det är rätt jämnt.

Om ögonblicksbilder är ointressanta så är emellertid trender desto intressantare. Här kan vi se att det förr så genomsossiga Sverige är på väg att vakna. Moderaterna är, om så inte förbi (fast de är förbi (s) även i SCB:s rådata), så väl inne i samma storleksklass som Socialdemokraterna, vilka i sin tur är på väg nedåt i rasande fart. På väg upp är istället Miljöpartiet, det kanske mest borgerliga av de rödgröna partierna, samtidigt som (v) förblir ett 5%-parti. Högerglidningen är väldigt tydlig och det innebär att även om de Rödgröna vinner valet så kan den politik som vi idag känner som “vänster” vara ett minne blott om några år, precis som forna tiders vänster är idag. Av Alliansens många reformer sedan 2006 kommer en hel del sannolikt att förbli orörda även efter ett maktskifte.

Därmed inte sagt att det är okej om de Rödgröna vinner valet. När nu Sverige har kommit in på rätt kurs vill vi förstås stanna kvar på den. Med en rödgrön regering släcks hoppet om en flexiblare arbetsmarknad, ytterligare privatisering av ineffektiv statlig verksamhet, minskat slöseri med skattemedel och ökad individuell frihet. Istället får vi en sossig bidragslinje som kanske kortsiktigt gynnar dem som lever på andras pengar (ifall man nu anser att bidrag är bättre än jobb) men som drabbar oss andra. Detta tillsammans med Miljöpartiet som vill göra det dyrare och svårare att röra sig fritt med bil, båt eller flygplan – oavsett om man åker på semester eller skjutsar barnen till fotbollen. Och kanske en finansminister som anser att det är för lätt att bli rik på sitt eget arbete. Hoppas han avslöjar knepet, åtminstone.

Jag missunnar inte den som sympatiserar med de Rödgröna att glädjas åt SCB-undersökningen. Det skulle jag göra. Själv kommer jag att skratta dagen efter valet. Så det så!

På ny domän

Jag har länge haft förmånen att få min blogg (och diverse annat webb-junk) hostat av den förnämliga webbplatsen FZ, alldeles gratis. Varför hostar nordens bästa spelsajt en privat blogg full med politiskt tjafs och annat nörderi? Det har att göra med FZ:s bakgrund som en mer eller mindre ideell verksamhet då gratis webbutrymme var ett sätt att tacka dem som hjälpte till med att skriva nyheter, uppdatera speldatabasen eller, som i mitt fall, skriva PHP-koden som får sajten att ticka. (Ja, en hel del används fortfarande, vilket jag är oförskämt stolt över!)

Men tiderna förändras och FZ växte upp. Så nu tackar jag för alla år och flyttar till ett nytt webhotell och en egen domän – W2k.se. Hostingen står Loopia för. För dig som läser den här bloggen borde detta inte göra någon som helst skillnad förutom att du kanske måste uppdatera ett och annat bokmärke eller adressen i din RSS/Atom-läsare. Ser du en ful svart skylt överst på den här sidan betyder det att du fortfarande kommer in via den gamla adressen (som kommer att fungera under en övergångsperiod).

Att flytta är aldrig utan sina små störningsmoment och det är precis samma sak på webben, så hittar du något som är trasigt så skicka mig gärna ett mail!

Jag skrev visserligen att ingenting skulle skilja, men en sak är faktiskt helt ny – jag har kastat ut mitt tusen år gamla hemkodade galleri och plockat in ett nytt och fräscht. Bildgalleriet är egentligen mer av en dump där jag slänger upp foton för att dela med vänner och bekanta. Exempelvis på min bil eller från mina flygningar. Förmodligen är 99% av allt som ligger där totalt ointressant om man inte känner mig. Men ändå.